Skinn som spricker

Tankar/känslor / Permalink / 0

Jag sitter på Espresso House igen. Dricker en americano med havremjölk. Känner mig less på livet. Orkar inte vara här, vill inte ha kaffe, vill inte skriva. Men jag vet inte vad annars jag ska ta mig till. Det är en känsla som förföljer mig. Jag trivs inte med någonting jag gör men jag vet inte vad annars jag ska göra. Så jag fortsätter. Går hit, dricker mitt kaffe, skriver. Pluggar, lagar mat, tittar på tv-serier, duschar. Går upp på morgonen och klär på mig. Igen och igen och igen.

 

Idag har havremjölken skurit sig rejält och någon står och gungar mot andra sidan av halvväggen som jag lutar ryggen mot. Mycket irriterande. Fast jag orkar inte riktigt uppbåda någon irritation. Har för mycket ångest. Nu slutar väggen att gunga i alla fall, kaffet blev färdigt. Har disken bakom mig. Disken där de gör kaffet alltså, inte smutsdisk. Det är inte bra med ord som har dubbla betydelser. Jag gillar det inte. Blir alltid så osäker på om folk förstår mig. Om jag borde förtydliga eller inte.

 

Kom på att min kompis som är vegan sagt att chokladbollarna här är veganska. Så det fick mig att fundera över om inte andra chokladsaker här också kan vara veganska. Och jo minsann! Mockalatten går att göra vegansk om jag inte läst fel i ingredienserna. Tjoho! Då har jag tre smaksatta lattar att välja mellan. Är sjuk sugen på kött idag. Och igår kväll. Min sambo förberedde köttfärssås som han ska äta idag på sin ätardag. 500 g köttfärs som han ska äta i en portion men spaghetti och en vitlöksbaguette säger han. Herregud. Men alltså det luktade så gott när han stekte köttet. Det var magiskt. Fast det var också stek lök som luktade så det var en del av magin. Men så stekte han det ju i smör också, så trots allt var den mesta doften inte vegansk.

 

Och idag ska ju jag äta sojakorv i french hotdog-bröd. Det ska bli supergott men jag kan inte sluta tänka på ”äkta” korv, tjock fet korv med hårt spänt skinn som spricker när man steker det. Varför kan man inte göra sojakorvar med sådant skinn? Och som är lite fetare? Sojakorv är så fettsnålt. Herregud, låt veganer leva lite. I alla fall sojakorvarna från Hälsans kök. Det hörs ju på namnet att det ska vara fettsnålt. Den här gången har vi köpt från Anamma istället, hoppas att de är fetare. Men jag kan inte sluta tänka på korv i alla fall. Skinn som spricker och fett som rinner. Jag försöker avbryta mina tankar genom att tänka på de stackars grisarna som aldrig får se solens ljus, som inte har någon lera att vältra sig i och som säkert tas alldeles för tidigt från sin mamma och lever på alldeles för små ytor.

 

Försöker tänka på den ångest de förmodligen känner sekunderna, minuterna innan slakten. De förstår nog vad som är på väg att hända. Att det inte direkt är något spa på gång. Men så känner jag skinnet som spricker mellan mina tänder och fettet som rinner ner på tungan. Jag tror jag är lite smått beroende av kött. Det känns inte friskt att längta såhär mycket efter kött och samtidigt veta var det kommer ifrån. Eller vi har ju under många tusen år ätit kött, mänskligheten alltså. Det är ju naturligt för oss. Men ändå. Jag äcklas av mitt eget sug. Jag hoppas att det här är något som blir bättre med tiden. Om jag är vegan i ett halvår så kanske köttsuget avtar.

 

Det är inte som att veganlivet är direkt tråkigt heller. Det finns massor av gott som jag fortfarande kan äta. Frukt, latte, sojakorv med bröd, chokladbollar, linsgrytor, äppelpajer och till och med vegansk ost finns så man kan göra riktiga hamburgare och pizzor. Men ändå räcker det inte. Människan är girig. Man vill alltid ha mer. Fast i början av dieten i vintras så ville jag inte ha mer. De första månaderna var jag knappt alls sugen på godsaker och kände inget behov av att frossa på lördagarna. På tal om pizza så kanske jag skulle ta och göra en pizza med den resterande osten jag har… Köpte den ju till hamburgarna förra veckan och har använt halva nu till ”äggstanningen” i en spenat och champinjonpaj jag gjorde för några dagar sedan. Det är ju gott att ha på mackan som det är förstås, men man kan ju passa på också. Jag lär ju inte kunna köpa pizza på pizzeria direkt.

 

Jag tränade förra lördagen. Idag tränar jag inte. Förresten. Tränade nästan två gånger i veckan under två veckors tid eller så. Hade sjukt mycket ångest då men kände mig samtidigt stolt. Nu orkar jag inte mer. På tal om ångest förresten så tror jag att den har blivit värre på sistone. Alltså de senaste månaderna menar jag då. När folk har frågat så har jag sagt att jag tror att det var chocken av att må så bra som hindrat mig från att se hur dåligt jag trots allt fortfarande mår. Alltså, att jag mått lika dåligt som jag gör nu hela sommaren bara att jag inte kunnat se det för att skillnaden mot hur dåligt jag mått tidigare varit så stor. Det är kanske delvis sant. Men jag tror också att jag mår sämre nu. Jag har mer ångest. Jag har ångest hela dagarna. Jag kommer inte ihåg men jag är inte ens säker på att jag hade kvällsångest i början av sommaren. En lång period så hade jag nästan ingen ångest alls.

 

När jag kom in till terapeuten och hon frågade mig hur jag mådde så svarade jag bara att jag mådde bra. Jag hade ingenting att berätta. Nu tar samtalsämnena inte slut. Så det var inte bara medicinen. Det var också något annat som gjorde att jag mådde extra bra en period. Det var kanske terapin och mitt arbete i den. Eller så var det bara de typiska svängarna i min EIPS. Man kan ha längre perioder där man mår bra inom ramarna för diagnosen. Jag har mått bra längre tid än såhär tidigare i mitt liv trots att en personlighetsstörning inte lämnar en. Det är inget man har och sedan inte har och sedan har igen. Det finns utrymme för att måendet kan svänga. Tror jag. Citera mig inte på det här.

 

Buhu. Jag vill inte att det här blogginlägget ska ta slut för min sambo är inte tillbaka från gymmet än och jag vill inte skriva på boken. För varje uppgift som är klar så har jag en spärr. Först var det synopsisen och sedan karaktärsanalyserna, sist var det listan med scener. Spärr efter spärr efter spärr. Men när jag väl kommit igång så är det lättare. Men det är läskigt att gå vidare till nästa steg. Min sambo har ju ätardag så han ska köpa en smaksatt latte när han är färdig på gymmet. Så jag måste i alla fall sitta kvar här ett tag. Något måste jag ju göra. Är så rädd att boken ska bli dålig bara. Känns bara inte som att jag är född till att bli författare. Vet inte om det är min grej. Jag känner mig inget bra på det. Suck. Men jag ska försöka.

Till top