Ett levande konstverk

/ Njutning, Solo, kärlek / Permalink / 0
Jag är mitt solo på spåren! En klasskompis påminde mig om att ju mer pinsamt det känns att framföra verket desto bättre är det förmodligen. Det behövde jag höra. Nu har det börjat växa fram något som jag arbetat med flera dagar i sträck utan att ha tröttnat på det. Det känns faktiskt lite spännande. Det är lite spretigt och suddigt just nu men det är vackert och fascinerande och roligt att göra! Äntligen! Snart ska ni få se ett solo som heter duga.
 
För övrigt känns det som att jag har blåmärken över hela skinkorna efter att ha masserat med ett piggig boll mot en vägg igår. Det är lite överansträngt och ömt så det behövdes. Och jag har råkat stuka min ena handled lite grann. Men ingenting som jag inte klarar av!
 
Min kärlek för dans har bara vuxit den här veckan. Ju mer jag dansar nu desto mer älskar jag det. Det har inte alltid varit lätt eller roligt att dansa. Men nu börjar jag kunna slappna av allt mer och njuta av vad jag gör igen. Dans är ju faktiskt fantastiskt. Och att få vara en del av dansen är en otrolig känsla. De gånger jag känner att jag får till ett flöde i rörelserna och jag inser att jag är ett levande konstverk ger en svårslagen känsla. Det här måste jag fortsätta med!
 
Jag har varit och nosat på den här känslan tidigare under förra terminen då och då. Men varje gång jag känt att jag kommit in i ett flow så har det hänt något som avbrutit flödet. Det har blivit lov eller ett projekt har tagit slut och någonting nytt har börjat och jag har igen behövt kämpa för att hitta tillbaka. Det tar tid. Men det går fortare för varje gång. Glad att jag kunnat ta upp det här nu igen så tidigt under terminen. Jag har många veckor framför mig då jag kan öva på att behålla njutningen! Jag förstår mig själv allt bättre nu och jag tror det finns en chans att jag snart kan börja kalla den här fantastiska känslan för ett normalläge! Snart!
Till top