Om dissociation

Min historia / Permalink / 0

Hej mitt namn är Viktoria och jag var gästpostare på Instagramkontot om.dissociation en vecka våren 2018. Följande text är en modifierad sammansättning med tillägg från det mest väsentliga jag skrev under min vecka. Jag är inte utbildad på något sätt utan skriver enbart utifrån mina egna upplevelser och vad jag kommit fram till med min terapeut.

 

Min huvuddiagnos är emotionellt instabil personlighetssyndrom (EIPS) och kommer främst skriva utifrån det sista diagnoskriteriet; ”Stressrelaterade paranoida tankar eller allvarlig dissociation”. För att förklara för den oinvigde vad en dissociation kan vara så vill jag berätta att dissociationer är ganska vanliga fastän det skiljer sig starkt mellan friskt och sjukt. Deja vu och att glömma bort större delen av bilfärden till jobbet är två vanliga exempel. Men det kan också innebära overklighetskänslor eller personlighetsklyvning. Det är ett brett spektrum.

 

En dissociation innebär att hjärnan inte pallar trycket (ofta relaterat till hög stress eller trauma) och misslyckas med att integrera intryck och upplevelser. Verkligheten och känslan av självet hackas upp i delar. Minnet kan också bli påverkat bland annat genom att man till exempel minns sitt vanliga vardagsliv men inte något från ett smärtsamt trauma som utspelat sig i det förflutna. Men det kan se väldigt olika ut från person till person. Så vad innebär dissociation för mig? Jag vill börja med att berätta att jag även lider av utmattningssyndrom så det är inte så lätt alla gånger att avgöra vilka symptom som härstammar ut vilken diagnos. Men diagnoser är ju ändå bara påhittade, man mår ju som man mår. Det är ju alltid komplext.

 

Vad dissociation är för mig

 

Men just nu handlar det för mig om att jag upplever det som att svarta luckor uppstår i mitt huvud. Eller glapp skulle man kunna kalla det, som bildas när hjärnan inte lyckas koppla ihop de olika delarna. Jag glömmer bort koder och telefonnummer, kommer inte ens ihåg om jag anstränger mig (förrän flera timmar eller dagar senare). Jag säger fel ord för att hjärnan på något vis halkar till och börjar tänka på annat medan jag pratar. Jag kan inte styra vad som kommer ur mig riktigt. Ibland har jag bara halva minnen. Jag minns att jag plockade fram en grej men sedan är det helt svart. Har ingen aning om vad jag gjorde med grejen sedan. Ibland blandas drömmar/fantasier med minnen och jag blir osäker på vad som faktiskt hänt i verkligheten. Men inte så allvarligt att jag inte klarar av vardagen på egen hand. Jag minns oftast allt om jag får hjälp på traven.

 

En del ansikten (just nu min handläggare på f-kassan) fastnar och jag får någon sorts flashback-liknande upplevelse fast där ansiktet som råkat fastna för tillfället är mitt. Som att jag är den personen. Ibland är det karaktärer från tv-serier och jag vet ju att det inte är verkligt. Det varar i kanske en bråkdels sekund men när jag kommer tillbaka så känner jag mig väldigt obekväm och osäker på vem jag är. Här lyckas hjärnan sätta ihop delarna av mina upplevelser, fast det blir i fel ordning.

 

Jag får starka overklighetskänslor som beror på att upplevelsen av jaget och verkligheten delas upp i två. Världen känns plastig och oäkta. Jag känner mig inte hemma i min kropp och när jag ser mig i spegeln eller ser mina händer som i detta nu skriver på mobilen så ryser jag av obehag. Det känns inte som jag. Jag upplever min kropp som ett skal jag är fängslad i. Växlar även starkt mellan olika stämningslägen, det vill säga upplevelsen av mina känslor blir uppdelade. I ena stunden är jag skakig, hyper, pigg och lycklig. Blir stressen högre så kraschar jag och får panik. Vill skada mig själv och ibland dö. Sedan när stressen är som värst är det som att hjärnan inte orkar mer och stänger av helt. Jag kan känna mig helt lugn och okej med livet, tillvaron och allt. Mår bra helt enkelt.

 

Det var inte förrän nyligen jag insåg detta dock då jag reflekterade över hur konstigt det var att jag ibland kan vara sådär lugn och samlad och samtidigt skada mig själv. Man skadar ju inte sig själv när man mår bra. Uppenbarligen finns stressen kvar där under ytan. Och ibland bryter den ut och från ingenstans kan jag få extrem ångest och tappa kontrollen helt.

 

Jag kan också få för mig massor av saker om folk omkring mig (sambon, läkaren, vänner, främlingar på stan). Ofta handlar det om att jag är rädd att jag ska tänka något kontroversiellt som att tjocka människor är fula eller att alla invandrare är kriminella och att folk ska höra mina tankar och förstå att jag är en ond människa. Även fast jag inte egentligen håller med mig själv i de kontroversiella tankarna (jag tänker tankarna för att jag är rädd för att jag ska tänka på dem och försöker (genom att tänka på dem) undvika att tänka dem). Ofta som ett led i detta tänker jag också att jag kan höra andras tankar. Och deras tankar bekräftar alltid mina rädslor. De tänker att jag är en ond människa som inte förtjänar att leva och de iakttar mina minsta rörelser. Letar alltid efter ett tillfälle att få skälla ut mig, kasta ut mig ur rummet eller skada mig fysiskt. Jag kan också få för mig att folk är robotar eller betalade för att umgås med mig.

 

Jag är inte säker på hur de här paranoida tankegångarna fungerar i relation till dissociation. Men en teori som jag läst går ut på att dissociationen splittrar kopplingen mellan jaget, självkontrollen och känslorna så att irrationella tankegångar får fritt spelrum. Detta kommer från boken ”Understanding paranoia, A guide for professionals, families and sufferers” av Martin Kantor. Han skriver också att många med paranoia upplever just att man tappar kontrollen över sina egna tankar och upplever det nästan som att man iakttar sig själv utifrån. Ungefär som när man är med om en bilolycka (också en stark stress/trauma som bidrar till just den följande dissociativa uppdelningen), det är svårt att koppla ihop att det är en själv som tänker tankarna/upplever händelserna.

 

Slutligen dissociation för mig också kännas som att hjärnan stänger ner i microsekund och när jag kommer tillbaka känner jag mig väldigt förvirrad och osäker kring hur länge jag varit borta. Det har aldrig gått mer än ett par sekunder men ibland får jag känslan av att det gått timmar eller veckor. En ganska tydlig uppdelning av nuet som resulterar i ett glapp.

 

Min historia

 

Jag skrev i min dagbok vid nio års ålder att jag inte ville finnas, att jag ville dö, att livet var jobbigt att leva. Jag hade redan då en depression utan att någon lade märke till det. När jag var tolv år dog min bästa vän, min mormor. Jag visste inte hur man sörjde utan låtsades och hoppades att ingen skulle märka min bluff. Hon var en viktig anknytningsperson för mig och jag tror att hennes död har haft stor betydelse för hur min psykiska ohälsa har utvecklats.

 

När jag var fjorton började jag självskada och fantisera om självmord. Jag sa att jag trodde att jag gått in i väggen, för det var den psykiska ohälsa som jag kände till då. Fick höra att jag var för ung för att kunna gå in i väggen. Där började min självkänsla vackla. Började tänka att det jag upplevde inte var så farligt. Att jag överdrev eller till och med låtsades/spelade för att få uppmärksamhet. Hjärnan kunde inte få ihop hur jag kunde lida så enormt psykiskt och samtidigt vara ”helt frisk och normal” som folk sa. Där började jag splittras i två delar. Den sjuka Viktoria och den friska. De fick inte existera samtidigt.

