Öva på dina svagheter

Lärdomar / Permalink / 0
Jag har funderat på ett grej. Jag har hela mitt liv gått runt och varit rädd för att vara lat eller att fastna i att "göra ingenting". Men nu när jag tänker på det så vet jag inte om det någonsin har hänt mig. Visst har jag kunnat tänka tillbaka och tyckt att jag "gjort ingenting". Men egentligen har jag varit i konstant rörelse sen jag föddes. Jag har knappt suttit still en enda sekund. En dag då jag tycker att jag inte har gjort någonting kan jag i verkligheten ha hunnit diska all disk, städa badrummet, skrivit ett blogginlägg och varit på Espresso House. Vilket är ett stört osunt sätt att se på saken. Förmodligen är det ju detta som från början fick mig att gå in i väggen, en vägg som jag enträget fortsätter att gå in i om och om igen.
 
En danslärare jag en gång hade sa åt oss (i klassen) att sluta anstränga oss vad gäller sånt vi redan är bra på. En dansare som är bra på tex piruetter behöver inte fortsätta kämpa med dem utan kan egentligen släppa det helt och fokusera på andra saker. Det vi redan är bra på kommer att finnas kvar där även om vi slutar att anstränga oss. Dansaren som är bra på piruetter behöver inte vara rädd för att förlora sin förmåga att göra piruetter om hon slutar öva på dem. Hon kan lägga fokus på att tex slappna av och andas genom rörelserna istället. Och faktum är att piruetterna kanske till och med blir bättre då.
 
Jag behöver nog inte anstränga mig för att vara aktiv och "igång". Det kommer jag vara ändå. Jag kan öva på något annat jag är sämre på som att vila eller tycka om mig själv. Och kanske kommer jag på köpet prestera bättre i mina aktiviteter. Även om jag inte gör det så har jag fortfarande mina begåvningar (att vara aktiv tex) kvar samtidigt som jag lär mig nya.

Splittrad

Lärdomar / Aldrig ensam, Borderline, Dissociation, Livet, PTSD, Psynligt, Utmattningssyndrom / Permalink / 1

Jag kände för att skriva i bloggen, så det är vad jag tänker göra. har inte tänkt ut något i förväg den här gången. Har huvudvärk och känner mig bakfull fast jag inte druckit något alls igår. Kanske just därför. Vätskebrist? Alltså jag drack såklart vatten och te och grejer men kanske inte lika mycket som jag brukar. Och så höll jag igång som en tok hela dagen och gjorde nog av med en hel del energi.

 

Vaknade klädde på mig, instagrammade lite och promenerade ner till stan för en två timmar lång workshop i bollywood-dans med en halvtimmes paus och indisk lunch emellan. Jag fastar såklart fortfarande och åt inte förrän den lunchen och det tar ju en stund innan energin når ut i musklerna så den sista halvtimmen låg jag halvdöd på golvet. Kände mig som en bältare på jorden (referens till serien Expanse, läs "kändes som om jag vägde tusen ton"). Min sambo mötte upp mig efteråt och vi höll båda med varandra om att vi inte kunde låta det gå en dag utan ett besök på Espresso house. Sedan han tog över mer av månadskostnaderna så har jag faktiskt råd att ha utveckla min fika-hobby såpass att jag är på Espresso house mer eller mindre varje dag. Kanske tjugosju dagar av trettio. Svårt att säga. Det beror ju mest på om jag lyckas hitta något annat sätt att fördriva dagen på. Eller om det är så mycket folk där att jag inte inte vågar gå in, kan hända på lördagar till exempel.

 

Eftersom det var lördag (och inte alltför mycket folk) drack jag inte bara en americano utan köpte även en banan/toscamuffin med toffeekräm i mitten. Den var god men stenhård, hade antagligen legat där ett tag... Men jag var på så bra humör så jag orkade inte säga till utan åt och var glad. När vi suttit där lite över en timme började jag få ångest och känna mig stressad dock. Över ingenting alls och samtidigt antagligen allting som hör livet till rent allmänt. Tog motvilligt återigen en stesolid, har blivit mycket av den varan de senaste veckorna och jag är livrädd att jag ska bli beroende. Vi tog en buss hem och chillade ett tag. Halv sex promenerade vi ner till stan igen för indisk afton med dansshow och plockmat. Dansarna var superglittriga och vackra att se på och maten var perfekt försvenskad. Tillräckligt mycket indiska smaker för att kallas indiskt men tillräckligt milt för att jag över huvud taget skulle kunna äta det. Det fanns kryddor vid sidan av man kunde ta om man ville ha det starkare.

