Glad midsommar!

Tankar/känslor / Frisk, Företagsidé, Intervju, Jag vet inte, Jobbig dag, Midsommar, Min stora dag, Ont i själen och överallt, Psykisk ohälsa, Självmord, Självskadebeteende, Sörmlands museum, Ångest / Permalink / 0
Hej, idag är en sån där dag då allt bara känns omöjligt. Jag vill bara försvinna. Jag vill att det ska ta slut. Jag orkar inte mer. Men jag har minnet i behåll. Jag har mått som en prinsessa i kanske två veckor mer eller mindre konstant tack vare den nya medicinen. Tror jag...? Jag visste redan då att jag ska inte ta ut något i förskott. Jag har så många gånger tänkt att nu är jag frisk! Eller åtminstone att nu är den värsta biten över, härifrån kommer det bara bli bättre. Har tänkt att så här bra har jag aldrig mått. Jag måste vara påväg att bli frisk på riktigt den här gången, det känns annorlunda än förut.
 
Men icke. Inte den här gången heller fick jag behålla lyckan. Man blir inte frisk pang bom efter att ha varit sjuk femton år eller var man nu ska sätta gränsen. Jag visste ju det. Ändå är jag så besviken och ledsen. Ändå går jag direkt från hundra ner till noll. Jag orkar inte leva. Jag orkar inte sova. Orkar inte äta. Orkar inte vara vid medvetande. Jag får panik när jag försöker tänka. Det går inte ihop. Jag kan inte existera och samtidigt inte existera. Tyvärr. Jag måste välja. Kanske. Jag vet inte. Som sagt det går nästan inte att tänka nu.
 
Jag önskar att jag var rökare, alkoholist eller något annat. Eller att jag åtminstone fortfarande var kvar i mitt självskadebeteende. Det är så skönt att ha något att vända sig till när allt annat bara är skit. Något att trösta sig själv med som samtidigt är lite destruktivt på något sätt. Jag vet inte varför jag får ett sånt sug efter det. Eller varför andra människor får det. Om det nu är så ni andra tänker. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag älskar att säga det. Det är så mycket jag inte vet. Och orden innefattar så mycket. Förtvivlan, hopp, rädsla, en önskan om något, stillhet, ärlighet och samtidigt förnekelse. Ungefär. Folk tenderar att bli irriterade när man säger det. Som om man inte anstränger sig ordentligt. Kom igen, du vet visst. Ut med språket! Försök i alla fall! MEN JAG SA JU ATT JAG INTE VET FÖR I HELVETE LÅT MIG VARA!?!??!
 
Ungefär så. Jag dricker i alla fall en cider med vodka. Den smakar väl okej. Börjar känna mig lätt lullig. Alltid något. Jag har förresten inte berättat att jag eventuellt kommer vara med i en utställning på Sörmlands museum. "Ont i själen och överallt" heter den. Någon eller några att tydligen hittat gamla fotografier och journaler från nån gång långt tillbaka i tiden här i Sörmland. Så de gjorde en utställning om det förra året som turnerar runt i länet. Inför öppnandet av det nya museet som byggs i hamnen för tillfället kommer de ställa ut igen med en kompletterande del bestående av bilder och intervjuer med sörmlänningar i nutid som behövt eller fortfarande behöver handskas med psykisk ohälsa. Som för att jämföra då och nu ungefär.
 
Jag har gjort en intervju och ska fotograferas nästa vecka. Blev inte helt nöjd med intervjun dock och bad om att få göra om den. Och tur för mig så får jag göra det. Även det blir nästa vecka. Har gått omkring och fantiserat om intervjun och vad jag ska säga ända sen jag gick hem efter första intervjun. Vad sa jag för något? Vad sa jag inte? Borde jag ha tagit upp fler exempel? Borde jag ha berättat om alla mina diagnoser istället för bara de största? Och det där jag sa om tabu, stämmer det verkligen?
 
Ja jag håller till och med på att fantisera om hur jag sitter på intervjun och svarar på frågor med dramatisk berättarröst just nu medan jag skriver den här texten. Det var därför jag ville förklara det här. Jag kan ju inte sitta och tänka på andra saker medan jag skriver det känns ohyfsat. Så om någon undrar varför jag är lite borta eller kanske lite osammanhängande eller svår att förstå så är det för att jag är någon helt annanstans i mitt huvud.
 
