Till dig som inte kan föreställa dig

Tankar/känslor / Brist på livslust, Depression, Mentalisering, Panikångest, Självmord, Till dig som inte kan föreställa dig hur det känns att vilja dö / Permalink / 1
Du ligger på golvet i badrummet. Du tänkte att en dusch är nästan som en reboot. Som att gå och lägga sig med tanken att imorgon är en ny dag med nya möjligheter. Vattnet rann tröstande över din kropp. Men istället för att känna dig som en naturupplevelse började tankarna rinna genom kroppen i samma takt. Och precis som vattnet så tog de inte slut. Om något tycktes de nästan öka i tempo.
 
Så nu ligger du här. Duschslangen ligger en bit ifrån dig. Du ser hur det rinner stillsamt ur den. Varmvattnet tog slut så du slängde den ifrån dig. Du orkade inte resa dig upp för att stänga av. Det är ju ändå så lite som rinner ut nu. Du fryser och svettas om vartannat. Pulsen är hög och häftig. Du har svårt att andas. Du tänker att det här är bara en panikattack. Det är bara ett symptom av en långvarig depression. Jag borde inte låta mig ryckas med av det här. Jag kan resa mig upp nu och göra något som en normal och vettig människa hade gjort. Kanske laga lite mat. Titta på en film. Gå en promenad.
 
Jag gör det nu. Paus. Nu. Paus. Har jag förlorat förmågan att röra på mig? tänker du. Du sänker kraven och testar att flytta åtminstone ögonen. Du är fängslad av duschslangen. Och i samma ögonblick som du inser det så kvider du till, blundar och vänder dig över på rygg. Kaklet är blött och kallt mot ryggen. Det här är ett så vackert ögonblick i ditt liv. Du önskar att du hade en kameraman. Han kunde stå där i dörröppningen och zooma in mot dig med kameran nära golvet. Var är egentligen mobilen när man behöver den? Fast du är ju förstås ganska blöt. Och du ligger fortfarande på golvet.
 
Egentligen kan du nog resa dig. Om du bara vill. Man kan allt man vill. Det är bara att rycka upp sig. Ta tag i sig själv. Inse att det är bara man själv som har ansvar över sitt eget liv och sin egen lycka. Paus. Du känner dig oförändrad. Du har inget jobb. Ingen skola. Inga vänner. Ingen familj. Ingen som undrar var du är eller vad du gör just nu. Inte sen du drog dig undan. Det började med att du tackade nej till att följa med på den där festen. Du känner dig ändå så utanför på fester. Efter tag slutade du att få inbjudningar. Du slutade svara på telefonsamtal och sms. Du slutade gå ut ur lägenheten bortsett från när du handlade mat. Om du såg någon som kanske kände någon som du kände som kanske skulle skvallra om att du fortfarande är kvar i stan så vände du om direkt och gömde dig.
 
Nej. Det skeppet har nog åkt. Finns det några andra skepp då? Snälla låt det finnas fler skepp. Du kanske kan ragga upp en äldre man som redan är ekonomiskt oberoende? Du kan ge honom din kropp och ditt liv. Han kan ge dig allt du behöver för att döva smärtan. Vackra kläder, uppmärksamhet, cannabis och solresor. Paus. Det kommer inte vara tillräckligt. Du kanske kan ta dig ur din ångest, skriva en bok om det och bli världskänd hälsoguru? Du är väl ändå inte en så dum skribent? Du fick faktiskt bra betyg i svenskan på gymnasiet. Fast å andra sidan så läste du igenom några av dina gamla texter för en vecka sen, eller var det tidigare idag? Hur som helst så sög texterna. Inte bara som i att de var lite oslipade. Det fanns verkligen inget att slipa på ens.
 
Hur länge har du legat här nu egentligen? Hur länge till kommer du att göra det? Det sticker under huden. Du vill helst krypa ur ditt skinn. Snälla någon, rädda mig. Men vem skulle höra om jag skrek? Vem skulle bry sig även om hon hörde? Du har slitit ut dina bekantskaper. Bränt dina broar. Som mest skulle du kunna hoppas på en tröstande kommentar på facebook. Ingen skulle göra sig besväret att faktiskt komma hit. Du är en sån där energitjuv. Folk har försökt hjälpa, men de har gett upp. Ingen kan hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.
 
Du lever knappt ens längre. Allt du försökt åta dig har du misslyckats med. Varför inte acceptera trenden och misslyckas slutgiltigt med livet. Det är en tröstande tanke. Det kanske finns ett slut på lidandet. Om du skulle skära en tillräckligt djupt snitt på rätt ställe. Ingen skulle hinna upptäcka dig innan det var för sent. Du har egentligen ingenting att förlora längre. Du skäms över dig själv. Du kan höra deras röster. De säger att du är för feg för att dö. För feg för att leva. Varför gör du det inte bara? Hur lång tid ska ta det behöva ta för att uppnå modet? Gör det! Nu eller aldrig!

Vem vill du vara?

Lärdomar, Tankar/känslor / Bemöt andra så som du vill bli bemött / Permalink / 0
Idag inspireras jag av tanken på att vara en förebild, att inspirera andra. Mormor hade satt upp posters lite här och var i huset när jag var liten. En av dem som hängde på insidan av dörren till toaletten, och som jag läste om och om igen, var "Bemöt andra så som du vill bli bemött". Med andra ord om jag vill att världen ska le mot mig så behöver jag le mot den först. Hur vill jag att mina vänner ska vara mot mig? Hur vill jag att andra med psykisk ohälsa ska hantera sina hinder? Hur vill jag att mina eventuella framtida barn ska se på sig själva? Hur vill jag att folk på gymmet ska träna?
 
