Mina damer och herrar

Tankar/känslor / Permalink / 0

God kväll! Trevligt att se er allihop, vad många ni är. Ja, nej äsch ni behöver inte… Jaja, okej. Nu får ni sluta applådera så jag kan komma igång nån gång. Det där var i talspråk därför skrev jag ”nån” istället för ”någon”. Det är så man ska göra. Vitt skilda saker. Nu över till något annat. Jag är hungrig. Min mage är uppblåst. Jag har fått promenera i femton minuter ensam ikväll. Den vegetariska maten är inte alls god här på sjukhuset. Jag har inte bestämt mig om jag ska bli vegetarian eller inte. Så jag testar lite här nu.

Jag har varit lugn och stillsam och mått allmänt bra idag. Jag har haft koncentration att läsa och lyssna på podcasts men inte att hänga med i Nyhetsmorgon eller Malou efter tio. Kanske mest för att man inte hör vad de säger för allt annat som händer i dagrummet. Folk som går fram och tillbaka, skrattar och pratar. Någon som tappar något, någon annan som blir skrämd och skriker till. Ja ni vet. Och så fläkten. Fläkten ska vi ens börja tala om. Den behöver ett eget kapitel.

Hur som helst har jag haft en bra dag. Tråkig och fylld av frustration. Jag vill ut. Jag vill hem. Men jag är inte på långa vägar så frustrerad som jag är när jag mår dåligt. När jag har ångest är jag frustrerad till tusen. Eller är jag alltid det? Ja kanske. Nästan i alla fall. Frustrerad över att allt är skit att ångesten aldrig vill ta slut. Frustrerad, frustrerad, frustrerad. Så nu är vi klara med det. Orkar inte tänka på det. Det är skönt att skriva. Det känns som jag kan andas då. Eller jag vet inte. Kanske inte exakt så. Men på ett ungefär.

Jag vet faktiskt inte vad det här inlägget ska handla om. Jag tänkte att jag öppnar datorn och börjar skriva lite och så får vi se vad det blir av det. Och så blev det. Och nu är vi här. Jaha. Jag har inte arbetat på boken på ganska länge nu. Nästan inte alls under de här tre veckorna jag varit inlagd nu. Jag vet inte vad det beror på. Det känns kanske bara inte som en inspirerande miljö. Inte har jag något bra bord att sitta och skriva vid heller. Sitter just nu i skräddare på sängen med datorn på en kudde framför mig. Har gamnacke och ont gör det. Livet är bra ändå. Det var så otroligt skönt att få gå ut och gå. Och helt ensam. Kroppen bara sög åt sig som en svulten gris. Eller något. Inte ”nåt”. För nu är det skriftspråk. Se? Jag har annat att lära ut än bara knep och knåp kring psykisk ohälsa.

Ja, okej. Nu kan ni få applådera färdigt det ni inte hann med i början för nu är jag klar. Säger vi. Har skrivit i tjugofyra minuter. Ganska kort tid för att vara mig. Ah, strunt samma. Nu säger vi hejdå. God natt och sov så gott!

Magpumpning i hjärnan

Tankar/känslor / Mantra, Välj frid / Permalink / 0

God kväll och goddag till er alla som hittat hit ikväll. Jag har känt mig nedstämd hela dagen. Framåt kvällen har ångesten vuxit alltmer. Jag har duschat två gånger i ett försök att hantera det värsta. Jag har försett mig själv med information på nätet om hur jag ska utföra mitt framtida självmord. Jag säger inte mitt ”nästa självmordsförsök”. För jag ska lyckas den här gången. Jag ska planera. Jag ska veta precis vad jag gör för något. Och det skrämmer mig. Hur vet jag att jag gör rätt? Tänk om hjärnan lurar mig, tänk om jag inte alls vill dö? Det kanske är medicinerna som håller på att tas, bort, sättas in, trappas upp och trappas ner. Det kanske går över. Men jag planerar lite i smyg ändå i fall att det inte går över.

Jag har hittat ett mantra ikväll som jag upprepar för mig själv gång på gång. Precis som när jag magpumpades och jag behövde ha fullt fokus på att svälja och andas. Svälja och andas. Inte det lättaste när man har en tjock slang i svalget ner i magen. När vätskor pumpas in och ut och in och ut. Och så spyr man där emellan och har massor av kladd i näsan från bedövningen. Som skulle snortas in. Och ont gjorde det ändå. Mantran. Svälj och andas. Ikväll är det ”välj frid”. Allt som har med drama, kaos och starka känslor att göra väljer jag bort. Jag väljer frid. Jag säger åt mig själv gång på gång, välj frid.

