En ny fas

Tankar/känslor / Permalink / 0

Hej allesammans! Jag har bestämt mig för att sluta skriva i bloggen. Jag har ju gjort det förut och sedan börjat igen efter en eller två månader, vi får väl se hur det blir den här gången. Men jag tror att det kanske blir hejdå för gott. Anledningen till att jag vill sluta är att jag vill ha barn. Och även om det inte blir kanske nu på en gång så vill jag börja jobba mot den drömmen, förbereda mig så mycket jag kan. Och om jag ska ha barn så vill jag dels inte skriva så offentligt om livet med barn för att det känns taskigt mot barnet när hen blir äldre att hela dennes liv finns på bloggen. Dels vill jag inte att barnet när hen blir äldre ska behöva läsa om hur jag mår. Jag kommer självklart prata med min barn om hur jag mår, men jag kommer inte vara så detaljerad kring det negativa. Jag vill inte skärra eller ärra. Förhoppningsvis kommer jag dock inte må så pass dåligt när det väl är dags, men även om jag mår väldigt bra så kan det ju fortfarande finnas kvar känslor som behöver lindas in innan de presenteras.

 

Jag vet att jag skulle kunna fortsätta skriva kanske ett bra tag till innan det är dags men jag känner att jag vill lämna den här fasen i mitt liv. Så för att snabba på processen så mycket som möjligt så vill jag redan nu börja leva som om jag ska få barn nu. Jag tänker göra allt som står i min makt för att bli en bättre människa, en bra förälder och förebild. Jag vet också att jag skulle kunna fortsätta skriva i bloggen men lämna ute fler detaljer, men det känns bara inte motiverande att skriva så ytligt eller svävande. Jag vill ha rå, brutal ärlighet. Och jag kommer fortsätta skriva sådana här inlägg fast jag inte publicerar dem. Jag kommer förmodligen då börja skriva ännu mer ärligt eftersom ingen mer än jag kommer läsa det. Föreställer mig att jag kanske ger ut de privata inläggen som en bok under pseudonym i framtiden. Men å andra sidan kanske jag inte gör det, det är mest något jag behöver tänka tror jag för att känna att det är värt att skriva. Har svårt att motivera mig om jag tror att ingen kommer läsa, haha.

 

Så… This is goodbye. Från och med nu ska jag bara kämpa för att må bra och tycka om mig själv. Här sätter jag punkt för min längtan att må dåligt. Jag tänker byta ut varje negativ tanke som kommer mot en positiv och jag kommer ta min medicin som ordinerat. Tack för den här tiden!

Att medicinera eller att inte medicinera

Tankar/känslor / Permalink / 0

Jag är hemma och utskriven nu. Phu! Känner mig lättad. Det är brutalt tråkigt att vara på sjukhus, det händer verkligen ingenting. Man tittar på tv, kollar mobilen, tittar på fiskarna i akvariet, äter och sover. Sedan är det inget mer. Försökte rita vid ett tillfälle men blev bara deprimerad av det eftersom jag inte är så duktig. Nåväl, nu är det över! Hämtade ut en av mina studieböcker för vårterminen på vägen hem. ”Utvecklingspsykologi”, en jättestor bok. När jag kom hem nu, efter att jag ätit gröt med apelsin, så gjorde jag den sista uppgiften på höstterminens kurs i psykiatri också. Ett quiz. Det var lite otydligt tycker jag, men jag tror att jag är godkänd? Väntar fortfarande på rättning av tentan, så jag får väl se snart om jag klarat hela kursen. Helt otroligt hur bra det har gått dock!

 

Har ganska stark ångest. Förmodligen för att jag inte har särskilt mycket risperdal i kroppen nu. Den där sprutan (fick jag veta idag) ger inte full effekt. Man måste fortsätta ta sprutor under en längre tid, så jag har nästan inget alls i mig nu. Och jag har mått relativt bra hela helgen. Jag har haft till och från väldigt stark ångest. Men däremellan har jag mått helt bra. Jag känner mig osäker nu på om jag ska fortsätta ta medicinen på en låg dos eller om jag ska låta bli den helt. Å ena sidan skulle jag ju kunna testa att låta bli eftersom jag mer eller mindre trappat ut den i och med sprutan. Jag kan ju alltid börja ta den igen om jag ångrar mig. Fast jag tror inte att jag hade så mycket biverkningar på bara 1 mg, minns inte. Det kanske är värt för att slippa den värsta ångesten?