Jag vill att mina vänner ska tro med hela sitt väsen på att jag kan klara av allt jag vill även när jag själv inte tror det. Jag vill att de som lider av psykisk ohälsa ska acceptera sig själva och platsen där de är i livet. Jag vill att de ska tillåta sig själva att vara som de är och göra sånt som får dem att må bra. Jag vill att mina eventuella framtida barn ska kunna se sina styrkor såväl som sina svagheter. Och jag vill att ska veta att de är älskade precis som de är. Jag vill att folk på gymmet ska må bra av den träning som de utför. Och jag vill att de ska göra det för sin egen skull.
 
Så det är vad jag låtit mig inspireras av när jag vaknade imorse och yogade för sjunde dagen på raken. Det må bara vara 10-15 minuter, men för varje dag har jag bara njutit allt mer av det. Det är vad jag inspirerats av när saker inte blivit som jag tänkt mig och jag har accepterat det och hittat en annan lösning istället. Det är vad som fick mig att känna mig stolt när jag var på gymmet och lyfte de förmodligen lättaste vikterna av alla i hela byggnaden. För det är ändå inte den som lyfter tyngst som jag själv ser upp till. Jag ser upp till den som har självkänsla nog att vara den som är svagast utan att dölja det för någon. Och den personen vill jag bli allt mer för varje dag.

Angående könsroller

Tankar/känslor / Könsroller, The gender equality paradox, Åsikt / Permalink / 0
Jag har just läst en artikel med rubriken "Jag vägrar vara en icke-man", läs den här. Innan jag ger mig in på den skulle jag vilja skriva några andra saker. Först och främst så utgår jag från att alla människor är unika, det finns ingen som är lik den andre. Jag utgår också från att ingen är värd varken mer eller mindre än någon annan. Men, för att alls kunna skriva om det här så behöver jag göra några generaliseringar, vissa kanske grövre än andra. Det kommer inte att stämma till 100% kanske ibland inte ens 50%. Men det är för tillfället min åsikt att det ändå är en majoritet. Jag är villig att omvärdera och ändra min åsikt om det skulle dyka upp bra argument för det. Vilket jag inte tvivlar på finns någonstans, internet är fyllt av bra argument för alla möjliga motsatser. Jag har dock inte energin eller tiden till att lusläsa allt som finns.
 
Historiskt sett har kvinnor tagit hand om barn, vårdat sjuka och lagat mat. Män har jagat föda och agerat som ledare i gruppen. Mäns och kvinnors fysik är olika. Män och kvinnor har olika uppdelning av hormoner. Det finns typiskt kvinnliga egenskaper och det finns typiskt manliga. För kvinnor skulle det tex kunna vara social begåvning, empati, finkänslighet, eftertänksamhet, bekräftelsesökande. För män skulle det tex kunna vara logiskt tänkande, dominans, handlingskraftighet, risktagande, teknisk begåvning. Och om man ska lita på tex den norska dokumentären "Hjernevask - The Gender Equality Paradox" så drar sig de olika könen allt mer åt sina respektive specialområden yrkesmässigt ju större valfrihet de har. Det vill säga desto friare land desto mer söker sig kvinnor till barnomsorg, vård och socialt arbete och män till tekniska yrken, fysiskt arbete och chefsjobb.
 
 
Med det sagt menar jag inte på att könsuppdelning är svarvit. Tvärtom finns det lika många gråzoner som det finns människor. Jag tror också att det är extremt sällan man ser en kvinna med enbart kvinnliga egenskaper eller en man med total avsaknad av kvinnliga egenskaper. Det jag säger är att kvinnor i majoritet har en övervägande del typiskt kvinnliga egenskaper men har också i olika hög grad typiskt manliga egenskaper. Likaså har män i majoritet en övervägande del typiskt manliga egenskaper, men också i olika hög grad typiskt kvinnliga. Jag skulle önska att vi kunde acceptera och gärna omfamna våra olikheter. Lära av och komplettera varandra. Jag skulle också vilja att vi accepterade och gärna omfamnade dem som helt och hållet går emot könsrollerna. För det spelar ingen roll om man tillhör ett kön eller det andra, något tredje alternativ eller inget alls. Vi är alla människor. Vi har likheter och olikheter. Och vi behöver varandra.
 
Tillbaka till artikeln, som jag förresten tycker är väldigt känslomässigt laddad. Vilket gör budskapet ganska dramatiskt, antagligen är det meningen eftersom vi reagerar starkare på det. Och jag gissar att skribenten vill ha just reaktion och aktion. Dock finns det en risk för en vi-och-dom-känsla då. Så jag vill göra ett försök här att vidga din vy. Självklart ska vi ha reaktion och aktion. För det andra, jag har aldrig hört begreppet "icke-man" tidigare. Skribenten reagerar starkt på detta och ifrågasätter om ordet kvinna inte ens ska få finnas? Trots att begreppet tydligen är myntat av alternativa queer- och feministkretsar. Min första tanke är att de borde vara på samma sida (egentligen borde väl alla vara på sida kanske). I min fantasi så började de antagligen använda begreppet icke-man för att själva skapa lite dramatik och reaktion. Men kanske också just för att alla som inte är män inte heller alltid är kvinnor. Kanske för att peka på att det är just de manligaste männen som får all uppmärksamhet. Om något kanske det här är mer nedsättande mot män. Vad vet jag.
 
Jag vill inte gå till krig mot könsrollerna. Jag vill inte peka ut några offer eller syndabockar. Jag anser inte att någon gjort rätt eller fel. Jag anser att vi behöver mötas och prata med varandra om det som vi anser är ett problem. Ingen människa kommer att ta på sig sitt ansvar om denne känner sig förolämpad. Det gäller alla sidor.
Till top