Depressivitet

Tankar/känslor / Permalink / 0

Stesoliden hann aldrig riktigt börja verka igår kväll, gick och la mig efter en timme. De ska ju börja verka efter tjugo minuter men det tycker jag inte stämmer. Hann börja bli lite dåsig dock, vilket hjälpte mig att somna. Klockan var kanske sju eller halv åtta. Det värsta är att ångesten hänger kvar än idag. Efter att jag hade skrivit i bloggen så blev ångesten ännu värre. Eller alltså inte för att jag skrev, den ökade stadigt och hade nog gjort det oavsett.

 

Sa till min sambo att jag inte ville må bra, att jag ville skada mig själv på alla möjliga sätt och göra vad som helst för att förstöra mitt liv. Det var en hemsk känsla. Kommer inte ihåg exakt allt jag sa eller tänkte dock. Det var mer destruktivitet. Jag hade i princip glömt hur hemsk ångest kan vara. Ändå varade det så kort tid. Det var ingenting jämfört med vad jag upplevt under mitt liv. Hur har jag orkat? Men jag kom på en grej mitt i det där. Det är ju bara när jag har ångest som jag tänker att jag inte vill bli må bra. När jag väl mår bra så är jag ju glad över det. En viktig grej att komma ihåg. Det betyder ju att det inte är vad jag faktiskt vill utan en del av sjukdomstänket.

 

Idag behövde jag vila två gånger på vägen in till stan, med andra ord var tionde minut. Har behövt sätta mig ner och sitta i minst fem minuter nästan varje gång vi gått in till stan nuförtiden. Och inte orkar jag gå båda vägarna heller. Det blir nästan alltid buss på vägen hem. Min sambo tror att jag dricker för lite, så nu har jag beställt en 50 cl pepsi istället för en liten kaffe. Får hoppas att det ger mig lite energi.

 

I alla fall, jag känner mig fortfarande nedstämd. Det känns som att livet är meningslöst och bara massa jobb. Jag gör bara samma sak varje dag och jag börjar tröttna. Jag vill ha något nytt och spännande. Ser fram emot kursen i höst i alla fall. Men ändå. Det är lång tid kvar och det är långtifrån hela mitt liv. Fick tipset att ta en promenad på kvällarna och eventuellt fotografera. Jag vet inte… Kanske. Jag brukade ta promenader på kvällarna ibland förra sommaren. Men det har ju lite med min ork att göra. Fotografera tycker jag ju också om egentligen och jag försökte ju komma igång med det för ett tag sedan. La upp en bild i bloggen och några på Instagram. Med kameran då menar jag och inte mobilen.

 

Åh, nu regnar det förresten! Äntligen! Heja vädret, kämpa på nu. Stora blöta droppar som plaskar mot glastaket. Undrar hur glada djuren och naturen är nu. Tillbaka till fotograferandet, jag vet inte varför jag inte lyckades komma igång. Jag orkade inte. Tappade inspirationen. Vet inte vad det är med mig. Enligt min terapeut (nu säger jag diagnosen som ett undantag) så har jag en depression men jag tycker ju inte egentligen att det är så illa. Men jag antar att man kan ha depression i olika grader. Precis som med utmattningssyndrom. Jag är fortfarande påverkad av det, jag skulle ju inte orka arbeta på heltid även utan ångesten som sagt. Orkar inte ens koncentrera mig just nu på serier längre än tjugo minuter. Men jag klarar ändå av att plugga koncentrerat en och en halv timme per dag. Det är rätt bra.

 

Men jag antar att jag är lätt deprimerad ändå. Det är nog det som är huvudproblemet med kvällarna också. Det är inte bara vanlig uttråkning. Det är livsleda och känslor av meningslöshet. När jag gjorde utredningen för personlighetsstörningar så var den diagnosen jag fick högst poäng på, närmare bestämt alla kriterier blev uppfyllda, var depressiv personlighetsstörning. Dock finns inte den i diagnosmanualerna längre. Har hört dock att det är samma sak som dystymi. En låggradig men långvarig (ibland kronisk tror jag) depression. Det kanske kan stämma. Jag är ju dock glad och kan njuta av saker många gånger. Men förr eller senare återgår jag alltid till att känna den här tomheten.

