Svält

Tankar/känslor / Permalink / 3

Triggervarning på hela inlägget, destruktiva tankar (mest fokuserat kring mat)

 

Hej hörrni, jag har det ganska tufft även fast jag mår ganska bra. När jag säger att jag mår bra eller ganska bra så syftar jag nog främst på att jag inte har så mycket ångest. För ångesten har alltid varit det värsta för mig. Nedstämdhet, destruktiva tankar och dissociation är inte alls ett lika stort problem. Just nu är det destruktiviteten som håller ett hårt grepp om mig. Tankarna om att skära mig har lugnat ner sig men jag tänker fortfarande på att sluta ta mina mediciner alternativt ta en överdos. Och idag är tredje dagen utan frukost. Igår och i förrgår åt jag inte mellanmål heller, bara middag. Nu sitter jag på Espresso House och äter en muffins i alla fall. Har ångest över det dock. Det är hur mycket kalorier som helst i den. Jag har räknat ut exakt hur många men jag skriver inte ut det här.

 

Jag äter den ändå. För kroppen skriker efter energi. Jag har ett konstant krig i huvudet över huruvida jag ska äta eller inte. En del av mig vill inget annat än att bara äta, äta, äta. En annan del vill helst bli så underviktig att jag måste läggas in på tvång och bli sondmatad. Jag vet, ingen vill det. Egentligen. Det är ju hemskt, jag vill inte heller bli sondmatad (hu, vad obehagligt med en slang i näsan) och absolut inte ha något med slutenvården att göra. De har svikit mitt förtroende så många gånger nu och de får inte en till chans från mig. Just därför ska jag in på tvång, för jag tänker inte frivilligt gå med på det. Men jag vill må så dåligt att jag behöver den hjälpen.

 

För det är det allt det här handlar om. Jag vill inte bli frisk. Jag har mått FÖR bra på sista tiden. Jag får panik. Jag är livrädd för att psykiatrin ska kasta ut mig. Trots att de klart och tydligt säger till mig att de inte kommer lämna mig. Min terapeut sa ju sist rakt ut att hon tyckte att vi skulle fortsätta träffas i åtminstone ett år till. Och min psykiater sa att hon kommer inte se mig som frisk förrän jag mått bra i åtminstone fem till tio år i sträck. Det borde vara bevis nog för mig. Jag tror att det här delvis handlar om MBT:n för mig. Jag vill så hemskt gärna få gå den terapin. Jag vet inte varför, jag bara måste. För att jag vill bli frisk antar jag. Eller för att jag fått för mig att man måste vara ordentligt sjuk för att behöva den terapin, man får inte komma med om man inte har emotionellt instabil personlighetsstörning. Och har man den diagnosen, då mår man dåligt.

 

Så att få gå den terapin skulle vara ett bevis för mig att jag mår riktigt dåligt. Alltså vill jag gå den. Måste gå den. Och nu har jag ju fått för mig att jag mår för bra för MBT. Jag skriver ”fått för mig” för nu är jag osäker på om det stämmer eller inte. Först var jag ju säker på att jag mådde för bra, att jag inte har diagnosen emotionellt instabil längre. Enligt min terapeut är det en mentaliseringskollaps. Det vill säga, jag har misslyckats med att resonera mig fram till hur verkligheten troligen ser ut. Hon säger att jag fortfarande har diagnosen och att jag står i kö till terapin. Jag vet inte om jag kan lita på henne. Alltså måste jag fortsätta upprätthålla det sjuka, det destruktiva inom mig. För säkerhets skull. Alltså kanske jag inte kan äta middag ikväll eftersom jag åt den här muffinsen nu. Eller kanske att jag kan äta två knäckebröd. Det blir kanske ett lagom antal kalorier. Osäker på om jag ska ha smör och ost på också eller inte. Det är väldigt mycket kalorier i smör och ost.