 

När jag blev sexton blev jag inlagd första gången på grund av självmordsrisk. Ett halvår där vården svek och jag bytte avdelning/behandlingshem/familjehem nästan varje vecka. Och varje nytt ställe sa samma sak; ”Inte vårt ansvar”. Jag hade starka overklighetskänslor och upplevde nog det som mitt värsta problem. Försökte begå självmord genom överdoser ett par gånger, minns inte hur många. Att minnas är som att behöva gå genom en snöstorm i motvind. Svårt att urskilja konturer i allt det vita samtidigt som man blir piskad i ansiktet av snön. Men jag minns att jag kände att det inte var min kropp som jag försökte ha ihjäl. Det var bara något slags smärtsamt fängelse jag blivit inlåst i. Tänkte att enda vägen ut var genom döden.

 

Jag blev tre delar. Till största delen just då var jag den sjuka, ångestfyllda Viktoria. Näst störst den känslomässigt bortkopplade Viktoria som varken brydde sig om sina nära kära eller sig själv. Och sist med inte minst var jag ibland en jätteglad, stark och kompetent tjej som ville otroligt mycket med sitt liv. Om två veckor har jag levt i tjugosex år. För ett och ett halvt år sedan fick jag de diagnoser jag idag har. Det dröjde alltså till jag blev tjugofem innan jag fick ett erkännande från psykiatrin att jag var allvarligt sjuk. Tjugofem år innan familj och vänner kunde börja få ett grepp om den omfattande problematik jag levt med hela livet. Tjugofem år av många inläggningar, självmordsförsök, sexmissbruk, självskadande och flyttade fram och tillbaka. Från att jag var femton år gammal så har jag aldrig ens bott ett år på samma ställe innan jag flyttat igen och igen och igen. Har inte stått ut med stillheten. Idag har jag dock bott på samma plats i två år.

 

Och under hela den här tiden då jag varit odiagnosticerad så har också idén om att jag inte är sjuk på riktigt rotat sig djupt i mig. Jag har ännu otroligt svårt att tro på att psykiatrin är ärliga mot mig vad gäller de diagnoser jag fått. Det känns som att de lurar mig och bara säger vad jag vill höra. Samtidigt är jag rädd att de när som helst ska dra undan mattan från mina fötter och erkänna att de bara hittat på alltihop och nu tänker överge mig. Jag kan aldrig slappna av helt och låta dem hjälpa mig.

 

Jag pendlar mellan att vara den friska, kompetenta Viktoria som ju aldrig haft eller kommer ha några problem i världen och den sjuka, självmordsbenägna tjejen som är så trasig att hon aldrig kan bli lagad. Sen är jag också den stressade förvirrade Viktoria som inte vet vilken del som talar sanning. För det kan bara finnas en sanning. Det är där dissociationen spelar mig ett spratt. Jag kan inte integrera dessa olika bilder som egentligen alla är en del av den stora sanningen.

 

I höstas gick jag en introduktionskurs i MBT (mentaliseringsbaserad terapi, man går en introkurs och sedan görs bedömning huruvida man får påbörja terapin eller ej) och under sommaren kom paniken inför det. Jag tänkte på det friska jaget. Tänkte att jag aldrig kommer bli intagen till terapin. Jag måste bli sjukare så att de kan se att jag behöver hjälp. Kopplade på den sjuka Viktoria och blev inlagd. Men det är tungt att vara sjuk så efter ett tag kopplade jag bort känslomässigt och skadade mig själv tvångsmässigt och känslokallt. För att jag inte kunde integrera de olika delarna av mig själv. Det mesta av detta har jag förstått under bara det senaste året. Bara för någon vecka sedan när jag läste på kontot om.dissociation en gästpostare som skrev om PTSD förstod jag och kände igen mig. Jag fick diagnoserna för över ett år sen men har inte förstått förrän nu att det är på riktigt. Att det jag upplever är sant.

 

Och för bara någon vecka sedan under ett utredningssamtal så började vi prata om dissociationer och jag fick ett formulär att fylla i, hur mycket jag kände igen mig i olika symptom. Först då förstod jag. Då blev det verkligt. Det är inte jag som inbillar mig eller låtsas. Det här finns på riktigt. Det är en sjukdom och jag är inte ensam. Jag tror att vi måste ta oss själva på allvar, lita på vad vi känner. Annars förblir vi kvar i en verklighetsflykt. Vi förtjänar den respekten av oss själva och av andra. Det är ack så svårt, jag vet. Men så viktigt.

 

Min vardag idag

 

Jag har druckit kaffe idag med min kontaktperson och det känns som att jag håller på att gå sönder. Overklighetskänslorna är starka och river hål någonstans under bröstkorgen. Karvar ur allt som är jag. Går runt i dagdrömmar fast de är starkare än vad de ska vara. De känns mer verkliga, som nattdrömmar. Inte så att jag hallucinerar men verkligheten försvinner och jag fastnar i fantasier. Kommer tillbaka och är allmänt förvirrad. Känns som om det gått tusen år sen måndag då jag började skriva detta på om.dissociation-kontot fastän det bara gått tre dagar. Även det är en typ av dissociation. Effekten av att minnena känns avlägsna. Som om de inte är mina eller som att de inte har hänt på riktigt.

 

Dissociation är ett inte helt lätt ord. Första gången jag närmade mig det var när jag just fått min diagnos EIPS, där som sagt dissociationer ingår som ett kriterium. Overklighetskänslor hade jag ju haft sen tonåren och fick veta var en sorts dissociation. Blev nyfiken på ordet och googlade. Jag hittade en blogg där en person med samma diagnos som jag beskrev sina dissociationer som att hon kände sig full fast hon inte var det. Och att hon ändrade personlighet helt utan att kunna göra något åt det. Samt att efteråt hade hon svårt att minnas vad hon gjort och sagt. Det var fascinerande men ingenting som jag kände igen mig i. Det är först nu de senaste veckorna som jag på riktigt börjat förstå vad det är, tagit upp mina aningar med terapeuten och fått mina misstankar bekräftade.

 

Jag trodde länge att dissociationer var skarpt avgränsade och tydliga att uppleva. Som att om man har det så vet man om att man har det. Och så kan det kanske vara för en del, men sällan för mig. Det är mycket mer flytande och otydligt. Fast jag ser dem ju klarade nu när jag vet vad de är. Vilket också hjälper mig att hantera det när det kommer. Förr förlorade jag mig själv och då kunde ingen nå fram till eller hjälpa mig. Men nu är det något jag kan se och ta på. Och då kan jag också hålla mig lite på distans. Vara i dissociationerna och samtidigt vara medveten om det (även om det inte är helt lätt att vara medveten eller lita på vad det är man upplever). Ta det för vad det är. En stressreaktion. Inte absolut verklighet.

 

”Jag skulle vilja ha kvitton, kvi… märk… blööö”, säger jag till kassörskan på ICA och pekar desperat på kuverten som jag lagt fram. ”Frimären?”, förslår hon. ”Ja, tack!”

 

Det här var tidigare idag. Det och att jag nu sitter under en filt, skakar i kroppen och klagar på hur ofantligt trött jag är, är vad som syns utåt. Jag verkar nog inte så dissociativ men tankar, ord, ansikten, dimensioner och svarta luckor avlöser varandra i huvudet. Vet knappt var eller vem jag är. I ena stunden är jag jättepigg och ska göra tusen saker. Tio minuter senare ligger jag utslagen och vet inte vart jag ska vägen med allt det starka och obehagliga inuti. Sedan är jag pigg igen och vill inte kännas vid att jag har några problem alls. Förrän ord plötsligt försvinner ur huvudet och ersätts av andra tankar och fantasier. Det syns inte med detta händer när jag är på randen till att tappa kontrollen helt över mig själv.

