Stark och svag

Tankar/känslor / Permalink / 0

Jag har ätit frukost! Inte världens största portion men ändå tillräckligt tror jag. Jag klagade jättemycket igår kväll på hur hungrig jag var och hur gärna jag egentligen ville och önskade att jag kunde äta. Och min sambo frågade om jag kom ihåg vad vi hade pratat om i början av sommaren när jag mådde så bra. Vi sa att det är fantastiskt att jag mår såhär bra just nu, men det kan mycket väl hända att det kommer att komma svackor framöver. Och när de kommer så är det okej. Ingen har en rak utvecklingskurva. Man famlar och ramlar och reser sig igen. Något som är mycket vanligt är att när man ramlar så blir man arg på sig själv och tänker att nu är allt redan förstört. Nu har jag redan fallit så jag kan lika gärna stanna här kvar här nere.

 

Om man går på en diet t.ex. och äter en muffins för mycket och så tänker man att nu kan jag lika gärna äta tio till. Eller om man ska börja träna och missar ett pass och därmed tänker att då kan jag lika gärna hoppa över hela veckan. Man tänker att det är redan försent. Men det är okej att göra misstag, man GÖR misstag. Det är i princip omöjligt att inte göra det. Och när man gör det så ska man inte slå på sig själv för då kommer man falla ännu djupare. Det är aldrig ”förstört” bara för att man hamnar i en svacka. Det är aldrig försent. Man kan fortfarande resa sig upp och fortsätta med sin diet eller sin träning.

 

Eller i mitt fall, det är inte försent att börja äta igen. Jag behöver inte stanna kvar i den här svackan och göra den djupare bara för att jag ramlat ner i den. Nu eller när som helst är en utmärkt tid att resa sig upp igen och börja äta. Fortsätta jobba för att må bra och bli frisk. Samma sak med mina ambitioner att bli vegan. Det här är tredje gången i mitt liv jag försöker. Och det spelar ingen roll hur många gånger jag misslyckats förut eller hur många år jag ätit kött och så vidare. Jag har fortfarande lika god chans att ta upp tråden och fortsätta jobba mot det jag vill.

 

Röster bråkar i mitt huvud. Jag både vill må bra och vill inte. Jag har pendlat fram och tillbaka flera gånger sedan igår kväll om jag skulle äta frukost eller inte idag. För ett tag precis minuterna innan jag gjorde det var jag övertygad om att det inte skulle gå. Men så gjorde jag det! Det känns verkligen som en seger. Samtidigt som jag har ångest över det och planerar i bakhuvudet för att kompensera frukosten genom att låta bli att äta något annat. Eller just nu är det i bakhuvudet i alla fall. Den där rösten pendlar i styrka. Ibland står den mitt på en scen i hjärnan med megafon. Andra gånger sitter den snarare i publiken och buar eller applåderar. Men den är alltid relativt stark, i alla fall hörbar. Än så länge.

 

Jag har varit på väg att falla in i en ätstörning flera gånger under sommaren men har lyckats förhindra fallet varje gång. Å ena sidan tyder det på att jag är i en riskzon och att läget är ganska kritiskt. Men å andra sidan tyder det på vilken styrka jag har och hur långt jag kommit i min psykiska återhämtning. Jag klarar mig. Nätt och jämnt. Men jag klarar mig ändå. Och dessa sidor existerar samtidigt. Jag är både svag och stark. Bräcklig och stabil. Jag försöker att se det och inte falla för det svartvita tänkandet.

 

Jag är så rädd för att förlora min diagnos (där svartvitt tänkande är ett symptom) att jag nästan anstränger mig för att tänka svartvitt. De senaste veckorna har jag varit extra svartvit. Jag upplever att det är där allt startade och att det är därför jag börjat få problem med maten. Min sambo tror att det är tvärtom, att jag blivit mer svartvit och växlande i känslor och tankar för att jag ätit för lite. Svårt att säga vad som startade först, det skulle kunna vara vilket som. Men det har varit och är väldigt jobbigt i alla fall. Det handlar både om att jag omväxlande ser mig själv som helt frisk versus jättesjuk, men också om att jag i ena stunden vill göra slut med min pojkvän och i nästa är livrädd för att förlora honom för att han är den mest fantastiska personen i hela världen.