 

Jag undrar förresten hur jag ska göra vad gäller att prata om diagnoser när jag börjar den där kursen i höst? Hela kursen handlar ju trots allt om diagnoser. Det kändes skönt nu också att få lov att förklara mitt mående med hjälp av en diagnos. Jag tror det har hjälpt mig att inte prata eller läsa om diagnoser nu under en månad eller vad det kan ha gått. Jag har fått anstränga mig för förklara mitt mående enbart med andra ord. Har fått förlita mig på att folk tar mig på allvar även fast jag inte säger högt att jag har jag ca tusen diagnoser. Att inte läsa om diagnoser har också gjort att jag kunnat släppa sökandet efter svar och börjat vila i tanken på att nu är det som det är och inga extra diagnoser kommer kunna ge mig lindring. Men jag tycker fortfarande att diagnoser är otroligt intressant och mycket hjälpsamt stundvis. Funderar på att lätta upp på mitt förbud lite. Och hoppas på att situationen inte glider mig ur händerna igen så att jag blir besatt av diagnoser. Men om det sker så tar jag en paus igen.

 

En annan sak som har hänt sedan jag slutade prata och läsa om diagnoser är att jag sakta men säkert hamnat allt mer i tankarna kring att jag är frisk och inte har några problem. Jag slutar aldrig dissociera när det gäller friskt/sjukt. Alltid är det antingen eller. Normalt sätt lutar det mest åt det sjuka hållet men nu har det lutat mer åt det friska. Särskilt sedan min terapeut gick på semester också. När jag inte blir påmind om att mycket av det jag upplever faktiskt är sjukt så glömmer jag bort att det alls existerar. Även fast det ibland händer mitt under näsan på mig. Som med kvällsångesten igår.

 

Nu känns det dock lite bättre. Jag känner mig lättad efter att ha konstaterat att det är depressiva tankar. Jag behöver inte specificera det med en diagnos. Men jag har bekräftat mig själv och kan nu se varför det är så jobbigt för mig att göra saker. Jag ska dock testa att ta en promenad eller två och ta med kameran. Det kanske blir trevligt. Hur som helst gör jag vad jag kan för att slippa det outhärdliga i livsledan.

Kvällsångest

Tankar/känslor / Permalink / 1
Klockan är 18.19 och jag har tagit en stesolid. Jag rinner bort i svett och tänker tankar som "jag dör nu, orkar inte mer". Inte på grund av svetten utan på grund av ångesten. Svetten är mest bara något som ackompanjerar. Jag har haft ångest på kvällarna en hel vecka i sträck nu. Inte lika illa varje kväll, men jag har ändå känt av det. Brukade alltid ha det förr, så det är väl positivt egentligen att det bara är någon vecka här och var nu. Förr brukade dock ångesten handla mer om att jag var missnöjd med dagen som varit. Eller missnöjd med vad jag åstadkommit kanske snarare. Det kändes som att tiden inte räckte till, eller energin. Jag borde ha gjort massor av saker, men nu är det kväll och inte ett skit blev gjort. Ungefär så. Brukade få sådan panik att jag vägrade gå och lägga mig ibland. Allt för att skjuta upp erkännandet av mitt misslyckande.
 
