Det är inte alltid som det ser ut

Lärdomar / 30 dagar yoga, Det är inte alltid som det ser ut, Lyssna på kroppen, Psykisk ohälsa, Utbränd, Yoga / Permalink / 0
Idag firar jag 30 dagar med 15 minuters yoga varje morgon! Jag vill främst tacka min barndomsvän Madeleine för att hon inspirerade mig till att göra det. Värsta tacktalet nu, haha! Men det känns otroligt. Jag har vetat sen länge tillbaka att yoga är bra för mig. Men jag har haft en idé om att yoga måste man göra minst två timmar i sträck, man måste vara superfokuserad, man måste stå still och vara statisk i alla positioner osv. Strikt som attan annars räknas det inte. Men nu blev jag övertalad att 15 minuter varje morgon räcker gott och väl. Och det måste inte se ut eller kännas perfekt. Huvudsaken är att det blir av. Perfektion är en myt. Det finns alltid något att arbeta på och utveckla i sina positioner. Så man börjar där man är, lyssnar in i sin kropp och tar ett steg i taget.
 
Jag satte inte upp något mål. Utan jag bara testade en dag. Och sen kände jag att jag ville göra det igen nästa dag. Och dagen efter ville jag också göra det. En del dagar har jag känt mig ovillig. Men då har jag tänkt att jag kan åtminstone sätta mig och andas lite. Och när jag väl sitter där så är det ofta så skönt att jag faktiskt vill fortsätta och göra mer. En del dagar fungerar det inte och ångesten är lika stark innan som under och efter yogan. Eller värre. Såna dagar tänker jag att "men det här fungerar ju inte". Men jag har fortsatt ändå och tänkt att det är bara femton minuter. Det finns inga garantier här i livet. De flesta dagar har yoga en positiv effekt, men alla dagar är inte såna dagar. Framförallt har jag känt en förändring på sikt, redan efter två veckor började jag känna mig mer medveten om vad som pågår i min kropp. Jag upplever det nu allt mer som om jag kan höra vad min kropp säger.
 
Det i sig har lett till att mina fysiska besvär har ökat egentligen. Jag är tröttare än någonsin, har ont överallt, svårt att andas och ångesten i huvudet vill också gärna haka på när kroppen kollapsar. Och detta mer eller mindre konstant varje dag. Men hur hemskt det än känns och låter så har jag en känsla att jag är på rätt väg. Jag har tryckt undan allt vad kroppen känt ända sen början av tonåren då alla de här besvären egentligen började. Jag fick höra att jag överdrev med mitt konstanta klagande. Jag minns att jag var orolig att jag höll på att bli utbränd. Men folk sa från alla håll och kanter att utbränd det blir man inte vid tretton års ålder. Utbränd blir man när man är minst tjugo, helst trettio och har arbetat som en tok under många, många år utan att ha lyssnat till sin kropp. Så jag stängde av och körde på. Och det är väl svårt att säga exakt när jag blev utbränd första gången. Men att jag har varit det ett bra tag nu är ett faktum. Och jag tror att det måste bli värre innan det blir bättre. Jag har börjat lyssna på allt det där som jag stängt in. All gammal smärta, stress och förtvivlan flödar genom min kropp.
 
Jag är långt mycket mer hindrad praktiskt, fysiskt och mentalt nu jämfört med innan jag blev sjukskriven för två år sen. Men jag är också mer i kontakt med mig själv. Jag lyssnar på mig själv och jag förstår mer och mer. Och jag behöver bearbeta allt det som kommer upp. Och faktiskt så har jag nog om något blivit mer stabil nu än jag någonsin varit. Jag har emotionellt instabil personlighetsstörning som min huvuddiagnos. Mitt största problem är min instabilitet, min impulsivitet. Och även om jag lider mer påtagligt utåt sett nu så var jag långt mycket mer sjuk än vad jag eller någon annan kunde se eller förstå tidigare under mitt liv.
 
En grej som kommer med allt detta är att jag orkar inte göra mer än ett par få saker varje dag. Och har jag gjort för mycket en dag så får jag leva med sviterna i flera dagar eller veckor efteråt då alla symptom blir värre och jag inte orkar göra nästan något alls. Jag har börjat skriva på en bok igen. Jag vill inte säga för mycket om det eftersom jag inte vet huruvida den någonsin kommer bli färdig med tanke på att jag aldrig blivit färdig med en bok förut. Men jag har kommit längre än någonsin den här gången! Jag har börjat hitta ett flyt. Hur som helst gör det att jag får kompensera med att låta bli att göra andra saker. Bloggen och andra sociala medier, vänner, böcker som jag höll på att läsa osv har blivit lidande. Jag är ledsen för det. Just nu är jag i en svacka och har inte orkat skriva på boken.
 
Jag fann dock lite kraft att skriva i bloggen! Så här har vi mig! Jävligt långt ner på den fysiska och psykiska hälso-skalan. Men jag klättrar stadigt! Och jag vill bara säga det att det är inte alltid som man tror! En människa kan se ut att må som hälsan själv, men på insidan vara så trasig att denne inte ens rymmer platsen det tar att känna allt det lidande som finns där. Och en annan människa kan se ut att ligga på botten och kravla nära döden men egentligen vara på stadig uppgång. Tack för mig.

