Kämpar in i det sista

Tankar/känslor, Träning / Gymmet, Kämpa in i det sista, Pushing through it, Tränings-kick, Ut ur askan / Permalink / 0
Hej igen, för tredje gången idag. Jag har gjort mitt jobb som aspirerande frisk och lycklig människa. Fattade inte hur jag skulle orka lyfta ett finger ens en gång, än mindre hur jag skulle kunna äta något. Men så skrev jag lite skit i bloggen, som går att se nedan. En sista enda liten chans tänkte jag. Jag har inte testat att träna än. Jag tror knappast att jag kommer orka ta mig till gymmet. Och även om jag får lite energi så kommer jag ha världens baksmälla dagen efter. Jag har nämligen börjat se ett mönster på sista tiden. När jag gått till gymmet och pushat mig själv genom den där seghetsgränsen så har den beryktade tränings-kicken kommit. Jag har blivit fylld av energi och glädje och det har som bäst varat resten av dagen. Dock har jag kraschat och mått som skit både fysiskt och mentalt dagen och ibland dagarna efter. Det känns som ett dilemma, men min olicensierade PT och tillika sambo tror dock ändå att det är bättre i längden att fortsätta träna och hålla igång i lagom mängd.
 
Så, jag har gjort mitt jobb. Och kicken kommer. Jag kan känna den. Men den är inte maximal. Än. Vi får se. Jag sa till mig själv att jag står inte ut med att sitta hemma resten av dagen. Jag gör så här. Om det här så ska vara den sista dagen i livet. Om det så är det sista jag gör så sa jag kämpa. Ett sista litet försök. Jag går till gymmet och jag går lite i trappmaskinen. Jag värmer upp lite grann och sen kör jag på ordentligt en minut eller så bara för att pusha genom gränsen. Om allt fortfarande känns förjävligt så lägger jag av och går till Espresso House. Funkar inte det heller så tar jag bussen hem. Och hemma tänker jag begrava mig unde ren filt, lyssna på musik och äta kakor.
 
Okej. Så jag gör det. Bara det. Inget mer. Och fixar jag inget av det där så är det fritt fram att göra vad helst jag annars får för mig att göra. Släpade mig till gymmet. På riktigt, jag trodde benen skulle vika sig under mig vilket ögonblick som helst. Hade också ätit en hel del ångestdämpande tabletter på morgonen som är muskelavslappnande. Så, ja... Jag kom fram ändå och pushade igenom gränsen. Körde på lite hårdare än jag trodde att jag orkade. Sen sänkte jag hastigheten igen och pustade ut. Okej, det var inte så dumt. Det gick trots allt. Ingen anledning än så länge att vända om. En till liten intervall kan jag pusha mig igenom. En till och en till och bara en till. Det slutade med elva trappintervaller. Varannan lite tuffare och varannan lite mildare. Efter det lite stretch och rehabövningar. Bara lite. Nu sitter jag i säkert förvar på Espresso House.
 
Imorgon väntar antagligen den där baksmällan jag talade om. Men för tillfället tror jag att jag är räddad.
 
 

Stillhet vs dramatik

Tankar/känslor, Träning / 90 dagar yoga, Borderline, Flytt, Långsiktiga projekt, Periodmänniska, Vara stilla / Permalink / 0
Om några dagar kan jag fira att jag yogat nästan varje dag i tre månader. Men det har börjat gå lite utför på sista tiden. Det var verkligen varenda dag tills för tre veckor sedan ungefär. Då och då har det blivit en eller två dagar utan yoga. Och flera dagar har jag varit så sjukt omotiverad att jag inte fixat att yoga direkt på morgonen, det har blivit strax innan lunch eller senare på eftemiddagen. Ett par gånger har jag också använt mig av youtube-yoga för att se till att det blir av. Så jag har med en del trix och fix lyckats göra det trots allt nästintill varje dag. Jag trodde ju dock att det skulle förbli någorlunda lätt när jag väl kommit igång. Man brukar ju säga så att det svåraste är att komma igång. Egentligen tyckte jag nog att det var lättare i början. Det var något nytt och frächt. Nu känns det mer som slavgöra. Något som bara måste bli av. Jag inser ju dock att det mer har med min attityd att göra snarare än yogan. Det är fortfarande väldigt skönt när jag väl står på mattan.
 
