Stillhet vs dramatik

Tankar/känslor, Träning / 90 dagar yoga, Borderline, Flytt, Långsiktiga projekt, Periodmänniska, Vara stilla / Permalink / 0
Om några dagar kan jag fira att jag yogat nästan varje dag i tre månader. Men det har börjat gå lite utför på sista tiden. Det var verkligen varenda dag tills för tre veckor sedan ungefär. Då och då har det blivit en eller två dagar utan yoga. Och flera dagar har jag varit så sjukt omotiverad att jag inte fixat att yoga direkt på morgonen, det har blivit strax innan lunch eller senare på eftemiddagen. Ett par gånger har jag också använt mig av youtube-yoga för att se till att det blir av. Så jag har med en del trix och fix lyckats göra det trots allt nästintill varje dag. Jag trodde ju dock att det skulle förbli någorlunda lätt när jag väl kommit igång. Man brukar ju säga så att det svåraste är att komma igång. Egentligen tyckte jag nog att det var lättare i början. Det var något nytt och frächt. Nu känns det mer som slavgöra. Något som bara måste bli av. Jag inser ju dock att det mer har med min attityd att göra snarare än yogan. Det är fortfarande väldigt skönt när jag väl står på mattan.
 
Jag tror att jag över huvudet taget har svårt för långsiktiga projekt. Jag är en periodmänniska. Något som kanske också kan förklaras med diagnoen borderline. När jag gjort något för lång tid i sträck så får jag panik. Jag upplever det som att mitt liv totalt stagnerat, att jag sitter fast och att ingenting nytt någonsin kommer hända igen. Jag blir livrädd då och tycker att men jag har så mycket mer saker som jag vill göra i mitt liv innan jag slår mig till ro med något. Jag är inte nöjd än. Jag blir aldrig nöjd. Utom just i början när jag provar en ny grej. Något som ofta händer när jag hållit fast vid något ett tag är att jag blir rastlös och får starka impulser att bara röra om saker. Oavsett hur bra jag än har det just i detta nu. Jag får för mig att det är bättre att något stort och dramatiskt händer oavsett om det är bra eller dåligt.
 
Historiskt sett har det inneburit att jag brutit upp en relation. Flyttat till en ny stad. Bytt jobb. Hoppat av en utbildning. Blivit irriterad på folk och börjat skälla ut dem för saker som jag förstorat upp. Skurit mig själv eller försökt begå självmord. Eller rymt från var jag än haft min säng för tillfället. Jag håller fortfarande på med såna här saker fast i mindre skala. Jag pausar medlemskapet på facebook. Jag börjar yoga. Jag skiter i att äta vanlig mat och äter kakor, nachos och glass hela dagarna. Jag slutar gå till gymmet. Jag kommer tillbaka till gymmet fast med ett helt nytt träningsprogram. Jag bestämmer mig för att skriva en bok. Jag bestämmer mig för att aldrig försöka skriva en bok igen. Jag börjar praktisera på ett ställe och en vecka senare svär jag på att jag aldrig någonsin tänker komma tillbaka dit igen. Jag hittar mitt gamla bokmanus och tänker återigen att jag ska bli författare en dag.
 
Och så fortsätter det. Från det ena extrema till det andra. Inte lika extremt utåt sätt längre, men fortfarande lika starka känslor. I mitt huvud smider jag fortfarande planer kring hur jag ska ta över världen och i nästa stund hur jag ska rädda världen. Går ut och promenerar och känner att jag är ett med universum, kommer hem och tycker att all mat som finns i hela världen är äcklig. Bestämmer mig för att jag ska svälta ihjäl nu. Kommer på att jag är den äckligaste och hemskaste människan som någonsin existerat för att sedan starkt hata alla andra människor för att de är så dumma i huvudet, så falska och bara så under min nivå. Jag kanske rent av är före min tid. Jag kanske är Jesus inkarnation eller nåt? Sen skäms jag över min tankar och bestämmer mig för att jag måste göra slut med min pojkvän, att jag måste skada mig själv igen, bryta kontakten med min familj och lägga in mig på psyket.
 
Ja... Typ så. Men det är bara tankar. Jag kom faktiskt på för några dagar sen att jag har nog inte bott på samma ställe så länge som jag gjort nu sen innan tonåren. Eller åtminstone början av tonåren. Jag har bott här i Nyköping med min sambo i ungefär ett år. Det är rätt sjukt egentligen. Men jag har verkligen inte bott ens ett år på samma ställe under de senaste tio åren. Framsteg gott folk! 
 
