Utdrag ur "Veronika bestämmer sig för att dö"

Tankar/känslor / Barn och dårar, Bokutdrag, Drömma, Hänge sig, Leva, Nuet, Skam, Trött, Veronika bestämmer sig för att dö, Vilja / Permalink / 0

Det är klart att jag skulle konfronteras med en massa saker som jag har hunnit glömma - räkningar som ska betalas, besvärliga grannar, ironiska blickar från människor som inte förstår mig, ensamhet, mina barns förebråelser. Men jag tror att allt det här är en del av livet och att priset för att möta dessa små problem är bra mycket lägre än det pris vi tvingas betala om vi inte erkänner dem som våra problem.

 

(..)

 

Jag vill börja leva igen, Eduard. Och begå de misstag som jag alltid har velat begå men aldrig vågat. Möta paniken som kan dyka upp igen, men som bara kommer att göra mig trött, för jag vet att jag varken kommer dö eller svimma av den. Jag kan skaffa nya vänner och lära dem att vara galna, så att de blir kloka. Jag ska säga åt dem att inte följa manualen för gott uppförande, att de ska upptäcka sina egna liv, önskningar, äventyr och LEVA!”

 

Jag vill gå upp till Ljubljanas slott, som alltid funnits där, men som jag aldrig förr varit nyfiken att se på nära håll. Jag vill byta några ord med kvinnan som brukar sälja kastanjer om vintern och blommor om våren; hur ofta har jag inte mött hennes blick på gatan utan att en enda gång fråga hur hon har det? Jag vill gå i snön utan jacka och känna den starka kylan – för jag har alltid varit så ordentligt påbyltad och rädd för att bli förkyld.

 

Sedan vill jag känna regnet i mitt ansikte, le mot alla män som jag tycker ser intressanta ut och tacka ja till alla koppar kaffe som de vill bjuda mig på. Jag måste kyssa min mamma, säga att jag älskar henne och gråta i hennes famn, utan att skämmas för att jag visar mina känslor, för de har alltid funnits där, jag har bara gömt dem.

 

Kanske går jag in i kyrkan, tittar på de där bilderna som aldrig har sagt mig något och kanske gör de det till slut. Om en intressant man frågar om jag vill följa med på nattklubb kommer jag att tacka ja och jag kommer att dansa hela natten tills jag stupar av utmattning. Sedan kommer jag att ligga med honom, men inte på samma sätt som jag gjort med andra, så jag ena stunden ansträngt mig för att inte tappa kontrollen och nästa låtsats som jag inte känt. Jag vill ge mig hän åt en man, åt staden och till slut åt döden.”

 

Och jag blir så frustrerad. Jag är så hämmad och kuvad. Det är så mycket som jag vill men som jag skiter i. Jag låter mig köras över av andras viljor. Och för varje gång det händer – det kan vara en så liten sak som att någon inleder ett samtal med mig när jag egentligen vill vara ifred, men istället för att säga det lyssnar jag tålmodigt och anstränger mig för att se intresserad ut – så känns det som att jag sviker mig själv. Och vad betyder alla de löften till andra människor som jag står så fast vid att hålla, när jag inte ens kan hålla de löften jag ger till mig själv. Hur skulle någon kunna älska mig om inte ens jag kan göra det. Jag av alla människor, som känner mig själv bäst.

 

Jag kan knappt se mig själv i ögonen. Allt jag ser i min spegelbild är vilka fula sår jag har, magen som putar utåt, ärren, det för korta håret och ringarna under ögonen. Jag har svikit mig själv. Och vad värre är, jag kommer att fortsätta att göra det. För det är vad alla andra gör. Jag är inte ensam. Större delen av världen ljuger för sig själva om saker. Åtminstone då och då. Vem är jag att kliva ur den sociala normen och tro att jag är speciell och kan göra vad jag har lust för? Det är bara den beskärda skaran som kallas barn och dårar som får ägna sig helhjärtat åt sina intressen och hänge sig åt livet. Vi andra ska helt enkelt stanna kvar i den inhägnad vi skapat åt oss. Jobba på och kanske en stund på söndagarna oroa oss lite över att vi aldrig får tid till det där vi egentligen vill göra. Men snart är det måndag igen och vi fortsätter som tidigare.

 

Jag blir så trött. Jag vill inte ha det så här. Jag vill sluta skämmas. Jag vill sluta oroa mig. Jag vill leva, men jag vet inte varifrån jag ska få modet. Man måste nästan vara döende för att kunna njuta av livet. Själv är jag långt ifrån att dö nu. Jag har evigheter kvar på mig att upptäcka världen en annan dag. Jag har för många dagar. Jag kan slösa bort dem med att sitta inne på avdelningen och tycka synd om mig själv. Jag har tid att vara olycklig, jag kan vara lycklig en annan dag. Men jag vill inte vänta, jag har bara nuet. Och det är nu jag vill leva.

Till top