Såsom i huvudet, så ock på jorden

Lärdomar / Depression, Glädje, Relationer, Se svart / Permalink / 0
Kanske är det medicinen. Kanske terapin. Eller det sköna vädret idag. Jag såg två tjejer ligga och sola bredvid varandra på vallarna. Och jag blev nästan lite tårögd när jag kom på att de kanske är bästa vänner. De kanske är varandras ljuspunkt i detta liv. Det som de upplever tillsammans kanske är det mest värdefulla de har och om det skulle tas ifrån dem så kanske hela världen skulle rämna. Jag vet inte vilka de var, men kanske. Den tanken har inte slagit mig på en väldigt lång tid. Kanske månader. Kanske år. Kanske väldigt många år. Det leder mig till frågan; vad kan det innebära att se allt i svart?
 
Bland annat kan man tro att äkta relationer inte existerar. Att det alltid bubblar något under ytan, att det alltid är ett spel man spelar och att alla människor innerst inne ogillar varandra. Eller så upplever åtminstone jag det. Svarta tankar färgar hela världen. Och efter ett tag kan jag inte göra skillnad på vad som är mina tankar och vad som är andras tankar. Jag tror att jag vet allt om andra människor. Jag kan till och med tro att jag kan läsa deras tankar. Och det är alltid bittra, konspirerande och hatfyllda tankar.

Att vända svaghet till styrka

Lärdomar, Tankar/känslor / Acceptans, Borderline, Lathet, Styrka, Tillåtelse, Trött dag / Permalink / 0
Jaha, vad ska det handla om idag då? Har svårt att fokusera tankarna. Hela förmiddagen har jag levt i mina tankar med små luckor där jag då och då kommer på mig själv med att missa livet medan det pågår så att säga. För att sedan direkt börja tänka kring det istället för att stanna kvar medvetande i nuet. Så kan det vara ibland, om du som läser har en sån dag idag så tipsar jag dig nu om att bara acceptera det. Kan man inte vara i nuet hur man än försöker så ligger den ribban kanske för högt just nu. Istället för att bli irriterad på sig för att man inte är lika "duktig" som man vet att man skulle kunna vara så kan vi ju sänka ribban istället. Vi nöjer oss med att bara låta det vara en trött dag då det inte går att fokusera. Jag kanske kan passa på att slappna av istället och göra saker som inte kräver så mycket koncentation. Typ ordbajsa i bloggen, äta mackor, spela tv-spel eller läsa en bok.
 
Underskatta inte kraften i acceptansen. Det kanske låter som ren lathet men det är inte helt lätt att tillåta sig själv att vara svag eller låg i energi. Det som händer om vi låter bli att tillåta oss själva att vara trötta och sänka ribban är att vi kanske skäms, blir irriterade på varandra, försöker fly våra hårt dömande tankar genom att titta på tv, dricka alkohol eller helt enkelt pressa oss själva till att arbeta på samma nivå som annars trots att det skaver inom oss. Något mer konstruktivt skulle ju då vara att fråga sig själv om jag kanske ändå inte skulle gynnas mer av att bara tillåta mig att vara trött idag. Jag kanske inte ska försöka mig på några avancerade analyser, prata med personer som jag vet lätt gör mig upprörd eller göra hemgjord sushi till middag ikväll. Det är kanske okej trots allt att bara vara ensam, lyssna på musik, sitta ute i solen en stund och äta färdigmat.
 
Jag hade tänkt ta en lugn dag idag i vilket fall som helst. Igår var jag på gymmet och körde på ordentligt. Fick all världens energi från gud vet var och sen körde jag på resten av dagen och tyckte allt var superspännande och kul. Så jag mer eller mindre förväntade mig att idag skulle behöva bli en lat dag. Men jag hade ändå tänkt att någon liten grej kunde vara kul att eventuellt planera in. Dagens plan blev att baka biscottis som jag nyligen förälskat mig i. Har inte vågat prova tidigare, de ser så torra och tråkiga ut. Men jävlar vilken god mandelbiscotti jag åt på Espresso House för en vecka sen. Sorgligt nog är jag tröttare idag än vad jag kunde förutspå igår. Det blir nog inga biscottis idag. Och för att spä på trött- och deppigheten än mer så googlade jag "bordeline" tillsammans med andra olika sökord imorse.
 