Två saker

Lärdomar / Göra saker, Jogga, Just do it, Relationer, Surrender, Synk, Ursäkter, Vad vill jag?, Yoga / Permalink / 0
Två saker. Första saken. Hur gör man om man vill göra saker men man hittar på massa ursäkter för att låta bli hela tiden? Livet känns så olidligt när jag inte kan göra något som jag vill göra. Vill jag ge det här livet en chans så måste jag ge mig ut och bara göra det. Jag bestämde mig för att strunta i alla tankar och ursäkter jag haft på förmiddagen. Nu börjar vi om. Vad skulle jag vilja göra idag? Jag skulle vilja skriva ett mail till en person som jag tänkt på de senaste dagarna en del. Jag skulle vilja yoga en stund. Kanske gå och ut promenera eller jogga. Jag skulle vilja redigera lite videoklipp som jag påbörjade tidigare i veckan. Jaha, okej. Ja var ska vi börja? Tittar ut. Man kanske skulle börja med att gå ut och jogga då? Men jag har ju inte alls bra kondition och jag kanske kommer få världens panikattack där ute. Jaha, okej. Det kanske blir historiens sämsta joggingtur. Big deal. Nu klär vi på oss. Kom, kom!
 
Andra saken. Jag började med att jogga för snabbt så andningen inte hängde med kliven. Jag promenerae en stund till andningen var på en mer behaglig nivå. Började jogga lite försiktigt igen. Frös lite, kallt ute. Ökade på takten lite igen. Anpassade mig efter temperaturen i kroppen. Inte för kallt, inte för varmt. Bara skönt, tillräckligt för att kunna njuta av naturen omkring mig. Titta på snön som faller, lyssna på fåglarna. Efter en stund hittade jag en rytm i andningen som passade benen. Benen höll takten åt andningen som höll takten åt benen. Det blev som musik. Jag hade kunnat fortsätta hur länge som helst. Kanske.
 
Tillbaka till första saken. När jag kom hem var jag i ett så meditativt tillstånd från joggingturen att jag hoppade direkt in i lite yogapositioner. Kroppen och andningen var så synkroniserad och allt kändes sådär effortless. Ursäkta svengelskan idag. Det bara kom av sig självt. Så gott som åtminstone. Stundvis behövde jag inte anstränga mig över huvud taget. Surrender, brukar en av mina vänner alltid säga. Surrender till vad? Till vad du vill såklart. Vad vill du? Ja, idag vill jag göra de sakerna jag nämnde högre upp. Två av dem är gjorda. Och nu sitter jag och skriver ett blogginlägg till på köpet.
 
Tillbaka till andra saken. Tidigare har jag anpassat takten i relation till vad jag trott förväntats av mig. Efter hur snabbt jag går. Efter nivåerna på löpbandet på gymmet. Efter hur andra människor rör sig. Idag anpassade jag takten i relation till mig själv.

Vem vill du vara?

Lärdomar, Tankar/känslor / Bemöt andra så som du vill bli bemött / Permalink / 0
Idag inspireras jag av tanken på att vara en förebild, att inspirera andra. Mormor hade satt upp posters lite här och var i huset när jag var liten. En av dem som hängde på insidan av dörren till toaletten, och som jag läste om och om igen, var "Bemöt andra så som du vill bli bemött". Med andra ord om jag vill att världen ska le mot mig så behöver jag le mot den först. Hur vill jag att mina vänner ska vara mot mig? Hur vill jag att andra med psykisk ohälsa ska hantera sina hinder? Hur vill jag att mina eventuella framtida barn ska se på sig själva? Hur vill jag att folk på gymmet ska träna?
 
Jag vill att mina vänner ska tro med hela sitt väsen på att jag kan klara av allt jag vill även när jag själv inte tror det. Jag vill att de som lider av psykisk ohälsa ska acceptera sig själva och platsen där de är i livet. Jag vill att de ska tillåta sig själva att vara som de är och göra sånt som får dem att må bra. Jag vill att mina eventuella framtida barn ska kunna se sina styrkor såväl som sina svagheter. Och jag vill att ska veta att de är älskade precis som de är. Jag vill att folk på gymmet ska må bra av den träning som de utför. Och jag vill att de ska göra det för sin egen skull.
 
Så det är vad jag låtit mig inspireras av när jag vaknade imorse och yogade för sjunde dagen på raken. Det må bara vara 10-15 minuter, men för varje dag har jag bara njutit allt mer av det. Det är vad jag inspirerats av när saker inte blivit som jag tänkt mig och jag har accepterat det och hittat en annan lösning istället. Det är vad som fick mig att känna mig stolt när jag var på gymmet och lyfte de förmodligen lättaste vikterna av alla i hela byggnaden. För det är ändå inte den som lyfter tyngst som jag själv ser upp till. Jag ser upp till den som har självkänsla nog att vara den som är svagast utan att dölja det för någon. Och den personen vill jag bli allt mer för varje dag.
Till top