 

Det är inte alltid som det ser ut

Lärdomar, Träning / 30 dagar yoga, Det är inte alltid som det ser ut, Lyssna på kroppen, Psykisk ohälsa, Utbränd, Yoga / Permalink / 0
Idag firar jag 30 dagar med 15 minuters yoga varje morgon! Jag vill främst tacka min barndomsvän Madeleine för att hon inspirerade mig till att göra det. Värsta tacktalet nu, haha! Men det känns otroligt. Jag har vetat sen länge tillbaka att yoga är bra för mig. Men jag har haft en idé om att yoga måste man göra minst två timmar i sträck, man måste vara superfokuserad, man måste stå still och vara statisk i alla positioner osv. Strikt som attan annars räknas det inte. Men nu blev jag övertalad att 15 minuter varje morgon räcker gott och väl. Och det måste inte se ut eller kännas perfekt. Huvudsaken är att det blir av. Perfektion är en myt. Det finns alltid något att arbeta på och utveckla i sina positioner. Så man börjar där man är, lyssnar in i sin kropp och tar ett steg i taget.
 
Jag satte inte upp något mål. Utan jag bara testade en dag. Och sen kände jag att jag ville göra det igen nästa dag. Och dagen efter ville jag också göra det. En del dagar har jag känt mig ovillig. Men då har jag tänkt att jag kan åtminstone sätta mig och andas lite. Och när jag väl sitter där så är det ofta så skönt att jag faktiskt vill fortsätta och göra mer. En del dagar fungerar det inte och ångesten är lika stark innan som under och efter yogan. Eller värre. Såna dagar tänker jag att "men det här fungerar ju inte". Men jag har fortsatt ändå och tänkt att det är bara femton minuter. Det finns inga garantier här i livet. De flesta dagar har yoga en positiv effekt, men alla dagar är inte såna dagar. Framförallt har jag känt en förändring på sikt, redan efter två veckor började jag känna mig mer medveten om vad som pågår i min kropp. Jag upplever det nu allt mer som om jag kan höra vad min kropp säger.
 
Det i sig har lett till att mina fysiska besvär har ökat egentligen. Jag är tröttare än någonsin, har ont överallt, svårt att andas och ångesten i huvudet vill också gärna haka på när kroppen kollapsar. Och detta mer eller mindre konstant varje dag. Men hur hemskt det än känns och låter så har jag en känsla att jag är på rätt väg. Jag har tryckt undan allt vad kroppen känt ända sen början av tonåren då alla de här besvären egentligen började. Jag fick höra att jag överdrev med mitt konstanta klagande. Jag minns att jag var orolig att jag höll på att bli utbränd. Men folk sa från alla håll och kanter att utbränd det blir man inte vid tretton års ålder. Utbränd blir man när man är minst tjugo, helst trettio och har arbetat som en tok under många, många år utan att ha lyssnat till sin kropp. Så jag stängde av och körde på. Och det är väl svårt att säga exakt när jag blev utbränd första gången. Men att jag har varit det ett bra tag nu är ett faktum. Och jag tror att det måste bli värre innan det blir bättre. Jag har börjat lyssna på allt det där som jag stängt in. All gammal smärta, stress och förtvivlan flödar genom min kropp.
 
Jag är långt mycket mer hindrad praktiskt, fysiskt och mentalt nu jämfört med innan jag blev sjukskriven för två år sen. Men jag är också mer i kontakt med mig själv. Jag lyssnar på mig själv och jag förstår mer och mer. Och jag behöver bearbeta allt det som kommer upp. Och faktiskt så har jag nog om något blivit mer stabil nu än jag någonsin varit. Jag har emotionellt instabil personlighetsstörning som min huvuddiagnos. Mitt största problem är min instabilitet, min impulsivitet. Och även om jag lider mer påtagligt utåt sett nu så var jag långt mycket mer sjuk än vad jag eller någon annan kunde se eller förstå tidigare under mitt liv.
 
En grej som kommer med allt detta är att jag orkar inte göra mer än ett par få saker varje dag. Och har jag gjort för mycket en dag så får jag leva med sviterna i flera dagar eller veckor efteråt då alla symptom blir värre och jag inte orkar göra nästan något alls. Jag har börjat skriva på en bok igen. Jag vill inte säga för mycket om det eftersom jag inte vet huruvida den någonsin kommer bli färdig med tanke på att jag aldrig blivit färdig med en bok förut. Men jag har kommit längre än någonsin den här gången! Jag har börjat hitta ett flyt. Hur som helst gör det att jag får kompensera med att låta bli att göra andra saker. Bloggen och andra sociala medier, vänner, böcker som jag höll på att läsa osv har blivit lidande. Jag är ledsen för det. Just nu är jag i en svacka och har inte orkat skriva på boken.
 
Jag fann dock lite kraft att skriva i bloggen! Så här har vi mig! Jävligt långt ner på den fysiska och psykiska hälso-skalan. Men jag klättrar stadigt! Och jag vill bara säga det att det är inte alltid som man tror! En människa kan se ut att må som hälsan själv, men på insidan vara så trasig att denne inte ens rymmer platsen det tar att känna allt det lidande som finns där. Och en annan människa kan se ut att ligga på botten och kravla nära döden men egentligen vara på stadig uppgång. Tack för mig.

