Uttråkad

Tankar/känslor / Permalink / 0

Idag är boendestödet igång igen, dagens hörde av sig för tio minuter sedan och sa att hon har tid nu, eller ja då. Det är ju lite stressigt att de ska hålla på såhär hela tiden, att jag aldrig vet vilken tid det ska bli förrän precis när det är dags. Suck. Jag svarade i alla fall att jag ville skriva ett blogginlägg först och att vi kan ses om en timme. Och nu känner jag att jag behöver gå på toa också, typiskt. Nu har jag ju just satt mig och är som vanligt ensam och kan inte lämna grejerna här ute. Har haft diarré i fyra, fem dagar nu och känns som att jag har det idag med. Suck igen.

 

Idag tänkte jag i alla fall skriva om att vara uttråkad. Jag är hela tiden uttråkad nuförtiden. Jag tror att det är för att mina dagar är så rutinartade. Jag avskyr repetitiva saker. Jag går upp mellan nio och halv tio varje dag, borstar tänderna, tar medicin och en matsked psylliumfrön för magen. Pluggar eller virkar och lyssnar på podcast hela förmiddagen. Dricker kaffe klockan tio, äter gröt och dricker en proteinshake klockan tolv. Promenerar in till stan halv ett, går varannan dag till gymmet och varannan till Espresso House och bloggar. Handlar mat, promenerar hem och äter en morot. Läser en bok, virkar eller pluggar mer fram till klockan fem då jag börjar förbereda maten (det vill säga om jag inte behöver laga mat, då börjar jag tidigare). Äter en skål med grönsaker till middagen kvart över fem plus mediciner och kosttillskott. Fortsätter virka, plugga eller läsa fram till jag tröttnar och börjar titta på när min sambo spelar tv-spel. Tio i åtta äter jag en proteinbar, klockan tio går jag och lägger mig, halv elva somnar jag. På måndagar alltid boendestöd, tisdagar alltid terapi och tvätt, onsdagar alltid skrivarstund med min kompis, fredagar alltid arbetsterapi, lördagar alltid ätardag.

 

Supertråkigt. Men även om det gör mig väldigt uttråkad så kom jag på idag att det förmodligen också är en anledning till att jag mår så pass bra nu. Jag började inte med att göra allt det här regelbundet på en och samma gång, utan att det kommit allt fler saker med tiden. Men det började för exakt ett år sedan med att jag ville gå ner i vikt och började med periodisk fasta och behövde alltså äta på vissa fasta tider. Sedan har jag ju bara mått bättre och bättre under hela årets gång. Eller ja, ingen spikrak kurva förstås men genomsnittligt. Jag har haft flera dippar, en del djupare som när jag gick in i väggen i slutet av mars.

 

Jag har börjat gå in i en dipp de senaste dagarna faktiskt. Det kommer som attacker av extrem saknad efter tiden då jag mått som sämst och haft en önskan om att få återuppleva det. Googlade förresten revictimization och det gällde tydligen bara sexuella övergrepp så jag har släppt den tanken nu, det är kanske ingen traumareaktion. Har googlat cirka fem timmar för att se om någon annan känt som jag gör och vad de i så fall tror att det handlar om. Det var rätt svårt att hitta, jag fick ändra sökorden ett antal gånger. Jag tror att det handlar om flera saker, men främst är det nog att jag saknar dramat. Något som är väldigt vanligt, det finns en anledning till att vi tycker om att se på film t.ex. Det är spännande när det uppstår konflikter och problem. Man känner sig levande när det händer saker. Men jag tror att jag känner det här onormalt starkt. Jag vill leva verkligen on the edge, helst så nära döden som jag bara kan.

 

Har haft starka impulser de senaste kanske fem dagarna att göra något destruktivt. Det känns mest som att det hänger på om jag verkligen vill ha barn eller inte, och jag tvivlar just nu. När jag skar mig sist i mars förra året så var det för att tanken tippade över i att jag trodde att jag i alla fall inte skulle bli en bra mamma och det inte var någon idé att försöka. Och då fanns det heller ingen anledning att inte skada mig själv. Jag har känt mig ganska nära nu stundvis. Mitt liv känns så otroligt platt och tråkigt, det händer ingenting. Jag tycker inte om den person som jag blivit. Har försökt googla på hur man lär sig trivas med friden. Jag hittade massor av artiklar som berörde ämnet HUR man finner inre frid men ingenting om hur man lär sig stå ut med den.

 

Bestämde mig igår kväll för att sänka dosen ytterligare lite på egen hand och bryter mina tabletter på hälften. Orkar inte vänta på att läkaren ringer, hon sa att vi skulle höras av efter två månader och det har det gått nu. Och jag har inte fått någon bokad tid. Jag hoppas att jag ska få tillbaka ytterligare lite sexlust, kreativitet samt att jag ska få tillbaka mina starkare känslor. Jag vill uppleva livet inte bara svara att jag mår ”normalt” eller är lätt nedstämd varje dag. Det finns inget svängrum, ingen palett med känslor. Bara samma sak varje dag. Man kanske kan vänja sig vid det här och lära sig tycka om det men jag kan inte vänta. Jag står inte ut. Min största rädsla nu är att mina personlighetsstörningar fortfarande inte ska finnas kvar fastän jag slutat med alla mediciner.

 

Det var ju inte kul att ha ångest eller må dåligt. Men det känns som att jag förlorat en stor del av mig själv, av min personlighet. Och om ångest är priset jag får betala, så må så vara.

Till top