 

Jag tror att det delvis är det här pendlandet som också orsakat att jag börjat tänka på att avsluta kontakten med psykiatrin. I ena stunden känns det som att jag inte skulle kunna leva utan min terapeut och i nästa känns det bara som att hon bara skadar mig och får mig att må dåligt. Och det är så svårt att veta vilken röst jag ska lyssna på. Ibland går det inte ens timme utan växlar det från ena sekunden till den andra. Jag kan sitta och fantisera om hur fantastiskt livet skulle vara om jag hade gjort slut med min sambo för att mitt i fantasin inse att livet inte ens skulle gå att leva utan honom. Och sedan kommer en liten röst som frågar ”Men är det verkligen sant?” och så börjar jag tvivla och räkna upp allt jag ogillar med honom. Så fortsätter det i en ond cirkel.

 

Det sitter en kille mittemot mig på Espresso House som suttit där i en halvtimme nu och han har tagit två hela soffor för sig själv (de står vända mot varandra) inte ens beställt något. Sitter här och stör mig på honom, tycker att personalen borde kasta ut honom. Känner att han är helt dum i huvudet och att världen vore bättre utan folk som honom. Men samtidigt tänker jag att han kanske inte förstått att det här är ett café, det är många som tror att det här är en del av gallerian eller för den delen ibland en del av restaurangen intill. Det är lätt att ta fel och det är inget brott. Men även om han vet om att det här är ett café så beundrar jag honom för att han vågar göra så. Bara sätta sig ner och ta upp massor av plats. Han kanske var trött och behövde sitta ner helt enkelt, det måste ju få vara okej? Det är ju ändå inte så mycket gäster här. Jag är ju konstant skräckslagen för att göra fel på något sätt och bli utkastad härifrån, jag skulle aldrig kunna göra så. Plötsligt känns han mäktig i mina ögon.

 

Sådär håller det på för mig. Men jag ska inte överdriva. Det är inte så farligt som det varit tidigare i mitt liv. Det har varit värre. Känslorna är inte så överdrivet starka och jag håller dem på någorlunda distans. Det känns inte som att jag håller på att förgås av hat eller kärlek. Det är mest mina tankar som växlar egentligen, snarare än känslorna. Det jag känner är mest bara att jag antingen är helt okej eller att jag har ångest. Ibland har jag stark ångest och ibland är jag riktigt lycklig. Men inte så mycket hat eller extrem beundran.

 

Återigen. Jag ska försöka se det för vad det är. Jag är nog fortfarande lite mer emotionellt instabil än en person utan personlighetssyndrom. Men jag har varit värre. Jag är på bättringsvägen. Och det är bra. Det är något jag borde fira snarare än vara rädd och slå på mig själv för. Just nu känns det som att jag kan se ganska klart. Jag ser nyanserna. Ska försöka stanna kvar här. Men jag vet att fler svackor kommer. Och det är okej. De får komma. Jag kommer resa mig upp igen.

Vem fan spelar såhär bra?

Tankar/känslor / Permalink / 1

Triggervarning, ätstört beteende

 

Ibland känner jag bara att; wow! Vad fantastiskt jag skriver! Det är synd och skam att inte fler läser min blogg. Andra dagar känns det som att det bara kommer ut skit ur mina fingrar. Som att jag aldrig har något nytt att komma med och att det inte finns någon personlighet i mina ord. Att de bara är torra och tråkiga. Hela sommaren har känts ganska mycket som skit, med lite uppehåll nu och då. Den senaste veckan har dock känts som wow, fantastico! Idag är jag lite vacklande igen i mitt självförtroende. Det kändes skönt att ha något nytt att skriva om när mina ätproblem började komma tillbaka. Men nu känns det gammalt. Nu är det inte spännande längre. Eller lite spännande är det men inte alls som det var i början.

 

Jag målade naglarna i morse. Det stod på en lista över saker man kan göra istället för att äta. Jag åt normalt igår men idag skippade jag frukosten igen. Hade först inte tänkt göra det. Eller jag ville göra det men trodde inte att jag skulle ha tillräckligt med motivation för att lyckas. Men så kom klockslaget då jag skulle äta. Och det passerade. Och min mage förblev tom. Och nu sitter jag med mörkröda naglar och en americano på Espresso House. Har ju haft havremjölk i kaffet både nu och koppen jag drack i morse dock. Så några kalorier har jag fått i mig och jag planerar att äta middag i alla fall.

