Saker min terapeut försökt förklara

Tankar/känslor / Permalink / 0

Hej, hallå. Det är jag igen. Jag sitter på Espresso House med en Tiramisulatte och njuter. Tiramisu var den enda jag kunde hitta av de smaksatta lattarna som går att göra vegansk. Men sedan kom jag på vanilj när jag kom hit, den fanns inte på hemsidan men den måste väl kunna göras vegansk? Ah, nu blev det tiramisu i alla fall, den har jag i alla fall kollat upp så det är ett säkert kort. Har ändrat mitt dietupplägg igen. Det finns ingen direkt forskning som stödjer att det är bättre med en ätardag där man frossar snarare än att man sprider upp godsakerna över veckan. Men enligt min sambos erfarenhet och flera på nätet som han läst om så är det det. Jag hängde inte med i varför men det finns en risk att kroppen sparar kalorierna som fett om man sprider ut det. Om man äter lika många kalorier fast under en kort period bara så kan det vara så att kroppen bränner upp dem på en gång bara.

 

Jag tar det säkra före det osäkra. Men jag tycker inte om att ha en ätardag för det känns alldeles för mycket som hetsätning. Jag får ångest av att trycka i mig så mycket det bara går under en dag. Men två dagar är ju också en ganska kort period och borde inte göra någon skillnad. Så nu har jag två halva ätardagar istället. Tänkte dricka den här tiramisulatten och äta en vegansk ben n jerry ikväll. Kanske hela till och med. Sedan ska jag äta sojakorv med bröd och massor av majonnäs och sötstark senap imorgon till middag och så en påse micropopcorn till det. Det blir bra. Egentligen skulle jag nog kunna äta ytterligare något mer onyttigt. Men jag får se. Jag vill inte frossa som sagt.

 

Dock känner jag mig inte så rädd för att äta längre. Det har nästan svängt om åt andra hållet nu. Vill bara äta hela tiden och skiter i om jag går upp lite i vikt bara jag inte går upp hela vägen till 80 igen där jag var när jag började banta i januari. Mat är gott, jag har ingen lust att restriktera längre. Eller nästan i alla fall. Är fortfarande lite rädd för att gå i vikt, vill inte egentligen. Men jag äter på balans nu i alla fall tror jag. Förhoppningsvis går jag varken upp eller ner mer i vikt nu. Jag tror att kroppen inte riktigt återhämtat sig dock från min ätsvacka. Är hungrig hela tiden och det känns nästan hela tiden som att jag ska tappa kontrollen och börja hetsäta. Men just därför tillåter jag mig själv att äta extra mellanmål och lite större måltider. För att undvika att tappa kontrollen. Jag vill ge kroppen det den behöver nu.

 

Kommer direkt från arbetsterapin och har sytt fast en bit av en rosett på en blus jag haft hemma och inte använt på två år för att den varit trasig. Fick jättebra hjälp med det, de är så duktiga och snälla arbetsterapeuterna! Förra gången fick jag hjälp att laga min rejvklänning också som jag klippt ett coolt mönster i men råkat klippa lite för mycket i. Så vi sydde igen några ställen. Har också fortsatt på mitt broderi som jag började med första gången jag kom dit. Det är en cirkel med lite smultron och blad. Har funderat länge över vad jag ska göra med det när jag är klar. Vad gör man med ett broderi i moderna tider? Jag kan inte göra en duk av det eller hänga upp på väggen, det känns alldeles för omodernt. Men så kom jag på det för några dagar sedan. Jag kan göra en tygpåse och sy fast broderiet som dekor! Och så kan jag använde påsen när jag handlar mat t.ex. istället för plastpåsar. Miljövänligt och fint, dubbel vinst.

 

En liten uppdatering om måldagboken förresten kan kanske vara på sin plats. Jag använder den inte alls kan jag meddela faktiskt. Höll på några veckor men jag skrev ju i princip samma sak varje dag; har inte petat mig i näsan, försökt mitt bästa att dämpa ner ticsen, pluggat två pomodoro och läst i psykiatriboken t.ex. Lite olika andra saker var det ju också. Någon dag då och då skrev jag att jag hade utmanat mig genom att vara social eller åkt iväg på någon aktivitet. Men det kändes bara så meningslöst. Jag fick inte ut något av det egentligen. Angående pomodoros förresten så har jag slutat med det. En liten påminnelse om vad det är för något; man sätter en klocka på 25 minuter och pluggar intensivt den tiden och slutar när klockan ringer. Och det är en pomodoro. Sedan vilar man fem minuter innan man kör nästa. Det är alltså en studieteknik och jag tyckte det fungerade jättebra i början.

