Hejdå

Tankar/känslor / Permalink / 0
Från och med idag kommer bloggen vara inaktiv på obestämd framtid. Tack för mig.
 
Ps. Jag har stängt av kommentarer eftersom jag behöver få vara helt och hållet ifred.

En kaffe på stan med min bästis

Tankar/känslor / Permalink / 2

Nu sitter jag här. Har ångest. Fruktar tangentbordet. På sista tiden har det varit värre just här på Espresso House. Lättare hemma. Men inte på morgonen. Bara efter att jag redan varit på Espresso House och misslyckats med att skriva. Kanske för att jag då tar en stesolid för att orka sitta kvar och orka ta mig hem. Så när jag väl är hemma så har tabletten gjort sitt. Och då kan jag skriva.

 

Havremjölken i mitt kaffe har skurit sig. Den gör det ibland. Jag orkar inte gå och be om en ny kaffe. Den kommer säkert bli likadan. Orkar inte vara social med personalen. De är så snälla och hjälpsamma. Jag tycker verkligen om dem. Men på håll. Jag orkar inte prata. Fast jag skulle vilja. Så många gånger har jag tänkt att jag trivs så bra här att jag säkert till och med skulle kunna arbeta eller praktisera här till och med. Alltså, märker ni att jag skriver om ingenting? Jag skriver inte alls sådär proffsigt som jag skulle kunna göra. Jag kan skriva artiklar och blogginlägg som skulle dra massor av följare. Men jag får sån ångest av det. Så jag pladdrar på om massor av oviktiga saker.

 

Jag orkar inte vara duktig. Jag vill bara ta en fika på stan med min dator. Som om det vore min bästa vän. Orkar inte föra djupa filosofiska diskussioner eller sälja in mig själv som om det vore ett jobb. Jag vill bara dricka kaffe och snacka skit. Typ, ja visst är det fint väder idag? Det har varit fint väder mycket på sistone. Det har det faktiskt. Jag avskyr småprat egentligen. Men när det är med min dator så är det inte småprat. Det kommer från djupet av mitt hjärta. Herregud vad härligt det varit med vädret på sistone, tycker du inte?

 

Eller alltså egentligen är det väl inte datorn jag pratar med. Det är väl er som läser. Fast inte er personligen. Mer som potentialen av ett gäng främlingar. Det behöver inte nödvändigtvis vara någon som läser. Det känns som att jag sänder ut på en ovanligt radiovåg som ingen vanligtvis lyssnar på. Men potentialen av att någon eventuellt hör mig. Det känns fint. Mitt skitsnack.

 

Min sambo säger att man kan jobba på två sätt (när det gäller blogg och dylikt). Antingen anpassar mig sig efter vad publiken vill ha eller så gör man det man själv tycker om och hoppas på att någon annan också uppskattar det. Jag kör på den sista varianten. Fast ibland spexar jag till det med en liten lista med anledningar att leva tex. Det är lite mer säljigt. Fast viktigt. Och fortfarande från djupet av mitt hjärta. Ibland är djupet av mitt hjärta säljvänligt. Oftast inte dock. Jag skriver nog för långa texter. Fast samtidigt för korta. Hade det varit en bok så hade kanske fler läst.

 

Kanske är det att jag saknar driv? Jag har upptäckt med åren att jag gillar inte metoder eller att planera saker på förhand. Eller till viss del såklart. Det är skönt att ha bestämt att vi är på Espresso House i en eller två timmar sen går vi förbi affären och tar en buss hem. Och så äter vi potatis och vegobullar till middag. Bra då behöver vi inte tänka på det. Men att bestämma på förhand att när jag kommer till Espresso House så ska jag skriva si och så många sidor om ett bestämt ämne (tex en scen till en bok) för att sen köpa exakt det vi skrivit på inhandlingslistan. Varken mer eller mindre. Och hinna med en buss på ett klockslag vi bestämt redan på morgonen eller dagen innan och göra maten efter ett specifikt recept som vi letat fram och valt ut bland många andra. Fy fan. Jag får nästan panikångest av bara tanken. Stressen som det medför.