Jag har förresten kommit på en bra företagsidé som jag kanske aldrig kommer genomföra så välkommen att sno den! Skulle bli jätteglad om den blev verklighet. Har ni hört talas om "Min stora dag"? Det är någon form av företag eller förening kanske, vem vet. Hur som helst de hjälper svårt sjuka barn att få sina högsta önskningar uppfyllda för att ge dem en ljuspunkt mitt i allt det svåra och jobbiga. Och det är superfint. Tänk om man kunde göra något liknande för vuxna också? Kanske till och med för folk med just psykiska sjukdomar? Kanske skulle det kunna rädda liv till och med. Jag blir alldeles tårögd bara jag tänker på. Jag var nära att skriva "det kan vara väldigt tungt och svårt att leva med en psykisk sjukdom". Helvete heller, det ÄR tungt och svårt. För majoriteten. Det finns självklart de som fortfarande är kliniskt sjuka men som ändå funnit en inre ro i hur livet kommer att fortsätta att se ut. Läste om en kvinna som var glad över att kunna se och höra personer trots att de bara fanns i hennes egna värld. Hon brukade bjuda hem dem till fika för att känna sig mindre ensam.
 
Också väldigt fint. Men ändå. Majoriteten lider oändligt mycket. Och man vet aldrig när nästa person kommer försvinna från den här världen. Varför inte ge dem en oförglömlig dag åtminstone ifall att det här kanske är den sista? Åh gud, snörvel.
 
Jag har känt mig så otroligt nära till gråt de senaste veckorna sen medicinen började fungera som den ska. Jag tror att jag sörjer. När jag tänker på såna här saker. Saker jag varit med om. Saker som andra varit med om. Jag har aldrig förstått hur illa det varit. Jag har levt så många år i fast tro om att döden inte är så märkvärdig. Att självskadande är otillräckligt oavsett hur nära döden man kommer. Oavsett om det gäller mig eller någon annan. Jag har tänkt att jag hoppas att alla människor som är minsta olyckliga med sina liv får modet att en dag begå självmord och lyckas med det. För att jag har tänkt att det är det absolut bästa man egentligen kan göra. Och det är först nu jag faktiskt inser hur hemskt det här är. Jag har självklart inte pratat öppet med nästan någon om det här. Jag vill inte bli lämnad ensam och om jag skulle säga åt folk att brinna i helvetet så skulle de nog inte ta det som välmening.
 
Jag gråter och gråter. Det känns inte jobbigt så som det gjort tidigare. Jag brukade gråta när jag inte orkade med smärtan inuti längre. Jag grät när jag fick panik över att det verkligen inte gick att gå åt något håll längre. Jag var fast i ett hörn. Ett hörn som var lika med Dantes Inferno. Nu gråter jag stillsamt och förlösande. Jag kan släppa på trycket. Jag kan låta allt rinna ur mig. Men det är så väldigt mycket där inne.
 
Idag är det midsommar. Jag har skrivit nästan konstant utan att lyfta blicken under det här inlägget. Återigen, det rinner ur mig. Jag vill att den här dagen ska ta slut. Låt den rinna. Låt den droppa ner i avgrunden.

Timme för timme

Tankar/känslor / Cut out dress, Ett dygn med mig, Eufori, Förberedelser, Lycka, Party, Rave, Stress, Timme för timme / Permalink / 0

 

7.50

Jag vaknar, groggy som vanligt, av ljudet från min pojkvän som tassar på tå utanför sovrummet. Han kan som vanligt inte sova.

 

8.10

Jag dricker kaffe och tittar på makeup-tutorials. Jag har så mycket jag behöver lära mig idag!

 

9.00

Jag börjar ofrivilligt pressa i mig diverse färdiga frukostalternativ. Såsom kakor och färdigköpta proteinshakes. Eller ja, bara en shake och två kakor. Tittar på mer tutorials och idéer på pinterest för kvällens outfit. 

