Tappar kontrollen

Tankar/känslor / Permalink / 0

Det var lite jobbigt idag på arbetsterapin. Jag har ju stressat i två hela veckor nu över vad jag ska påbörja för nytt projekt efter filten utan att kunna komma på någonting. Allt har bara känts som skräp och meningslöst. Så jag var lite avig när jag kom dit i morse och en av arbetsterapeuterna visade sig ha misstolkat mig, hon trodde att jag hade sagt att jag inte ville vara kvar. Det har jag aldrig sagt. Men jag har tänkt det, för jag ser inte riktigt syftet med arbetsterapin. Vet inte vad det ska leda till egentligen. Men jag vill ju fortsätta försöka, det är ju ändå bra att ha något att göra. Men nu känns det som att hon inte vill ha mig där, som att hon tycker att jag har för låg motivation för att få vara kvar. Jag vet att det inte var så hon menade men jag kan inte låta bli att känna så.

 

I alla fall så valde jag att göra en babymössa till slut, mönstret kändes jättekrångligt dock och jag blev rätt irriterad på det. Var nära att ge upp helt och hållet, kändes inte som att det skulle gå. Men plötsligt så gick det i alla fall. Jag skulle starta med att göra en så kallad magic ring, eller magisk ring. Det var inte det lättaste kan jag säga. Men nu har jag nästan en halv mössa ju. Se bild (den ligger alltså på ett garnnystan som om det vore ett huvud)! Väldigt nöjd. Det här blir nog en sommarmössa, den är så tunn och luftig. Jag har ju ingen aning om vilken årstid jag kommer få barn på, om jag nu kan få barn. Men jag kanske kan göra en till lite varmare mössa också. Jag kan ju ge bort det jag inte behöver antar jag. Om någon vill ha vill säga. Kanske ska försöka ge bort filten också så jag får anledning att göra en ny, det var så mysigt att sitta och pyssla med något. Kände mig på lite bättre humör mot slutet av arbetsterapin i alla fall när jag hade mer kontroll över situationen.

 

 

 

Åkte till Norrköping igår och hälsade på min morfar och hans fru. Det var kanske några år sedan jag träffade dem och umgicks, räknar inte födelsedagar och julafton för då har det varit så mycket folk att vi knappt hunnit prata. Jag var sjukt nervös och spände hela kroppen så jag fick jätteont i ryggen men det gick bra. Vi hade jättetrevligt! Vi åt lunch på Bagarstugan, och de hade faktiskt hela fyra olika veganska alternativ. Jag hade varit lite extra orolig inför just det, om vi skulle lyckas hitta något bra ställe. Kände mig som en jobbig person som krävde så specifik kost som inte fanns var som helst. Men det var ingen som verkade tycka att jag var jobbig som tur var. Var framförallt nervös dagen innan, och jag drack ovanligt mycket kaffe på förmiddagen då i onsdags. Det i sig triggade igång en stark ångest, kände mig kallsvettig och skakig av allt koffein och när jag var nervös samtidigt så blev summan ganska hemsk. Tog bara en liten kopp kaffe nu idag på Espresso House, funderar på om jag ska dra ner lite på det. Det har eskalerat på sista tiden.

 

Kommer inte ihåg vilken dag det var längre men tror det var i tisdags, så mer eller mindre hetsåt jag. Jag åt en havregrynsgröt, mannagrynsgröt, glass, bullar, popcorn och en hel del bröd med mycket smör på. Det var kanske ingen riktig hetsätning för det tog ganska lång tid. Jag åt definitivt fortare än jag brukar men jag kastade inte i mig allt på en kvart utan det tog kanske en timme. Men det var samma känsla av att förlora kontrollen över sig själv. Jag hade ingen som helst makt över vad jag gjorde och det var så obehagligt. Det råkade bli två ickeveganska glassar för det var vad som fanns hemma och jag kunde inte vänta hur länge som helst på att tillaga något att äta, jag var tvungen att äta nu på en gång, så fort som möjligt. Det var nätt och jämnt jag klarade av att göra gröten och popcornen, jag gjorde dem samtidigt som jag åt massor av andra saker.

 

Jag fick inte lika stark ångest av det som jag fick förra gångerna för tre månader sedan i alla fall. Som tur är, för det var verkligen hemskt. Men jag hade samma starka känsla av skam medan jag gjorde det. Som tur var var inte min sambo i köket den här gången, förra gångerna satt han ju och såg på medan jag åt och det var verkligen hemskt. Ville så hemskt gärna spy upp det igen då. Ville det lite den här gången också men det kändes mer okej i alla fall. Jag fick ett par nya jeans igår av morfars fru i julklapp och nu är jag orolig över om jag kommer gå upp i vikt igen och inte kunna ha dem på mig. Känns så synd. Är rädd att jag ska tappa kontrollen helt, det har verkligen gått utför de senaste veckorna. Åt massor av onyttigt igår i Norrköping och i morse åt jag pepparkakor till frukost på arbetsterapin också. Jag kan inte hejda mig.

 

Det kan inte fortsätta såhär om jag ska behålla vikten. Men jag hoppas i det tysta att det hemska suget ska försvinna om några veckor eller så kanske. Eller som värst någon månad. Det kanske inte gör något om jag går upp lite, jag kan nog gå ner det igen när det värsta suget har lagt sig. Om det gör det vill säga. Jag kände ju aldrig såhär under hela den tid jag gick ner i vikt från januari till september eller när det nu var jag svälte mig själv. Det var först då det började bli olidligt. Jag tror inte mina hjärna litar på mig efter den där svälten. Den tror fortfarande att maten kanske kommer försvinna när som helst och vill väl bunkra upp eller något. Men just därför, för att det inte var såhär förut så tänker jag att det kanske lägger sig igen till slut när kroppen förstår att jag inte kommer svälta mig igen. Jag får bara se till att jag inte gör det heller, jag har ju fortfarande lite tankar på att göra det. Men inga planer. Bara ofrivilliga impulser som jag ganska snabbt viftar bort.

 

Det värsta är dock att jag inte förstår varför det här händer nu. Det verkar som att suget har blivit värre på sista tiden. Jag äter ju absolut inte för lite, snarare tvärtom. Jag vet inte vad jag gör för fel. Eller nu när jag tänker på det, kan det vara för att jag börjat äta helt veganskt? Att kroppen då återigen känner att näringen stryps lite, den får inte vad den brukar få och reagerar med rädsla? Kanske. Vet inte om jag borde testa att äta lite vegetariskt en period och vänta ut suget till det försvinner och sedan fortsätta med veganskt. Är lite rädd att folk ska tycka att jag ger upp eller att jag inte är tillräckligt seriös, att jag är en dålig person om jag inte äter veganskt. Eller att jag hittar på dåliga anledningar för att få lov att äta animaliska produkter. Men jag lovar, det skulle bara vara tills suget försvinner i så fall. Och under graviditet. Min sambo hörde talas om någon som hade ätit veganskt under sin graviditet och när barnet växte upp så visade det sig bli mycket kortare än alla andra i familjen. Förmodligen för att näringen inte räckte helt.

 

Det känns som att det borde räcka bara man äter varierat, tar sina kosttillskott och äter tillräckligt många kalorier. Men det är väl fortfarande inte jämförbart med att vara allätare. Det är ju ändå ett strypt näringsintag på sätt och vis. Det är kanske svårt för kroppen, eller min kropp i alla fall att vänja sig vid. Jag blev ju vegan relativt abrupt. Jag vet inte. Det är ju en teori i alla fall. Får se hur jag gör.

Till top