Välj bort tankarna om självskadande som trycker på som en fet jävla slang i halsen. Välj frid. Strunta i att försöka hitta något vasst här på avdelningen att skära med. Välj det stora att göra. Det svåra. Det rätta. Frid. Har skrivit mantrat om och om igen (plus massor av hjärtan) över vänstra armen. Över ärr och sår. Snälla, snälla Viktoria. Orka svälja och andas bara lite till. Det känns som att jag inte klarar mer än några minuter mer. Fortsätt upprepa mantran några gånger till. Det är snart över. Snart över.

Efter en halvtimme. Bara lite till. Efter ett år. Bara lite till. Bara till dagen är slut. Och sedan nästa dag. En liten bit i taget. Välj frid.

Livet som tvångsintagen

Tankar/känslor / Permalink / 0

Förra inläggets titel blev kort och gott ”Olidlig smärta”. Jag var på permission hemma och ringde in till avdelningen (precis som de sagt att jag bör göra när ångesten blir svår att hantera). Istället för att be mig komma in så skrev de ut mig via telefon. Jag kände mig sviken men tänkte inte ge upp för det. Åkte iväg för min vanliga terapitimme. Min terapeut ville avlasta mig nu när jag var så instabil sa hon. Detta genom att föreslå att MBT kanske inte är något för mig. I alla fall inte just nu. Men jag måste bli frisk nu! Jag har väntat hela mitt liv. Gjort tusen utredningar. Stå i flera års kö. För vad? För att vara ”för instabil” för att genomföra det som skulle kunna bli min räddning? Nej. Nu får det vara slut med det här. Jag orkar inte mer, tänkte jag. Och det sa jag också. Men bestämda steg gick jag ut från rummet. Ut från mottagningen. In i skogen. Min fina pojkvän höll fast mig och ringde polisen.

Jag lyckades få i mig lite svamp men slapp magpumpning i varje fall. Två allvarliga försök att skada mig själv och försvinna från den här världen på två veckor. Men det enda jag kan tänka på är att jag vill bli frisk nu. Nu, nu, nu. Får jag inte bli utskriven, börja på danshögskolan och rädda världen imorgon så blir jag tokig. Då är ingenting värt någonting. Då vill jag dö. Men det fungerar inte så. Lilla Viktoria. Du vill så mycket. Och om du tar ett litet steg i taget och låter känslorna passera utan att göra någon impulsivt. Då kanske du når dina drömmar. Och mer än så. Men inte nu. Din terapeut har rätt. Du ÄR instabil. Som utav helvete.

Men hur länge ska det vara såhär? Jag känner mig som ett barn som bara vill veta ”är vi framme snart?”. Kvällarna är sega här. Jag tänkte att jag skulle streama lite Netflix här i sängen sista timmen innan läggdags. För även om det är skönt att sova så är det ingen mening med att gå och lägga sig för tidigt. Då kommer man vakna klockan sex imorgon. Men wifi:et är för långsamt här. Det går knappt att ladda plattformen där jag skriver till bloggen. Men jag ska väl vara tacksam för att det finns ett wifi över huvud taget antar jag. Så i brist på netflixande så skriver jag detta. Håll till godo.

Jag vet inte hur det blev såhär. Jag brukade längta efter att få skriva. Så som kroppen längtar efter att röra på sig när man suttit instängd på en avdelning i ett par dagar. Jag bävar inför att plocka fram datorn. Till och med inför att bara titta på Netflix. Inför allt. Att fönstershoppa. Att titta på katter på youtube. Allt. Jag bävar och bävar och bävar. Men det är väl det som är utmattningssyndrom. Och depression. Allt tar emot. Allt känns tungt och övermäktigt. Men jag behöver skriva. Behöver andas ord. Jag vet inte om jag ska tvinga mig själv och att jag faktiskt kommer njuta av det när jag väl är igång. Eller om jag ska lyssna på kroppen och inte göra det som känns jobbigt. Vila upp mig för att senare återkomma till sysslan.

Ibland känns det ena rätt. Ibland det andra. Det finns kanske inte enkelt svar. Det är väl som det är. Och så får det vara. Annars vet jag inte hur jag ska stå ut. Acceptans helt enkelt. Mina ögon börjar kännas lite tunga nu i varje fall. Snart kanske det är lagom att gå och lägga sig. Så vaknar jag klockan sju eller halv åtta imorgon. Och då är det bara en halvtimme till det serveras frukost. Fil med flingor. Danskt rågbröd. Ost, kaviar och marmelad. Te och kaffe. Sedan sätter man sig och tittar på nyhetsmorgon eller fiskarna i akvariet. Sånt är livet.

Till top