Mitt hår genom tiderna

Tankar/känslor / Permalink / 1
Ja, jag sa att jag ville göra ett inlägg om mina frisyrer och hårfärger genom tiderna. Så här har ni det! I varierande kvalitet. Jag saknar bilder från barndomen, men jag kanske kan leta reda på några sådana bilder också vid något tillfälle.
 
 
Bild 1 är från mars 2007. Jag skulle alltså inom en månad fylla femton år. Det är där vi börjar. Väldigt sent egentligen? De flesta bilder jag hittat på olika frisyrer jag haft är från nian bara. Hur kan det stämma? Jag måste ha klippt och färgat håret minst en gång i månaden under detta sista år i grundskolan. Jag fortsatte nog lite in på gymnasiet också innan jag lugnade ner mig i min hårhysteri. Jag hade extremt långt hår när jag yngre. Enligt min mamma räckte det ner till rumpan när jag fyra år gammal. Sedan var det väl lite längre än axellångt resten av uppväxten. Jag tror det var först i tonåren någon gång som jag klippte det såhär kort som det är på första bilden.
 
 
 
Bild 2 är också tagen 2007 fast i maj. Redan nu har experimenterandet börjat. Här har jag ännu kortare hår och dessutom lugg. Jag tror bilden är tagen på kyrkogården i Vagnhärad vid min mormors grav. Jag var där ibland när jag inte visste vart annars jag skulle ta vägen.
 
 
 
Bild 3 är från september 2007. Håret har vuxit en hel del och jag har färgat det rött. På bilden är jag på väg hem från skolan. Jag tror att detta kan vara den första gången jag färgar håret. Jag har för mig att det inte var permanent färg utan sådan som försvinner efter tre månader ungefär. Minns inte vad det kallas för? Jag tror att det är något sådant jag råkat färga med nu senast också när jag färgade det mörkt igen. För det var väldigt mycket mörkare i början. Inget mig emot egentligen, jag trivs nog bättre i den färg som det är just nu. Sedan tycker jag ju uppenbarligen om förändringar i utseendet. VIlket ni kanske kommer märka i denna bildserie.
 
 
 
Bild 4 är tagen i februari 2008. Jag hade sett en japansk rockgruppsmedlem som hade snaggat sitt hår på ena sidan. Fick senare veta att det kallas side-cut och det blev relativt stort i Sverige. Men jag tror jag var en av de första att skaffa det, hade aldrig sett någon annan som såg ut så tidigare. Väldigt stolt. Ja... Någonstans här började jag experimentera med smink också som ni ser. Och min klädstil blev allt mer alternativ.
 
 
 
Bild 5 är från slutet av mars 2008. En och en halv månad senare alltså. Håret växer och jag släpper alla hämningar när det gäller färg och stil. Gud vad jag älskar mitt tonåriga jag på den här bilden. Även om jag redan då var deprimerad och självmordsbenägen. Självmordstankarna började komma redan när jag tretton eller fjorton egentligen. Minns inte exakt. Jag mådde inte alls bra. Däremot visste jag verkligen hur man gjorde det bästa av livet. Jag levde på riktigt. Notera att jag har rött läppstift i mitten på läpparna och svart på sidorna. Hur cool var inte jag!?
 
 
 
Bild 6 är tagen ytterligare en månad senare, alltså i april 2008. De här syntetiska hårfärgerna finns (eller fanns i alla fall inte då) inte som permanent färg. Det tvättas ut efter bara någon vecka eller så. Det var en av anledningarna till att jag färgade så mycket under den här tiden. När det ändå försvann efter en tid kunde jag ju passa på att ta en ny färg eller bara färga vissa delar nästa gång.
 
 
 
Bild 7 är tagen i juni 2008. Svart hår med blå toppar. Jag är fortfarande ganska imponerad av mig själv. Saknar den tiden trots att jag mådde så hemskt. På ett sätt var jag mer destruktiv då. Men på ett annat sätt levde jag också i högre grad. Just nu känns det som om jag bara ruttnar bort i min lägenhet utan att se någon större ljusning. Jag färgade håret många fler gånger både innan och efter detta foto. Men jag tänkte att jag gör ett urval. Jag minns att en månad efter detta foto träffade jag min första pojkvän. Och på en av de första bilderna på oss har jag rosa hår igen. Jag minns också att han bad mig färga tillbaka håret till min normala färg samt låta min sidecut växa ut. Han förklarade att hans mamma var väldigt gammaldags och att han inte skulle kunna presentera mig hemma så som jag såg ut i dagsläget. Såhär i efterhand känner jag bara att jag skulle dumpat honom. Men just då trodde jag inte att det alls kunde finnas någon som tyckte om mig utöver honom. Och jag vågade inte släppa taget om den enda människan som kanske skulle kunna vara "the one" eller något. Så jag anpassade mig. Så mycket jag kunde i alla fall.
 
