Personlighetsstörningar

Tankar/känslor / Permalink / 1

Jag vet inte om det handlar om en mentaliseringskollaps eller psykisk ekvivalens. Det känns helt enkelt som att min terapeut inte riktigt förstår hur pass bra jag faktiskt mår. Jag tror att om jag skulle göra om utredningen för personlighetsstörningar idag så skulle jag inte ha en enda. Sedan förstår jag ju att man inte kan skriva av en personlighetsstörning efter såhär kort tid. Det har gått max ett halvår som jag mått bra. Jag har haft såhär långa perioder tidigare då jag mått bra bara för att sedan krascha igen och sjunka djupt, djupt. Jag förstår det. Men det tar inte bort det faktum att jag tror att jag är så gott som frisk. Visst jag har fortfarande lite självskadetankar till och från (de har för övrigt lugnat ner sig ganska mycket nu dock) och jag har ångest då och då, särskilt på kvällarna. Men det är inget som egentligen går ut över mitt liv eller hindrar mig särskilt mycket i min vardag.

 

Den enda diagnosen jag egentligen känner att jag fortfarande har är utmattningssyndrom (eller om det är en utmattningsdepression, jag vet inte vilket det är faktiskt, kanske en blandning?) och social ångest (det heter tydligen inte social fobi längre) . Fast även dem har jag återhämtat mig väldigt bra ifrån. Jag klarar av att umgås med vänner och familj, jag klarar tydligen till och med av att gå på fester (!). Jag klarar inte av att tala eller vara direkt delaktig i grupper men jag tål i alla fall att vara i dem. Jag orkar ju gå åtminstone en halvtimme om dagen, ibland mer. Jämfört med knappt fem minuter när jag mådde som värst, men jag har tidigare kunnat promenera en hel dag i sträck. Jag klarar av att läsa i en halvtimme och plugga i en timme, jämfört med noll timmar och minuter när det var som värst. Men jag har kunnat läsa ut en hel bok i sträck förr i tiden.

 

Jag ska gå igenom kriterierna för emotionellt instabil personlighetsstörning:

 

1. Rädsla för att bli övergiven

- Ja, jag är uppenbarligen så rädd att jag vill börja skada mig/svälta mig bara för att undvika att psykiatrin lämnar mig

 

2. Kraftiga humörsvängningar

- Nej, inte över huvud taget

 

3. Impulsivitet

- Nej, inte över huvud taget

 

4. Problem med ilska

- Aldrig haft det här kriteriet

 

5. Återkommande självmordsförsök eller självskadebeteende

- Jag antar att jag uppfyller det här kriteriet eftersom jag förmodligen skulle skada mig om inte min sambo skyddat mig

 

6. Mönster av instabila och intensiva relationer

Nej, inte över huvud taget

 

7. Kronisk tomhetskänsla

- Den här är svår för jag vet inte om jag någonsin riktigt förstått vad det innebär. Enligt min terapeut så har jag haft det i alla fall, men jag tror faktiskt inte att jag har det nu.

 

8. Instabil självkänsla

- Ja, det har jag. Är fortfarande uppdelad i en frisk version av mig själv och en sjuk. Det är väldigt svartvitt och jag vet inte vem jag är.

 

9. Stressrelaterade paranoida tankar och dissociativa symptom

- Jag har fortfarande overklighetskänslor ibland, så ja.

 

Förr uppfyllde jag åtta av nio kriterier, nu som ni ser så uppfyller jag möjligtvis fyra. För att få diagnosen måste man ha minst fem kriterier. Nu, tvångsmässig personlighetsstörning:

 

1. Är upptagen av detaljer, regler, listor, ordning, organisation eller scheman i sådan grad att själva meningen med aktiviteten går förlorad

- Ja det är jag nog. Till viss mån. Har svårt att njuta av saker jag gör eftersom jag är så upptagen av detaljer och regler i mitt huvud.

2. Uppvisar en perfektionism som stör förmågan att genomföra uppgifter (är t ex oförmögen att avsluta ett projekt eftersom egna överdrivet strikta krav inte är uppfyllda)

- Nej, inte över huvud taget

3. Är överdrivet engagerad i arbete och produktivitet på bekostnad av fritidsaktiviteter och sociala aktiviteter (vilket inte förklaras av uppenbart ekonomiskt nödtvång)

- Nej, jag har gott om fritid. Jag har ju inget arbete, dock skulle man kunna se pluggandet som ett arbete. Men på grund av min utbrändhet orkar jag inte plugga så mycket som jag skulle vilja. Upplever att mina fritidsaktiviteter är som ett jobb, så beroende på hur man ser det skulle jag eventuellt kunna uppfylla den här.

4. Är överdrivet samvetsgrabb, nogräknad och oflexibel i sina moraliska värderingar (vilket inte förklaras av kulturell eller religiös tillhörighet)

- Hittar inte vad samvetsgrabb betyder, kanske är ungefär samma sak som samvetsgrann? Det är jag nog. Är disciplinerad och plikttrogen, följer alla mina regler som jag har. Om det händer att jag måste bryta en regel eller avbryta något som jag lovat mig själv eller någon annan att göra så får jag rätt stark ångest.