 

Triggervarning (obehagliga fantasier)

 

Jag har aldrig fått en psykos men min fantasi och inlevelse har sen barnsben varit lite väl bra. När jag ser på film till exempel så försvinner hela min kropp och verkligheten omkring mig. Om någon i filmen dör så känns det som att jag dör. En del upplevelser stannar kvar som flashback-liknande upplevelser. Det varar bara en sekund men upprepas om och om igen, ofta tätt inpå varandra i attacker. Det kan också handla om saker som folk berättat för mig eller sånt jag bara fantiserat ihop själv. Jag förstås att det inte är på riktigt men det känns som att det är det.

 

Det kan bland annat handla om att jag tuggar på och sväljer glasbitar, sticker en nål i mitt eget öga, att det är spindlar överallt omkring mig eller att min ”riktiga” kropp ligger nedsövd och att den här verkligheten bara är en dröm eller psykos. De två sista varianterna är sådant som jag ibland kan fastna i så starkt att jag inte vågar sova. Att jag har stark ångest i flera timmar och velar mellan vad som är på riktigt och inte. Men som tur är blir det ganska sällan så illa.

 

Triggervarning (dagbokstext från när jag mådde väldigt dåligt)

 

Dö. Dö. Dö.

Vad är det för fel på mig? Varför vill jag inte?

Varför leva när man kan vara död?

 

Jag vill att ni amputerar mitt finger.

Det frustrerar mig.

Jag vill att ni amputerar min mage.

Den gör ont när jag inte äter.

Jag vill att ni amputerar mina ögon så jag slipper se det här.

Jag vill att ni amputerar min hjärna.

Den är för slug. För listig. För stark mot lilla mig.

Jag… Ja, lilla svaga jag orkar inte kämpa emot, hjärnan lurar mig, övertalar mig, manipulerar mig.

Får mig att glömma…

Amputera den.

Amputera hela min kropp bort från mig.

Den hör inte ihop med mig, den äcklar mig.

Hela den fantasivärld!

Jag vet bara inte riktigt vad jag ska göra…

 

Jag fryser…

Vill jag frysa eller inte?
Bryr jag mig?”

 

Insikter (Slut på triggervarning)

 

Jag har svårt att minnas vad som hänt i mitt liv och det gör ordentligt om i mig när jag läser gamla dagböcker. Som jag skrev tidigare så har jag alltid haft lite väl bra inlevelseförmåga. Så när jag läser detta är det som att jag är där igen på riktigt. Sexton år och inlagd för första gången men har redan fått byta avdelning tre gånger på tre dagar. Och inte visste jag då att efter ytterligare en vecka så skulle de säga ”Kontraktet mellan landstingen gäller bara en vecka, här tar vårt ansvar slut” och jag skulle akut få flyttas igen till första bästa ställe eftersom mitt landsting inte har någon slutenvård för barn och ungdomar.

 

Jag var så vilsen. Hade jag vetat då vad som väntade de kommande tio åren så hade jag nog ansträngt mig ännu hårdare vid självmordsförsöken. Jag ser på den här unga tjejen med sorg i ögonen. Det var så mycket som var orättvist och det var inte konstigt att hon mådde som hon gjorde. Vuxna människor fick chans efter chans att fånga upp dig men tog den aldrig. Jag vill bara krama om den unga tjejen och säga att jag älskar dig och ingenting var ditt fel. När jag ser tillbaka så förstår jag inte ens hur du orkade ta mig igenom allt. Det var inte självklart att du skulle överleva, men det gjorde du. Idag mår jag förvisso fortfarande väldigt dåligt. Men jag har otroligt mycket insikt och fortsätter att få mer för varje dag. Jag är lycklig och nöjd med mitt liv nu. Fast det är enormt frustrerande och svårt att acceptera att jag är så handikappad som jag är. Jag vill så mycket. Och det är fint. En dag ska jag få allt jag vill ha. Om jag bara har tålamod.

 

Framtiden

 

Jag vill bli mamma, forskare, danslärare och författare. Just nu är jag för utbränd och skör för något av det. Men om jag fortsätter att göra framsteg i acceptans, ångesthantering, mentalisering och att våga vila så tror jag på att jag kan uppnå mina mål en dag. Jag har just avslutat en författarkurs på distans och ska gå en fördjupning i samma kurs nu fram till sommaren. Min bok kommer nog att få vila ett tag i och med att jag får panikångest bara jag tänker på den. Men lite skrivövningar ska jag nog orka.

 

Jag har just fått beviljat två år till från försäkringskassan. Jag kommer nog ”bara” spendera den här tiden med att skriva och hålla kontakt med vänner och psykiatri. Jag håller just nu på att göra en utredning för diverse ytterligare diagnoser. Förhoppningsvis får jag efter det börja i MBT. Med tanke på hur dåligt jag mådde under introkursen så är de skeptiska men jag tror verkligen på den här terapin och hoppas att jag kan klara av den.

 

När jag övervägde att ta den här veckan som gästpostare på om.dissociation så tvekade jag över om mina dissociationer var tillräckligt allvarliga eller om jag alls skulle ha något att säga. Genom det här kontot har jag tvingats se mig själv i vitögat. Verkligheten kommer ifatt. Det är ingenting som jag har hittat på. Det är verkligt. Det här är ett statement. Jag heter Viktoria och jag är psykiskt sjuk. Jag har mer eller mindre accepterat det och någorlunda lärt mig hantera mina svagheter. Jag vet också om mina styrkor. Och jag kan bli frisk. För jag är jävligt stark.

Jag och min utmattning

Min historia / Akut fas, Aldrig ensam, Förstadie, Gå in i väggen, Hur jag fungerar idag, Innan utmattningen, Kraschen, Min berättelse, Psynligt, Sjukdomsbild, Sjukdomsförlopp, Sjukskriven, Utbränd, Utmattning, Utmattningsdepression, Utmattningssyndrom, Vad är utmattning, sjukskrivning / Permalink / 0

Hej äntligen kommer det långa inlägget om utmattning! Håll i er och ta pauser eller scrolla fram till den rubrik som intresserar just dig. Eller för all del, läs alltihop om du har tid och ork. Här kommer det:

 

När jag googlar och läser om folk med utmattningssyndrom så ser det ganska lika ut för alla. Det är i och för sig svårt att läsa sig till exakt hur någons sjukdomsbild och -förlopp sett/ser ut. Men jag får i alla fall en bild av att den klassiska utmattade personen har jobbat 150% och engagerat sig ideellt ytterligare 200% ungefär. Varit extremt uppe i varv och haft tusen trådar i luften för att sedan PANG gå in i väggen och ligga i sängläge i flera månaders tid innan de sakta kan börja rehabilitera. Tänker mig att de flesta har ganska grava kognitiva besvär i form av minnesstörningar och koncentrationsproblem. Det vill säga att man inte klarar av att läsa ens en enkel text utan att orden dansar omkring framför ögonen och att man i långa stunder inte kan minnas sitt telefonnummer eller sin kod till bankkortet till exempel.

 

Jag känner ofta att min utmattning inte gills för att den inte är lika illa som de flesta andras. Och den verkar inte ha gått till på samma sätt heller. För att kunna gå in i detalj om hur min utmattning ser och har sett ut så vill jag först berätta lite om hur jag var som person innan utmattningen.

 

Innan utmattningen

 

När jag var åtta år slukade jag ungdomsböcker. Var med i en bokklubb, hängde ofta på biblioteket och kunde lätt läsa ut en bok på en heldag. Fram till i sexan på grundskolan ungefär behövde jag inte anstränga mig över huvud taget i skolan. Jag kunde redan klockan, läsa, räkna och lite engelska sedan tidigare. På gymnasiet var jag konstant i rörelse, jag kom hem bara för att duscha och byta kläder, sedan stack jag iväg igen. Sista året var som mest vilt då jag fastnade i ett sexmissbruk och åkte direkt från en kille till nästa så fort det fanns någon tillgänglig. På vägen emellan koreograferade jag i huvudet till musiken i öronen. Den enda vila jag fick var den som kom med sömnen.