 

Småpratade lite både på förmiddagen och på kvällen med kvinnan som anordnade evenemanget och hon var otroligt trevlig. Jag kände mig så världsvan och avslappnad när jag pratade med henne. Samtidigt skräckslagen och splittrad inombords. Psykologen som gör min autismutredning är tacksamt nog väldigt grundlig. Utöver misstankar om autism så tar hon nu reda på allt annat som också verkar misstänkt och drar ut på utredningen in i det oändliga och undersöker varje minsta del av mitt psyke. Sist började vi prata om mina dissociationer efter mina senaste teorier (som jag skrev om i det här inlägget som heter "Blod och kaffe") som också visade sig stämma. När man dissocierar så kan man plötsligt fungera mycket bättre i vardagen. Man kan uppleva att alla bekymmer försvinner. Man kan också uppleva att det blir svårt att minnas saker, både saker som hände för länge sedan och som hände alldeles nyss. Mycket fick jag reda på när jag fyllde i en sån där utredningsblankett kring dissociationer, vad jag upplever och inte och i vilken grad osv. ni vet.

 

Kände igen mig på många punkter. Dåligt minne kan ju ha många orsaker. Jag har tänkt utmattningssyndrom, min terapeut har tänkt ptsd och min utredningspykolog tänker nu alltså dissociation. Svaren när det gäller sånt här är väl sällan särskilt svartvita, det kan säkert vara en blandning av allt möjligt. Hur som helst, vad jag skulle komma till var det här med att jag känner mig så splittrad när jag pratar med andra människor. Jag förstår inte hur jag i ena stunden kan stå och småprata med någon och ha hur trevlig och vara hur avslappnad som helst (och samtidigt splittrad) och i nästa besluta mig för att jag måste dö eftersom jag inte står ut med social kontakt. Hur jag i en del sociala situationer sitter och skakar i hela kroppen och knappt klarar av ögonkontakt för att i nästa gå "all in" i en teaterövning och där jag är en humla som låtsas vara en balettdansös men som har en hockeyspelares överkropp och är jättekissnödig. Och jag gör det bra. Jag spelar alla mina roller ytterst bra. Men jag orkar inte göra det i längden. Jag önskar att jag kunde det, att det var hållbart. Men det är det inte.

 

När jag var yngre tänkte jag otaliga gånger att jag måste vara schizofren eller ha en multipel personlighetsstörning. Men fick alltid höra att det är normalt att känna att man är olika som person med olika människor. Och ja, det är det väl. Men dissociationer är inte heller något som bara "sjuka" människor upplever. Det är något de flesta människor upplever när hjärnan inte pallar med pressen. Deja-vu är en sorts dissociation som är väldigt vanligt. Att ha glömt bort större delar av den dagliga bilfärden till jobbet är också en vanlig dissociation. Men i för hög grad så blir det ett problem. Det är då det inte är normalt. Det är då man kallas sjuk. Och det behöver inte vara så allvarligt att man börjar prata med väggar (inget fel med det dock) eller rånar en bank för att sedan glömma bort det (kanske inte lika bra, men det är ändå ett sjukdomssymptom och inte en person som är ”dum i huvudet”). Detta med att känna sig som att man är splittrad i flera olika personer fanns med på blanketten med frågor om dissociationer. Jag har ju ingen aning om jag faller in under någon specialdiagnos som har med dissociation att göra. Jag har borderline, dissociationer är en del av kriterierna för den diagnosen. Men i alla fall. Det kändes skönt att få någon sorts bekräftelse. Det kan vara normalt att känna såhär. Men det är inte normalt att det ska behöva kännas så jobbigt som det faktiskt gör för mig.