 

Är livrädd för att hetsäta igen dock. Det blev så många kalorier. Och så själva känslan av att tappa kontrollen. Innan i torsdags trodde jag aldrig att jag skulle vara en sådan person skulle kunna hetsäta. Jag trodde att jag hade kontroll. Men så plötsligt bara tappade jag allt och kunde inte hejda mig. Och det var ju inte bara en liten bulle eller så heller. Det var säkert över 2500 kalorier. Jag har inte räknat dem som tur är, skulle förmodligen få panik på nytt om jag gjorde det.

 

Vill verkligen inte hetsäta igen. Vill. Verkligen. Inte. Jag har inte bestämt mig för hur jag ska göra framöver. Jag skulle vilja fortsätta med att bara äta middag och inget mer om dagarna men jag är rädd för att det ska leda till hetsätning. Så jag funderar på att äta en halv frukost också eller ett litet mellanmål, alternativt att jag äter frukost varannan dag. Egentligen vill jag äta ännu mindre än bara middag. Skulle vilja äta något i stil med en smörgås och ett glas juice per dag. Men jag tror inte jag skulle klara det. Samtidigt känner jag mig frisk i huvudet. Det känns som att jag mår ju bra nu. Jag är ju frisk. Vi kanske kan skaffa barn snart. Så går jag och tänker. Splittrad.

 

Faktum är att jag mådde väldigt bra förra veckan medan jag knappt åt någonting. Det var på något vis ångestdämpande att äta för lite. Ångesten har blivit värre igen, särskilt på kvällarna, nu när jag fått i mig tillräckligt igen under helgen. Jag har två teorier. Den första är att hjärnan gick på sparlåga och inte orkade uppbåda någon ångest. Jag kände ju av att koncentrationen blev superdålig när jag pluggade och mina tics minskade rätt rejält, förmodligen för att kroppen behövde kompensera för näringsbristen. Så då kan det ju mycket möjligt vara så att den måste spara in på andra saker också som stjäl energi, som att ha ångest.

 

Teori nummer två är att svälten gav mig en känsla av kontroll. Det är ju en stark känsla av maktlöshet och brist på kontroll jag har när det kommer till rädslan för att bli lämnad av psykiatrin. Det känns som att de kan ta ifrån mig min trygghet när som helst och utan förvarning. Jag vet att det inte är så det går till i verkligheten, men det är min känsla. Att kontrollera mitt näringsintag ger mig en känsla av att vara i kontroll. Om det inte tryggar att jag får stanna kvar i psykiatrin så är det i alla fall något jag har kontroll över. Jag har för mig att jag läst att folk med faktiska ätstörningar också pratat om just känslan av kontroll som en viktig faktor till varför de fastnat i beteendet. När resten av världen ter sig galen och oberäknelig så har man alltid något att vända sig till som tröst.

 

Nu är det en mamma med sin väninna och sin bebis som sitter bredvid mig. Barnet skrek men nu blir hen ammad och har lugnat ner sig. De ser båda (mamman och väninnan) ganska gamla ut. De är minst trettiosju år. Jag tänker på hur jag förmodligen också kommer vara så gammal när jag får barn. Det kommer ju inte fungera om jag sa hålla på såhär och vara destruktiv. Jag måste skärpa mig. Men det kanske kommer ta tid. Jag trodde att jag kanske snart vara redo nu när jag mått så bra hela sommaren. Men tydligen inte. Jag undrar när… När kommer jag släppa den här destruktiviteten. Jag tänker fortfarande lite grann att jag borde börja äta normalt just för att kunna få barn snart. Men en starkare röst säger att det är redan försent, jag har redan fallit ner i en svacka. Jag kan lika gärna resignera och låta det fortfara ett tag. En del av mig vill utveckla en ätstörning. Men annan del vet att om jag gör det så kommer det vara jättesvårt att ta mig ur den om jag alls någonsin gör det.

