Läs och njut

Lärdomar / Permalink / 1
Jag skulle vilja dela med mig av lite visdomsord och poesi från Oscar Wilde. Jag måste börja med att säga att jag inte upplever att Dorian Gray är huvudkaraktär i "Dorian Gray's porträtt". Det är Lord Henry eller Harry som han även kallas. Alla följande citat och tankar är hans ord.
 
 
 
 
 
 
 
Jag måste nästan snart kalla denna karaktär min förebild. Jag skulle inte ha något emot att vara lite mer som honom. Och jag kanske måste börja räkna Wilde som en av mina favoritförfattare. Efter att jag läste sidan som den näst sista bilden föreställer känner jag mig mer intresserad av livet igen. Han har nog rätt. Priset kan inte bli för högt för en stark upplevelse. Och det är väl det som gör livet värt att leva även när allt är svart. Man får bara se till att hålla distansen. Inte låta sig slukas fullständigt av misären. Lättare sagt än gjort. 

En teori om arbetsångest

Lärdomar / Permalink / 0

Jag har en teori om varför jag alltid får mycket starkare ångest i samband med arbete jämfört med fritidsaktiviteter. Jag har haft dåligt samvete ett tag för att det känns så mycket lättare att gå på yoga, filosofera med ett gäng pensionärer eller skriva i en blogg. Det är ju också en typ av arbete. Det kan ju inte handla om ork, koncentration eller social fobi då. Det är ju en del av det, som också visar sig i fritidsaktiviteter. Men det är något mer, något annat som gör att arbete blir så mycket värre. Jag har redan sedan tidigare känt att jag tycker att det är jobbigt med otydliga instruktioner. En arbetsgivare jag hade för några år sedan höll en internutbildning för ett gäng av oss om personlighetstyper (se bilden under texten). Och jag minns att jag sa att jag kände igen mig ungefär lika mycket i alla och att hon blev lite förvånad och sa att hon upplevde mig som väldigt blå. Den personlighetstypen som vill ha alla fakta innan hen gör något. Vilket kanske stämmer. Jag ställde väldigt många fler frågor om mitt arbete än mina kollegor. Så fort jag var osäker på minsta lilla så ville jag kontrollera vilken väg som var rätt att gå.

 

Jag har ju fått väldigt anpassade uppgifter på arbetsträningen nu. Jag slipper utföra uppgifter som hittas på i stunden där jag behöver improvisera fram ett resultat. Jag har ett par få uppgifter som jag redan lärt mig hur man gör och som jag sysslar med mest hela dagarna när jag arbetar. Men det är uppenbarligen inte tillräckligt.

 

Igår när jag skulle laga med min sambo så frågade han om jag ville göra en tomatsås till pizzan. Och det hade nog gått bra. Men sedan föreslog han att jag skulle röra ihop ingredienserna i en skål först. Jag brukar annars alltid göra det direkt på degen. Jag tänkte att det inte kunde skada att testa en ny grej. Men jag drabbades av panik och kunde först inte förklara varför. Efter en stunds mentaliserande så kom jag fram till att jag tror det handlar om jag nu inte gjorde tomatsåsen för mig själv utan för någon annan. Hade jag fått full frihet så hade jag kunnat stå för resultatet. Jag var på okänd mark och det kändes som om hela mitt liv hängde på att jag klarade av att göra den där såsen på ett sätt som någon annan ville. Och jag hade ingen aning om vad skålen skulle vara bra för.

 

Det här låter kanske lite rörigt, jag har inte hittat någon bra formulering. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. För mig är det livsviktigt att inte göra någon besviken. I alla fall, när jag yogar eller är på filosofikurs så gör jag det för mig själv. På mina villkor. Ingen förväntar sig något särskilt av mig. På ett arbete så utför jag uppgifter åt någon annan. Och en viktig faktor tror jag också är att jag inte förstår varför jag gör de uppgifter jag gör. Kanske hör det ihop med att jag är deprimerad. Min deprimerade hjärna förstår inte vitsen med att anordna fester, pynta och göra fint (som vi sysslar med i och med att det är ett eventföretag). Jag famlar i mörkret. Jag kan inte utföra ett arbete om jag inte förstår vad målet med arbetet är.

 

Hade jag startat ett eget företag så hade jag vetat vad jag ville med företaget. Då hade det förmodligen inte varit några problem. Jag hade fått full frihet att göra på det sätt som jag själv tycker passar bäst för att nå de mål jag själv satt upp. Att arbeta för någon annan, särskilt med något som jag inte själv är intresserad av gör att jag måste förlita mig fullt på de instruktioner jag får. För jag kan inte själv räkna ut vad som väntas av mig.

 

Hmm, något i den stilen. Om någon känner igen sig så berätta gärna hur du tänker! Jag skulle vilja undersöka det här lite mer och komma fram till essensen av det. Om jag kan göra det så underlättar det förmodligen enormt när det gäller att hitta ett arbete som jag skulle kunna utföra och trivas med. Alternativt få ett arbete som känns svårt och jobbigt att bli mer hållbart.