 

Jag har inga namn på olika personer inom mig. Verkligen inte. Jag menar inte så, ni får inte missförstå mig här. Jag menar bara att jag uppträder på ganska extremt skilda sätt med olika personer. Och det tar enormt med kraft från mig. Det skaver inuti och jag känner mig som att jag inte vet vem som faktiskt är jag. Jag känner mig som att jag ljuger och hittar på delar av mig själv. Tycker det är väldigt obehagligt att umgås med två personer samtidigt som jag annars träffar var för sig och spelar olika roller med. Kan inte riktigt integrera alla delar av mig själv. Den här lilla delen av mig som jag är när jag är hemma med min sambo, den registrerar jag som mitt riktiga jag. Alla de andra rollerna, de är bara skådespel. Jag känner mig äcklig och konstig när jag är på andra sätt. Fast de sidorna är lika stor del av mig som den här delen. För att inte tala om att jag egentligen är en helt annan människa när jag skriver jämte i verkligheten. Tycker det är väldigt obehagligt att konfronteras med när någon i verkligheten kommenterar något jag skrivit. Ibland tvivlar jag enormt över mig själv och växlar mellan vilket jag som jag tror är mitt ”riktiga jag”.

 

Det är nog ofta då som jag får impulser att göra slut med min sambo, flytta utomlands, bryta helt med psykiatrin, söka mig tillbaka till någon skola jag gått på innan. Eller på annat sätt försöka bryta mig loss från det jaget jag bestämt mig för inte tillhör mig. Samt bli mer ett och hitta tillbaka till det jag som jag mer tror mig tillhöra.

 

Det känns rätt läskigt att publicera det här, jag är rädd för att folk kommer säga som när jag var yngre. Att jag ska sluta övertänka saker. Att det är inget fel på mig. Det jag beskriver känner ju alla, det är normalt. Ja visst, det kanske är normalt. Men till en viss grad. Jag lider av det. Det är en del av min sjukdomsbild och problematik. Om du också lider av det så kanske det är en del av din med. Vad vet jag. Men sluta förminska mig och börja bekräfta istället. Se mig, hör mig. Jag kommer inte må bättre av att folk säger åt mig att det jag upplever ”inte är något speciellt” och ”inte något att bekymra sig över”.


Bara jag kan säga vad hur det känns att vara jag. Och oavsett hur andra upplever mig så är min upplevelse av mig själv fortfarande verklig för mig. Tack för idag.

 

Blod och kaffe

Lärdomar / Aldrig ensam, Blod, Blogg, Borderline, Dissociation, Emotionellt instabil personlighetssyndrom, Espresso house, Kaffe, Overklighetskänslor, Positiva klubben, Psynligt, Självskadebeteende / Permalink / 0

Varför stänger biblioteket klockan tre på helger? Det är ju helt oförskämt. Och sedan att de inte har öppet alls på helger från maj till oktober eller något i den stilen. Helt sjukt. Satt i godan ro och glömde som vanligt bort detta faktum och fick lite panik när de ropade ut i högtalarna att ”vi stänger om fem minuter”. Jag som var i ett sånt skrivflow! Så nu sitter jag på Espresso House trots att det är lördag och ungefär som att gå in på krogen här. Mycket högre ljudvolym, mycket mer skräp på bord och golv samt mycket mindre platser att välja på. Och jag blir inte bara stressad av ljud och miljö utan också just bristen på sittplatser. Vem är jag att sitta här med min dator och skriva en timme eller två när gäster står och köar? Eller inte köar precis, det finns ju fortfarande gott om platser, men i alla fall. Folk vill väl ha lite valmöjligheter. Och jag är livrädd för personalen här fast de är så trevliga mot mig. Jag fick till och med helt spontant en gratis kaffe för några veckor sedan. Jag var varm och hade ärmarna uppkavlade lite grann. Och nu kan jag inte sluta fundera över om baristan såg mina ärr och tyckte synd om mig, att det var därför jag fick en gratis kaffe. Eller om det bara var för att jag är en stammis. Guess I'll never know.

 

Åh herregud, jag blandar svenska och engelska. Jag försöker skriva rent här i bloggen men jag har reflekterat lite under den här skrivkursen. Och det är inte alltid prioriterat att skriva rätt. Det som är först i fokus är ju egentligen läsaren och dennes upplevelse. Att skriva korrekt såsom ”sådant” känns bättre för mig, det är korrekt språk. Men det kan störa flytet i texten, ibland är det bättre att skriva ”sånt”. Att använda sig att talspråk. Till en viss gräns förstås. Jag antar att det är en sån (!) där grej där man behöver kunna reglerna för att få bryta mot dem. Och helst vill man ju göra det, de bästa texterna har en härlig personlig blandning av skriv- och talspråk. Det är upp till var och en hur man vill tolka reglerna och använda sig av dem till sin egen fördel.