 

Efter gymnasiet gick jag på folkhögskola ett år. Utöver att jag dansade hela dagarna så väcktes mitt intresse för matlagning på riktigt. Jag testade nya recept och skapade egna på löpande band. Gjorde laxburgare från grunden, långkok på fransyska, mackor med fläskfilé, äpple och turkisk yoghurt med mynta och citron. Jag gjorde asiatiska soppor och stekta nudlar med ingredienser jag köpte i asiatiska supermarkets, jag bakade egna limpor till frukost och gjorde chokladtryffel till efterrätt. För att inte tala om all hemgjord sushi. Året efter bodde jag med en pojkvän i Stockholm. Där fortsatte jag med min matlagningskonst samtidigt som jag arbetade mer eller mindre heltid i olika perioder och la upp ett eget träningsschema som jag följde.

 

Gjorde situps, armhävningar o.s.v. i vardagsrummet tre gånger i veckan och löptränade två gånger. Sprang längre och snabbare för varje gång. Samtidigt utforskade jag staden och försökte skaffa vänner på egen hand. Det är inte lätt att komma till en ny stad. Jag gick med i en teatergrupp och satte upp en pjäs om självmord och alkoholism, var med på parkhäng med exapts och övade på min engelska, fotograferade solnedgångar med en av expat-killarna, sprang ett ”color me rad”-lopp där de kastar färg på en (ensam), gick på standup, restauranger, krogar och dansade med diverse olika personer i hopp om att finna en ny vän. För att inte tala om när jag spelade fotboll (jag är inget fotbollsfan direkt) med regissören till pjäsen. Vid sidan av detta hade jag också just startat upp den här bloggen och fotograferade en hel del till den.

 

Året efter det började jag på en dansutbildning i Härnösand. De var de längsta dagarna någonsin. Vi dansade från åtta, halv nio på morgonen till fyra eller fem på kvällen med undantag för någon enstaka teorilektion här och var i veckan. Plus två timmar balett på lördagsmorgnar och extrainsatta rep inför de otaliga föreställningar vi hade.

 

Diagnosen utmattningssyndrom

 

Så nu har ni en ungefärlig bild av hur pass aktiv jag har varit tidigare i mitt liv och hur min koncentrationsförmåga såg ut. Det är svårt för mig att säga var min utmattning började även om jag som de flesta andra upplevt att jag gått in i en vägg, eller snarare flera. Det är vanligt att utmattningssyndrom inleds av ett förstadium då man man kan uppleva stressymptom som kan vara ganska allvarliga. Skillnaden mellan det och ”äkta” utmattning är att det senare kan man inte vila sig ifrån. Det första går över om man tar det lugnt några dagar eller en vecka.

 

Innan jag går vidare in på min utmattning så vill jag ta upp kriterierna för utmattningssyndrom.

 

A. Fysiska och psykiska symtom på utmattning under minst två veckor. Symtomen har utvecklats till följd av en eller flera identifierbara stressfaktorer vilka har förelegat under minst sex månader.

B. Påtaglig brist på psykisk energi eller uthållighet dominerar bilden.

C. Minst fyra av följande symtom har förelegat i stort sett varje dag under minst två veckor:

  1. Koncentrationssvårigheter eller minnesstörning

  2. Påtagligt nedsatt förmåga att hantera krav eller att göra saker under tidspress

  3. Känslomässig labilitet eller irritabilitet

  4. Sömnstörning

  5. Påtaglig kroppslig svaghet eller uttröttbarhet

  6. Fysiska symtom såsom värk, bröstsmärtor, hjärtklappning, magtarmbesvär, yrsel eller ljudkänslighet

D. Symtomen orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.

E. Utmattningen beror ej på direkta fysiologiska effekter av någon substans (t.ex. missbruksdrog, medicinering) eller någon somatisk sjukdom/skada (t.ex. hypothyreoidism, diabetes, infektionssjukdom).

F. Om kriterierna för egentlig depression, dystymi eller generaliserat ångestsyndrom samtidigt är uppfyllda anges utmattningssyndrom som tilläggsspecifikation till den aktuella diagnosen.”

 

Förstadiet till min utmattning

Redan som nioåring började jag uppleva symptom på depression och i sjätte klass började det gå utför vad gäller utmattningssymptom också. Det är svårt att veta huruvida jag blev utmattad redan då eller om det ”bara” var en del av förstadiet. Symptomen för depression är trots allt snarlika så det kan mycket väl ha varit mer det som stämde in vid den tidpunkten. Men jag kan ändå i efterhand se hur stressen tärde på mig. Jag var ett duktigt barn som gjorde allt som förväntades av mig och mer än så.

 

Som trettonåring upplevde jag irritation, nedstämdhet, humörsvängningar, bröstsmärtor, fysisk matthet, magtarmbesvär och koncentrationssvårigheter om man enbart ser till symptomen listade för utmattningssyndrom. Utöver det så självskadade jag, gick med självmordstankar och planer samt dissocierade en hel del (mycket overklighetskänslor) och panikångest. Och det varade definitivt längre än två veckor. Skulle vilja säga att det aldrig riktigt gått över.

 

Jag var sjukskriven en eller två veckor i åttan eller nian på grund av dessa besvär. Det var främst det fysiska som skolsköterskan oroade sig för. Jag kunde få så ont i bröstkorgen ibland att jag var tvungen att lägga mig i fosterställning i en halvtimme eller så. Minns också väldigt tydligt hur koncentrationssvårigheterna spelade sig ut. Vänner klagade regelbundet varje dag på att jag svävade iväg och ”försvann”. Min mamma också för den delen. Jag slutade lyssna (ofrivilligt) mitt i konversationer för att hjärnan blev trött och eller att jag blev distraherad av något ljud i bakgrunden eller mina egna tankar. Detta symptom är något som följt mig resten av mitt liv även om det blivit bättre. Jag minns också att även när jag lyssnade så hörde jag extremt ofta fel, något vi skrattade mycket åt på den tiden. Det var typiskt mig att höra de konstigaste saker. Men det har också hindrat mig mycket från att hänga mig i samtal och gjort att jag känt mig utanför.

 

När jag gjorde en utredning under vinter/våren tidigare i år så gjorde jag bland annat ett begåvningstest. Det visade att jag hade ungefär 120 i språklig begåvning och bara 80 i arbetsminne. 100 är det som den genomsnittliga människan har. 120 och 80 som båda ligger 20 poäng från 100 är är det ungefär 13,6% av alla människor som har. Så man kan säga att min begåvningsprofil är väldigt ojämn, onormalt ojämn. Nu är det väldigt svårt att säga huruvida jag föddes såhär eller inte. Men en förklaring skulle kunna vara att mitt arbetsminne skadades ordentligt när jag gick in i väggen. Arbetsminnet är det som vi använder i stunden när vi t.ex. samtalar, tar in ny information eller försöker lösa en uppgift. Har man dåligt arbetsminne så får man de symptom som jag nämnt ovan att jag hade redan som trettonåring.

 

Första kraschen

 

Jag återhämtade mig från utmattningen (eller om det var ett förstadium) i högstadiet. Det var först när jag flyttade till Härnösand och påbörjade min andra folkhögskola som det började gå utför med stressen igen. Det var långa dagar som sagt och ett tufft tempo. Jag vill inte säga att det inte var en bra utbildning, för det var det. I princip alla som velat komma in på en danshögskola har också gjort det efteråt. Vi blev tränade som proffs. Och med samma press. Jag ville aldrig bli solist i Cullbergbaletten eller så. Jag ville bara kunna jobba som danslärare på fritiden, men gick man den utbildningen så spelade det ingen roll. Man satsade 100% eller ingenting.