Jag tror att jag över huvudet taget har svårt för långsiktiga projekt. Jag är en periodmänniska. Något som kanske också kan förklaras med diagnoen borderline. När jag gjort något för lång tid i sträck så får jag panik. Jag upplever det som att mitt liv totalt stagnerat, att jag sitter fast och att ingenting nytt någonsin kommer hända igen. Jag blir livrädd då och tycker att men jag har så mycket mer saker som jag vill göra i mitt liv innan jag slår mig till ro med något. Jag är inte nöjd än. Jag blir aldrig nöjd. Utom just i början när jag provar en ny grej. Något som ofta händer när jag hållit fast vid något ett tag är att jag blir rastlös och får starka impulser att bara röra om saker. Oavsett hur bra jag än har det just i detta nu. Jag får för mig att det är bättre att något stort och dramatiskt händer oavsett om det är bra eller dåligt.
 
Historiskt sett har det inneburit att jag brutit upp en relation. Flyttat till en ny stad. Bytt jobb. Hoppat av en utbildning. Blivit irriterad på folk och börjat skälla ut dem för saker som jag förstorat upp. Skurit mig själv eller försökt begå självmord. Eller rymt från var jag än haft min säng för tillfället. Jag håller fortfarande på med såna här saker fast i mindre skala. Jag pausar medlemskapet på facebook. Jag börjar yoga. Jag skiter i att äta vanlig mat och äter kakor, nachos och glass hela dagarna. Jag slutar gå till gymmet. Jag kommer tillbaka till gymmet fast med ett helt nytt träningsprogram. Jag bestämmer mig för att skriva en bok. Jag bestämmer mig för att aldrig försöka skriva en bok igen. Jag börjar praktisera på ett ställe och en vecka senare svär jag på att jag aldrig någonsin tänker komma tillbaka dit igen. Jag hittar mitt gamla bokmanus och tänker återigen att jag ska bli författare en dag.
 
Och så fortsätter det. Från det ena extrema till det andra. Inte lika extremt utåt sätt längre, men fortfarande lika starka känslor. I mitt huvud smider jag fortfarande planer kring hur jag ska ta över världen och i nästa stund hur jag ska rädda världen. Går ut och promenerar och känner att jag är ett med universum, kommer hem och tycker att all mat som finns i hela världen är äcklig. Bestämmer mig för att jag ska svälta ihjäl nu. Kommer på att jag är den äckligaste och hemskaste människan som någonsin existerat för att sedan starkt hata alla andra människor för att de är så dumma i huvudet, så falska och bara så under min nivå. Jag kanske rent av är före min tid. Jag kanske är Jesus inkarnation eller nåt? Sen skäms jag över min tankar och bestämmer mig för att jag måste göra slut med min pojkvän, att jag måste skada mig själv igen, bryta kontakten med min familj och lägga in mig på psyket.
 
Ja... Typ så. Men det är bara tankar. Jag kom faktiskt på för några dagar sen att jag har nog inte bott på samma ställe så länge som jag gjort nu sen innan tonåren. Eller åtminstone början av tonåren. Jag har bott här i Nyköping med min sambo i ungefär ett år. Det är rätt sjukt egentligen. Men jag har verkligen inte bott ens ett år på samma ställe under de senaste tio åren. Framsteg gott folk! 
 
 

Det är inte alltid som det ser ut

Lärdomar, Träning / 30 dagar yoga, Det är inte alltid som det ser ut, Lyssna på kroppen, Psykisk ohälsa, Utbränd, Yoga / Permalink / 0
Idag firar jag 30 dagar med 15 minuters yoga varje morgon! Jag vill främst tacka min barndomsvän Madeleine för att hon inspirerade mig till att göra det. Värsta tacktalet nu, haha! Men det känns otroligt. Jag har vetat sen länge tillbaka att yoga är bra för mig. Men jag har haft en idé om att yoga måste man göra minst två timmar i sträck, man måste vara superfokuserad, man måste stå still och vara statisk i alla positioner osv. Strikt som attan annars räknas det inte. Men nu blev jag övertalad att 15 minuter varje morgon räcker gott och väl. Och det måste inte se ut eller kännas perfekt. Huvudsaken är att det blir av. Perfektion är en myt. Det finns alltid något att arbeta på och utveckla i sina positioner. Så man börjar där man är, lyssnar in i sin kropp och tar ett steg i taget.
 
