Vägen ut

Lärdomar / Frihet, Mentalisering, Se rädslan i vitögat / Permalink / 0
Efter många år av pendlande mellan hopp och förtvivlan känns det som om dimman börjar lätta. Som en förtrollning som håller på att brytas. Världen ser annorlunda ut, känns annorlunda. Och den här gången tror jag att jag vet varför. Jag har känt den här känslan förut. Frihet. Harmoni. Något åt det hållet. Det räcker dock inte med att uppleva det. Man måste veta varför det känns som det gör. Vad gjorde jag för att det skulle bli såhär? Hur ska jag bära mig åt för att behålla det? Jag har metodiskt försökt checka av strategi efter strategi. Letat efter mönster. Jag tror nu att den enda vägen ut ur rädslan är genom att möta den. Dock fungerar det inte alltid. Ibland blir det bara värre när jag möter den.
 
Jag tror att skillnaden mellan ett lyckat möte och ett nedbrytande är mentalisering. I brist på ett bättre ord för det så kallar jag det så i alla fall. Kort fattat förmågan att se på saker ur fler perspektiv än bara sitt eget. Både att se saker ur andra människors ögon men också allmänt bara utanför sig själv. Det vill säga förmågan att se saker som de är, varken mer eller mindre. Att möta sin rädsla när man fortfarande inte kan se något annat utfall än att det bara kommer göra saken värre, så är det också det som kommer att hända. Om man möter sin rädsla och ser den för vad den är, ett litet potentiellt hot men som i första hand är ett symptom på att man inte kan tänka rationellt just för stunden. Kanske ett försvar mot att behöva möta något ännu värre som vi inte ens vill tänka på, rädslan för att inte bli accepterad eller älskad. Och framför allt något stort, tungt och smärtsamt som vi vägrat släppa taget om på evigheter fast vi vet hur mycket det skadar oss.
 
Att möta min rädsla med den här inställningen gör att jag känner mig mer ödmjuk mot mig själv och det jag är rädd för. Jag behöver inte skämmas eller vara rädd för den. Jag känner någon form av medlidande med mig själv för att jag har behövt må såhär dåligt så länge. Jag vill hjälpa mig själv att lösa upp den här knuten och släppa tyngden. Jag vill komma till min egen räddning. Hålla mig själv i handen när jag möter rädslan. Jag vet redan innan jag gjort det att det kommer kännas annorlunda den här gången. För i mina tankar har jag redan passerat spärren, gått in i det onda och farliga och tittat på det med öppna ögon. Och sett det för vad det är.
 
Det är fortfarande tungt. Jag kommer behöva möta varje rädsla var för sig, utforska den och sedan släppa den. Men jag har åtminstone ett verktyg nu. Som mer känns som en superkraft. Efter allt detta mörker känns världen magisk i jämförelse. Samtidigt som det är en sorg att se mig själv utifrån. Se vad jag har gjort mot mig själv. Se hur illa det faktiskt varit/blivit. En sorg över allt som jag gått miste om. Men jag kan också se hur stark jag är. Det kommer ta tid innan jag mår bra igen. Och jag vågar fortfarande nästan inte hoppas på en framtid. 
 
Jag har funderat över vad som gjort att jag kunnat börja tänka såhär. Varför kunde jag inte se saker som de var tidigare? Min gissning är att jag har inte vetat vad mentalisering varit. Jag har hört om liknande saker och jag har upplevt effekten av när jag gjort det. Men jag har inte kunnat sätta ihop delarna och förstått vad det faktiskt varit eller hur det fungerat. Och jag tror att det som fått mig att förstå till slut är min nuvarande terapeut Marie. För att hon ser mig som jag är. Och för att hon är utomstående. När hon mentaliserar mig blir hon som en spegel. Jag kan se mig själv som jag är genom henne.
 
Vi blir till i andras ögon sägs det. Och när andras ögon inte reflekterar oss så som vi är så kan vi inte själva heller se. Men hennes spegel är klar, jag kan se allt. Om jag bara vågar titta. Och nu när jag ser och jag förstår varför så har jag fått en del av förmågan. Dimman lättar. Förtrollningen håller på att brytas. Från och med nu kan jag fortsätta öva på egen hand också. Jag tror att jag har hittat vägen ut. Och den tornar upp sig som en lång trappa som försvinner upp bland molnen. Men friheten kommer att öka för varje steg jag tar.
 
 

Insikter och nyårslöften

Lärdomar / 2017, Insikter, Nyår, Ta emot hjälp, Tack / Permalink / 0
Hej bloggen och alla som läser den. Nu är det 2017. Jag tog tillfället i akt och funderade runt tolvslaget över vad jag ville ha ut av det nya året. Det känns väldigt klyschigt att göra det och jag har bara suckat och blundat när jag hört andra prata om förväntningar och löften. Jag ville bara skaka om dem och säga att det finns ingen framtid. Allt är en lögn. Det kommer bli ännu mer av ett helevete än det redan är och sen kommer vi dö i plågor.
 