 

Fick prata med en supertrevlig läkare i morse. (Måste säga bara angående det jag skrev sist om den otrevliga läkaren jag hade på avdelningen tidigare egentligen var två olika läkare, kom på det i efterhand.) Han tyckte helt motsatt från min egen läkare och läkaren vid inskrivningen att det helt okej att jag inte tar risperdal alls. Han sa att han såg att jag stod i kö för MBT och tyckte det verkade vara en bra idé och att det kanske räcker för att hjälpa mig. Men han ville att jag skulle vara införstådd med att det blir mycket slit. Det förstår jag.

 

Jag har en ny motivation nu också. Eller ny och ny kanske den inte är. Men jag hade en långt telefonsamtal med min mamma i fredags kväll då hon påminde mig om hur mycket jag vill ha barn. Och att det faktiskt inte behöver vara så långt bort. Och det fick mig att börja äta igen. Och de destruktiva impulserna blev som bortblåsta nästan. De har åkt ner till 5-10% i omfattning, så när de väl kommer kan jag vifta bort dem och tänka att det inte är aktuellt.

 

Nu sitter jag och dricker kaffe och har kvävande ångest. Jag vet dock inte vad som är värst, biverkningarna från risperdalen eller den här ångesten. Halv tre ska jag ta en promenad med min boendestödjare. Frågan är också förresten vad som är bäst för barnet? Om jag skulle bli gravid någon gång senare i år… Om jag mår så pass bra. Är det bättre att vara nedstämd och lite avflackad känslomässigt eller att ha ångest? Jag kanske aldrig kan bli helt fri från både och. Fast jag tror att om jag skulle fråga folk jag träffar så skulle nog ingen tycka att jag var avflackad. Det är nog mest jag själv som känner. Kanske är jag bara ovan vid att vara sådär stabil. Men jag tror inte att det bara är det. För jag kände mig verkligen aldrig glad. Jag kunde ju skratta och le och så, men det var på en vardagligt sätt eller hur man nu kan beskriva det. Det var inte för att jag kände någon lycka direkt.

 

Fast man blir kanske automatiskt lycklig när man får barn? Usch nej, tänk om jag kanske inte ens kommer känna någon lycka när jag blir gravid på grund av medicinen? Det skulle ju vara hemskt. Nej… Jag får diskutera det här med min ordinarie läkare. Hej svej.

En destruktiv idiot

Tankar/känslor / Permalink / 0

(Triggervarning) 

Så igår ringde min läkare och jag berättade om min längtan efter att må dåligt och impulserna att ta en överdos. Hon blev orolig och ville att jag skulle höja dosen igen men jag vägrade. Då sa hon att jag behövde läggas in för att inget allvarligt skulle hända. Jag sa att jag lovat mig själv sist jag var inlagd att aldrig bli det igen på grund av det dåliga bemötande jag fick. Då sa hon att det kan bli tal om tvångsvård och tvångsmedicinering till och med, vet inte hur det skulle gå till? Det kändes absurt för mig för jag känner mig ganska normal. Mår inte dåligt på något sätt alls. Det är bara de här tvångstankarna om att jag vill komma så nära döden som möjligt.

 

Jag har insett vad jag redan vetat sedan tidigare, att det förmodligen har att göra med att jag aldrig kände att jag blev tagen på allvar under tonåren. Det kändes som att ingen ville hjälpa mig för att de inte tyckte att jag mådde tillräckligt dåligt. Så jag har ju blivit besatt av att bevisa att jag faktiskt mår dåligt. Och innerst inne vill jag såklart må bra, men den mest dominerande känslan nu är att jag VILL må dåligt.

 

Jag ville först inte åka till psykakuten men blev övertalad av min läkare. Jag och min sambo kom dit kvart i fyra cirka och halv åtta fick vi äntligen prata med en läkare. Efter några om och med kom han fram till att eftersom jag inte faktiskt hade en vilja att dö så fanns det inte tillräcklig grund för att tvångsvårda mig. Så vi gick därifrån. Den del av mig som vill må dåligt vill också vara inlagd eftersom det är en bekräftelse och ett bevis på att jag lyckats med att må dåligt, så jag blev besviken över att inte läggas in. Tänkte att läkaren hade gjort ett dumt misstag och att jag minsann skulle bevisa det genom att leta reda på medicinerna hemma och ta en överdos på natten när min sambo sov. Men då blev jag rädd, jag visste inte om jag faktiskt ville riskera att dö så vi vände tillbaka igen och fick vänta ytterligare fyrtio minuter.

