Spinner och skriver böcker

Tankar/känslor, Träning / Bokidé, Espressohouse-substitut, Gruppass, Kaffe, Roman, Skriva bok, Snöflingemetoden, Spinning / Permalink / 0
Jag har börjat skriva en bok igen. Jag vågar nästan inte säga det. Fast jag har inga hämningar när det gäller skrivande. Det här måste vara bokförsök nummer ettusentre. Eller nåt. Fast kanske bara nummer sex, sju eller så som jag faktiskt kommit en bit in i skrivandet på. Målet just nu är att över huvud taget avsluta den. Det skulle ju vara trevligt som omväxling. Om så bara en människa bemödar sig att läsa den sen skulle det kännas oändligt stort. Fast i och för sig kan man väl nästan se det som att ni som läst min blogg under en längre tid nu har läst en hel bok av mig. Om än en lite osammanhängande och oredigerad sådan. Känns inte lika stort på något sätt. Men ändå rätt coolt.
 
Jag sitter hemma och låtsas som att jag är på Espresso house. Dricker kaffe och skriver. Badrummet är fortfarande inte färdigt och det blir alldeles för tungt och fuktigt i väskan med handduk, schampoflaskor osv för att ta med datorn också. Har satt på Spotifys lista "You'r favorite coffeehouse" till och med. Det känns okej. Inte lika mysigt. Men jag är glad att slippa människor nu. Tog ett pass på gymmet för ovanlighetens skull. Trettio minuter spinning. Skitbra träning. Svettigt och så. Men jag hatar, eller man ska ju inte hata saker. Jag ogillar, fast det funkar inte om jag tvingar mig själv. Det måste komma inifrån. Okej. Jag tycker verkligen inte om (se nu kom det naturligt bara för det) checka, peppiga gruppass-ledare. Eller över huvud taget folk som jobbar inom serviceyrken, eller som har kundkontakt av något slag. Jag har själv jobbat med det så jag tänker inte lägga skulden på dem som faktiskt har kundkontakten. Jag minns att jag varje dag blev påmind av chefer och teamleaders av alla de slag att jag måste le. Måste motivera kunderna. Få dem att känna sig delaktiga och viktiga. Pusha dem att ge sitt allra bästa. Lite olika kanske beroende på vilket jobb det är.
 
Hur som helst. Det enda jag tänker när jag sitter där på cykeln är "håll käften, jag försöker träna här". Jag pushar mig själv precis så mycket som jag vill. Jag motiverar mig själv. Jag vill inte ha någon som lägger sig i och försöker "se" mig. Jag går dit för att få ett färdigt träningsupplägg och energi från människorna omkring mig som följer samma schema. Varken mer eller mindre.
 
Vad gäller boken förresten. Den jag skriver på nu. Jag satt först bara och tänkte att jag vill skriva. Men jag visste att ingen av mina tidigare idéer har hållit i längden. Jag har blivit uttråkad, missnöjd eller inte vetat hur historien ska fortsätta. Ibland har jag upptäckt efter ett tags skrivande att det inte finns någon röd tråd över huvud taget. Så den här gången tänkte jag mest bara som sagt att jag vill skriva en bok som jag kan avsluta. Googlade på tips om hur man kommer på en bra bokidé. Valde tipset om att skriva en lista med femtio punkter innehållandes allt jag är intresserad av att skriva om. Svårt i början, men allteftersom fick jag faktiskt sålla bland idéerna för att hålla mig till femtio punkter.
 
Ur listan kom en ny idé helt naturligt. Innan listan ens var klar faktiskt. Behövde inte fundera mer på det utan kände att det här vill jag göra något av. Fortfarande ganska skeptisk dock till att jag skulle kunna göra det. Googlade på tips om hur man skriver en roman. För det ska tydligen bli en roman (idéen bestämde, inte jag). Hittade något som kallas snöflingemetoden! Fint namn och väldigt passande. Måste säga att den fungerar väldigt bra än så länge. Klistrar in den här om det är så att någon är intresserad av att testa!
 