Öppet brev till folk som tror att de vet bäst

Träning / Arg, Bodybuilding, Inspiration, Kroppsbyggare, MM Sports, Män, Rumpträning, Tjejiga övningar, Öppet brev / Permalink / 0

Läste en artikel i MM Sports magasin för en månad sen eller vad det kan ha varit. Det var bland annat en artikel som handlade om att bygga muskler. Bland annat så intervjuades en bodybuilder. En av frågorna han fick i slutet av artikeln handlade om huruvida kvinnor bör träna annorlunda på något sätt när de vill bygga muskler. Han svarade att det krävs ingen specifik träning för kvinnor, det är samma principer som gäller oavsett kön. Vilket jag håller med om. Sen fortsatte han svaret med att kritisera tjejer som gör typiskt tjejiga styrkeövningar. Bland annat alla milljoner rumpövningar som existerar. Han menar på att det är bara genom gedigna tunga helkroppsövningar som knäböj, marklyft och bänkpress som man bygger en muskulös kropp.

Först blev jag rädd. Rädd för att all träning jag lagt ner under hela mitt liv som inte har varit tunga helkroppsövningar har varit förjäves. Rädd för att ha gjort fel hela mitt liv. Rädd för att alla förmodligen vetat om detta och ingen har sagt något till mig. De har bara stått där och skrattat åt mig i hemlighet när jag gjort min specifika träning för endast ett fåtal muskler i taget.

Sen blev jag ledsen. Och uppgiven. Jag orkar verkligen inte göra de där tunga helkroppsövningarna just nu. Särskilt inte om alla andra som sett att jag sällan gör det är där och ser att jag nu plötsligt gör det. Det blir bara ännu en anledning för dem att skratta åt mig för att jag är så efter. Att jag inte fattat tidigare. De har bara tittat på min fula otränade kropp och skakat på sina huvuden. Nej, det är lika bra att stanna hemma. Är jag inte lika stark och kunnig som de största kroppsbyggarna på gymmet så är det ingen idé.

Men nu är jag arg. Det har gått alldeles för många veckor då jag varit rädd för att träna. Jag tycker om att träna. Jag mår bra av att röra på mig. Jag älskar känslan av musklerna som bränner när de får slut på syre. Älskar att springa så snabbt jag bara kan till kroppen viker sig och faller ihop. Älskar när kroppen inte tror att den ska orka lyfta vikterna ännu en gång. Men så tar man sin sista viljastyrka och kramar ut det allra sista man har och upp kommer vikterna. Det är en enorm känsla. Oavsett vilka vikter man tar. Oavsett hur många gånger jag gör det. Oavsett vem jag är och var jag kommer ifrån. Jag tänker inte låta någon ta det här ifrån mig.

Och förresten. När han ändå kritiserade tjejer (som är en minoritet på många gym) för att träna rumpan mer än resten av kroppen. Varför inte passa på att kritisera alla män som går till gymmet och enbart tränar armarna (en majoritet gör det). För att inte tala om enbart biceps. Som är en minimal muskel i förhållande till resten av kroppen. Och sen står de där allihop och gungar fram och tillbaka med hela kroppen för att då upp de där vikterna som deras biceps egentligen inte skulle orka lyfta om de hade gjort det med bra teknik.

Och förresten. Vad vet han om att alla de tjejer som tränar enbart rumpan faktiskt tränar enbart rumpan? Och vad får honom att tro att alla de tjejerna faktiskt vill bli muskelbyggare? Är han bästa kompis med allihop? Det skulle ju bara göra situationen ännu mer pinsam för honom. De kanske tränar rumpan för att det är jävligt kul? Eller för att de får dem att känna sig bättre till mods. De är trots allt på gymmet över huvud taget och gör någonting. Vilket är mycket mer än vad man kan säga om en hel del människor. Och förresten så berättar han ju inte hela sanningen. Visst om man är nybörjare och vill få en större muskelmassa i hela kroppen så är helkroppsövningar jättebra. Det ger ett snabbt resultat. Dock behövs det inte lyftas så förbaskat tungt det första halvåret. Forskning säger att under första halvåret när man börjar träna så får man snabbast resultat om man gör mellan åtta och femton repetitioner. Det spelar heller nästan ingen roll alls om man gör två set eller tio. Hur du än gör så kommer all träning ge dig resultat.

Att sen göra riktigt tunga helkroppsövningar kommer in när du har en grundstyrka att bygga vidare på. Då behöver man utmana kroppen ytterligare för att den ska fortsätta utvecklas. Och är man bodybuilder så vill man oftast inte lyfta tunga vikter. Målet är snarare att lyfta så lätta vikter som möjligt och få dem att kännas så tunga som möjligt. Så håll dig till din expertis istället.

Och en sista grej jag skulle vilja säga till den här killen som tycker sig veta svaret på vad som är bäst för alla människor. Bara för att du tycker att det är väldigt kul att träna så som du gör och det får dig att må bra så behöver så inte vara fallet för övriga befolkningen. Hur kul tycker du att det skulle vara om jag kritiserade män i någon tidning för att de sällan stretchar. Och när de väl stretchar så gör de flesta helt fel. Och här står jag nu och skrattar åt dig bara för att jag råkar vara grym på att stretcha. Du måste stretcha precis som jag gör, annars får du väl lov att vara stel resten av ditt liv! Gubbe.

Till top