Öppet brev till folk som tror att de vet bäst

Träning / Arg, Bodybuilding, Inspiration, Kroppsbyggare, MM Sports, Män, Rumpträning, Tjejiga övningar, Öppet brev / Permalink / 0

Läste en artikel i MM Sports magasin för en månad sen eller vad det kan ha varit. Det var bland annat en artikel som handlade om att bygga muskler. Bland annat så intervjuades en bodybuilder. En av frågorna han fick i slutet av artikeln handlade om huruvida kvinnor bör träna annorlunda på något sätt när de vill bygga muskler. Han svarade att det krävs ingen specifik träning för kvinnor, det är samma principer som gäller oavsett kön. Vilket jag håller med om. Sen fortsatte han svaret med att kritisera tjejer som gör typiskt tjejiga styrkeövningar. Bland annat alla milljoner rumpövningar som existerar. Han menar på att det är bara genom gedigna tunga helkroppsövningar som knäböj, marklyft och bänkpress som man bygger en muskulös kropp.

Först blev jag rädd. Rädd för att all träning jag lagt ner under hela mitt liv som inte har varit tunga helkroppsövningar har varit förjäves. Rädd för att ha gjort fel hela mitt liv. Rädd för att alla förmodligen vetat om detta och ingen har sagt något till mig. De har bara stått där och skrattat åt mig i hemlighet när jag gjort min specifika träning för endast ett fåtal muskler i taget.

Sen blev jag ledsen. Och uppgiven. Jag orkar verkligen inte göra de där tunga helkroppsövningarna just nu. Särskilt inte om alla andra som sett att jag sällan gör det är där och ser att jag nu plötsligt gör det. Det blir bara ännu en anledning för dem att skratta åt mig för att jag är så efter. Att jag inte fattat tidigare. De har bara tittat på min fula otränade kropp och skakat på sina huvuden. Nej, det är lika bra att stanna hemma. Är jag inte lika stark och kunnig som de största kroppsbyggarna på gymmet så är det ingen idé.

Men nu är jag arg. Det har gått alldeles för många veckor då jag varit rädd för att träna. Jag tycker om att träna. Jag mår bra av att röra på mig. Jag älskar känslan av musklerna som bränner när de får slut på syre. Älskar att springa så snabbt jag bara kan till kroppen viker sig och faller ihop. Älskar när kroppen inte tror att den ska orka lyfta vikterna ännu en gång. Men så tar man sin sista viljastyrka och kramar ut det allra sista man har och upp kommer vikterna. Det är en enorm känsla. Oavsett vilka vikter man tar. Oavsett hur många gånger jag gör det. Oavsett vem jag är och var jag kommer ifrån. Jag tänker inte låta någon ta det här ifrån mig.

Och förresten. När han ändå kritiserade tjejer (som är en minoritet på många gym) för att träna rumpan mer än resten av kroppen. Varför inte passa på att kritisera alla män som går till gymmet och enbart tränar armarna (en majoritet gör det). För att inte tala om enbart biceps. Som är en minimal muskel i förhållande till resten av kroppen. Och sen står de där allihop och gungar fram och tillbaka med hela kroppen för att då upp de där vikterna som deras biceps egentligen inte skulle orka lyfta om de hade gjort det med bra teknik.

Och förresten. Vad vet han om att alla de tjejer som tränar enbart rumpan faktiskt tränar enbart rumpan? Och vad får honom att tro att alla de tjejerna faktiskt vill bli muskelbyggare? Är han bästa kompis med allihop? Det skulle ju bara göra situationen ännu mer pinsam för honom. De kanske tränar rumpan för att det är jävligt kul? Eller för att de får dem att känna sig bättre till mods. De är trots allt på gymmet över huvud taget och gör någonting. Vilket är mycket mer än vad man kan säga om en hel del människor. Och förresten så berättar han ju inte hela sanningen. Visst om man är nybörjare och vill få en större muskelmassa i hela kroppen så är helkroppsövningar jättebra. Det ger ett snabbt resultat. Dock behövs det inte lyftas så förbaskat tungt det första halvåret. Forskning säger att under första halvåret när man börjar träna så får man snabbast resultat om man gör mellan åtta och femton repetitioner. Det spelar heller nästan ingen roll alls om man gör två set eller tio. Hur du än gör så kommer all träning ge dig resultat.