"Snöflingemetoden går ut på att man bygger upp en roman i tio steg:
1: Sammanfatta romanen i en mening.
2. Bygg ut meningen till ett stycke.
3. Skriv en sida om var och en av huvudpersonerna.
4. Utveckla varje mening i sammanfattningen i punkt 2 till ett eget stycke.
5. Skriv historien ur varje persons perspektiv – en sida för varje huvudperson, en halv för bipersonerna.
6. Utveckla punkt 4 så att du får en fyra sidor lång sammanfattning.
7. Utveckla punkt 3 och skriv ner ALLT om huvudpersonerna.
8. Gör ett Excel-ark som innehåller bokens alla scener. Ha kolumner för perspektiv, handling etc. Den här listan kan lätt bli 100 rader lång.
9. Skriv en sammanfattning av varje scen.
10. Skriv ett första utkast av romanen."
 
Bra va? Än så länge är jag på punkt fem. Har skrivit huvudkaraktärens perspektiv. Tänkte kanske fortsätta med den näst största karaktären under eftermiddagen nu. Vi får se dock. Det är lätt att sylta in sig och tappa spåret. För att lite väl sent upptäcka att allt det här är ju bara skit. Jag tror man behöver lite pauser emellan för att kunne se på det utifrån sen och göra en realistisk utvärdering. Ja och där slutar jag idag. Behöver spara lite skrivkraft till mitt fortsätta arbete på boken. Wiiiiii! Hej på er, ha en trevlig regnig eftermiddag. Mys och passa på att titta ut genom fönstret. 

Kämpar in i det sista

Tankar/känslor, Träning / Gymmet, Kämpa in i det sista, Pushing through it, Tränings-kick, Ut ur askan / Permalink / 0
Hej igen, för tredje gången idag. Jag har gjort mitt jobb som aspirerande frisk och lycklig människa. Fattade inte hur jag skulle orka lyfta ett finger ens en gång, än mindre hur jag skulle kunna äta något. Men så skrev jag lite skit i bloggen, som går att se nedan. En sista enda liten chans tänkte jag. Jag har inte testat att träna än. Jag tror knappast att jag kommer orka ta mig till gymmet. Och även om jag får lite energi så kommer jag ha världens baksmälla dagen efter. Jag har nämligen börjat se ett mönster på sista tiden. När jag gått till gymmet och pushat mig själv genom den där seghetsgränsen så har den beryktade tränings-kicken kommit. Jag har blivit fylld av energi och glädje och det har som bäst varat resten av dagen. Dock har jag kraschat och mått som skit både fysiskt och mentalt dagen och ibland dagarna efter. Det känns som ett dilemma, men min olicensierade PT och tillika sambo tror dock ändå att det är bättre i längden att fortsätta träna och hålla igång i lagom mängd.
 
Så, jag har gjort mitt jobb. Och kicken kommer. Jag kan känna den. Men den är inte maximal. Än. Vi får se. Jag sa till mig själv att jag står inte ut med att sitta hemma resten av dagen. Jag gör så här. Om det här så ska vara den sista dagen i livet. Om det så är det sista jag gör så sa jag kämpa. Ett sista litet försök. Jag går till gymmet och jag går lite i trappmaskinen. Jag värmer upp lite grann och sen kör jag på ordentligt en minut eller så bara för att pusha genom gränsen. Om allt fortfarande känns förjävligt så lägger jag av och går till Espresso House. Funkar inte det heller så tar jag bussen hem. Och hemma tänker jag begrava mig unde ren filt, lyssna på musik och äta kakor.
 
Okej. Så jag gör det. Bara det. Inget mer. Och fixar jag inget av det där så är det fritt fram att göra vad helst jag annars får för mig att göra. Släpade mig till gymmet. På riktigt, jag trodde benen skulle vika sig under mig vilket ögonblick som helst. Hade också ätit en hel del ångestdämpande tabletter på morgonen som är muskelavslappnande. Så, ja... Jag kom fram ändå och pushade igenom gränsen. Körde på lite hårdare än jag trodde att jag orkade. Sen sänkte jag hastigheten igen och pustade ut. Okej, det var inte så dumt. Det gick trots allt. Ingen anledning än så länge att vända om. En till liten intervall kan jag pusha mig igenom. En till och en till och bara en till. Det slutade med elva trappintervaller. Varannan lite tuffare och varannan lite mildare. Efter det lite stretch och rehabövningar. Bara lite. Nu sitter jag i säkert förvar på Espresso House.
 
Imorgon väntar antagligen den där baksmällan jag talade om. Men för tillfället tror jag att jag är räddad.
 