 

10.00

Jag tar en dusch och skippar allt som heter mjukgörande medel för håret. Noterar till min lycka att mitt ben inte gör ont idag! Har haft en mystisk värk de senaste dagarna som gjort det nästan omöjligt att stödja sig på det.

 

10.30

Min pojkvän cyklar iväg till gymmet. Vilket lämnar mig helt ensam för ett par timmar. Men jag känner mig stark och peppad. Har dessutom planer för hela dagen så det ska nog gå bra!

 

10.45

Jag provar klänningen jag ska ha framför en spegel och fantiserar lite kring hur jag kan göra den ännu bättre. Börja skissa på papper.

 

 

10.55

Kommer på att de vanliga kökssaxarna inte duger. Går upp på vinden för att hämta en bättre sax. Blir medveten om hur jag känner mig yr, lätt illamående och svag i kroppen. Tar en oxascand när jag kommer ner igen.

 

11.10

Äter lite rester från gårdagens middag. Halloumi hotpot! Fast utan hot-delen.

 

11.25

Går ut och sätter mig på bakgården med lite läsk för att lugna ner nervositeten och hjälpa den ångestdämpande tabletten på traven.

 

11.40

Nu kommer plötsligt benvärken tillbaka i nästan full styrka, jag haltar in igen. Kommer inte alls till särskilt mycket ro. Fan, hur ska detta gå!?

 

11.43

Börjar skriva på detta av någon outgrundlig anledning. Tror mitt huvud fungerar såhär numer. Vare sig jag vill eller inte så rullar den på med olika tips, idéer och formuleringar till bloggtexter. Även instagram-bilder. Checka in min instagram förresten med samma namn som här. PositivaKlubben. Yeah. Både ironiskt och seriöst menat.

 

11.50

Det är vad klockan är just precis i detta ögonblick hos mig. Jag känner mig dåsig som tusan plötsligt. Det kan inte vara oxascanden, jag tog en låg dos mot vad jag brukar behöva. Jag ökade på lamotriginen från 150 mg till 200 mg för ett par dagar sen. Kan vara den som spökar. Biverkningar är ofta som värst precis i början. Hoppas det lugnar ner sig till ikväll. Hoppas, hoppas, hoppas!!! Har inte varit såhär taggad på något på länge! Eller ja, det händer väl egentligen var och varannan månad. Men tiden går så sjukt långsamt när man är deprimerad.

 

 

12.00

Jag sätter igång på riktigt med att rita upp på insidan av klänningen hur jag tänkt klippa.

 

 

13.00

Jag ger upp med ritandet eftersom det tar kål på mig. Jag trodde klänningen skulle vara färdig och redo att ha på sig vid det här laget. Jag tar en paus för att hämta energi.

 

13.15

Oscar kommer hem från gymmet. Vi tillagar och äter hamburgare.

 

14.00

Jag ger upp på ritandet igen. Det går helt enkelt inte. Jag mäter med linjal och ritar för att det ska bli fin symmetri. Men jag får konstant rita nya linjer eftersom jag på något vis blandar ihop måtten igen och igen. Till slut vet jag inte ens vilka streck som är aktuella och inte. Lägger mig i soffan och är ledsen och trött.

 

15.00

Jag tar ett djupt andetag och bestämmer mig för en enklare design. Ritar nya linjer och den här gången går det bättre.

 

15.45

Jag klipper efter mina linjer och allt går som planerat.

 

16.15

Till jag ser att jag på ett ställe råkat klippa genom den andra sidan av tyget också. Det vill säga det som skulle bli en klippning på baksidan av klänningen blev även på framsidan. Panik! Jag försöker klippa till misstag på ett sätt så det inte ska synas. Resultatet blir katastrof då det plötsligt är ett stort hål precis där mina bröst sitter. Här bryter jag ihop totalt och vet inte vad jag ska ta mig till.

 

16.30

Jag äter en skål med jordgubbskräm och mjölk. Förtvivlad. Jag inser att jag inte kommer bli färdig med klänningen. Men jag vägrar på samma gång att ge upp.