 

Men att skriva i blogg är kanske lite annorlunda än att skriva böcker. Jag vet inte. Jag kanske börjar experimentera lite mer med hur jag skriver här. Vi får se.

 

Senaste nytt: Igår, trots att jag mådde helt okej , skar jag mig i armarna. Senare under eftermiddagen fick jag ett telefonsamtal om att aktivitetsersättningen är förlängd med två år. Jag kan inte låta bli att fundera över huruvida jag hade följt min självskadeimpuls eller inte om jag fått det samtalet tidigare under dagen. Sedan självskadandet har hemska bilder hemsökt mitt inre. Jag fick ingen lindring, ingen tillfredsställelse, ingenting när jag skar. Det enda jag kunde tänka på var att jag ville utmana gränsen hela tiden. Skära allt djupare. Aldrig blev det tillräckligt. Och nu har jag hemska fantasier där jag gräver, river och sliter med fingrarna i mitt kött. I mina armar och ben. Men jag har absolut inte tappat kontrollen på samma sätt som jag gjorde i somras. Jag tror fortfarande risperdalen hjälper mig mycket. Hur mycket jag än ville det så skar jag mig inte särskilt djupt dock. Det slutade blöda av sig självt och jag fortsatte dagen som planerat med ett besök på biblioteket och skrev en scen till boken. Och efter det hade jag och min sambo middag med hans mamma. Vilket var väldigt trevligt.

 

Jag känner mig okej. Det har inte eskalerat på samma sätt till att jag vill dö osv. Visst jag har dessa bilder i huvudet men det känns inte troligt att jag kommer försöka skada mig själv igen inom den närmsta framtiden. Och min sambo litar fortfarande på mig och lät mig gå till biblioteket ensam idag trots allt. Jag är splittrad i huvudet. Fast i ett beroende och kan å ena sidan inte förstå vad det är som är så himla hemskt med att skära sig. Det skadar ju ingen mer än mig själv och det är ju inte som att jag dör av det? Låt mig bara vara ifred och få göra det lite till och lite mer. Jag är inte färdig än. Å andra sidan förstår jag att det är precis så som alkoholister också tänker. Jag kommer aldrig känna mig redo att sluta skära mig. Det kommer inte gå över av sig självt. Tankarna på det kommer förmodligen fortsätta hemsöka mig resten av mitt liv. Jag måste sluta lyssna på dem. Lära mig att det är inte jag, inte mina tankar. Det är ett monster som bosatt sig i min hjärna och som inte tänker flytta på sig. Men jag kan ge det mindre spelrum. Tvinga in det i något hörn långt borta där det inte kan göra mig illa. Hoppas jag. Och samtidigt inte.

 

Hur som helst så känns det inte alls som att jag tillbaka på ruta ett. Jag har fortfarande med mig all kunskap och erfarenhet sedan tidigare. Det behöver inte bli ett steg bakåt. Jag kan släppa det här mer eller mindre och gå vidare. Fortsätta hålla kursen mot att bli frisk. Kanske hjälpte det också till att få beskedet om fortsatt ersättning. Nu kan jag äntligen slappna av och fokusera på mig själv. Jag har minst två år till på mig nu att bara växa, mentalisera och blomma ut. Förhoppningsvis. Det har hänt en hel del det senaste året. Jag är väldigt mycket mer aktiv, mycket mindre isolerad. Har mycket mindre ångest och bättre mediciner som ger mig mer energi och bättre impulskontroll.

 

Allt detta på ett år. Så vem vet vad som kan hända under de kommande två åren? Och nu kommer jag börja gråta. Jag som har smink och allt idag. Suck. Sist jag var här i förrgår med min sambo bröt jag ihop och satt och grät i en timme till och från. Vad ska folk här tro om mig? Att jag är mänsklig precis som dem antagligen. Och folk som stör sig gör det antagligen för att de också lider av ångest, depression, sömnbrist eller allmän stress. En människa som är tillfreds med sig själv och sitt liv stör sig inte på folk som gråter på caféer.