 

Jag minns att när jag var på audition så sa läraren till mig efteråt att jag har en plats på utbildningen, men bara om jag kommer ge mina 100%. Hon såg att jag tvekade och sa att det kommer inte fungera om du bara kanske eller nästan vill bli professionell. Jag gick hem och tänkte. Men jag kunde inte bestämma mig för att satsa helhjärtat, jag var osäker på huruvida jag var tillräckligt duktig. Jag tackade ja till platsen ändå och gick ända från augusti till slutet av februari (då jag blev sjukskriven) och kände pressen från läraren. Jag ville dansa, men inte lika mycket som hon ville det.

 

Jag vet inte om det bara var för att undervisningen huvudsakligen var på engelska, men mina koncentrationssymptom började återkomma. Jag missade viktig information för att jag inte hängde med när folk pratade. Något som gjorde att jag fick många överraskningar och insåg att vi hade läxor i sista minuten, vilket innebar mycket stress. Och framförallt kände jag mig ganska utanför när jag inte förstod skämten.

 

Ju längre tid som gick under utbildningen så började jag sova allt mer oroligt. Jag drömde mardrömmar om att jag dansade och tappade bort mig i koreografierna. Jag sov aldrig särskilt djupt utan var hela tiden halvt vid medvetande och minns därför att jag dansade rent fysiskt i sömnen också. Aldrig fick min kropp vila. Jag började få ont i knäna och ryggen. Jag fick även benhinneinflammation på grund av överansträngning. De här smärtorna har hängt kvar och jag lider fortfarande av det även om det är mycket bättre nu. Men stundtals under åren som gått sedan Härnösand har jag haft så ont att jag knappt kunnat gå eller röra på mig.

 

I januari fick jag akut huvudvärk. Först var det ”bara” när jag ansträngde mig fysiskt. Ungefär samtidigt som det började bränna i musklerna så började det bulta i bakhuvudet. Det kändes som om någon slog mig med en hammare. Så jag gick till både läkare och sjukgymnast vilka inte kunde inte hitta något fel på mig. Jag gick till en dyr kiropraktor som sista utväg.

 

Jag vet inte hur hon lyckades men hon knäckte min nacke på lite olika ställen och värken var borta direkt nästa dag! Hon sa att jag var spänd i nacken och att blodet inte kunde ta sig upp i huvudet ordentligt. Bara en månad senare kom huvudvärken tillbaka, den här gången i en ny form. Ljuskänslighet. De flesta trodde att det var migrän men jag var hos en läkare igen som sa att det inte var det. Gick tillbaka till kiropraktorn som fixade min nacke igen och besvären försvann. Men under den här veckan eller vad nu var så kunde jag inte träna alls eftersom jag var tvungen att ligga i sängen och blunda hela dagarna. För att kunna gå på toaletten, äta mat och besöka läkare osv. behövde jag släcka alla lampor och ha på mig solglasögon. Och då gjorde det ändå extremt ont.

 

Den där sista veckan i Härnösand när jag låg i sängen och blundade på grund av huvudvärken så ringde jag självmordslinjen. Jag hade de senaste veckorna känt mig likgiltig inför livet. Jag skrev i bloggen att jag inte ville dö, men om jag hade dött så hade det inte gjort något. De ljusaste stunderna var inte mer än bara okej. Den snälla, snälla killen som jag pratade med lyssnade medan jag grät i en timme. Han fick mig att börja tänka på om det kanske var en idé att hoppa av utbildningen om den fick mig att må så dåligt. Efter att kiropraktorn tagit bort min huvudvärk så låg jag ändå kvar i sängen. Jag sa inte till min lärare att jag hade blivit bra igen. Jag hade för avsikt att gå till danssalen på morgonen både första, andra och tredje dagen. Men det gick inte. Kroppen vägrade. Jag låg där jag låg och gick bara för att hämta mat när jag var säker på att alla andra hade klass. Jag var livrädd för att stöta på någon av mina klasskompisar (vi bodde på elevhem och hade delat kök) eftersom vi var mitt uppe i en produktion och de behövde mig.

 

Sjukskrivningen

 

Det slutade med att jag hade det fruktade samtalet med min lärare om att jag ville hoppa av. Först blev hon arg på mig eftersom jag hade en relativt stor roll i vår produktionen, jag kunde inte bara lämna klassen i sticket. Hon sa att jag har inget val, jag får inte hoppa av. Men jag visste min rätt och stod på mig. Hon blev chockad, hon hade inte förstått hur dåligt jag mådde. När jag på styltig engelska förklarade hur jag kände så sa hon lycka till och gav mig en bok om att finna sig själv. Så det blev ett fint slut ändå.

 

Här började utmattningen på riktigt även om det var relativt milt. Under de tre åren (och lite mer) som gått sedan dess så har jag försökt vid sex tillfällen på sex olika platser att arbetsträna. Och det har inte bara handlat om mina personlighetsstörningar. Det har nog varit lika delar det som utmattningen. Jag har klarat av att arbeta några timmar i veckan under en till tre veckor max. Sedan tar det stopp. Jag kan inte mer. Jag fastnar rent fysiskt, får panikångest och blir handlingsförlamad. Ibland stum. Det kan komma redan i sängen när jag vaknat på morgonen och ska gå och arbeta, ibland på vägen till arbetet och en del gånger på själva arbetsplatsen mitt i passet. När det hänt på arbetsplatsen så har jag verkligen fått panik och känt att jag kommer aldrig i mitt liv kunna röra mig en centimeter igen. Jag är fast här och mina arbetskamrater kommer gå dag efter dag och titta på mig. Döma mig och viska till varandra att jag måste vara helt störd i huvudet som inte lyckas flytta mig ur fläcken.

 

När det varit som mest intensivt så har jag upplevt att jag blir sjuk. Får ont i halsen (förmodligen på grund av att jag spänner mig), ont i huvudet, tung och matt i kroppen samt feberkänslor (utan att ha feber på riktigt). Ibland blir jag även yr och det känns som om hela marken gungar. I början trodde jag att jag blev sjuk på riktigt men efter hand har jag sett ett mönster. De här känslorna kommer varje gång efter att jag ansträngt mig lite för mycket. Och för varje år så har den ansträngningsmängden som krävs blivit mindre och mindre. För ett år sedan hade det gått så långt att jag fick den här sjukdoms-känslan bara av att träffa en vän under en dag.

 

Ett annat symptom som tog vid runt omkring den här kraschen är känslan av att ha bomull i huvudet när det gäller att minnas saker. Jag kan minnas allt egentligen bara jag får tid, blir påmind via stimuli eller om någon ställer de rätta frågorna. Men det är inte alltid tiden jag behöver finns till hands och det inte är alltid någon finns där och kan hjälpa mig på traven. Jag har ännu idag extremt svårt att minnas vad jag gjorde igår, förra månaden, året eller när jag var barn. Det här symptomet har gjort det hemtrevligt för sig i mig, det är här för att stanna verkar det som.

 

När det var som värst

 

Förra sommaren/hösten mådde jag väldigt dåligt, skadade mig själv svårt och låg inne på psykiatrisk avdelning tre gånger i några veckor vardera. Bara två veckor efter utskrivning började jag arbetsträna på ett nytt ställe två dagar i veckan, fyra timmar åt gången. Det gick bra i början men efter en månad fick jag en panikattack under arbetstid. Jag avbröt vad jag höll på med och tog bussen hem. Paniken lade sig när jag väl var hemma igen. Veckan efter fick jag stark ångest igen på arbetet, jag sa att jag mådde dåligt och ville gå hem men min handledare ville sitta ner och prata om hur jag mådde innan hon släppte iväg mig. Jag vet inte om hon kände något på sig eller om det bara var tur men min plan var inte att gå hem. Min plan var att skära mig och ta en överdos.