 
 
Bild 8 är tagen i juni 2009, ett år senare alltså. Jag kunde inte hejda mig längre och dreads är väl ändå inte så konstigt? Jag hade också lärt känna min dåvarande pojkvän och hans katolska familj och kunde känna ungefär var gränsen gick. Dessutom var det inte riktiga dreads utan sådana som man flätar in i sitt vanliga hår. Jag flätade ut dem igen i slutet av sommaren. Jag fick huvudvärk av tyngden från mitt hår (och fejkhåret), kan ni tänka er? Det är lite suddigt på bilden men det går att se att min sidecut fortfarande inte vuxit ut helt och hållet.
 
 
 
Bild 9 är från ytterligare ett år senare. Juni år 2009. Den här bilden togs på en sådan där modell-för-en-dag-studio. De lurar dit en genom att erbjuda en gratis fotografering. Men vill man ha bilderna sedan så får man betala för dem. Där och då tyckte jag att bilderna var fantastiska. Men ärligt talat kan jag ta bättre bilder än så på egen hand om jag lägger manken till.
 
 
 
Bild 10 är från december 2010. Jag hittar faktiskt inga andra bilder över huvud på mig och mitt hår under den här tiden. Så håll till godo. Jag skaffade en lugg och en väldigt kort page samt färgade det kolsvart.
 
 
 
Bild 11 är från juli 2013. Tre år senare ungefär och jag har inte gjort något alls med håret. Det har bara vuxit och vuxit. På bilden är jag i Stockholm hemma hos en fantastisk kille som jag just hade inlett en relation med. Senare under hösten flyttade jag in hos honom. Ett år senare nästan gör vi slut.
 
 
 
Bild 12 är tagen i början av sommaren någon gång 2015. Jag har ca fyra månader tidigare hoppat av dansutbildningen i Härnösand och blivit sjukskriven. Jag skaffade äkta dreads den här gången, dock med fuskhår som förlängning. Jag gjorde det i slutet av december 2014. Bilden är tagen i min tillfälliga lägenhet i Vagnhärad. Den här sommaren är något av det värsta jag upplevt i hela mitt liv. Jag var totalt isolerad och åkte in och ut från psyket innan jag till slut stannade där under den längsta vistelsen jag någonsin haft. Från början av augusti till mitten av december.
 
 
 
Bild 13 är tagen senare under samma sommar 2015. I ren panik, frustration och självhat klipper jag av mig mitt hår. Och hatar mig själv ännu mer efteråt. Jag sörjer fortfarande mina dreads.
 
 
 
 
Bild 14 är tagen i mars 2016. Håret växer plågsamt långsamt tillbaka. På bilden är jag ute på promenad med min nuvarande sambo som jag träffade ett år tidigare nästan. Det vill säga i slutet av sommaren medan jag var inlagd på psyket i Nyköping.
 
 
 
Bild 15 är tagen i juli 2017 en dag när jag kände mig ful. Jag försökte boosta mitt självförtroende med en fin bild. Jag har fortfarande inte färgat håret på ungefär tusen år och bara klippt topparna då och då. Fast besluten att få tillbaka mitt långa hår.
 
 
 
Bild 16 är tagen inte alls många dagar senare också i juli 2017. Nu har jag suktat efter ny hårfärg länge nog! Det som under en lång tid hindrade mig var min ekonomiska ångest. Man har inget överflöd med pengar när man är sjukskriven. Och att färga håret står inte högt upp på prioriteringslistan.
 
 
 
Bild 17 tog jag igår på Espresso House för att visa hur mitt hår ser ut just nu. Jag har som sagt färgat det mörkt igen. Den fina kopparfärgen blev allt mer urtvättad till håret bara såg tråkigt ut. Jag försökte hitta en färg som liknade min egen utan större framgång. Men jag gillar den här (särskilt nu när den tvättats ur och blivit ljusare), den har också en lilaaktig ton i vissa ljussken.
 
Och nu är klockan tolv och jag ska äta! Jag kunde inte låta bli att väga mig imorse och jag har gått ner två kilo till under de senaste fem dagarna. Så nu väger jag 76,5! Wohooo!

Fasta, triggers och mentalisering

Tankar/känslor / Permalink / 1

Nu är jag på biblioteket och äter lunch. Helt stirrig och speedad. Drack en americano (två espressoshots med hett vatten) på tom mage på Espresso House. Satt och laddade ner gamla bilder på mig själv i nästan en timme. Tänkte att jag skulle göra ett inlägg om mina frisyrer och hårfärger genom tiderna! Mot slutet kom jag på att jag saknar bilder från de senaste fyra åren som bara finns på min hårddisk hemma. Så det inlägget kommer kanske senare idag eller imorgon. Kul va? Jag vet att ni alla ser fram emot det. Hittade en hel del roliga gamla bilder. Kanske ska göra något mer inlägg sen om annat än hår där jag kan dela med mig av gamla bilder. Sådant är kul. Ha… Ha. Det är kul för mig i alla fall.