Att sen göra riktigt tunga helkroppsövningar kommer in när du har en grundstyrka att bygga vidare på. Då behöver man utmana kroppen ytterligare för att den ska fortsätta utvecklas. Och är man bodybuilder så vill man oftast inte lyfta tunga vikter. Målet är snarare att lyfta så lätta vikter som möjligt och få dem att kännas så tunga som möjligt. Så håll dig till din expertis istället.

Och en sista grej jag skulle vilja säga till den här killen som tycker sig veta svaret på vad som är bäst för alla människor. Bara för att du tycker att det är väldigt kul att träna så som du gör och det får dig att må bra så behöver så inte vara fallet för övriga befolkningen. Hur kul tycker du att det skulle vara om jag kritiserade män i någon tidning för att de sällan stretchar. Och när de väl stretchar så gör de flesta helt fel. Och här står jag nu och skrattar åt dig bara för att jag råkar vara grym på att stretcha. Du måste stretcha precis som jag gör, annars får du väl lov att vara stel resten av ditt liv! Gubbe.

Marklyft

Lärdomar, Träning / Bodybuilding, Dans, Gym, Inställning, Marklyft, Träning, Återhämtning / Permalink / 0

God morgon. Mina muskler värker ovanligt mycket denna morgon. Jag gissar att det är tack vare marklyften igår. Jag gör inte marklyft så ofta längre. Delvis för att jag förknippat det med den omöjligt stora prestationsångest jag kände inför träning i våras. Men när jag jämför hur jag kände inför att göra marklyft då mot hur det kändes igår så inser jag något. Jag har återhämtat mig. Jag trodde inte det skulle vara möjligt. Jag var så fruktansvärt rädd för att gå till gymmet. Jag låg och våndades i sängen varje morgon inför att gå dit. Jag ville absolut inte göra marklyft. Flera gånger fick jag panikångest medan jag höll på. Flera gånger fastnade jag och satt bara på golvet och kände mig livrädd och värdelös. Jag fick kämpa för att svälja min skam, avbryta passet och gå därifrån trots att det ibland bara gått tjugo minuter och jag knappt hunnit göra färdigt en övning.

Igår hade jag inte ens planerat att göra marklyft. Men jag kände mig pigg och ville ha en utmaning. Och i den stunden kändes inte marklyft som en outhärdlig plåga utan som en spännande utmaning. Och det slutar inte där. Tänk om det här innebär att man kan återhämta sig från mycket värre saker också?

Jag har fruktat på senare tid att jag kanske aldrig kommer vilja dansa igen. Jag har försökt några gånger under det senaste året men jag har inte kunnat njuta av det. Det har känts alldeles för mycket som ett tvång. Jag kan inte ens titta på dans. Magen knyter sig, jag får svårt att koncentrera mig och blir alldeles matt. Jag har tänkt att dans är dött för mig nu, jag kommer aldrig mer kunna vara i närheten av det. Men det här väcker ju nya förhoppningar! Tiden läker alla sår heter det.