 

17.00

Min fantastiska superpojkvän springer iväg till Ica och inhandlar säkerhetsnålar och energidricka till mig i och med att jag nu inte hinner göra något sådant på egen hand.

 

17.30

Klänningen är räddad. Bara resten kvar då. Packar och sminkar mig om vartannat eftersom jag inte vet vad som är viktigast. Jag vet egentligen inte så mycket alls. Frågar Oscar ungefär tusen gånger hur mycket mer tid jag har på mig. Huvudet är sprängfyllt med stress och jag kan knappt tänka en tanke.

 

 

18.40

Jag hinner precis packa och sminka mig färdigt och går nu iväg till bussen. Det blev ju dock inte alls en så spektakulär sminkning som jag hade tänkt mig.

 

19.40

Jag sitter på tåget och det rullar iväg. Huvudet rusar fortfarande och jag tvivlar på om jag kommer kunna slappna av tillräckligt för att ha kul. Tänk om allt kommer gå åt helvete. Skriver till en kär vän i Sthlm och frågar om jag eventuellt får komma dit ifall jag är på väg att krascha.

 

21.00

Jag och min rave-kompis anländer till festen. Det är inte så mycket folk där än, men de som vi kommit inom pratavstånd till är väldigt trevliga och glada.

 

21.10

Jag går fortfarande på högvarv. Det som tidigare var stress och oro är nu exaltation och eufori. Vi går direkt fram till dj-bordet och börjar dansa som tokar.

 

22.00

Folk har börjat haka på. Det som först bara var vi två och kanske tre andra är nu femton personer på ”dansgolvet” (även känt som ängsmarken).

 

22.30

Tre personer har redan hunnit fråga mig om jag känner någon som säljer. En kille utryckte sin enorma beundran över min styrka i att alltid festa nykter. Han sa att det är otroligt starkt. Något jag tyckte var lite märkligt i och med att jag aldrig tyckt att det varit särskilt svårt. Känner mig inte direkt frestad att köpa och svälja ett anonymt piller från en random människa mitt bland hundra andra random människor. Inte så att jag har något emot droger, det vet ni kanske sen tidigare (bortsett från kokain, heroin etc.) . Jag har dock väldigt mycket emot hur det säljs och brukas. Väldigt dåliga försäkringar på kvalitet. Mycket osäkerhet kring vad det är man får. Samt okontrollerade situationer med mycket okunskap kring vad det är man gör. 

 

23.00

Jag sätter mig vid sidan av och vilar. Ska jag hålla på hela natten måste jag hejda mig själv i dansandet.

 

 

23.30

Min vän kommer och erbjuder mig en rökelsepinne som jag glatt viftar omkring medan vi tittar på det fina mönster som uppstår i rök och glöd. Vi målar också lite roliga mönster i neonfärg på varandra. Jag råkar vid ett tillfälle bränna mig på låret med glöden medan jag dansar.

 

 
 

00.30

Efter att ha kissat bakom en buske i en väldigt icke-upplyst skog med många andra siluetter som kissar här och var så byter jag plats från dansgolvet till chill-området en bit bort. Gräset är högt, vilt och blött av dagg. Jag iakttar dansarna på håll och njuter.

 

01.14

Jag är ensam på min lilla gräsplätt på lite avstånd från övriga. Fortfarande lätt euforisk. Jag dansar och sitter om vartannat. Det gör ont i mitt ben sen innan. Nu gör det även ont i båda fötterna, knäna och ländryggen. Men jag fryser om jag sitter stilla för länge. Jag alternerar dansandet med lite yoga. Ingen tycker att det är konstigt. Ett par andra ensamma människor står också avsides som mig och dansar. En del med stängda ögon, andra med blicken vänd mot träd eller himmel. De ser att njuta lika mycket som mig. Fast jag njuter inte lika mycket längre.

 

 

02.30

Min vän kommer och tittar till mig. Jag berättar om smärtan i kroppen vs kylan på marken samt ångesten som kommer med det. Jag bestämmer mig för att det bästa är att använda mitt trumfkort. Så jag tar nästa buss och åker hem till min andra vän. Solen har börjat vända uppåt nu.

