Arnö dansimpro

Fotografi / Arnö, Dansimpro, Glad / Permalink / 0
Hej hej igen! Tänkte bara länka ett litet klipp som jag och Oscar spelade in. Jag sitter inte inne och är deppig hela dagarna i ända. Ibland går jag ut och tar långa promenader, dansar lite, skrattar och är glad över det jag har. För sånt är livet. Inte svart-vitt. Notera Oscars fina kameraarbete, inspelat med mobilkamera! Vem hade kunnat ana att man kunde göra såhär fina saker med mobiler för tio år sen?
 

Jag lever, jag älskar

Fotografi, Tankar/känslor, Träning / Gummiband, Kettlebells, Kärlek, Träna hemma / Permalink / 0
Hej igen! Jag vill bara säga att jag har inte deppat ihop än så länge i alla fall. Efter hela svordomsvisan fick jag riktig eld i baken. Letade som en tok efter alla träningsredskap jag kunde hitta i lägenheten (var inte orolig Oscar, jag har inte swingat runt kettlebells i vadagsrummet bara marklyft lite!!). Fick lite uppvärmning också när jag gick upp till vinden för att leta efter vissa saker. Tränade på superbra under ca trettiofem minuter. Sen dog lågan ut. Nu har jag suttit och läst andras bloggar i fyrtio minuter. Kändes som det var fem minuter sen jag tränade. Trodde bara att jag skulle sätta mig och vila en liten stund vid datorn. Det här är ju nackdelen med att träna hemma. Jag skulle ju kunna resa mig upp och fortsätta träna nu. Men jag har ingen lust längre. Jag är nöjd.
 
 
Jag skulle också vilja skriva en liten notis om hur mycket jag älskar min pojkvän Oscar. Han får inte så mycket uppmärksamhet som han förtjänar för allt fantastiskt som han gör. Inte minst för det som han gör för mig. Sen jag hoppade av danslinjen i Härnösand har jag haft mer problem med att hantera vardagen än jag haft i hela mitt liv. Även om jag förmodligen varit mer olycklig i andra perioder. Nu är jag rätt nöjd med tillvaron. Det är bara väldigt frustrerande att vara så här osjälvständig.
 
Och på grund av hur svårt mitt liv är numera så är det ytterst få människor som jag litar på och delar med mig ohämmat av mig själv till. Ärligt talat kan jag inte ens lita helt på honom heller. Men han är trots allt den person som står och stått mig närmast under det senaste året.
 
Han har stannat kvar hemma med mig när jag inte klarat av att gå ut. Han har kommit hem från jobbet på rekordtid när mitt mående krisat och jag varit ensam hemma. Han har kommit och mött upp mig på stan när jag inte orkat gå hem. Han har gjort frukost till mig när jag inte kunnat besämma mig för vad jag ska äta. Han har legat en hel dag i sängen med mig när jag vägrat gå upp. Han har ställt upp som danselev när jag klagat över att jag saknat dansen. Han har packat väskan åt mig när jag har gett upp idén om att ta mig iväg. Och han har ringt ambulans och följt mig till sjukhuset när det behövts.
 
Och detta är utöver att han också gör mig väldigt lycklig. Han har lärt mig så otroligt mycket, särskilt vad gäller kost och träning. Men också allt möjligt annat. Vi har alltid jätteintressanta diskussioner som ofta tycks bli väldigt djupa. Han har också alltid massor av spännande forskningsrön. Dessutom lyckas han alltid locka fram nyfikenheten och kreativitet inom mig. Jag är aldrig så sprickfull med idéer som när jag är med honom. Och sist men inte minst så är han sjukt snygg!
 
Så all heder åt Oscar, han är min kärlek och min hjälte!
 
 

Gott är gott

Fotografi / Fontänhuset, Frikadeller, Rödvin, Stavsjö / Permalink / 0
Jag har druckit lite vin ikväll så det blir nog bara ett kort inlägg. Måste tillägga att det inte är jag som betalat för varken maten eller vinet om någon undrar. Med tanke på mina senaste inlägg om min ekonomi. Men jag tackar och tar emot när det bjuds på vin. Särskilt när det är gott vin!
 
Idag gjorde vi en utflykt till Stavsjö med Fontänhuset. Först blev det lite grillande. Vi tog med grillkol eftersom någon sagt att det finns grillplatser där. När vi var nästan framme fick vi höra bud om att grillplatserna tagits bort. Jättekonstigt tänkte vi, men nåväl. Då köper vi lite engångsgrillar på macken då. Vi kommer fram och grillar och äter. Och därefter upptäcker någon att det visst finns en grillplats en bit bort bara!
 
Efter maten tar vi en promenad runt sjön Skiren som är en etapp av sörmlandsleden. Vi delar upp oss i en grupp som går snabbt och en som går långsamt. Jag frågar specifikt hur snabb den snabba gruppen tänkt vara. Hinner jag fotografera under tiden? Jadå, säger den snabba gruppen. Summa kardemumma så halvspringer längs med hela spåret. Jag stannar och tar bilder i all hast och behöver sedan springa för att hinna ikapp de andra. Hinner knappt hinna se mig omkring i naturen för att hitta bra motiv utan behöver mest koncentrera mig på att inte snubbla på rötterna.
 
När vi kom fram igen drack vi kaffe och sen åkte vi tillbaka till huset. Varpå jag fick världens ångestattack. Dock märkte inget något, det var mest inombords. Skrev lite ledsna sms till min pojkvän som kom och mötte upp mig med cykel. Varpå mina ångestdämpande hade börjat kicka in så då mådde jag mycket bättre. Sen gjorde ju sällskapet skillnad också såklart.
 
Väl hemma glad igen så gjorde vi frikadeller i tomatsås och öppnade en flaska vin. Något som inte hänt på länge! Särskilt inte rött, med tanke på årstiden. Det blev hur gott som helst och nu känner jag mig eldig som tusan och i riktigt partystämning! Även om jag tvivlar starkt på att jag någonsin kommer gå på ett riktigt party igen. Men lugna hemmakvällar är allt jag behöver!
 
 
Till top