 

 

Tycka synd om sig själv

Lärdomar / Medkänsla, Offerkofta, Tycka synd om sig själv / Permalink / 0
Jag fick en snäsig kommentar på det här  inlägget för ett par dagar sedan förresten. Som tur är är det en anonym person så jag kan skriva om det utan att hänga ut någon. Kommentaren lyder:
 
"Sitt och tyck så förbannat synd om dig då. Gör det. 👍 
Så jävla svenskt. Ohälsa eller ej. Människor som ger råd försöker åtminstone bry sig om dig, tror du kanske skulle få mer näring i din själ om du inte snäste av trevliga människor som iallafall ser dig. Lycka till!"
 
Det är första gången jag får en sådan i min blogg. Men så skriver jag också extremt sällan ut några åsikter, vilket jag hade gjort den här gången. Att få en sådan här kommentar har varit en stor rädsla för mig. Och jag ska inte säga att det inte kändes att läsa den, jag har funderat många varv kring om jag kanske var lite för hård i min text. Oroat mig för vad andra tycker och tänker. Om jag eventuellt riskerar att förlora några vänner. Jag bad min pojkvän läsa och han tyckte inte mindre om mig efteråt. Jag kan förstå om folk tar något sådant här personligt och känner sig sårade. Och till er skulle jag vilja säga, ursäkta.
 
Men jag tänker inte ta tillbaka vad jag skrev. Det är kanske inte såhär för alla människor, och det är möjligt att jag är mer känslig än de flesta. Vad vet jag? Men faktum kvarstår att när jag får höra sådant som jag skrev om i det inlägget så mår jag inte bra. Jag blir ledsen. Och det är inte kul att göra någon annan ledsen, särskilt inte när denne någon redan är ledsen från början. Så jag tänkte bara att jag för en gångs skull skulle ge er där ute lite inblick i hur saker rör sig i mitt huvud. Om jag inte berättar vad som sårar mig så kommer folk fortsätta att göra det om och om igen. Jag har hållit det inne länge nog.
 
När det gäller den första meningen i kommentaren så kände jag direkt en styng av skam när jag läste det. Är det det jag vill? Sitta och tycka synd om mig själv? Det var inte exakt vad jag skrev, men ungefär. Men ju mer jag tänker på det så är det nog vad jag behöver göra. För tro det eller ej så är det något som jag inte brukar göra särskilt mycket. För att det är skamligt, för att en bra människa rycker upp sig och fortsätter kämpa. Min nuvarande terapeut höll på att reta gallfeber på mig under en lång period när vi först började ses. När jag berättade om hur jag mådde, hur jag hade det eller om saker som hänt i det förrlutna så reagerade hon om och om igen med att säga "oj, det låter hemskt tufft för dig" eller "vad stark du är som ändå sitter här trots allt det hemska". Jag var nära att ge upp och sluta gå dit för att jag blev så irriterad, jag sa till och med åt henne flera gånger att sluta säga sådant. Jag ville inte att hon skulle se på mig med sådär ledsna och medlidsamma ögon.
 
Varför? Nu när jag tänker på det så tror jag att det är för att jag inte ville se verkligheten. Och hu hemsk den är och har varit. Skulle jag göra det så skulle antagligen en enorm sorg absorbera hela min varelse. Och jag hade nog inte kunnat hantera det. Men sanningen är att vägen till återhämtning går genom acceptans. Jag behöver se mig själv i vitögat. Se min egen smärta. Tycka synd om är kanske ett slitet begrepp som inte har särskilt fin klang längre. Medlidande eller medkänsla kanske är bättre. Jag tror inte det skulle skada någon att känna med sig själv. Eller att låta någon annan göra det.
 
Begreppet offerkofta har jag funderat länge över. Är det inte det jag tar på mig om jag skulle tycka synd om mig själv? Och måste offerkofta vara något dåligt? Men jag tror att jag tänker såhär, att om man har en offerkofta på sig så har man antagligen fasnat och vältrar sig i känslan. Då ser man inte klart på sin situation. Men att ha medkänsla för sig själv skulle kunna handla om att man ser på saken exakt som den är. Varken göra det större eller mindre. Sedan skulle jag vilja ta bort skammen i att ha en offerkofta. Varför ska det vara så mycket värre än att göra tvärtom och hålla allting inne istället? Det är precis lika hemskt och tråkigt. Dessutom gör det ju att folk drar sig för att känna med sig själva. Något som känns väldigt osunt.
 
Jo, det är nog faktiskt rätt synd om mig trots allt. Jag tror att jag ska sitta och känna på det en stund. Klappa och krama mitt inre barn, säga att det är okej att vara ledsen. Inget av allt det hemska som skett har varit ditt fel. Du har gjort så gott du kan och är fullständigt tillräcklig precis som du är. Det tar emot. Men övning ger färdighet. Förhoppningsvis kanske jag en dag kan säga att jag till och med älskar mig själv.
Till top