 

Förresten, (mina blogginlägg tar aldrig slut, det är så himla mycket jag vill skriva om hela tiden!!!!) så har jag en teori om mitt självskadande som jag utvecklade igår. Utöver min ångest och gråtattack i förrgår så har jag mått helt okej på sista tiden och så även igår. Inte bra direkt utan mer som att jag inte mått på något särskilt sätt. Jag har bara glidit runt. Hängt med i livets svängar som en passagerare på ett tåg. Eller en åskådare framför en bioduk. Jag har varit extremt stressad de senaste veckorna och overklighetskänslorna har tagit över allt mer. Jaget och kroppen har som separerats från varandra. Hjärnan har antagligen inte orkat processa. Inte pallat med pressen. Gett upp och bildat buggar i the matrix. Världen vi lever i. Verkligheten så som den ser ut i våra hjärnor. Min hjärna har misslyckats gång på gång.

 

Både jag och omgivningen upplever det som att jag är lugn och kontrollerad. Men stressen är förmodligen extrem hög på insidan. Fast jag är bortkopplad. Känner ingenting. Flyter med bara för att jag inte har något annat val men känner ingenting för vare sig min kropp, mitt hem eller personer omkring mig. De är bara skådespelare i ett spel. Utifrån sett ser det ut som att jag skadar mig out of nowhere (jag gjorde det igen, blandade svenska och engelska!). Fast egentligen är det kanske fullt förståeligt. Enligt personalen på avdelningen då när jag gick ut på promenad för att äta flugsvamp och skära mig så svårt att det behövde sys så mådde jag bra. Eller i alla fall bättre, annars hade de inte släppt ut mig ensam. Jag förstår dem, visst min ångest hade dämpats. Och det är lätt hänt att se det som att faran är över.

 

Men med tanke på min diagnos emotionellt instabil personlighetssyndrom och att ett av kriterierna är just overklighetskänslor och dissociationer så borde de ha anat något. De är professionella. De bör veta såna här saker. Jag var nere i en extrem svacka och plötsligt bara försvinner ångesten från ena dagen till den andra. De borde ha övervägt möjligheten att jag tappat kontakten med mig själv. Att jag plötsligt var helt medgörlig och betedde mig som en vanlig människa. Ett skådespel. När jag är mig själv och i kontakt med verkligheten har jag jättesvårt för sociala kontakter, att ta beslut och en massa andra saker. Plötsligt pratar och skrattar jag ohämmat med människor, tar beslut till höger och vänster som om jag vore fullt frisk. Det blir möjligt för mig eftersom mitt kropp bara är ett skal. Det spelar ingen roll för mig vad den gör eller inte gör, längre. Jag är ändå inte där. Och det är inte på riktigt.

 

Och därför känner jag mig knappt alls känslomässigt påverkad heller när stressen inombords signalerar ”skär dig, skär dig, skär dig!!!”. Jag kan lugnt och sansat gå och handla både rakhyvlar och förband att använda efteråt. Pilla ut rakbladen, klä av mig och sätta mig i badkaret så det inte blir så svårt att städa undan blodet sen. Så sitter jag där och planerar hur mycket jag ska skära mig innan det är dags att duscha av sig, klä på sig något svart ifall såren skulle öppnas upp igen och sedan gå till biblioteket som ingenting. Eller för den delen leta reda på bra och fina flugsvampar att tugga i sig. Jag är helt kall och lugn inombords. Under tiden jag skär kan jag ibland dock få lite mer kontakt med verkligheten, på gott och ont. Jag glider in och ut ur min kropp. Hjärtat bultar och kroppen spänner sig och slappnar av i omgångar. Men jag fortsätter.

 

Oj, oj, oj... Det blev mörkt nu och jag har skrivit jättemycket. Jag tror jag behöver runda av här. Men jag vet inte hur jag ska sammanfatta eller lätta upp stämningen. Allt det goda skrev jag ju först i inlägget. Ja, hörrni. Hur som helst så sitter jag ju nu här på Espresso House. Det är lördag och jag får äta vad jag vill idag. Har druckit en tiramisulatte med grädde och kakao ovanpå. Vägde mig i morse och fick reda på att jag nu ligger på 73,2 kg. Jag har alltså gått ner nästan 7 kg sedan jag började för en och en halv månad sedan! I snitt 5 kilo per månad, vilket är en väldigt bra takt. Jag är otroligt imponerad av mig själv att jag alls tagit mig såhär långt! Det trodde jag aldrig hade varit möjligt med tanke på hur min relation till mat har sett ut större delen av mitt liv.

 

Så, det var lite positiva saker. Positiva klubben här (haha). Okej, nej men hade så bra alla ni där ute! Kram och kärlek!

 

 

 

Till top