Jag tillät mig själv en liten stund att fundera över framtiden. Och jag insåg att min gamla danslärare i Kristinehamn gav mig min absolut svåraste läxa när jag gick tilll henne och frågade om råd. Hon sa till mig att jag behövde inte öva mer på dansteknik. Jag behövde öva på att drömma. Jag förstod inte vad hon menade men hon kunde/ville inte förklara. Hon bara upprepade att jag behöver bli bättre på att drömma. Senare i Härnösand fick jag höra samma råd av Danielle. Jag behöver drömma. Och inte bara vilka drömmar som helst, stora drömmar förtydligade hon. Jag tyckte jag redan hade alldeles för stora mål i mitt liv. Jag som ville rädda världen. Men det kanske var just det. Mina drömmar var bara något avlägset långt bort som jag ändå aldrig kommer att uppnå.
 
När jag funderade över det nya året så kändes det helt tomt. Och när jag tänkte tillbaka på de senaste månaderna så var det också helt tomt. Jag har inte haft några mål, ingenting som jag velat ha, ingenting som jag kämpat för. Jag har drömt och hoppats på en bättre framtid långt långt bort. Men jag har inte trott på att det kommer att komma. Jag har inte vetat hur jag ska ta mig dit. Det har varit ett hav av omöjlighet mellan mig och min framtid. Men när jag tänkte på det insåg jag också att jag har haft flera chanser att ta mig ur det här. Det finns alltid någon som vil hjälpa en och det finns alltid något som jag skulle vilja göra. Men jag har vänt chanserna ryggen varje gång. Jag har varit så upptagen av att stanna kvar i någon sorts illusion om att det finns en annan utväg.
 
Ibland är det större och läskigare att drömma om saker som ligger närmare till hands än det som är långt bort och omöjligt. Ibland är det oändligt läskigt att ha något man vill ha framför sig, helt inom räckhåll. Jag kan ta det när som helst. Det är jävligt lätt att skjuta upp det eller låtsas som att man inte vill ha det. Men förr eller senare kommer vi gå under om vi inte erkänner att vi behöver den saken. Den kan se hur simpel ut som helst. Men när man väl sträcker ut sin hand för att ta den så är det svårare än vi någonsin förväntat oss. Och vi skäms kanske över att något som borde vara så enkelt känns så svårt. Vi vill kanske inte riskera att misslyckas. Tänk om någon ser att jag försöker och skrattar åt mig?
 
Mitt nyårslöfte blev att jag lovar att innan jag dör ska jag åka utomlands och uppleva ett äventyr. Jag tänker inte stå och trampa på samma plats till jag ruttnar bort och dör. Jag är värd mer än så. Det är du som läser med. Jag tänker börja nu med några av alla dessa "små" men otroligt stora saker också. Jag tänker be min läkare om någon form av hjälp för all smärta jag får av att jag är så spänd. Jag är väldigt hindrad av smärtan och tröttheten och bristen på aptit som kommer med den. Jag vet inte vad han kan göra men jag kanske kan få en remiss till en naprapat, tips på avslappningsövningar eller smärtstillande tabletter. Vem vet? Men jag kan inte bara gå runt och hoppas på att det försvinner av sig självt. Jag tänker ansöka om boendestöd igen. Och den här gången ska jag försöka så gott jag kan inte bli arg på dem utan jag ska ta emot deras hjälp. Jag ska också ta emot den hjälp jag får av försäkringskassan nu. Det känns tungt att låta dem betala busskort, tågbiljetter och avgifter för att få börja dansa igen. Men å andra sidan kommer jag kosta samhället mycket mer genom att låta bli att emot någon hjälp. Jag kan inte lura mig själv, jag vill börja dansa igen. Och jag skulle antagligen må bra av det.
 
Det är svårt att ta emot hjälp. Det räcker inte med att säga att man vill ha hjälp. Jag behöver också tillåta mig själv att släppa kontrollen och dela ansvaret med andra människor. Ingen kan hjälpa mig om jag inte tillåter det. Och de små tillfällen som jag tillåtit min pojkvän tex på senaste tiden diska eller laga mat har varit så otroligt skönt. Jag är hela tiden så rädd för att ångesten ska skena i höjden om jag tillåter honom göra något för mig. Men när jag till slut låter honom hjälpa mig så är det så otroligt befriande. En så liten sak. Men det är så skönt. Tack.
 
 

Ingrepp

Lärdomar, Tankar/känslor / Permalink / 0
Jag kanske inte är helt ond. Inte helt god. Mörkret inom mig som ibland ser ut att fylla upp hela min kropp skiftar snart i perspektiv och det visar sig att det egentligen inte alls är så stort. Dessutom är det rosa. Och en massa andra färger nu när jag ser efter. Jag får inget grepp om det. Mig själv. Jag har hela universum inuti mig. Och det är för stort för att jag ska kunna ta in hela bilden på en gång. Jag är kvinna och jag är man. Jag är gräset och jag är vinden. Jag är den skenande hjorden och mördaren som stal hundra liv. Jag är gud och jag är jag. Jag är allt som jag tror att jag är. Och allt som jag inte tror att jag är. Jag är förlorad och oförlorbar på samma gång. Jag är bara en enda person. Men varje liv är ett eget system i relation till tusentals miljoner andra system. Och vi känner varandra alltför väl. Bara vi ser inuti oss själva. Ordagrant, abstrakt, symboliskt, andligt, teoretiskt, historiskt. Fri tolkning och selfie på begäran.
 
 
Till top