 

Hur går fastan då? Jovars helt okej. Det skulle jag inte sagt igår eftermiddag dock. Inte någon eftermiddag. Förmiddagarna går helt utmärkt, det är inga problem att vänta med maten till tolv. Runt klockan två eller tre blir jag svag, trött och nedstämd. Så fortsätter det ofta fram till jag ätit middag som är den största måltiden under dagen för mig. Strax efter det börjar jag må bättre igen. Tiden precis innan jag äter middag känns det som om kroppen skriker. Jag får katastroftankar kring att jag kommer svälta ihjäl, svimma eller behöva åka in till sjukhuset när som helst pga näringsbrist. Jag är mest troligt inte någonstans i närheten av detta. Så jag försöker så gott jag kan att trösta mig själv.

 

Det är såhär det känns helt enkelt att ligga på kaloriunderskott. Och om jag verkligen vill gå ner till min vanliga vikt igen så får jag lov att lära mig hantera den här känslan under en längre tid. Minst ett år i alla fall. Enligt min sambo tar det omkring ett år för kroppen att ändra sin ”set-point”. Dvs den vikt som kroppen trivs med och automatiskt försöker bibehålla. Jag antar att jag inte kan börja räkna ner till det där året dock förrän jag faktiskt nått den vikten jag vill stanna på. Och jag vill inte falla i vikt alltför snabbt. Så kanske ett och ett halvt år? Suck. En dag i taget. Går det så går det, annars får jag väl nöja mig med den vikt jag har.

 

Kanske känns det starkare och mer överdrivet för mig eftersom jag har emotionellt instabil personlighetssyndrom? Det är ju klassiskt att man gör just det. I övrigt då, hur mår jag? Inte lika bra som sist jag skrev. Känslorna svänger fortfarande fram och tillbaka och det är ett problem. Jag tror att det var i förrgår kväll som allt blev mörkt eller så var det igår förmiddag? Mitt minne är ju nästan värdelöst. Kommer inte ens ihåg varför. Jag tror att jag blev lite uttråkad vid något tillfälle och visste inte riktigt vad jag skulle hitta på. Drabbades av panik och blev sedan nedstämd. Och så har det hållit i sig bara. Sedan får jag dumma idéer om att söka upp saker som triggar mig. Varför gör jag det? Det är som ett beroende. Det är sjukt svårt att låta bli. Och inte för det med sig något bra heller. Eller det måste det väl göra ändå? Annars hade jag väl inte varit beroende av det? Jag vet bara inte exakt vad det är.

 

Framförallt söker jag upp bilder och texter på nätet om psykisk ohälsa. Särskilt destruktiva saker. Jag läser, tittar, fascineras, blir avundsjuk. Jag vill också göra destruktiva saker. Varför? Bra fråga. För att jag är sjuk i huvudet? Ibland kan det också handla om att söka upp platser som påminner mig om destruktiva saker. Toaletten på biblioteket eller klockberget inne i stan där jag skurit mig några gånger tex. Uh… Tillbaka från toaletten. Att dricka en americano på tom mage var kanske inget smart val. Jag lämnar resten till er fantasi.

 

Men om jag ska mentalisera lite här nu då. På något vis, mot all logik så tror jag att undermedvetet lärt in att jag får mer kärlek, uppmärksamhet och stöd om jag är sjuk. Ju sjukare jag är desto mer kärlek får jag. Som att jag inte är lika mycket värd som frisk. Så det jag får ut av att söka upp saker som triggar mig är väl kanske något i stil med vad friska människor får ut av att titta på paradisbilder med sol och palmer. Eller bilder på romantiska kyssar kanske. Jag vet inte. Vad det nu är friska människor drömmer om. Inte så att jag inte gillar eller drömmer om sådant också. Men den trygga och ovillkorliga kärleken känns så otroligt mycket längre bort och så mycket svårare att få ta del av. Jag har oändligt mycket närmre till det destruktiva. Det är ett mycket säkrare kort för mig att bli självmordsbenägen och få villkorlig omtanke och stöd från psyket. Ungefär. Antar jag. Jag vet inte. Men det är väl så.

 

Jag tänker att jag verkligen måste måste släppa den här besattheten av att vara sjuk, att vara destruktiv. En del av mig vill ju det. Men en annan del vill det inte alls. Och här står jag, någonstans mittemellan. Velar. Tillåter min sambo att gömma alla vassa föremål. Avföljer alla konton på Instagram som skriver om psykiska ohälsa och triggar mig. För att sedan söka upp kontona igen och frossa i det allra värsta jag kan hitta samt fantiserar om att förverkliga det jag läser om.

 

Men jag mår lite bättre idag än igår ändå. Det brukar bli värre om jag börjar grubbla. Så jag har försökt att ignorera mörka tankar och känslor. Inte pratat om dem och inte skrivit särskilt mycket heller. Jag vet inte om det är bra att jag skriver om det över huvud taget. Jag triggar mig själv och jag triggar mest troligt andra också som fungerar som jag. Samtidigt så är det också skönt att skriva, skönt att dela med sig. Och bra att dela sin kunskap. Bryta stigmat osv. Och så har jag inte så mycket annat att se fram emot under dagarna. Att skriva är just nu min största hobby. Jag får fundera vidare. Hej på er.

Till top