 

Jag hoppas att ni som vet att ni triggas av det här har slutat läsa för länge sedan. Jag vet att jag kanske inte borde skriva såhär öppet om det här. Men jag känner att jag måste få ventilera. Det känns obeskrivligt skönt att få dela med mig av mina tankar. De äter upp mig inifrån annars. Eller det gör de ändå kanske. Men inte lika snabbt. Nu är muffinsen nästan slut. Den gigantiska chokladmuffinsen med chokladkräm inuti och tjocka chokladbitar ovanpå. Jag skulle kunna äta femton sådana här just nu. Ändå har jag bara svält mig själv i två och en halv dag. Det känns alldeles för lite. Jag önskar nu att jag inte köpt den där muffinsen. Jag var osäker på om jag skulle göra det eller inte. Jag har ju trots allt mina fyra extra kaloritillskott i veckan som jag får äta. Och det ska vara utöver att jag får i mig tillräckligt med kalorier via frukost, mellanmål och middag.

 

Det är Espresso House fel. Eller min paranoias fel kanske. Jag är fortfarande så rädd för att de ska kasta ut mig om jag inte köper dyrare fika. Så det var vad som fick bägaren att rinna över och jag valde att köpa muffinsen. Dessutom har jag nyss varit och tränat och min sambo sa att han tyckte att jag skulle köpa den. Han sa att det är bra att äta något efter att man tränat. Och jag tänkte att, ja det är väl det. Men jag tränade inte ens ett helt pass. Jag känner mig sliten i kroppen, musklerna har ingen energi att gå på. Det blev till ett helvete halvvägs in. Jag svor på att jag aldrig ska gå till gymmet igen. Trodde jag skulle dö.

 

Jag vill verkligen inte utveckla en ätstörning, det vill jag inte. Jag har följt flera tjejer på Instagram med ätstörningar sedan ett tag tillbaka. Och det verkar inte kul. Har läst bland annat att när man väl utvecklat en ätstörning så är det jättesvårt att bli av med. Kommer inte ihåg siffrorna men har för mig att de allra flesta aldrig någonsin blir friska igen (beror kanske på var man drar gränsen för frisk, att man blivit normalviktig eller att besattheten och ångesten också försvunnit). Man kan få ganska svåra magproblem som inte går över ens när man börjar äta normalt igen. Och den generella ångesten ökar eftersom kroppen skriker av näringsbrist. Och så finns ju risken att man dessutom utvecklar dysmorfofobi. Det finns tydligen en koppling mellan att vara underviktig och att tycka att man ser tjockare ut än vad man faktiskt är. När man går upp till normalvikt igen så försvinner synvillan. Ingen vet riktigt varför det blir så men jag vet att om jag skulle börja se mig själv som tjock så skulle det bli ännu svårare för mig att gå tillbaka till att äta normalt.

 

Jag får helt enkelt inte bli ätstörd. Det skulle vara katastrof. Men jag kan inte hejda mig själv. Det sitter så djupt i mig. Det är inte som att jag på ett medvetet plan är rädd för att psykiatrin ska lämna mig. Det är något jag räknat ut. Jag ser tecknen för att det är så. Jag har fantasier om att må riktigt dåligt och en längtande känsla efter det. Och jag är mer eller mindre besatt av att läsa om diagnoser och jämföra dem med mig, försöka att passa in mig själv i mallarna. Vet att det skulle kännas skönt och tryggt om jag kunde få en till diagnos. Samtidigt inte förstås. Men i alla fall, tecknen finns där och jag läser av dem som att jag är rädd för att bli övergiven.

 

Jag känner inte på ett medvetet plan att jag är rädd för att bli övergiven av min sambo eller mina vänner heller. Det jag upplever är fantasier där jag blir lämnad och börjar må riktigt dåligt samt att mina tankar går åt det hållet att jag är säker på att folk avskyr mig och att jag vill dra mig undan. Dra mig undan för att slippa vara den som blir lämnad är underförstått. Eller det är vad vi kommit fram till i terapin i alla fall. Det handlar om separationsångest. Så det sitter djupt. Rädslan att bli lämnad. Det är inget som jag styr över.

