Att medicinera eller att inte medicinera

Tankar/känslor / Permalink / 0

Jag är hemma och utskriven nu. Phu! Känner mig lättad. Det är brutalt tråkigt att vara på sjukhus, det händer verkligen ingenting. Man tittar på tv, kollar mobilen, tittar på fiskarna i akvariet, äter och sover. Sedan är det inget mer. Försökte rita vid ett tillfälle men blev bara deprimerad av det eftersom jag inte är så duktig. Nåväl, nu är det över! Hämtade ut en av mina studieböcker för vårterminen på vägen hem. ”Utvecklingspsykologi”, en jättestor bok. När jag kom hem nu, efter att jag ätit gröt med apelsin, så gjorde jag den sista uppgiften på höstterminens kurs i psykiatri också. Ett quiz. Det var lite otydligt tycker jag, men jag tror att jag är godkänd? Väntar fortfarande på rättning av tentan, så jag får väl se snart om jag klarat hela kursen. Helt otroligt hur bra det har gått dock!

 

Har ganska stark ångest. Förmodligen för att jag inte har särskilt mycket risperdal i kroppen nu. Den där sprutan (fick jag veta idag) ger inte full effekt. Man måste fortsätta ta sprutor under en längre tid, så jag har nästan inget alls i mig nu. Och jag har mått relativt bra hela helgen. Jag har haft till och från väldigt stark ångest. Men däremellan har jag mått helt bra. Jag känner mig osäker nu på om jag ska fortsätta ta medicinen på en låg dos eller om jag ska låta bli den helt. Å ena sidan skulle jag ju kunna testa att låta bli eftersom jag mer eller mindre trappat ut den i och med sprutan. Jag kan ju alltid börja ta den igen om jag ångrar mig. Fast jag tror inte att jag hade så mycket biverkningar på bara 1 mg, minns inte. Det kanske är värt för att slippa den värsta ångesten?

 

Fick prata med en supertrevlig läkare i morse. (Måste säga bara angående det jag skrev sist om den otrevliga läkaren jag hade på avdelningen tidigare egentligen var två olika läkare, kom på det i efterhand.) Han tyckte helt motsatt från min egen läkare och läkaren vid inskrivningen att det helt okej att jag inte tar risperdal alls. Han sa att han såg att jag stod i kö för MBT och tyckte det verkade vara en bra idé och att det kanske räcker för att hjälpa mig. Men han ville att jag skulle vara införstådd med att det blir mycket slit. Det förstår jag.

 

Jag har en ny motivation nu också. Eller ny och ny kanske den inte är. Men jag hade en långt telefonsamtal med min mamma i fredags kväll då hon påminde mig om hur mycket jag vill ha barn. Och att det faktiskt inte behöver vara så långt bort. Och det fick mig att börja äta igen. Och de destruktiva impulserna blev som bortblåsta nästan. De har åkt ner till 5-10% i omfattning, så när de väl kommer kan jag vifta bort dem och tänka att det inte är aktuellt.

 

Nu sitter jag och dricker kaffe och har kvävande ångest. Jag vet dock inte vad som är värst, biverkningarna från risperdalen eller den här ångesten. Halv tre ska jag ta en promenad med min boendestödjare. Frågan är också förresten vad som är bäst för barnet? Om jag skulle bli gravid någon gång senare i år… Om jag mår så pass bra. Är det bättre att vara nedstämd och lite avflackad känslomässigt eller att ha ångest? Jag kanske aldrig kan bli helt fri från både och. Fast jag tror att om jag skulle fråga folk jag träffar så skulle nog ingen tycka att jag var avflackad. Det är nog mest jag själv som känner. Kanske är jag bara ovan vid att vara sådär stabil. Men jag tror inte att det bara är det. För jag kände mig verkligen aldrig glad. Jag kunde ju skratta och le och så, men det var på en vardagligt sätt eller hur man nu kan beskriva det. Det var inte för att jag kände någon lycka direkt.

 

Fast man blir kanske automatiskt lycklig när man får barn? Usch nej, tänk om jag kanske inte ens kommer känna någon lycka när jag blir gravid på grund av medicinen? Det skulle ju vara hemskt. Nej… Jag får diskutera det här med min ordinarie läkare. Hej svej.

Till top