 

Allt måste ske på ett exakt sätt enligt noga uträknade planer. Så många regler att förhålla sig till. Så mycket som är förutbestämt och därmed så mycket mer som kan gå fel. Och har jag bestämt något och det går fel då faller hela världen omkring mig. Jag slutar fungera. Det är därför jag inte gör såna där dumma saker som att meditera eller yoga tio minuter varje dag som jag tidigare gjorde. Eller skriver på boken. Fast det skulle vara skönt om det blev en bok nån gång i framtiden. Nånting som jag kan få pengar och erkännande för. Alltså egentligen spelar det inte ens någon roll om jag lyckas eller misslyckas med att meditera tio minuter varje dag. Oavsett blir stressen så hög att jag krossas under trycket.

 

Det är väl därför jag inte klarar av att arbeta också. Det är för mycket som står på spel då. Så mycket som jag ”måste”. Kanske är det utbrändheten. Jag vet inte. Kanske är det mina tvångstankar. Ingenting får gå fel i min tvångsmässiga perfektion. Bara att risken för att misslyckas finns där gör att jag misslyckas. Som en självuppfyllande profetia. Aja nu har jag tjatat färdigt om det här. Det är skönt att tjata lite ibland. Jag tror folk faktiskt förstår bättre ibland när man tjatar. Säger saker igen och igen fast på olika sätt. Och jag förstår mig själv bättre. Fast det kanske inte är att tjata på riktigt om man säger det på olika sätt? Det är bara jag som är hård mot mig själv som vanligt. Jag försöker att sluta. På riktigt. Det känns att det skulle kunna gå. Känns som att jag vet hur man gör och nu kräver det bara jävligt mycket kraft för att jag ska genomföra det också. Det är coolt. Att jag kommit så långt.

 

Jag ska runda av här. Ledsen att göra er besvikna ni som hade väntat er något mer proffsigt. Ett tydligt budskap som skulle fram eller nåt. Jag orkar inte idag. Jag vill bara vara mig själv. Om det är okej. Såklart det är. Hej med er.

Äpplen, kettlebells och panikångest

Tankar/känslor / Aldrig ensam, Psynligt / Permalink / 0
Det är värlsautismdagen idag och jag äter ett groteskt stort äpple. Jag vet fortfarande inte om jag har autism eller inte. Jag har i flera perioder av mitt liv varit nästan övertygad om det. Också flera perioder då jag varit övertygad om det motsatta. Just nu svävar jag nånstans mittemellan. Jag orkar inte tänka. Det får väl vara som det är. Vad är väl ett extra ord? Sambon gör armhävningar på golvet framför mig. Jag njuter av att se på. Kan jag inte själv få träna så kan jag i alla fall få se på när han gör det. Och han gör det med sån glädje. Två till tre timmar åt gången, fyra eller fem dagar i veckan. Det är fascinerande att titta på riktigt starka människor. Han är rätt stark. Det är rätt coolt.
 
Den här Instagramveckan om dissociation har tagit kål på mig. Jag har aldrig varit såhär nedbruten mentalt eller fysiskt i mitt liv. Men det är ju inte bara det. Det är ju också allt annat. Jag har gått in i flera väggar på sista tiden. Jag vet inte om det är vanligt när man har utmattningssyndrom att man fortsätter att gå in i nya väggar. Det är så jag upplever det i alla fall. Först var det runt julen med arbetsträningen. Fick panikångest bara jag tänkte tanken på att gå dit. Det bara vände sig i hela kroppen och kändes som om jag höll på att dö. Jag var trots allt inlagd på sjukhus när vi bestämde att jag skulle börja arbetsträna. Det var kanske lite tidigt. Jag var kanske inte redo.
 