 

Men vi pratade en timme eller så och ångesten gick över som tur var. Jag kände mig lättad och konstig i kroppen på vägen hem. Jag borde ju vara på akuten nu, tänkte jag. Men här går jag, hel och intakt. Det blev jul och vi hade lite uppehåll från arbetsträningen. Första dagen i januari gick jag upp på morgonen, åt frukost och la ner min lunch i väskan. Började promenera till arbetsplatsen och halvvägs fastnade jag. Jag kunde inte ta ett steg till, allt låste sig i hjärnan och det är hjärnan som styr kroppen. Jag förstod inte vad som hände. Jag trivdes på jobbet, arbetsuppgifterna var hanterbara och jag var bra på vad jag gjorde. Människorna där var jättetrevliga och snälla mot mig. Men det gick bara inte att ta ett steg till.

 

Efter att ha stått där med stark ångest i en 15 – 20 minuter med min sambo så bestämde jag mig för att gå till Espresso House istället. Så bra har jag trots allt blivit på att hantera min ångest att jag vet när det är läge att ge upp. Hade jag inte gett upp på att försöka ta mig till arbetet så hade jag stått kvar på samma fläck i flera timmar. Jag gick i alla fall till Espresso House och ångesten lugnade genast ner sig. Jag kände dock fortfarande samma starka motstånd inför att gå till arbetet även nästa dag. Jag skrev till min handledare att jag behövde vara ledig några dagar. Efter en vecka hade jag fortfarande samma starka ångest så fort jag bara tänkte tanken på att arbeta så då tog vi ett gemensamt beslut att jag skulle avbryta insatsen. Jag mådde genast mycket, mycket bättre.

 

Men rastlös som jag är påbörjade jag en författarkurs på distans bara någon vecka senare. Tanken var att man skulle lägga ner mellan 2 och 8 timmar per vecka beroende på hur ambitiös man kände sig. Jag satt 2 till 3 timmar varje dag och skrev, läste och gav feedback till de andra deltagarna. Alltså 14 och upptill 21 timmar per vecka. I samma veva gick jag också med i en teatergrupp. Plötsligt mådde jag så bra, hade så mycket energi och allt var så roligt att jag kunde inte låta bli. Jag tänkte som jag alltid gör, att nu är jag frisk. Nu har jag hittat något som fungerar för mig. Så jag såg inte varningssignalerna. De var få och små men de fanns där. Jag var uppe i varv. Hade svårt att sova och sitta stilla. Hade tusen kreativa idéer i huvudet och rörde på mig hur mycket som helst utan att bli trött.

 

Det första som föll var teatergruppen. Efter bara tre träffar med gruppen fick jag handlingsförlamande ångest och klarade inte av att gå dit. En del av ångesten lättade men det var inte tillräckligt. Författarkursen var bara åtta veckor och jag klarade av hela. Sista veckan lade sig ångesten som en tung filt över mig. Jag orkade inte ingenting. Kunde inte skriva, inte diska, inte promenera, inte laga mat. Klarade inte av att läsa eller se på film. Efter en vecka ungefär med denna ångest kände jag mig rastlös igen och tog på mig att vara gästskribent för en vecka på ett Instagramkonto om dissociation.

 

Kroppen gick upp i varv direkt och jag hade världens energi igen under måndagen. Skrev hur mycket som helst till kontot och var igång och rörde på mig hela dagen, tog extra omvägar bara för att det var så svårt att vara stilla. Jag skakade i hela kroppen och magen var orolig som om jag hade druckit för mycket koffein fast jag inte hade det. Jag kände mig euforisk, livet var en enda färgsprakande fest. Men redan på eftermiddagen kände jag hur det den där festen urartade och började klösa sönder mig inifrån. Jag var fortfarande skakig och energifylld, lycklig. Men någonting skrek inuti mig, en panik som bara växte. På kvällen var det så starkt att jag var säker på att min kropp skulle sprängas i tusen bitar.

 

Jag klarade av hela veckan på kontot men var extremt uppe i varv, skrev hur mycket som helst, skakade enormt i kroppen, kunde inte sova, orkade inte mer än att bara ligga i soffan. Jag spenderade varje timme och minut åt att kontrollera min andning som annars var knappt befintlig. Jag fick svarta luckor i hjärnan som jag upplevde det. Ord, koder till bankkort och entrédörrar, minnen och tankar försvann i svarta hål och byttes ibland ut mot andra saker. Min sambo sa ”titta till höger” och jag tittade till vänster och var övertygad om att det var höger för i alla fall ett par sekunder. Jag skulle köpa frimärken på Ica och sa att jag ville ha kvitton, letade i säkert en minut efter ordet som var helt borta. Fick fram ordet ”märk” och kuvert och kvinnan i kassan förstod till slut. Jag kunde få upp minnen och tankar i huvudet men plötsligt byttes ansiktet på mig själv eller andra människor i minnet ut till någon annan persons.

 

Hjärnan ”stängde ner” i microsekunder och när jag kom tillbaka så visste jag inte hur lång tid som gått. Kunde kännas som dagar eller år. Jag var konstant osäker på vilket datum och vilken tid det var. Olika årtal och klockslag flög genom huvudet, fick fäste, lossnade och ersattes av något nytt. Fantasier och dagdrömmar upplevdes så starka som om det vore nattliga drömmar, nästan som om det vore på riktigt. Jag hade starka overklighetskänslor, kände inte att min kropp var min egen utan något som jag fastnat i och inte kunde ta mig loss ur. Världen omkring mig var plastig och oäkta. De få gånger jag gick ut klarade jag bara av att gå långsamt i 5 – 10 minuter innan benen i princip vek sig och jag var tvungen att sitta ner. Så fort veckan på Instagram var över så kollapsade koncentrationsförmågan. Jag kunde inte läsa eller skriva alls. Så fort jag ens öppnade Instagram-appen blev jag starkt illamående. Det var för mycket intryck. Allt detta varade i totalt tre veckor ungefär.

 

Hur jag fungerar idag

 

Idag, 15 juni var jag och tittade på studenternas utspring. Något som innebär mängder av intryck, höga ljudnivåer, kaos och förvirring, täta folkmassor och blodtrycksfall från att stå stilla en lång stund. Nu sitter jag trygg och säker på Espresso House igen (här är det nästan folktomt idag) och skriver. Sviterna från lättare panikångest ligger kvar i kroppen och jag är bedövad i huvudet. Men jag klarade av det! Och detta efter att först ha varit på soptippen en snabbis med boendestöd.

 

Jag kommer förmodligen sitta här en timme eller max två och kanske promenera i trettio minuter hem, i värsta fall ta bussen. Jag kommer troligtvis att ligga i soffan när jag kommer hem, skaka lätt i kroppen, ideligen titta på mobilen för att sedan lägga den ifrån mig igen. Vill göra något men orkar inte. Jag kommer göra lite ändå. Kanske till och med engagera mig och skriva några kommentarer här och var på Instagram. Kanske hjälpa till att laga maten, kanske inte. Kanske diska efter mig, kanske inte. Det är inte en typisk dag för mig men ändå en dag. Som jag lever igenom. Detta trots att jag var ett vrak för bara tre månader sedan.

 

Kan det verkligen vara utmattningssyndrom då, undrar jag? Mår jag inte lite för bra? Och samtidigt känner jag att jag vet inte hur jag annars skulle kunna förklara att mitt energiförråd är stort som en sandlåda nu i jämförelse med den öken som jag brukade ha. Varför har jag bemödat mig att skriva ner detta? Främst för min egen skull, för att gå igenom mitt sjukdomsförlopp och för att se att det här faktiskt är vad det är. För jag lider av dissociationer som får mig att tappa kontakten med mina minnen. Även om jag minns vad som hänt mig så känns det inte som om det varit på riktigt alternativt att det inte var mig det hände. Men det var mig det hände, allt det här. Jag skriver också för att visa att utmattningssyndrom kan se ut på många olika sätt. Såhär har det sett ut och ser ut för mig. Symptomen kan komma i olika hög grad och i många olika variationer. Men alltihop är samma sak, en hjärnskada orsakad av för hög stress.