 

03.30

Jag är i säkert förvar hos min vän och blir varmt välkomnad. Jag känner mig återigen så lycklig. Tänk så fantastiska människor det finns i den här världen. Blir tårögd nu bara jag tänker på det. Vid det här laget är himmelen och staden fullt upplysta.

 

04.00

Jag somnar på bäddsoffan.

 

07.30

Jag vaknar och kan inte somna om. Sms:ar min rave-vän och möter upp honom på centralen. (Efter en promenad till närmsta tunnelbanestation med full panoramavy över djurgården och innerstan.)

 

 

08.00

Jag köper en smörgås och en smoothie på centralens Coop. Det smakar okej. Jag känner mig som en zombie. Vilket också är helt okej.

 

09.40

Tåget bär av hemåt mot Nyköping. Herregud vilka sköna stolar de har! Men jag är inte alls sömnig och nickar inte till en enda gång under färden.

 

11.10

Jag är hemma igen!! Äntligen får jag duscha, borsta tänderna och pussa på min pojkvän.

 

 

Turist i mitt eget land

Tankar/känslor / Bakis, Espresso house, Skriva bok, Turist i Sverige / Permalink / 0
Monte Alegre-kaffet var slut idag. Fick en Sidamo istället. Hade för mig att den inte alls var god men den är helt okej. Har bestämt mig för att huvudkaraktären i min bok är italiernare. Fast född i Sverige. Jag var hos min ena sjukgymnast idag. Träffar ju två stycken för tillfället. Jag börjar bli rätt trött på det. Känns som att jag plågar mig själv med det här. Varje gång behvöer jag koncentrera mig så mycket för att känna efter i kroppen hur det känns, om det blivit annorlunda sen sist. Det är svårt. Dessutom är jag mer eller mindre ganska säker på att jag inte egentligen förtjänar den här proffshjälpen och fantastiska omtanken från dem båda. Jag har nog inte mer smärtor än någon annan. De bara hjälper mig för att de är fantastiska människor som tycker att alla har rätt till att må så bra som möjligt.
 
Jag började rita en serie imorse. Har läst ett par sidor i en bok skriven av en serietecknare så nu känns det som att jag vet allt om att rita serier. Har bara gjort en ruta än så länge. Tog med mig blocket hit till Espresso House. Får se om jag orkar fortsätta på den sen. Jag har känt mig bakfull i ett flera dagar nu trots att jag inte ens minns när jag drack alkohol senast. Måste vara flera veckor sen åtminstone. Det senaste året eller så har det känts som att jag varit utomlands var och varannan dag fast jag bara varit i Sverige hela tiden. Jag började fantisera om att jag var utomlands för några år sen. När jag var ute och gick eller bara när jag var hemma för den delen. Försökte se allt ur en utlännings ögon. Eller kanske snarare genom mina egna ögon fast att jag var i Sverige för första gången. Eller kanske att det här helt enkelt var ett annat land som bara liknade Sverige väldigt mycket. Men ju mer jag satt mig in i det desto mindre har jag tyckt att det jag ser omkring mig ser svenskt ut.
 
Hur ska det se ut om det är svenskt då? I alla fall så har det fastnat verkar det som. Jag behöver inte anstränga mig längre. Jag känner mig som en turist mest hela tiden numer. Det spelar inte så stor roll att kaffet är helt okej. Är inte sugen. Känner mig dåsig och opeppad på saker rent allmänt. Vill mest bara gå och lägga mig. Kanske på grund av bakis-känslorna?
 
Jag skriver en liten stund varje eller varannan dag på boken. Det rullar på ganska bra. Jag behöver inte ta några pauser för att få perspektiv. Jag skulle kunna börja sträckskriva. Men jag orkar inte, för trött och deprimerad. Men det är ju också en anledning att stanna kvar i livet, så jag kan avsluta vad jag påbörjat nu när jag vet precis hur jag vill ha boken. Det behövs bara tid att få det på pränt. Som om något sånt hade hindrat mig om jag verkligen skulle velat dö. Fast det kommer låta bra sen i intervjuerna när jag blivit känd författare.
 
Jag tänker sitta och stirra ut i intet nu en stund. Vila hjärnmusklerna.
Till top