Och som om det inte var nog med den väggen så skulle jag självklart hoppa in i en teatergrupp hux flux. Jag hade tänkt att jag skulle göra det till sommaren, jag visste att jag inte var redo. Men gjorde det ändå. Ny vägg. Författarkursen som var tanken skulle vara en hobbykurs där man kan tänkas lägga ner två till åtta timmar i veckan. Jag la ner i snitt tjugofem timmar. Det var ju så kul? Men helt orealistiskt i längden. Ny vägg. Jag är helt utslagen fysiskt och mentalt. Men absolut skulle jag klara av att vara gästpostare på ett Instagramkonto med massor av följare som jag inte känner. Ny vägg igen.
 
Jag upprepar. Jag har aldrig varit såhär nedbruten fysiskt eller mentalt nånsin i mitt liv. Jag orkar knappt stå upp. På riktigt. Jag skojar inte. Jag är yr och svag konstant. Jag står bara upp när jag verkligen måste, annars sitter jag eller till och med ligger ner när sitta blir för jobbigt. Och jag har aldrig varit så dissociativ som jag är nu. Det känns som att jag konstant går runt i en dimma där jag knappt vet vad som är verkligt och inte. Känns som att jag drömmer på det sättet man drömmer på natten fast i vaket tillstånd. Och det är sjukt förvirrande. Tidsuppfattningen och minnet är katastrofalt. Men jag kan i alla fall skratta lite åt det. Jag vill bara gömma mig bakom något när jag tänker på det stundande högskoleprovet. Hur i helskotta ska det alls kunna gå?
 
Och om exakt en vecka fyller jag år. Tjugosex för att vara exakt. Jag som vill baka en tårta. Hur i helvete ska det gå till? Jag har suktat efter tårta i flera månader nu. Jag måste ha en tårta. En vegansk tårta. Det ska vara sockerkaksbotten och banan och hallon samt en mörk chokladkräm gjord på "Oatly på mackan" som är det veganska alternativet till färskost. Kanske typ krossade nötter ovanpå som dekoration också? Jag får se.
 
Det är så skönt att vara tillbaka på bloggen. Saknar att skriva här. Förra veckans skrivande på Instagram var verkligen inte för min skull. Det var för andras. Det var ett gemensamt konto för oss som dissocierar och jag behövde respektera våra gemensamma regler. Jag behövde också ta ansvar för varenda ordval och formulering jag gjorde. Ansvar för vad folk kommenterar och ta bort det som bryter mot reglerna. Jag kände mig som att jag plötsligt drev ett företag. Och varje "like" och kommentar betydde guld. Ju fler desto bättre. Man ska nå ut. Man ska bli stor. Man ska kunna tjäna pengar. Man måste vårda sina kontakter, följa och kommentera tillbaka. Tvångsmässigt gilla andra så att de ska gilla mig tillbaka.
 
Och jag gjorde det bra. Det var kul och följarna ökade stadigt. Men med det kommer press, stress, prestationskrav och ansvar. Man måste hålla sig till reglerna. Jag har redan så många regler i mitt huvud. Det får inte plats mer. Jag kollapsar. Jag dör. Jag gör allting bra. Jag må vara funktionsnedsatt men jag är begåvad som satan. Och jag tänker sluta hymla med det. Jag är sjukt bra på vad jag än tar mig för. Men det tar också kål på mig. För att vara så pass bra som jag är kräver det att man lägger ner hutlöst med tid och energi på varje minsta detalj.
 
Det har gått en halvtimme och jag har ätit tre fjärdedelar av äpplet. Börjar kännas som att jag inte behöver någon middag. Men vad tusan. Jag är så stört trött hela tiden nu att jag behöver varje liten kalori. Jag fastar fortfarande mellan åtta på kvällen och tolv på dagen. Äter bara sött och fett på lördagar. Vikten verkar har stannat på sjuttiotvå kilo. Det kan bli så ibland säger sambon. Man kan fastna på samma vikt i flera veckor för att sen plötsligt tappa massor på kort tid. Kroppen är ett mysterium. Vi kan inte förutspå exakt hur den kommer reagera.
 