 

Min sambo är här nu. Han har äntligen tränat färdigt han också. Mitt kaffe och min muffins är slut men han köper en kaffe till sig själv nu så att vi kan sitta kvar en timme till eller så. För min skull. För att jag ska slippa komma hem och ha ångest. Min kvällsångest är faktiskt inte bara på kvällen utan hela dagarna. Så länge jag inte är sysselsatt med något. När jag är igång och gör saker så är jag lugn. Eller mer eller mindre. När jag pausar mellan meningarna jag skriver här så hittar ångesten en lucka att sippra in i. Det är en ångest som gör att tiden gör ont. Varje sekund känns som ett nålstick. Och jag är nålrädd så jag spänner hela kroppen. Jag vill inte komma hem för tidigt, för då kommer jag bli sönderstucken.

 

Det känns skönt i kroppen att ha fått i sig något i alla fall. Inte i huvudet, där känns det stressigt som bara den just nu. Men kroppen är nöjd. Vet inte om det är på grund av svälten men jag har fått som någon sorts kramper i magen till och från under de senaste dagarna. De är borta nu. Men det blir nog bara knäckebröd till middag skulle jag tro. Det skulle inte kännas bra att äta en hel vanlig middag nu när jag ätit den här kaloribomben till muffins. Kanske bara smör, ingen ost. Jag får se. Det gör ingenting. Det var värt att skippa middagen för, älskar den här muffinsen. Det är vad jag oftast köper på Espresso House om jag vill ha något sött till kaffet. Jag tror jag avslutar här, det har börjat bli väldigt långt det här. Undrar hur många som läst ända till slutet?

#1 - - Anonym:

Jag gjorde det. Vilket heltidsarbete det är att må dåligt. Jag har inga goda råd men skulle önska att du fick vara snäll mot dig och äta det di behöver och kunna lita på att du får den terapi du behöver. 💓

Svar: Det du just skrev är mycket bättre än råd. Tack <3
Viktoria Wahren

#2 - - Klara :

Du nog på väg mot anorexia. Jag känner igen ditt sätt att tänka. Men det går att bli bra min dotter hade svår anorexia i 15 år. Hon fick stöd av Mandoklinken men det var lång väg. Vet som mamma att mycket är säkert från hennes barndom men fått stöd av behandlare . Hon är nu gift o har arbete. Vi fortfarande fin kontakt med varandra men inte djup. Jag vet som mamma att räkte till för barnn genom själv har dissiociation o varit med sexuella övergrepp. utan veta om det fick min barn det behövde. Men det var aldrig deras fel o det vet hon o vad det beror på. Våga se att du har anroxia inget fel på det men du rätt få rätt hjälp o stöd. Du så ung så kaan få ett fin liv... innan du förstör dig själv. Ta hand om dig!

#3 - - Klara :

Du nog på väg mot anorexia. Jag känner igen ditt sätt att tänka. Men det går att bli bra min dotter hade svår anorexia i 15 år. Hon fick stöd av Mandoklinken men det var lång väg. Vet som mamma att mycket är säkert från hennes barndom men fått stöd av behandlare . Hon är nu gift o har arbete. Vi fortfarande fin kontakt med varandra men inte djup. Jag vet som mamma att jag inte räkte till för barnn genom själv har dissiociation o varit med sexuella övergrepp. utan veta om det fick då fick min barn inte det behövde. Men det var aldrig deras fel o det vet hen idag o vad det beror på. Våga se att du har anroxia inget fel med det men du rätt få rätt hjälp o stöd. Du så ung så kan få ett fin liv... innan du förstör dig själv. Ta hand om dig! Glömde vissa ord.

Svar: Tack för din fina kommentar. Alltid lika inspirerande att höra om folk med psykisk ohälsa som kämpat sig genom den och nu kan leva ett normalt liv. Så glad för er skull. Det är ju inte ditt fel att du mått som du gjort heller, tror att du gjort så gott du kunnat för dina barn. <3 Jag har nog inte anorexia än, det har gått så kort tid. Men det kan hända att jag utvecklar det om det fortsätter på den här vägen. Hoppas verkligen att jag kan ta mig ur det innan det hinner gå så långt dock. Tack, ta hand om dig du med, kram!
Viktoria Wahren

Till top