 

Stillhet vs dramatik

Tankar/känslor, Träning / 90 dagar yoga, Borderline, Flytt, Långsiktiga projekt, Periodmänniska, Vara stilla / Permalink / 0
Om några dagar kan jag fira att jag yogat nästan varje dag i tre månader. Men det har börjat gå lite utför på sista tiden. Det var verkligen varenda dag tills för tre veckor sedan ungefär. Då och då har det blivit en eller två dagar utan yoga. Och flera dagar har jag varit så sjukt omotiverad att jag inte fixat att yoga direkt på morgonen, det har blivit strax innan lunch eller senare på eftemiddagen. Ett par gånger har jag också använt mig av youtube-yoga för att se till att det blir av. Så jag har med en del trix och fix lyckats göra det trots allt nästintill varje dag. Jag trodde ju dock att det skulle förbli någorlunda lätt när jag väl kommit igång. Man brukar ju säga så att det svåraste är att komma igång. Egentligen tyckte jag nog att det var lättare i början. Det var något nytt och frächt. Nu känns det mer som slavgöra. Något som bara måste bli av. Jag inser ju dock att det mer har med min attityd att göra snarare än yogan. Det är fortfarande väldigt skönt när jag väl står på mattan.
 
Jag tror att jag över huvudet taget har svårt för långsiktiga projekt. Jag är en periodmänniska. Något som kanske också kan förklaras med diagnoen borderline. När jag gjort något för lång tid i sträck så får jag panik. Jag upplever det som att mitt liv totalt stagnerat, att jag sitter fast och att ingenting nytt någonsin kommer hända igen. Jag blir livrädd då och tycker att men jag har så mycket mer saker som jag vill göra i mitt liv innan jag slår mig till ro med något. Jag är inte nöjd än. Jag blir aldrig nöjd. Utom just i början när jag provar en ny grej. Något som ofta händer när jag hållit fast vid något ett tag är att jag blir rastlös och får starka impulser att bara röra om saker. Oavsett hur bra jag än har det just i detta nu. Jag får för mig att det är bättre att något stort och dramatiskt händer oavsett om det är bra eller dåligt.
 
Historiskt sett har det inneburit att jag brutit upp en relation. Flyttat till en ny stad. Bytt jobb. Hoppat av en utbildning. Blivit irriterad på folk och börjat skälla ut dem för saker som jag förstorat upp. Skurit mig själv eller försökt begå självmord. Eller rymt från var jag än haft min säng för tillfället. Jag håller fortfarande på med såna här saker fast i mindre skala. Jag pausar medlemskapet på facebook. Jag börjar yoga. Jag skiter i att äta vanlig mat och äter kakor, nachos och glass hela dagarna. Jag slutar gå till gymmet. Jag kommer tillbaka till gymmet fast med ett helt nytt träningsprogram. Jag bestämmer mig för att skriva en bok. Jag bestämmer mig för att aldrig försöka skriva en bok igen. Jag börjar praktisera på ett ställe och en vecka senare svär jag på att jag aldrig någonsin tänker komma tillbaka dit igen. Jag hittar mitt gamla bokmanus och tänker återigen att jag ska bli författare en dag.
 
Och så fortsätter det. Från det ena extrema till det andra. Inte lika extremt utåt sätt längre, men fortfarande lika starka känslor. I mitt huvud smider jag fortfarande planer kring hur jag ska ta över världen och i nästa stund hur jag ska rädda världen. Går ut och promenerar och känner att jag är ett med universum, kommer hem och tycker att all mat som finns i hela världen är äcklig. Bestämmer mig för att jag ska svälta ihjäl nu. Kommer på att jag är den äckligaste och hemskaste människan som någonsin existerat för att sedan starkt hata alla andra människor för att de är så dumma i huvudet, så falska och bara så under min nivå. Jag kanske rent av är före min tid. Jag kanske är Jesus inkarnation eller nåt? Sen skäms jag över min tankar och bestämmer mig för att jag måste göra slut med min pojkvän, att jag måste skada mig själv igen, bryta kontakten med min familj och lägga in mig på psyket.
 
Ja... Typ så. Men det är bara tankar. Jag kom faktiskt på för några dagar sen att jag har nog inte bott på samma ställe så länge som jag gjort nu sen innan tonåren. Eller åtminstone början av tonåren. Jag har bott här i Nyköping med min sambo i ungefär ett år. Det är rätt sjukt egentligen. Men jag har verkligen inte bott ens ett år på samma ställe under de senaste tio åren. Framsteg gott folk! 
 
 
Till top