Den andra delen i varför jag inte gjort marklyft på länge är att jag förändrat min inställning. Jag gav upp idén på att någonsin göra marklyft eller något annat som fick mig att må dåligt. Jag var tvungen att åter hitta tillbaka till glädjen i min träning. Jag hittade den, jag följde den och jag kom fram till att bodybuilding är det som inspirerar mig mest just nu! Särskilt sättet många av dem tränar på. Gärna en muskel i taget som man fokuserar på att få kontakt med. Gärna på en relatvt låg vikt där man kan göra fler repetitioner till det bränns ordentligt. Otroligt skön känsla som jag strävar efter i varje övning. I marklyft bränns det ingenstans för mig. Det är alldeles för många olika muskler som är inblandade. Men den har sin charm ändå! Det är en otroligt bra övning för att lära sig lyfta tunga saker från golvet. Och man känner sig rätt häftig medan man gör det. Plus att träningsvärken idag vittnar om att det inte behöver brännas i musklerna för att de ska arbeta. Om det fortsätter att kännas såhär kul så kommer jag lägga in det oftare. Det är trots allt bra att variera med tunga helkroppsövningar också!

Jag lever, jag älskar

Fotografi, Tankar/känslor, Träning / Gummiband, Kettlebells, Kärlek, Träna hemma / Permalink / 0
Hej igen! Jag vill bara säga att jag har inte deppat ihop än så länge i alla fall. Efter hela svordomsvisan fick jag riktig eld i baken. Letade som en tok efter alla träningsredskap jag kunde hitta i lägenheten (var inte orolig Oscar, jag har inte swingat runt kettlebells i vadagsrummet bara marklyft lite!!). Fick lite uppvärmning också när jag gick upp till vinden för att leta efter vissa saker. Tränade på superbra under ca trettiofem minuter. Sen dog lågan ut. Nu har jag suttit och läst andras bloggar i fyrtio minuter. Kändes som det var fem minuter sen jag tränade. Trodde bara att jag skulle sätta mig och vila en liten stund vid datorn. Det här är ju nackdelen med att träna hemma. Jag skulle ju kunna resa mig upp och fortsätta träna nu. Men jag har ingen lust längre. Jag är nöjd.
 
 
Jag skulle också vilja skriva en liten notis om hur mycket jag älskar min pojkvän Oscar. Han får inte så mycket uppmärksamhet som han förtjänar för allt fantastiskt som han gör. Inte minst för det som han gör för mig. Sen jag hoppade av danslinjen i Härnösand har jag haft mer problem med att hantera vardagen än jag haft i hela mitt liv. Även om jag förmodligen varit mer olycklig i andra perioder. Nu är jag rätt nöjd med tillvaron. Det är bara väldigt frustrerande att vara så här osjälvständig.
 
Och på grund av hur svårt mitt liv är numera så är det ytterst få människor som jag litar på och delar med mig ohämmat av mig själv till. Ärligt talat kan jag inte ens lita helt på honom heller. Men han är trots allt den person som står och stått mig närmast under det senaste året.
 
Han har stannat kvar hemma med mig när jag inte klarat av att gå ut. Han har kommit hem från jobbet på rekordtid när mitt mående krisat och jag varit ensam hemma. Han har kommit och mött upp mig på stan när jag inte orkat gå hem. Han har gjort frukost till mig när jag inte kunnat besämma mig för vad jag ska äta. Han har legat en hel dag i sängen med mig när jag vägrat gå upp. Han har ställt upp som danselev när jag klagat över att jag saknat dansen. Han har packat väskan åt mig när jag har gett upp idén om att ta mig iväg. Och han har ringt ambulans och följt mig till sjukhuset när det behövts.
 
Och detta är utöver att han också gör mig väldigt lycklig. Han har lärt mig så otroligt mycket, särskilt vad gäller kost och träning. Men också allt möjligt annat. Vi har alltid jätteintressanta diskussioner som ofta tycks bli väldigt djupa. Han har också alltid massor av spännande forskningsrön. Dessutom lyckas han alltid locka fram nyfikenheten och kreativitet inom mig. Jag är aldrig så sprickfull med idéer som när jag är med honom. Och sist men inte minst så är han sjukt snygg!
 
Så all heder åt Oscar, han är min kärlek och min hjälte!
 
 
Till top