Fy Viktoria. Jag vet inte varför jag söker mig till att läsa om den här diagnosen hela tiden. Jag vet att varje gång jag gör det så tappar jag kontrollen känslomässigt. Jag blir upprörd över vad folk skriver. Jag blir upprörd över att inte fler har kännedom om vad det egentligen är. Och jag blir upprörd på mig själv för att jag har tillfrisknat så mycket. När jag läser om hur hemskt och svårt det kan vara så vill jag bara tillbaka, hur sjukt det än kan låta. Jag blir avundsjuk på dem som mår sämre än mig. Allt som jag byggt upp rasar på några minuter och det känns som att jag är tillbaka på ruta ett. Jag får uppbåda rejält med viljestyrka för att distansera mig från känslorna, se dem för vad de är och tillåta dem att vara där utan att reagera vidare i en negativ spiral.
 
Så. Underskatta inte styrkan i att tillåta sig själv att vara tjurig, deppig, låg i energi osv. Vill du vara den starka människa som du faktiskt är? Tillåt dig själv att vara svag också.
 
 

Det här är inte en ursäkt

Lärdomar / Förlåta, Sanningen, Självskadebeteende, Spräcka bubblor, Ärlighet, Öppenhet / Permalink / 0
Ibland blir jag arg. Jag kan bli jäkligt arg. Så jag svär och skit. Ibland är jag arg på hela världen. Allt som har en själ och allt som betyder något. Jag vill inte undanhålla något. Jag vill föra fram varenda liten skitgrej i ljuset. Men det betyder inte att jag måste berätta för varenda jävel vad jag tycker om den personen. Det är inte alltid att berätta ofiltrerat för andra vad man tycker som är att föra fram sanningen i ljuset. Ibland är det att helt enkelt på egen hand inse vad man gör. Och sedan förlåta sig själv, den andre eller helt enkelt hela världen om det skulle vara så. Jag håller på att lära mig det här. Jag är inte färdig än så ha lite tålamod med mig. Ibland hittar mina tankar på att det är okej för mig att såra andra människor eftersom jag gör en god sak när jag berättar sanningen. Eller när jag klipper kontakten. Eller när jag öppet kritiserar något som folk i allmänhet ser som något bra. När jag spräcker bubblorna.
 
Det är så skönt att göra det. När jag kan öppna människors ögon. Ha sönder illusionen. När jag får det att välva om inuti en person. När allt vänds uppochner. Då är det jag som har makten för en stund. Till allt lägger sig igen. Då börjar jag vända och vrida på mig. Något står fortfarande inte rätt till. Jag måste hitta felet och presentera det för resten av världen eller åtminstone de som är mest berörda. Jag kan få höra att jag är så modig som vågar tala så öppet. Och visst. Det är inte lite läskigt att göra det. Grejen är ju bara att jag lever på kickarna. Så pass att jag kanske ibland till och med hittar fel som inte existerar. Eller rent av ser till att de skapas så att jag sedan kan peka ut dem.
 
Egentligen gör jag det nu med. Jag berättar något stort. Öppnar upp mig. Visar upp det fula. Det känns skönt. Nu kan jag slappna av en stund. Alla har sett. Allt är okej. Jag har kontroll. Mina svagheter och brister är mitt bästa vapen. Ett vapen som jag siktar mot mig själv och alla som kommer i närheten. Ett självskadebeteende. Ett beroende. Känsloladdade ord, visst är de? Jag skriver för att beröra. Röra om. I mig själv och i världen. Men saker och ting skulle inte vara såhär dramatiska om jag inte gjorde dem till det.
Till top