Nu handlar det om något annat. Dels är jag uttråkad. Jag vaknar på morgonen och tittar lite på Instagram, pluggar, äter och tittar lite mer på Instagram. Går till Espresso House och skriver och tar mig hem igen. Då har jag just gjort saker så då är det okej att vila och göra ingenting i någon timme. Dags att laga mat och äta. Och sedan är det bara tomt. Blankt. Fyra timmar, från klockan sex till klockan tio. Ingenting finns det att göra! Det ger mig panik. Jag vill inte stirra in i väggen i fyra timmar och inte heller scrolla genom Instagram (som jag vid det här laget redan gjort i säkert en och en halv timme unge dagen) lika länge. Det jag kan gör är att se på serier, vilket jag också gör. Men dels känns det som att livet är meningslöst när jag tittar på serier fyra timmar i sträck. Dels orkar jag inte med min dåliga koncentrationsförmåga
 
SÅ: ångest. 
 
Den senaste veckan eller så har vi undvikit längre serier och bara tittat på tjugominuters-avsnitt av mer lättsamt slag. Och det hjälper men inte tillräckligt. Stesoliden kommer hjälpa men jag kan inte ta det varje kväll. Och det är i princip varje kväll jag känner såhär. Jag kan förstås rita, städa, läsa eller måla naglarna osv. Men jag vill inte. Har ingen lust. Vet inte om det är nedstämdhet eller bara lathet, men det spelar nog ingen roll. Suck. Vad ska jag göra? Bara härda ut och vänta på att den här perioden går över? Hoppas på att det är just bara en period. Jag vet inte. Ville bara få ur mig det här. Ha det bra allihop. Trevlig kväll.

Jag tackade ja!

Tankar/känslor / Permalink / 1

Mitt huvud och mina bihålor gör ont. Och jag har dålig koncentration. Och så har jag ångest. Och illamående. Var illamående hela kvällen igår också. Vet inte vad det är frågan om. Tror inte jag är sjuk egentligen, rätt säker på att det är något mentalt. Det är sällan något annat än mentalt för mig. Såg plötsligt mina ärr i ögonvrån nu och fick en impuls att fly. Vet inte från vad, mig själv kanske. Hu! Hade overklighetskänslor igår också, första gången på i alla fall några veckor. Innan dess har jag haft dem nästan varje dag i flera månader, kommer inte ens ihåg hur länge. Så det är ju positivt att jag nu blev varse om den lilla förändringen. Men alltså, vad ska jag göra åt den här paniken som börjat växa inombords? Ska jag ta en stesolid? Det har gått en och en halv vecka nu tror jag sedan sist jag tog en tablett. Har verkligen ansträngt mig för att låta bli.

 

Både i torsdags och fredags kväll var jag nära. Men jag resonerade (gud jag fick leta i en minut efter det ordet, får ofta leta länge efter ord sedan... alltid) som så att det ändå var kväll och att jag snart skulle sova. Dessutom får jag ta stesolid så sällan och det är så skönt, så när jag väl gör det vill jag njuta maximalt och inte gå och lägga mig halvvägs genom effekten. Nu är det ju dagtid. Skulle kunna ta en. Men å andra sidan, har jag lyckats hålla ut förut så kan jag väl göra det igen? Jag kanske borde låta bli så mycket jag kan. Men å andra sidan så ska jag inte vänta för länge heller, för då kommer den inte ha så stor verkan. Om ångesten blir alltför stark. Då är det bättre att ta den på ett tidigt stadium.

 

Har börjat svettas över personalen på Espresso House igen lite grann också. Tittade på en humorsketch i morse där en tjej sa något i stil med att hon inte förstod sig på människor som inte fikade ordentligt när de gick på café. Att man tar åtminstone en latte men helst en latte och en chokladboll. Så nu är jag lite nervös. Är det såhär de flesta ser på saken? Är en vanlig kaffe för lite? Men jag vill inte ha något annat än en vanlig kaffe ärligt talat, tycker inte så mycket om latte. Dessutom är vanlig kaffe mer kalorisnålt.

 

Men försöker tänka på den där kommentaren jag fick för ett tag sedan från en person som jobbat på café och kunde gå i god för att personalen förmodligen inte stör sig på mig. Det lugnar mig fortfarande, så tusen tack vem du än är! Nej, men jag väntar en stund till med stesoliden.

