Milstolpe

/ Det går bra nu, Gymma, Milstolpe, Skönt att träna / Permalink / 0
Snart har jag tränat i exakt två månader varannan dag (ibland mer ibland mindre). Och vad är inte finare då än att det börjar kännas bra? Det känns helbra! Nästan hela den här tiden har jag haft tokmycket ångest inför att träna och även under träningen. Men sen en vecka tillbaka ungefär har det bara känts lättare och lättare för varje gång. Jag har ungefär en halvtimmes promenad till gymmet. Och normalt sätt brukar det kännas som att jag ska springa ett marathonlopp varje gång jag ska gå dit. Det är så sjukt segt. Hela den här veckan är jag hos min pojkvän på Arnö och det innebär ungefär en timmes promenad istället. Men både idag och i förrgår förundrades jag över hur fort det gick. Det var ju bara en enkelt liten promenad, inget konstigt med det. Men det är klart att det känns som att det är mycket värre än vad det är om man ständigt går och tänker att "herregud vad långt det, jag kommer aldrig klara det här, jag vill inte, jag orkar inte". Kapar man bara bort de tankarna så går det ju ganska enkelt.
 
Och samma sak med själva träningspasset i sig. Jag började hyperventilera och trodde jag skulle svimma eller nånting om jag hade fortsatt. Jag har många gånger tänkt tanken att det kommer bli omöjligt att göra det här till en rutin. Jag hade så mycket ångest att jag bara ville ge upp om och om igen. Men nu känns det bara skönt att få använda kroppen. Alla tankar har bara kapats av. Nu är det bara min kropp och tyngderna jag lyfter. Inget mer.
 
Jag är osäker på exakt varför det börjat gå så bra nu. Men jag tror att det finns flera orsaker. Den första vändingen kom när jag började lyssna på podcasten Tyngre. Dels blev jag inspirerad till att träna när jag lyssnar på den, dels får jag fokusera på något annat då istället för mina ångest-tankar. Och det är ju perfekt att lyssna medan man går. En annan sak vi börjar med här på Arnö är att titta på Svett och etikett innan vi går och tränar. Det är ett program som finns på svt-play (på begränsad tid, så gå in nu om du vill hinna). Det är också en form at motivationshöjande faktor samtidigt som jag får fokusera på något annat. Den sista faktoren tror jag är tid. Jag har velat ge upp, men jag har fortsatt ändå. Och nu har det gått så pass lång tid att jag på något sätt vant mig vid det. Jag har börjat acceptera att jag ska gå dit så ofta som jag gör nu. Det tar tid att börja med en ny vana. Eller en ny livsstil egentligen. För det är det ju. Jag har gått från att sitta ner hela dagarna och äta stup i kvarten när jag mår dåligt och vill trösta mig. Och då mår jag bara ännu sämre.
 
Nu får jag tränar jag regelbundet, äter med måtta och får på köpet vara utomhus i en timme (eller två timmar när jag är här på Arnö). Och egentligen har jag en nyhet till. Jag inte bara trivs med träningen. Jag har höjt med fem kg till i marklyften och kan fortfarande köra lika många set och reps! Så det är tio kg plus på bara några dagar. Jag har också börjat höja vikterna i många av de andra övningarna och jag känner att jag sakta med säkert börjar bli starkare! Och jag kunde inte varit mer nöjd. Jag mår så jävla bra just nu!
Till top