Livet och döden

Lärdomar, Tankar/känslor / Döden, Egot, Jaget, Livet, Ord, Poesi kanske, Stream of consciousness, Tankar, Transformation / Permalink / 0
Men tänk om det faktiskt är jag som är hela världens fiende? Nej men drick ditt te och var tyst bara. Det ligger en kniv där. Jag orkar inte mer. Bladen vecklas ut för snabbt. Sen finns det massor av räkningar att betala också. Fast vad var det den där Dalai Lama sa nu igen? Det går så många sekunder på ett år. Det är samma gamla tangenter som det alltid varit. Jag trycker och trycker. Kommer jag någonstans? Vem vet. Några bubblor spricker på ytspänningen. Det är för varmt. Jag är varm. Jag har inte ens börjat dricka än. Kom till mig. Lilla katt. Eller gör inte det förresten. Du kommer förgöra mig med dina allergener. Och jag kommer förgöra dig i mitt huvud. Skam och skavsår. Plåster på det. Vad är det jag säger? Varför måste jag säga så mycket saker? Jag är kanske inte gjord för det här livet. Nu har vi egot som är framme och spökar igen. Jag kan se dess form avbilda sig mot himlen. En skugga mot ett mörkt universum. Små ljus här och var. Alldeles för långt ifrån varandra för att göra någon skillnad.
 
Om ändå det ljuset kunde hitta in i mig. Omfamna mig och säga att jag får vara som jag är. Jag kommer att vara älskad oavsett hur mycket fel jag gör. Men det är inte så det fungerar. Jag ska hitta själv. I mig. I oceaner av känslor. Bara medvetenheten kan döda jaget. Närvaron i nuet. Meditera säger dom. Jag vill inte säger jag. Vem är jag. Återigen. Jag ropar. Ingen svarar. Fast ibland ljuger jag för mig själv. Talar osanningar och intalar mig att det inte är så. Hoppas och önskar. Ber en bön för att osanningarna ska bli verklighet. Förlorar mig. Och vinner. Och förlorar ännu mer efter en stund.
 
Jag kan vara så ödmjuk. Men samtidigt så hård. Jag är en form i en vinkel som lever. Energi. Död. Vad är döden om energi aldrig kan förstöras? Döden är när en form tar slut och en annan tar vid. Men förändras vi inte hela tiden ändå? Jag är ju en helt annan person nu än vad jag var igår. Med en helt annan kropp. Jag kanske dör lite grann hela tiden. För att återuppstå i en ny form. 

Kalla det vad du vill

Lärdomar, Tankar/känslor / Eckhart Tolle, Identitet, Ord, Tankar, Vem är jag? / Permalink / 0
Jag vill skriva. Återigen. Men alla ord som kommer ut är bara ord. Ord och tankar. Hur kreativ jag än är i mina formuleringar så kan jag aldrig beskriva verkligheten, sanningen. Den fysiska världen är otillräcklig i alla sina former. Men är jag dömd att leva i oändlig och konstant otillräcklighet? Finns det något mer mellan orden? Mellan tankarna? I tomrummet, tystnaden. Något som inte går att uppfatta med denna världens sinnen. Något som är varken bra eller dåligt, som bara finns. Och alltid kommer att finnas. Och som vi kan vila i. Känna oss trygga i.
 
Men om allt jag någonsin tänker och skriver, om alla mina ord kommer att komma ut fel och bli missuppfattade. Finns det någon mening med att yttra dem? Inte för att jag någonsin kommer att kunna sluta. Inte förrän jag transformerats till en annan form än den mänskliga. Nu är jag riktigt djup. Är jag bättre än andra människor då? Mer intressant? Mer intelligent?
 
Mina fingrar rör vid tangentbordet. Skapar meningar på skärmen. På datorn. På internet. I en blogg. En plats. En serverhall med en adress på denna jord. Nu gör jag det igen. Jag skriver. Jag tänker. Men är orden medvetna om sig själva? Eller är det faktiskt något som lurar mellan dem. Eller kanske snarare lyser genom dem?
 
Är det här en dikt? En krönika? En dagbok? Eller kanske bara "stream of consciousness"? Måste det vara definierat, måste vi veta? Så fort det blir en kamp mellan rätt och fel så har vi redan förlorat. Vi springer i cirklar runt oss själva. Försvarar, gör motstånd, attackerar. Blir offer, sårade, motarbetade och orättvist behandlade. Jag vill ha krig. Jag vill ha rätt. Jag vill vinna. Jag ser upp på en del människor och därmed också ner på andra. Men vem är jag? Är jag mina tankar? Eller är jag den vibrerande livskraften mellan dem.
 
Jag.
 
Är.

Måste det vara bara jag som ska förändras?

Lärdomar, Tankar/känslor / Acceptans, Arbete, Gynna samhället, Inkomst, Lycka, Psykisk ohälsa, Sjukskriven, Vem bestämmer? / Permalink / 0
Hur kommer det sig att jag får budskapet att det är mig det är fel på? Det är jag som har psykisk ohälsa som ska förändra mig. Trots att vi blir fler och fler. Det är vi som ska behandlas. Människor över huvud taget ska göra sig av med sina dåliga beteenden. Skaffa sig nya som är bättre. Vi blir aldrig färdiga. Vi måste tydligen färdas någon annanstans för att bli lyckliga. Vi måste bli andra personer för att trivas med oss själva. Vi får inte vara som vi är och tycka om oss själva ändå. Det är jag som pusselbit som måste klippas och klistras. Inte hålet där jag ska passa in.
 
Jag tycker egentligen att jag gör bra och viktiga saker. När jag går till Fontänhuset till exempel. Jag håller i diskussionsforum, bidrar med åsikter och tankar på olika möten och jag lär ut yoga. Jag håller människor sällskap, jag tröstar och lyssnar på vänner och bekanta. Jag stöttar min pojkvän i allt vad han vill och agerar bollplank. Jag städar och lagar mat hemma. Jag skriver i en blogg som folk läser av någon anledning. Jag går till gymmet och tränar och kanske utan att tala ger någon inspiration. Men jag får min inkomst via försäkringskassan. Och det är fel enligt samhället. Målet är att jag ska arbeta och få lön. Det kan vara ett jobb som apputvecklare, telefonförsäljare, kock, fritidsledare, servitris eller reseguide. Är de här jobben viktigare än de jobb jag utför nu? Ska jag ta ett arbete som jag inte vill ha, som jag inte trivs med och som i en del fall kanske till och med är helt onödiga?
 
Det jag gör nu gynnar mig och det gynnar samhället. Men jag får budskapet att jag borde förändras. Jag får inte trivas med mig själv så som jag är nu. Det retar tydligen upp folk att det finns andra som inte behöver arbeta och slita på ett tråkigt företag. Jag kan bara glida omkring och göra vad helst jag vill som känns bra för mig. Det är orättvist. Vi måste alla bidra till samhället. Men vem avgör vad som gynnar samhället bäst? Vem avgör vad som är ett riktigt jobb? Och vem säger att jag bara glider omkring och har det bra när jag samtidigt ser ner på mig själv och lider av ångest och depression. Kanske mer än vad jag skulle behöva göra om jag kunde sluta få budskapet att det jag gör inte är lika viktigt. Att jag inte får vara lycklig där jag är. Att jag måste pressas in i det där hålet där jag just nu inte passar.
Till top