 

Men jag har bara fått alltmer ångest med tiden när det är dags att plugga till högskoleprovet. Upptäckte när jag började med psykiatriplugget att det var SÅ mycket skönare att läsa och skriva i min egen takt utan att ha en klocka som stressar en. Så jag testade till slut att plugga även till HP utan klocka och det har tagit bort en betydande del av min ångest. Jag tror inte att jag är en person som presterar bra under press. Jag behöver få ta den tid jag behöver. Men själva provet kommer ju att vara på tid och inte bara det, utan ganska stark tidspress dessutom. Så när jag övar och gör uppgifter på hpguiden så går ju de tyvärr på tid. Och det är väl bra att öva på det men det gör att ångesten fortfarande ligger på en ganska hög nivå. Skillnaden är nu i alla fall att jag mellan uppgifterna kan vila utan tidspress och gå igenom vad jag gjort fel och hur jag ska tänka nästa gång för att det ska bli rätt.

 

Jag tror i och för sig inte att ångesten skulle försvinna helt om jag slutade öva på tid heller. Texterna är förvisso ofta ganska intressanta och mattefrågorna ganska roligt utformade. Men det är fortfarande ingenting som jag är direkt intresserad av. Jag skulle inte ha valt att plugga det här om det inte vore för att jag känner mig tvungen om jag vill säkra att komma in på något program sedan. Psykiatrin är egentligen inte heller superkul, men det är MER intressant i alla fall. Det är ju ett ämne jag valt frivilligt. Egentligen så känner jag att det allra mesta är ganska tråkigt och ångestfyllt. Det är väl det där depressiva personlighetssyndromet som min terapeut envisas med att kalla det fast det inte finns längre.

 

En annan sak som min terapeut tjatat om och som jag läste på nätet också igår är att emotionellt instabil personlighetssyndrom (förkortar det till EIPS hädanefter) inte är en sjukdom. Det är en samling av känslor, tankar och beteenden som påverkar den psykiska hälsan och skapar negativa konsekvenser i den drabbades liv. Det är ett tillstånd med varierande svårighetsgrad snarare än en sjukdom som man antingen har eller inte har. Hon har ju försökt säga det här flera gånger till mig men jag har inte velat lyssna. Jag vill att det ska vara en sjukdom som man antingen har eller inte har. Det hade varit så mycket lättare. Så mycket mer hanterbart. Nu går jag ju här och mår relativt bra och tycker att mina symptom inte är så mycket värre än för många andra. Ändå har jag fortfarande diagnosen, medan andra människor inte har den. Det är förvirrande.

 

Läste också på samma sida om tomhetskänslor. Jag har ju som sagt alltid varit lite fundersam över vad det innebär. Min terapeut har tyckt att jag haft det men jag vet inte själv. Efter att ha läst den här beskrivningen dock så tror jag kanske ändå att jag har det (har modifierat texten lite);

 

”Att personer med EIPS har svårigheter i att veta vem man är och vad man står för är en naturlig följd av att ha instabila känslor och instabila relationer. Om känslorna är kaotiska och personen följer impulser och sådant som inte blir bra för personen själv på lång sikt är det inte svårt att lista ut att personen har svårt att veta vem hen verkligen är. Vem är jag om jag gör saker som varken blir bra för mig själv eller andra? Om man inte förstår sina egna känslor, har stormiga relationer och svårigheter att minnas vissa händelser i sin historia på grund av höga känslomässiga påslag kan det vara svårt att få en bild av vem man är. Upplevelsen av att ha en instabil självbild går ofta hand i hand med med upplevelsen av tomhet. Det är svårt att beskriva vad en tomhetskänsla är. Men det kan beskrivas som en känsla av att inte vara någon alls eller att man inte existerar. Tomhetskänslor är en av orsakerna till att personen kan ha svårt att avsluta en relation och att hen är livrädd för att bli lämnad. Personer med EIPS kan definiera sig själva genom den person som de är i relation till. Därför kan det kännas som att man inte vet vem man är när en relation tar slut.”

 

Min självbild är ju väldigt instabil i och med att jag pendlar fram och tillbaka mellan att se mig själv som frisk och sjuk och mina relationer pendlar också mellan att jag tycker att personer är ovärderliga för mig för att i nästa stund vara värdelösa eller till och med skadliga. Jag är ju ofta i ytterligheter (även om det som sagt inte är lika extremt som det har varit tidigare). Och när jag inte är i ytterligheter eller när jag försöker tänka på mig själv som en hel person så känns det som att jag inte vet vem jag är. Eller som att jag inte är någon. Jag försöker få ihop mig själv men jag är så splittrad att det inte riktigt går. Jag är också väldigt beroende av mina relationer och har svårt att föreställa mig vem jag skulle vara utan min sambo eller min terapeut. Alternativt så känner jag ibland att jag är fel person i relationen och att jag behöver lämna den för att bli rätt person. Svårt att förklara. Sedan har ju jag också identifierat mig väldigt mycket med att må dåligt också. Nu när jag mår bättre känner jag mig väldigt vilsen i mig själv och vet inte vem jag är. Plus att jag har som texten också säger, svårt att minnas bakåt i mitt liv. Det är väldigt dimmigt i mitt minne, har förträngt nästan hela mitt liv. Så det gör det också svårt att få en känsla av att vara en verklig person med en identitet.

 

Jag ska inte utveckla det vidare för nu börjar det bli väldigt långt här. Vi säger så så länge. Tack för att ni läser. Kram!

Till top