 

Jag har förresten en stor nyhet att berätta! (Om ni inte redan läser min Instagram förstås.) Jag har valt att gå psykiatrikursen i höst! Tackade ja igår. Det känns nästan lite som att det är det kroppen reagerar på. Med illamåendet och huvudvärken och allt. Eller det är min rädsla i alla fall, att kroppen redan nu vet att det kommer bli för mycket. Men det som fick mig att ta beslutet är:

 

1. Jag behöver inte göra högskoleprovet i höst. Om jag känner att det blir för mycket så kan jag lika gärna släppa det och satsa på i vår istället.

2. Jag vill verkligen, verkligen gå kursen!

 

Frågan är om det är dumt, nu när jag satsat så hårt på högskoleprovet. Men jag har längtat så länge efter att plugga på universitet, nu när kursen ligger precis under näsan på mig så kan jag inte låta bli! Högskoleprovet kan vänta, det är faktiskt inte så viktigt ändå. Jag får inte glömma det. Min coach frågade mig vilken poäng jag satsade på när han la upp mitt studieupplägg och jag svarade att jag inte bryr mig så mycket om vad jag får. Men för att säga en siffra så sa jag ändå 1,3. Och nu känns det som allt under det är för lite och som att jag pluggar för lite också. Coachen tyckte ju att jag skulle plugga två timmar om dagen och nu känns det som att det är en standard jag måste upp till.

 

Men från början hade jag ju bara tänkt plugga tre timmar i veckan och nu är det ändå minst en timme om dagen. Och jag behöver inte höja mig, jag klarar mig på den poäng jag har. Så jag behöver inte svettas över det där provet. Det är ju mest för att ha något att göra och för att jag är så pluggsugen som jag började satsa på provet. Och jag har som sagt längtat efter universitetet så länge nu och det verkar ju som att jag äntligen är skick för att eventuellt klara av en 25%:s kurs. Även om jag inte gör högskoleprovet alls så har ju pluggandet absolut inte varit förgäves. Dels har jag fått känna på hur det känns att plugga, så att ja nu vet att jag kanske skulle klara av en kurs på universitet. Dels har jag lärt mig massor av studieteknik. Sedan tror jag inte all matte-, läs- och ordkunskap direkt kommer sinka mig i framtida studier heller.

 

Det var faktiskt boendestödjaren jag träffade igår som fick mig att komma på idén med att vänta med högskoleprovet till i vår. Jag förklarade mitt dilemma för henne och hon misstolkade det som att om jag valde alternativet att gå kursen så skulle jag alltså inte göra provet i höst, utan i vår istället. Det hade jag ju ens tänkt på. Hon var förresten jättetrevlig! Hon ringde 14.08 och kom in på Espresso House 14.28 eller något. Så verkligen i det senaste laget. 14.15 skulle vi setts som sagt och dagen innan ska de ringa. Nåja. Det blev ju bra ändå.

 

Pratade med min läkaren igen i morse förresten. Vi ska testa att höja risperdalen från 2 mg till 3. Jag har lite ångest över det faktiskt. Jag mår ju redan så bra, vill inte må bättre. Men jag vet att det är ”sjuka” tankar. Det är inte riktiga jag som tänker så. Egentligen vill jag såklart må så bra som möjligt så jag försöker ignorera den där rösten. Jag antar att det är lite höjdskräck också. Om man tänker på måendet som en trappa där botten är värst och toppen bäst. Det var så länge sedan jag stod stabilt högt uppe på trappan att jag nu är livrädd för att falla ner. Då är det säkrare att stå här nere redan från början, slippa riskera något. Här vet jag vad jag har. Men om man vill vidare här i livet så måste man utsätta sig själv för förändringar. Och jag vill vidare. Tror jag.

Till top