Allting är ett mysterium. Det är tex ett mysterium hur jag fortfarande klarar av att skriva i min blogg trots att allt annat är otänkbart. Såklart kan vi göra kvalificerade gissningar. Men det är också allt. För att byta spår; jag har haft så sjukt mycket ångest idag. Det började redan igår och har sina anledningar. Har knappt sovit på hela natten. Haft panikångest halva dagen. Gråtit en skvätt och tyckt synd om mig själv. Nästan stupat för sjukdomstankarna. "Alla hatar dig." "Du är värdelös." "Din sambo kommer sparka ut dig från lägenheten när som helst." "Du har inga vänner, de låtsas och ljuger för dig." "Varför är du så feg? Bara häng dig och få det överstökat."
 
Nu gör han bicepscurls med sina kettlebells. Det så häftigt ut. Jag har alltid fascinerats av killar med muskler. Inte så att de nödvändigtvis är bättre människor, pojkvänner eller älskare. Men det ser som sagt bara så coolt ut. Blir så imponerad av folk över hubud taget som kan lyfta tunga vikter. Särskilt när man kan se hur musklerna rör sig under huden. Han tittar lite på sina börsgrafer mellan seten. Han är så ball. Min pojkvän. Jag älskar honom så mycket. Stark, intelligent, självständig, mentalt stabil som ett berg, djup och filosofisk och har ett gott, varmt hjärta. Bra musiksmak har han också. Och filmer. Gud, det är så skönt för mig som är en sån finsmakare när det gäller det allra mesta här i livet. Eftersom han själv haft ett stort filmintresse och gjort flera egna filmer med sina kompisar förr i tiden så har han också ett extra finslipat sinne för film och kan plocka fram det bästa av det bästa.
 
Att han är kreativ och konstnärlig också behöver jag kanske inte nämna med tanke på att han alltså filmat, skrivit manus och skådespelat en hel del. Och så finns han alltid där för mig. Jag fortsätter att tänka att även han har en gräns som någon gång kommer att överskridas. En gräns då han helt enkelt inte orkar med mig längre. Men det har gått snart tre år och jag har varit i rejält dåligt skick under hela den tiden. Än så länge har han utan att ens blinka funnits där och gjort vad som än krävts av honom för att hjälpa och stötta mig. Lagat mat, lyssnat på problem, slutat på sitt jobb för att kunna vara med mig hela tiden, följt mig till akuten, ringt ambulans. Aldrig pressat mig till någonting utan alltid lyssnat in vad jag vill och behöver. Han underlättar för mig ekonomiskt för att jag ska ha råd att gå till Espresso House varje dag och köpa onödiga kläder då och då när jag är ledsen och bara vill tröstshoppa. Idag tränar han hemma istället för på gymmet eftersom jag har så mycket ångest och inte orkar vara ensam.
 
Jag är en sjukt krävande människa. Till och från får jag ju också för mig att han hatar mig, att han ska slå ihjäl mig eller kasta ut mig. Självklart är det aldrig så och det säger han till mig. Jag svarar "du ljuger, du hatar mig, jag måste dö". Han bara tittar vaksamt och oroligt på mig. Står på sig, säger att han älskar mig. Jag lugnar alltid ner mig till slut. Ber om ursäkt. Och han förlåter om och om igen. Han förstår.
 
Jag är så trött. Har jag nämnt det? Jag går sönder att matthet. Sitter här och gråter i detta nu. Orkar inte med mitt liv. Men ändå är jag så lycklig. För allt det här är bara sjukdom. Jag är fortfarande jag där i kärnan. Precis som att man fortfarande är sig själv fast man är magsjuk och hindrad att göra massor av saker. Jag är fortfarande jag. Lycklig och nöjd med mig själv och mitt liv. Men jag har en depression. Panikångest. Paranoia. Dissociationer och overklighetskänslor. Minnesluckor och mörka tvångsmässiga tankar. Miljoner regler och skyhög stress. Fysiskt överansträngd och sover oroligt. Jag kan fortsätta i en evighet. Men poängen är att det bara är ett lager utanpå mig. Måhända ett tjockt lager. Men det är inte jag. Den riktiga jag mår bra. Nånstans där inne.
Till top