 

Jag vill ju fortfarande ha barn. Jag tänker bara att jag ska vara destruktiv lite till. Bara några månader, sedan ska jag bättra mig och bli frisk. Bara till jag får komma in i MBT-gruppen. Bara ett år. Men jag måste fortsätta vara destruktiv ett tag in i terapin också så de inte kastar ut mig. Jag vet att de inte gör det, har man kommit in så är man inne. Punkt. Men för säkerhets skull borde jag nog fortsätta må dåligt och vara i behov av hjälp ett tag in också. Som att jag kan välja när jag vill bli frisk. Som att jag skulle kunna välja att sluta vara destruktiv. Det är verkligen känslan, jag gör det här för att jag vill. Jag är inte sjuk på riktigt, jag spelar bara. Men om jag ska vara riktigt ärlig mot mig själv; vem fan spelar såhär bra?

Avsluta kontakten med psykiatrin?

Tankar/känslor / Permalink / 0

PTW (potential trigger warning)

 

Tyvärr eller turligt nog, beroende på hur man ser det, så känner jag mig mycket mer inspirerad till att skriva nu när jag är i en svacka. Jag fullkomligt andas ut ord. Och det är så härligt. Jag avskydde att vara stabil när det gäller bloggen, det fanns verkligen ingenting att skriva om. Inget stoff. Nu tar orden inte slut hur mycket jag än skriver. Det finns alltid mer att säga. Det är en tröst mitt i all förödelse men samtidigt lite synd för det får mig att tycka illa om att vara stabil och må bra. Det är tråkigt att leva att friskt liv. Nu lever jag on the edge. Eller kanske inte riktigt, men närmare kanten än under sommaren i alla fall.

 

Jag åt igår kan jag meddela. Jag hetsåt inte men jag hade samma känsla av intensiv och ostoppbar hunger. Kunde knappt tänka på något annat än allt jag ville pressa i mig snabbt som bara den. Men jag höll mig hyfsat kontrollerad. Åt en hamburgare och inte två. Dock åt jag tre glassar (magnumkopior från Lidl) och en halv vitlöksbaguette. Det var otroligt svårt att dela med mig av den där baguetten till min sambo ska jag säga. Trodde nästan att jag skulle dö om jag inte fick äta hela själv. Var så upptagen av att få i mig kalorier och samtidigt ha ångest inför det att jag totalt glömde bort att glassarna och smöret i baguetten inte var veganskt. Kom på det i morse. Det är inte lätt att bli vegan alltså, så mycket att tänka på. Det var vegetariskt i alla fall, alltid något. Jag ska följa tipsen från igår och inte ta misslyckandet så hårt, jag får fasa in det här långsamt.

 

Hamburgaren blev relativt god i alla fall. Blandade i kentucky whiskey barbequesås i sojafärsen och köpte faktiskt en vegansk ost. Har hört från vissa att veganska ostar sällan är särskilt bra så var lite osäker på om jag skulle våga lägga 45 kr på den lilla biten ost. Men det var faktiskt god! Violife var märket, original flavour och den kom i ett block som man får hyvla själv. Förpackningen var supersvår att få upp. Det stod att den skulle smälta bra, vi brukar ha bröden med ost på i ugnen en stund. Den såg inte alls smält ut men den smakade krämigt som om den var smält. Testade att äta den ”rå” som den var i morse också på smörgås med vegansk pesto (för att undvika smör). Och den var supergod så också. Luktar som en starkare hårdost men smakar ganska milt, konsistensen är inte riktigt som vanlig ost men den går som sagt att hyvla och är lätt att tugga. Väldigt nöjd!

 

Som ni läser så har jag ätit ordentligt och mer än så det senaste dygnet. Jag har tankar som går i riktning mot att jag vill äta ordentligt, släppa besattheten av att vara sjuk och jobba mot att bli mamma en dag. Men än så länge är rädslan för att bli övergiven av psykiatrin övervägande. Trots att jag äter och beter mig. Jag vill sluta äta men jag har varit (och är kanske fortfarande lite) undernärd och det tär så hårt på psyket att jag stupar. Jag kan inte göra annat än att äta, det går inte att svälta mig själv mer.