 

Jag har inte varit den mest aktiva människan i världen. Jag har knappt jobbat 100%, haft en del fritidsintressen (som de flesta har), gick en utbildning som var väldigt fysiskt krävande (men så gjorde även alla mina andra dansvänner). Jag har varit relativt uppe i varv och högpresterande men har inte fått högsta betyg i alla ämnen och det finns många som tränade hårdare än mig. Dock har jag vid sidan av allt annat hela tiden haft min psykiska ohälsa som bitit mig i hälarna. Jag har försökt att springa ifrån den men den har vägrat lämna mig ifred och har det har tagit enormt med kraft från min sida att göra allt det som jag har gjort i mitt liv och samtidigt behövt hanteraall ångest. Det är inte bara regelrätt arbete som bränner ut människor.

 

Mitt förstadium varade under en väldigt lång tid, flera år och jag är inte ens säker på när jag faktiskt blev utbränd första gången. Kanske var det redan när jag var tretton, kanske var det kraschen i Härnösand. Det var ingen stresskurva som blev stadigt högre och högre tills det sa pang. Det gick upp och ned lite hipp som happ och efter en del av smällarna har jag blivit bättre väldigt snabbt igen även om jag inte blivit helt bra. Kraschen i Härnösand däremot var bara starten, efter det blev jag stadigt allt sämre för varje år. Jag vet inte om det heller är normalt. Men det beror förmodligen på att jag vägrade acceptera att jag var utbränd och behövde vila.

 

Jag hade gått från att gå på en av de mest prestigefyllda dansutbildningarna i Sverige till att sova på morfars alldeles för korta soffa och inte göra någonting. Jag stod inte ut med det. Jag började öva till högskoleprovet, vaxade min morbrors båt, gick ett par distanskurser i programmering och började skriva på flertalet böcker. Jag har kommit långt på den punkten, jag förstår äntligen att jag inte kan fortsätta på det spåret. Inte om jag inte vill krascha ännu hårdare nästa gång. Det är svårt att varva ner och känna att jag är okej även om jag inte presterar. Men det går. Sakta.

 

Så. Det här är min berättelse. Tack för mig.

Milstolpar år 2017

Min historia / 2017, Milstolpar / Permalink / 0
Lite milstolpar under året som gått. Tänkte göra någon sorts reflektion av år 2017 men jag minns ju så dåligt. Så det här får bli första steget, att gå igenom almanacka, dagbok och blogg för att se vad som överhuvudtaget har hänt. Imorgon eller när jag orkar ska jag skriva en liten utvärdering på frihand och tankar kring det nya året. Förväntningar och förhoppningar. Saker att tänka på kanske. Vi får se.
 
15 Januari
Jag åker till Stockholm och går på kontaktimprovisation. Det här är ett av de första försöken att aktivera mig med hjälp av min aktivitetsersättning. Jag var supernervös men väl förberedd och allt gick bra. Dagarna efter var jag trött, ledsen och omvälvd av upplevelsen.
 
17 Januari
Jag höjer rösten mot en tiggare utan ICA. Han frågar hur jag mår och jag säger att jag mår inte så bra. Han försöker luska fram vad det är och jag blir irriterad för att jag vill inte prata om hur jag mår med honom.
 
22 Januari
Åker till Stockholm för andra gången på kontaktimpro. Jag har ångest upp till öronen och är nära att vända hem igen men tar mig ändå dit och dansar järnet.
 
28 Januari
Jag börjar yoga varje dag i femton minuter.
 
29 Januari
Jag bryter ihop för att jag inte står ut med att hålla inne min längtan efter barn längre. Jag var så rädd för att relationen mellan mig och min sambo skulle ta slut när detta kom ut. Men som tur är visade det sig att han också ville ha barn med mig. Kanske innan året var slut till och med, om jag skulle må tillräckligt bra. Detta är också dagen då jag åker på kontaktimrpo för tredje och sista gången. Jag får veta att de inte kan ge mig några kvitton eftersom verksamheten är svart, men jag har inte råd utan hjälp av försäkringskassan.
 
30 Januari
Tiggaren utanför ICA är borta och kommer aldrig mer tillbaka. Jag är lättad över att slippa konfrontera honom men har samtidigt dåligt samvete.
 
14 Februari
Jag börjar skriva på en bok. Jag ansöker om boendestöd efter att ha väntat en och en halv månad på ett läkarutlåtande som jag aldrig fick.
 
21 Februari
Jag börja hålla i en halvtimmes yoga på Fontänhuset en gång i veckan. I två eller tre veckor innan jag inser att jag inte orkar.
 
27 Februari
Boken går på grund, jag tappar inspirationen och vet inte hur jag ska fortsätta.
 
6 Mars
Jag når något sorts klimax i den senaste tidens ångest. Skriver i min dagbok att jag inte förstår hur jag ska orka leva till det här året tagit slut.
 
8 Mars
Jag är fortfarande i något sorts klimax. Överväger starkt att ta mina sista pengar och åka med ett sista-minuten-plan från Skavsta utan att berätta för någon.
 
10 Mars
Jag tar en lätt psykedelisk drog i ren desperation efter att må bättre. Och jag mår faktiskt bättre därefter. Inte bara mentalt men även fysiskt. All värk orsakad av spänningar jag haft sedan augusti året innan lättar. Jag behöver heller inte längre äta ångestdämpande tabletter varje dag.
 
15 Mars
Jag åker till en annan stad och sover över hos en vän jag inte träffat på länge. Trött, nervös och förväntansfull. Dagen efter att jag kommer hem igen skriver hon till mig att vi inte längre kan vara vänner, utan att förklara varför. Vilket resulterar i att jag slutgiltigt raderar min facebook samt ställer in mitt födelsedagsfirande.
 
19 Mars
Jag börjar rensa ogräs på uteplatsen i många långa timmar hela våren och det hjälper mig att hålla ångesten i schack.
 
1 April
Jag gör högskoleprovet. Jag har knappt orkat plugga inför det och överväger att strunta helt i att gå dit. Men gör det ändå och får till min förvåning 0.05 bättre i poäng än gången innan!
 
11 April
Jag åker till Fontänhusens sverigekonferens i Båstad och är där tre dagar samt håller i en workshop. Workshopen blir bra men övrig tid har jag extrem ångest, trötthet och hemlängtan. I ett par veckor efter att jag kommer hem känner jag mig bakfull och sjuk. Men är ändå stolt över att jag klarade av resan.
 
28 April
Efter att ha hoppat över yogan flertalet dagar så blir det alltmer glesare härifrån. Jag har prestationsångest och det ger mig inte längre något att fortsätta tvinga mig själv.
 
2 Maj
Första tillfället för Best Practice på Fontänhuset som jag och min handledare där initierar. Ett sorts filosofiskt forum där vi medlemmar (med psykisk ohälsa) ska handleda handledarna. Vid sex tillfällen diskuterar vi kring olika problematiska situationer som kan uppstå i huset och hur man som handledare på bästa sätt kan agera. Och jag är med genom hela upplägget!
 
12 Maj
En medicin jag började ta en månad tidigare börjar ge sig till känna i form av en del biverkningar. Jag är så dåsig att jag nästan somnar stående under dagarna. Samtidigt är jag uppe i varv och tankarna rusar förbi i huvudet. Ångesten ökar och destruktiva tankar tilltar.
 
17 Maj
Ångesten ökar för varje dag. Den här dagen skriver jag i min dagbok att livet känns som ett jobb jag borde slutat på för länge sen. Dagen efter åker jag till psykakuten för att träffa en läkare som ändrar min dosering lite. Efter det avtar den värsta ångesten.
 