Jag satte inte upp något mål. Utan jag bara testade en dag. Och sen kände jag att jag ville göra det igen nästa dag. Och dagen efter ville jag också göra det. En del dagar har jag känt mig ovillig. Men då har jag tänkt att jag kan åtminstone sätta mig och andas lite. Och när jag väl sitter där så är det ofta så skönt att jag faktiskt vill fortsätta och göra mer. En del dagar fungerar det inte och ångesten är lika stark innan som under och efter yogan. Eller värre. Såna dagar tänker jag att "men det här fungerar ju inte". Men jag har fortsatt ändå och tänkt att det är bara femton minuter. Det finns inga garantier här i livet. De flesta dagar har yoga en positiv effekt, men alla dagar är inte såna dagar. Framförallt har jag känt en förändring på sikt, redan efter två veckor började jag känna mig mer medveten om vad som pågår i min kropp. Jag upplever det nu allt mer som om jag kan höra vad min kropp säger.
 
Det i sig har lett till att mina fysiska besvär har ökat egentligen. Jag är tröttare än någonsin, har ont överallt, svårt att andas och ångesten i huvudet vill också gärna haka på när kroppen kollapsar. Och detta mer eller mindre konstant varje dag. Men hur hemskt det än känns och låter så har jag en känsla att jag är på rätt väg. Jag har tryckt undan allt vad kroppen känt ända sen början av tonåren då alla de här besvären egentligen började. Jag fick höra att jag överdrev med mitt konstanta klagande. Jag minns att jag var orolig att jag höll på att bli utbränd. Men folk sa från alla håll och kanter att utbränd det blir man inte vid tretton års ålder. Utbränd blir man när man är minst tjugo, helst trettio och har arbetat som en tok under många, många år utan att ha lyssnat till sin kropp. Så jag stängde av och körde på. Och det är väl svårt att säga exakt när jag blev utbränd första gången. Men att jag har varit det ett bra tag nu är ett faktum. Och jag tror att det måste bli värre innan det blir bättre. Jag har börjat lyssna på allt det där som jag stängt in. All gammal smärta, stress och förtvivlan flödar genom min kropp.
 
Jag är långt mycket mer hindrad praktiskt, fysiskt och mentalt nu jämfört med innan jag blev sjukskriven för två år sen. Men jag är också mer i kontakt med mig själv. Jag lyssnar på mig själv och jag förstår mer och mer. Och jag behöver bearbeta allt det som kommer upp. Och faktiskt så har jag nog om något blivit mer stabil nu än jag någonsin varit. Jag har emotionellt instabil personlighetsstörning som min huvuddiagnos. Mitt största problem är min instabilitet, min impulsivitet. Och även om jag lider mer påtagligt utåt sett nu så var jag långt mycket mer sjuk än vad jag eller någon annan kunde se eller förstå tidigare under mitt liv.
 
En grej som kommer med allt detta är att jag orkar inte göra mer än ett par få saker varje dag. Och har jag gjort för mycket en dag så får jag leva med sviterna i flera dagar eller veckor efteråt då alla symptom blir värre och jag inte orkar göra nästan något alls. Jag har börjat skriva på en bok igen. Jag vill inte säga för mycket om det eftersom jag inte vet huruvida den någonsin kommer bli färdig med tanke på att jag aldrig blivit färdig med en bok förut. Men jag har kommit längre än någonsin den här gången! Jag har börjat hitta ett flyt. Hur som helst gör det att jag får kompensera med att låta bli att göra andra saker. Bloggen och andra sociala medier, vänner, böcker som jag höll på att läsa osv har blivit lidande. Jag är ledsen för det. Just nu är jag i en svacka och har inte orkat skriva på boken.
 
Jag fann dock lite kraft att skriva i bloggen! Så här har vi mig! Jävligt långt ner på den fysiska och psykiska hälso-skalan. Men jag klättrar stadigt! Och jag vill bara säga det att det är inte alltid som man tror! En människa kan se ut att må som hälsan själv, men på insidan vara så trasig att denne inte ens rymmer platsen det tar att känna allt det lidande som finns där. Och en annan människa kan se ut att ligga på botten och kravla nära döden men egentligen vara på stadig uppgång. Tack för mig.
Till top