Psykisk ekvivalens

Tankar/känslor / Permalink / 0

Jag pratade med min terapeut igår om mina känslor kring medicinerna och att jag mår så bra. Jag har tre olika känslor. Två av dem har jag redan tagit upp här, men jag listar alla tre.

 

1. Jag vill gå i MBT och jobba med mina problem på riktigt så att de försvinner ”på riktigt”. Det känns som att medicinerna inte har tagit bort problemen, de finns ju fortfarande där. Medicinerna har bara maskerat dem. Jag vill kunna leva utan medicinerna och samtidigt må bra.

 

2. Det har gått så fort från att jag mått rysligt dåligt till otroligt bra. Och det tar nog tid att vänja sig. Det känns tomt utan ångesten och destruktiviteten.

 

3. Mina tankar är fortfarande lite personlighetsstörda. Jag är jätterädd för att bli övergiven av vården och därmed rädd för att må bra. Jag är fast i tankar om att jag måste vara så sjuk som möjligt för att få deras uppmärksamhet.

 

Min terapeut sa att hon talade både för sig själv och för min psykiater när hon sa att jag har mina diagnoser kvar och att de kräver stöd och terapi. Hon sa att jag fortfarande står i kö för att gå introkursen i MBT igen och att det kanske blir nästa höst. Jag anser nog personligen att jag mår för bra för MBT men det sa min terapeut är en mentaliseringskollaps i mig (jag kan inte tänka ordentligt med andra ord). Hon frågade mig vad jag tyckte om fortsatt terapi med henne, när jag skulle känna att vi skulle kunna avsluta. Och jag svarade att jag känner att vi skulle kunna avsluta nu. Och på det svarade hon att jag nog är i psykisk ekvivalens. Det vill säga att jag upplever att allt det som är inuti mig också är utanför mig. Eller att jag tror att alla mina tankar är sanningar och att så som jag tänker så tänker också alla andra.

 

Och jag kan förstå det på ett plan men samtidigt är jag fortfarande fast i tanken om att jag är frisk och kan inte stanna kvar i terapi, arbetsterapi, boendestöd och sjukersättning. Och jag ska avslöja något som jag helst inte skulle vilja berätta för jag vill inte bli stoppad. Men jag läste ett citat på Instagram i morse, ”You´re stronger than you think”. Och jag tänkte på vägen ner till stan att ja, det är jag. Jag ska inte tillåta mig att falla utan att först verkligen ha gett allt för att förhindra det.

 

Nu kommer det; jag har jättedestruktiva tankar just nu. De har kommit smygande över flera veckors tid och har eskalerat de senaste dagarna och blev värre igår medan jag pratade med min terapeut av någon anledning. När hon frågade mig om när jag tyckte att vi skulle avsluta terapin så var jag nära att avsluta den där och då. Det hade nog inte varit klokt. Men jag kan inte bli kvitt känslan av att hon antingen hittar på att jag fortfarande har mina diagnoser kvar eller att hon bara inte förstår hur frisk jag faktiskt är. Jag vet inte vad jag ska tro, jag känner mig verkligen splittrad. Jag vet inte om jag faktiskt mår dåligt fortfarande eller om jag inte gör det.

 

Det är förvisso ett bevis för att jag fortfarande behöver hjälp att jag har de här destruktiva tankarna. Men det känns samtidigt som att jag har dem under kontroll. Det känns som att de inte är där på riktigt, att jag bara låtsas eller framkallar dem för att jag är rädd för hur bra jag mår. Jag skulle kunna sluta om jag ville. Eller så känns det i alla fall. Men det kanske jag inte kan. Jag vet inte.

 

Vad har jag för destruktiva tankar då, undrar ni kanske? TRIGGERVARNING; nästan alla som jag kan komma på. Jag vill skära mig, jag vill svälta mig, jag vill sluta ta mina tabletter i hemlighet och jag vill ta en överdos. Allt i självskadesyfte, inte för att bli smal eller för att dö. Jag tror inte jag vill de här sakerna egentligen dock. Men jag får ofrivilliga bilder i huvudet av hur jag utför dessa handlingar och planerar för dem nästan på ett tvångsmässigt sätt. Jag ryser av obehag inför tankarna och bilderna men de fortsätter att dyka upp i mitt huvud.

 

Jag har till och med fantasier om att begå självmord genom att skära upp mina handleder och inatt drömde jag att jag begick självmord genom att skära mig i halsen. Det var en sjukt obehaglig dröm även fast jag i drömmen inte gjorde det ”på riktigt”. Jag använde en slö kniv och det blev inget sår över huvud taget men i drömmen skulle jag dö av det ändå. Hann inte dö innan jag vaknade dock. Gick av någon anledning omkring i en butik och tittade på halsband. Tänkte att jag skulle köpa en choker (för er som inte vet vad det är så är det ett tight band man har runt halsen) med tre röda stenar och sätta runt halsen för att jag ville sända något sorts budskap till mina efterlevande. Vad för budskap vet jag inte. Vaknade av att någon knackade mig på axeln och ville säga hej.

 

Ja… Så att, så är läget just nu. Hoppas jag inte skriver allt för triggande. Men jag tänker att det här är i alla fall inte Instagram, det här dyker inte upp ofrivilligt i någons flöde. Ni väljer själva att gå in på den här hemsidan. Ni får ta lite ansvar själva, är det triggande för någon så snälla läs inte. Tack för mig.

Till top