 

Men jag hoppas i mitt mörka sinne att jag kanske kan äta ikapp lite grann bara för att kunna fortsätta svälta mig sedan. Alternativt att jag kanske kan svälta mig lite långsammare så att det håller längre. Alltså att jag äter lite mer än jag gjort senaste veckan men ändå inte tillräckligt mycket för att behålla vikten. På så vis kanske jag kan undvika att hetsäta och därmed snabbare bli underviktig. Har tankar på att eftersom jag hetsåt i torsdags och nästan gjorde det igår så kanske jag kan börja svälta redan idag. Jag har förvisso redan ätit frukost men jag kan alltid hoppa över middagen istället. Eller så äter jag en väldigt liten middag.

 

Minns inte om jag nämnt det men jag har börjat fundera över om jag ska lämna psykiatrin helt. Jag tog upp det med min terapeut i onsdags och hon tyckte inte att det var en dålig idé. Hon sa att hon sett många som tagit sig ur sin psykiska ohälsa på andra sätt än via psykiatrin men att hon skulle sakna mig mycket. Anledningen till att jag funderar på detta är för att jag har en så destruktiv relation till psykiatrin. Jag har sådan extrem separationsångest och det spelar ju ingen roll vad de säger eller gör, jag drabbas ju av panik och gör allt jag kan för att de inte ska lämna mig.

 

När jag var runt sexton och hade kontakt med psykiatrin mådde jag absolut skit, jag var nere på botten. Självskadade, var suicidal, åkte in och ut från akuten, psykiatriska avdelningar och behandlingshem. När jag var arton så fick jag nog och sa upp kontakten med psykiatrin och tog inte upp den igen förrän jag blev tjugotvå. De åren är de bästa år jag haft i mitt vuxna liv. Har aldrig mått så bra. Med det sagt så mådde jag fortfarande dåligt och uppfyllde förmodligen kriterierna för en hel del diagnoser. MEN, jag var inte besatt av att försöka bli sjukare för att behålla någons uppmärksamhet. Jag var tvärtom mycket mer fokuserad på att må bra och vara funktionell.

 

Sedan tog det förvisso stopp en dag när jag var tjugotvå och jag klarade mig inte på egen hand längre utan behövde sjukskrivas. Men sedan dess har jag sjunkit något enormt. Förmodligen på grund av att jag tog upp relationen med psykiatrin igen och återigen blev besatt av att få en diagnos och när jag väl fått en, besatt av att behålla den samt få fler. Jag har återigen legat på botten och kravlat under de senaste åren (är tjugosex nu). En lösning skulle kunna vara att helt enkelt säga tack och hejdå till psykiatrin och försöka lösa min psykiska ohälsa på något annat sätt. Jag vet inte hur dock.

 

Ett alternativ som jag kan komma på är i och för sig att gå en yogalärarutbildning. Har en före detta klasskamrat från en dansutbildning som gått en sådan, och hon sa att det förändrat henne jättemycket som person, att hon mår mycket bättre psykiskt nu. Det är något som jag tror skulle kunna hjälpa mig faktiskt. Men det känns svårt att avsluta kontakten med min terapeut, vi har kommit varandra så nära. Jag skulle sakna henne också. Och om vi avslutar så kommer vi kanske aldrig ses igen. Jag har ju som sagt separationsångest, det innebär ju att jag VILL ha kontakt med psykiatrin. Men det skadar mig. Eller jag skadar mig själv, är väl mer riktigt att skriva. Jag undrar om försäkringskassan skulle vara villiga att betala en yogalärarutbildning för mig… Jag skulle förmodligen dock bara få ersättning för första terminen i så fall. Sedan skulle min ersättning bli vilande som det heter.

 

Eller så kan jag försöka jobba med den här svåra och överdrivna rädslan för att bli övergiven tillsammans med min terapeut. Kanske att vi kan lyckas råda bot på den tids nog. Bara tanken på att jag har alternativet att avsluta kontakten gör att jag vill kämpa hårdare för att få vår relation att fungera. Vetskapen om att jag så enkelt skulle kunna släppa separationsångesten bara genom att avbryta kontakten får mig att känna att räddningen är nära. Och om den är så nära, varför skulle jag inte lika gärna kunna göra mig av med separationsångesten nu utan att avbryta kontakten?

Till top