Mer om självskadeärr

Tankar/känslor / Psynligt, Självskadeärr / Permalink / 0
 

Titta på den här bilden av min bloggstatistik, vad hände!? När jag lade upp den där texten och bilden på mina ärr så var jag verkligen rädd. Jag ställde in mig helt på antingen att ingen skulle reagera över huvud taget. Eller att det skulle bli blandade reaktioner. Att en del skulle tycka att det är bra och starkt medan andra kanske skulle säga att det finns tillfällen då det ändå är bra att hålla tillbaka och dölja sitt förflutna. Jag känner mig nästan besviken eller något för att jag enbart fick positiv respons. Eller kanske inte besviken. Jag är jätteglad för alla stöttande ord, det känns jätteskönt att få bekräftelse på att det var okej det jag gjorde. Att visa och att skriva om det vill säga. Men jag kan ändå inte släppa det här ämnet.

 

Jag håller med om att man verkligen inte ska skämmas. Men det kvarstår ju fortfarande situationer där jag tänker att jag kanske behöver dölja ärren. Om jag eventuellt skulle börja arbeta någon annanstans. Särskilt om jag har kundkontakt av något slag. Om jag ska umgås med någon som har barn. Det är nog främst barn som oroar mig. Jag kan absolut tänka mig att ha långärmat om jag vid enstaka tillfällen ska umgås med barn. Men vad gäller när man är utomhus generellt? Det kommer finnas barn där, de är ju överallt. Vad skulle hända om jag gör verklighet av min önskan om att bli danslärare, ska jag då alltid undervisa i långärmat? Och den dagen då jag får egna barn? Vad gör jag då? Jag kan inte dölja det 24/7? Jag är rädd för att jag ska göra fel.

 

Jag tänker personligen att om jag skulle ha en dansklass t.ex. med ett gäng femtonåringar så finns ju risken att någon av dem kanske också har självskadat någon gång. Om jag döljer mina ärr så känns det som om jag indirekt ber även dem att dölja sina ärr. Och det tycker jag egentligen är fel. Jag skulle helst se att det inte fanns något tabu. Att ingen skulle behöva dölja bitar av sig själva. Men jag tänker att det finns också en risk att en chef eller föräldrar skulle klaga. Och jag kan förstå det. Det kan nog vara ganska obehagligt att se. Väcka en del känslor. Kanske till och med trigga en del människor. Eller ge dumma idéer som inte fanns där innan. Vad vet jag? Jag tror att det händer. Jag tror att jag skulle blivit triggad. Men å andra sidan kanske jag inte skulle bli triggad om folk hade varit ännu lite mer öppna. Om jag när jag vid första åsynen ser någon med ärr och tänker att jag kanske också skulle testa. Så kanske jag vid andra åsynen om denna person var väldigt öppen skulle förstå att det inte är något som hjälpt den här personen. Utan att det mest troligt tvärtom orsakat ytterligare problem och lidande.

 

Om jag skulle kunna vara någon form av föredöme och visa att jag inte skäms. Att jag inte är rädd för att visa mig själv som jag är. Visa att jag har mått väldigt dåligt och gjort dumma saker men att jag överlevt ändå och gått vidare. Kanske skulle det leda till något bra ändå? Nu tänker jag ju verkligen inte att vi skulle sitta och diskutera det under hela dansklassen. Men kanske genom att bara vara mig själv och inte dölja eller framhäva något att jag kan utstråla någon form av acceptans. Och att folk då kanske inte skulle bli triggade i lika hög grad? Att det skulle gå att bryta mönstret av det är farligt för unga människor att reflektera över tunga, svåra saker.

 

När det gäller yngre barn, så tänker jag att man kanske inte berättar hela sanningen. Men precis som när ett ett husdjur eller en släkting dör så pratar man med barnet om vad som hänt och vad det väckt för känslor. Om man inte pratar alls så bidrar det säkert till förvirring och oro. Och man lämnar kanske ute detaljer om exakt hur det gick till. Samma med detta. Kanske att jag kan säga att jag varit sjuk och mått dåligt. Och att det är därför jag blivit skadat på armarna. Till en femåring kanske jag inte säger att jag gjort det själv. Men att det var ett symptom som nu är läkt.

 

Även om jag tror att det i längden är det bästa att vara så öppen som möjligt så kan jag inte bara tänka på vad jag själv tycker är rätt dock. Jag kan inte bestämma åt andra föräldrar hur deras barn ska uppfostras. Ett ämne som varit väldigt omdebatterat. En del tycker ju att det är helt okej, till och med önskvärt. Andra tycker inte det. Och jag tänker någonstans att man får lov att respektera deras åsikter. Men jag tror inte att det är möjligt för mig att jämt och ständigt gå runt och oroa mig för om jag gör rätt eller inte. Om jag riskerar att ha folk emot mig. Dock så gör jag ju det. I nuläget. Jag gör nästintill aldrig något som skulle kunna äventyra mitt omdöme. Min största rädsla är att bli kritiserad. Och jag gör verkligen allt för att undvika det, för att alla ska tycka om mig. Men jag jobbar mot att släppa taget och börja tänka mer på vad jag själv tycker och vill. Så med det i åtanke så behöver jag fundera över hur jag ska göra med detta i framtiden. Just nu är jag osäker på var jag ska dra gränsen. Ni som läser får jättegärna berätta vad ni tycker eller hur ni skulle göra i olika situationer!

Till top