19 Maj
Jag äter frukost ute i solen och sår alla mina frön ute på bakgården! Lycklig! På kvällen åker jag och min sambo till Uppsala för att jag skulle på en målarkurs som sedan blev inställd.
 
22 Maj
Jag får äntligen komma på ett möte hos socialen för att diskutera min ansökan om boendestöd. Jag testar också att sluta äta laktos vilket leder till insikten att jag faktiskt är laktosintollerant.
 
26 Maj
Jag har ångest och vill dö. Jag får av någon anledning för mig att skära mig i armen med en glasbit trots att det var sju år sedan jag senast skadat mig själv.
 
1 Juni
Jag gör en intervju om min psykiska ohälsa för Sörmlands museum. Jag börjar också arbeta på en ny bokidé.
 
13 Juni
En läkare jag haft under ett års tid slutar plötsligt och abrupt.
 
17 Juni
Jag dansar hela natten på ett openair-rave. Mår som en gud! Utöver tröttheten och smärtan i kroppen.
 
22 Juni
Efter ett par dagar då jag varit nästan hypoman passar jag min lillebror två dagar på raken. Jag tänker att jag orkar det eftersom jag har så mycket energi och mår så bra. Det visar sig att jag hade fel. Jag orkade genomföra det hela men ångesten och tröttheten river mig i bitar i många dagar efteråt.
 
10 Juli
Jag gör om intervjun för Sörmlands museum eftersom jag var så nervös första gången och kände att jag inte öppnade upp mig ordentligt. Efter intervjun träffar jag min terapeut sista gången innan hon går på semester. Innan jag går hem efter terapin skär jag mig igen med en glasbit. Efter det kan jag inte sluta tänka på att jag vill göra det igen. Jag börjar också googla bilder och videoklipp på självskadande.
 
12 Juli
Jag ljuger för min sambo om att jag vill skära mig igen och får då tillfälle att göra just det. Skära mig. Jag känner mig så besatt att jag inte längre kan lita på mitt egna omdöme. Jag går frivilligt till psykakuten och lägger in mig på avdelning.
 
16 Juli
Jag tappar kontrollen hemma när jag är på permission. Har extrem ångest och klarar nästan inte att ta mig tillbaka till sjukhuset. Dagen efter beskriver läkaren mig som "på gränsen til psykotisk". Hon vägrar lyssna på ett ord jag säger och jag känner att jag bara mår sämre av att stanna kvar. Efter många om och med så blir jag utskriven dagen efter.
 
22 Juli
Jag går in i någon sorts hypomani igen som vara ungefär en vecka. Efter det kommer självskadetankarna tillbaka, nu så starka att jag känner att jag misslyckats om jag inte blöder ihjäl. Mycket overklighetskänslor och andra dissociationer. Saker gungar framför mina ögon, jag tappar greppet om tiden och har ingen aning om det gått en minut eller vecka. Jag känner mig vinglig och uppfattar ljud annorlunda.
 
7 Augusti
Jag börjar prata en del framför kameran och lägger ut på Instagram och Youtube. Njuter av att ha hittat en ny hobby!
 
14 Augusti
Mina första hörselhallucinationer börjar komma. Jag får också veta av min terapeut att jag har PTSD och utmattningssyndrom.
 
25 Augusti
Jag åker till Uppsala igen i tre dagar för Filosofidagarna. Som inte visar sig vara intressanta filosofiska diskussioner som man får delta i. Utan olika forskare i filosofi som föreläser om vad de arbetar med just nu. Akademiskt språk som jag inte förstår ett dugg av, dessutom på engelska (som inte är min starka sida). Jag är helt väck. Marken gungar och jag orkar knappt göra något under dagarna. Ligger och vilar mycket.
 
5 September
Första kurstillfället i MBT!
 
12 September
Andra kurstillfället i MBT. Innan jag åker hem skär jag mig själv igen. Den här gången så djupt att vi bestämmer oss för att åka till akuten där de tejpar ihop gliporna.
 
14 September
Kursstart för Sokratiska samtal. En åtta veckor lång kurs där vi i princip bara sitter och filosoferar tillsammans, jag, min sambo och ett gäng pensionärer.
 
18 September
Jag åker till psykakuten för att jag har så starka tankar på självmord. Medan jag sitter och väntar på min tur att träffa en läkare får jag en ångestdämpande tablett. När det blir dags att prata med läkaren är jag relativt lugn och vi bestämmer att jag ska åka hem igen. Dagen efter strax innan jag skulle på tredje MBT:tillfället skär jag mig igen. Vi åker till akuten som än en gång tejpar ihop glipande sår. Efter det blir jag inlagd.
 
24 September
Efter att ha blivit uppmuntrad att gå och ta promenader själv av personalen på sjukhuset så gör jag just detta. I och med att jag var inlagd av den anledningen att jag inte vågade gå ut själv så var det väl egentligen ganska dumt av dem. Men de tyckte inte att det var bra för mig att "gömma mig" på avdelningen. Jag måste lära mig att våga gå ut själv. Vilket resulterade i att jag åt ett par flugsvampar och skar mig själv återigen. Magpumpning och stygn på det.
 
2 Oktober
Jag är hemma på permission och mår riktigt dåligt. Jag ringer till avdelningen och ber om hjälp, de skriver ut mig över telefon. Jag får inte ens prata med en läkare. Senare samma dag går jag till min terapi. Mot slutet av terapisamtalet drabbas jag av panik och säger att jag tänker dö. Jag promenerar ut i skogen och försöker förgifta mig själv igen med svamp. Min sambo håller fast mig och en främling som går förbi ringer polisen som kommer och hämtar mig. Jag blir inlagd igen, den här gången på tvång.
 
11 Oktober
Jag gör ett studiebesök på Recreating och vi bestämmer att jag ska börja arbetsträna där två halvdagar i veckan. Hittar inget exakt datum, men ett par dagar senare blir jag utskriven.
 
24 Oktober
Boendestöd kommer hem till mig på möte för första gången. Äntligen! Men nu känner jag inte längre att jag behöver något stöd. Det vill säga utöver att underlätta för min sambo som vägrar lämna mig en ensam en enda sekund av rädsla att jag ska skada mig själv igen.
 
27 Oktober
Första arbetsdagen på Recreating. Här någonstans ger jag upp på årets andra bokförsök. Jag skrev dock nästan färdigt hela första utkastet och jag gav inte upp på grund av brist på inspiration. Jag gav upp för att jag helt enkelt inte gillade det jag hade skrivit.
 
7 November
Sista kurstillfället i MBT, första i Hathayoga.
 
17 November
Jag påbörjar årets tredje bokprojekt och tror precis som gångerna innan att den här gången har jag hittat rätt! Den här gången kommer det bli en färdig bok. Jag fortsätter bara skriva i några veckor innan jag tappar självförtroendet helt.
 
21 November
Jag får en panikattack på arbetsträningen och är nära på att aldrig vilja komma tillbaka igen.
 
28 November
Jag skrev inlägget om att jag borde ha hamnat på akuten. Jag var nära att komma undan från arbetsträningen för att skära mig själv och ta en överdos. Livet kändes helt enkelt outhärdligt och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Men i och med att jag blev hindrad och fick prata ut om mina känslor så avtog paniken.
 
22 December
Jag får äntligen träffa en av psykologerna på MBT-teamet för samtal kring om jag får påbörja terapin. Visar sig att de vill göra en utredning för autism innan jag eventuellt får påbörja terapin.
 
23 December
Firar jul med familjen. Bestämmer mig för att jag ska dö. 
 
24 December
Jag mår för dåligt för att åka iväg till julfirande. Ligger fortfarande på gränsen till att vilja ta steget till självmord. Men så vänder det och jag känner att jag kanske har kommit till en punkt i mitt liv då jag kan lägga självmords-alternativet åt sidan.
Till top