 

Läkaren tyckte att jag skulle läggas in men sa att de kan inte göra något för mig om jag inte samarbetar. Och med menade han att jag skulle ta min medicin som jag håller på att trappa ner på. Jag kommer förmodligen trappa ner igen när blir utskriven, men det är väl ett senare problem tänker jag. Huvudsaken är väl att jag inte dör inom det närmsta dygnet. Så jag sa okej till medicinen. Jag fick den som en spruta i skinkan, på så sätt räcker medicinen i två veckor. Så jag kan inte ångra mig nu och är ”tryggad” för tillfället.

 

Jag vill som sagt må bra och försöker samarbeta. Men det är som tvångstankar som säger åt mig att jag inte får må bra. Så nu matvägrar jag. Åt relativt lite i förrgår, nästan ingenting igår och bara lite grönsaker och salladsblad idag än så länge. Det är nytt här på sjukhuset att man får en meny faktiskt och kan välja själv vad man vill äta. Tanken är väl att fler ska lyckas få i sig maten om det är något man tycker om. Tycker det är jättebra men jag sa att jag inte ville ha någon mat. Blev övertalad att välja något i alla fall så jag tog en tomat- och mozzarellapaj till lunch imorgon och sojabolognese till middag. Jag är sjukt hungrig och kan inte låta bli att tänka att jag kanske ska äta ändå. Men jag vet inte. Vi får se.

 

Känner mig så besviken på mig själv för att jag gör såhär. Mina två studieböcker har kommit med posten och jag måste hämta ut dem, på söndag ska jag på ett födelsedagsfirande och senare i januari ska jag börja dansa i Stockholm på Danshögskolan (tror jag, är osäker på om jag blev anmäld till kursen eller inte). Hur ska jag kunna göra allt det där när jag är inlagd? Och ännu mindre om jag inte äter? Vad håller jag på med!? Känner mig sjuk i huvudet. Allt det här känns otroligt absurt. Jag borde inte vara här. Jag mår ju bra. Jag har inga problem. Det är vad jag inbillar mig.

 

Jag känner mig som en person som många människor stör sig på. Jag har officiellt tagit på mig offerkoftan. Jag klagar men tänker inte göra något åt saken. Jag får skylla mig själv. Tyckte inte om mig själv på den högre dosen för att jag var så jämn och personlighetslös. Nu tycker jag inte om mig själv för att jag är en destruktiv idiot. Skäms. När ska jag känna mig nöjd med mig själv?

 

Till råga på allt så har jag hamnat på allvårdsavdelningen. När jag pratade med min läkare på telefon så sa hon att jag kunde få bli inlagd på psykosavdelningen istället men när det väl bestämdes att jag skulle läggas in så var det fullt där. Så nu måste jag ha avdelningsläkaren som tidigare sagt åt mig att sluta bete mig som ett barn för att jag grät, som skällde ut mig för att jag sov bort hela dagarna när jag i själva verket fått för hög dos av en medicin som knockade ut mig och som blev arg på mig när jag skar mig och åt flugsvamp på en promenad, arg för att jag inte tog mitt ansvar när hela anledningen till att jag ville läggas in var att jag kände att jag tappat kontrollen över mig själv och bad dem att inte släppa ut mig ensam. Aja. Det var ändå ett och ett halvt år sedan. Jag har ganska mycket släppt det. Eller så är det bara medicinen som gör mig bedövad. Har ju knappt känt någonting sedan i våras.

 

Pratade med en skötare här nu för en stund sedan om MBT:n. Jag sa att jag kan ju inte gå om jag inte har några problem att jobba med. Och jag är nästan övertygad om att jag i alla fall inte kommer få gå terapin när det kommer till kritan, trots att min läkare säger att det skulle vara bra för mig. Jag kan bara inte tro det. Skötaren sa att man kan behöva vara stabil och må bra för att tillgodogöra sig terapin. Jag försöker förstå, men det är svårt.

 

Jo och för övrigt så har jag knappt sovit alls i natt. Kanske för att det är en ny plats, kanske för att sängen är stenhård. Vem vet. Hej för den här gången!

Till top