5. Är oförmögen att göra sig av med utslitna eller värdelösa saker som inte ens har något sentimentalt värde

- Nej, har inga problem med det.

6. Är ovillig att delegera uppgifter eller samarbeta med andra såvida de inte fullt ut underordnar sig hans eller hennes sätt att utföra arbetet

- Jag är ovillig men jag klarar oftast av att blunda för när folk gör på sitt sätt istället för mitt. Får lite ångest men inte så att jag överväger att säga upp bekantskapen som det varit tidigare.

7. Är snål både mot sig själv och andra, ser pengar som något som bör sparas inför framtida katastrofsituationer

- Jag är snål men inte sjukligt snål. Dessutom har det sina förklaringar i att jag faktiskt är väldigt fattig också.

8. Är stelbent och envis

- Nej, det skulle jag inte vilja säga.

 

 

Så jag har egentligen bara två kriterier, man ska ha fyra för att uppfylla diagnosen. Till min sista personlighetsstörning, schizotyp:

 

1. Har hänsyftningsidéer (dock inte av vanföreställningskaraktär)

- Ja, jag tar nog ganska ofta saker överdrivet personligt. Som att personalen på Espresso House vill kasta ut mig. Letar tecken hos dem och försöker undvika att störa dem på överdrivna sätt som att bara sitta på vissa platser, begränsa mina vistelser till en viss tid och se till att köpa extra dyra saker med jämna mellanrum. När jag träffar folk, oavsett om det är någon nära eller bara random person på stan som går förbi så tolkar jag in massor i deras ansiktsuttryck och vad de gör och inte gör. Hittar på historier i mitt huvud om att de t.ex. känner till saker som jag gjort i mitt förflutna och nu dömer mig för det. Ibland tänker jag att de kommer anmäla mig för vad jag gjort, hoppa på mig, skälla ut mig eller dylikt.

2. Har underliga föreställningar eller magiskt tänkande som påverkar beteendet och som inte stämmer med gällande uppfattningar och normer i personens sociokulturella omgivning (är t ex vidskeplig, tror på klärvoajans, telepati eller ett "sjätte sinne"; hos barn och ungdomar bisarra fantasier eller fixa idéer)

- Ja, jag tror på andra dimensioner och världar (bland annat en dimension där man hamnar när man dör) och att man kan kommunicera dem emellan genom t.ex. olika tecken. Tror på ett sjätte sinne och lite diverse annat också. Tror ju också till och från att jag är utvald att rädda världen eller att jag är en reinkarnation av Jesus. Det här har dock lugnat ner sig med den antipsykotiska medicinen dock. Tänker inte så värst mycket på det nuförtiden. Tror inte det här påverkar mitt beteende.

3. Har ovanliga perceptuella upplevelser, inkluderat kroppsillusioner

- Har haft väldigt mycket sådant i perioder. T.ex. känt en ”närvaro” i rummet, sett saker som sedan försvunnit, upplevt att prylar flyttat på sig av sig själva eller att de rör på sig framför mina ögon, känt att någon rört vid min kropp fast ingen varit där eller att det kryper insekter på mig fast det inte gör det. Har inte känt det så mycket heller sedan den antipsykotiska medicinen, men det har alltid gått i perioder så det kan hända att det kommer tillbaka.

4. Talar och tänker besynnerligt (t ex vagt, omständligt, metaforiskt, sirligt eller stereotypt)

- Nej, det skulle jag inte säga.

5. Är misstänksam eller har paranoida tankar

- Ja, se svaret till första kriteriet. Men detta har egentligen också lugnat ner sig rätt mycket sedan den antipsykotiska medicinen.

6. Uttrycker inadekvata eller begränsade affekter

- Det är möjligt att jag har begränsade affekter. Jag vet inte om jag kan bedöma det själv men när jag skrev klart min bok t.ex. så kände jag knappt någonting. Jag förstod att jag borde vara stolt och glad men kände inte så mycket alls eller väldigt svagt i alla fall. Känner inget speciellt alls över att Sverigedemokraterna blivit så stora eller att våldtäktsmän blir friade i rätten när jag läser om sådana nyheter. Eller känner inte mycket i alla fall, känner att det är ju lite trist men inte mer än så. Men det skulle ju också bara kunna vara min dystymi (som min terapeut bekräftade att vi kan kalla det för eftersom depressiv personlighetsstörning inte finns längre).

7. Ter sig udda, excentrisk eller besynnerlig i uppträdande eller yttre framtoning

- Nej, det har jag nog aldrig gjort.

8. Saknar nära vänner eller andra personliga kontakter utöver den närmsta familjekretsen

- Nej. Eller? Jag har inte direkt många vänner. Fast det är väl inte helt ovanligt heller att bara ha en familjekrets men inte mer än så? Jag står inte särskilt nära varken min familj eller de vänner jag har. Jag har vänner men inga som jag står direkt nära egentligen. Tror jag. Känner i alla fall hela tiden en distans till människor även fast vi umgås regelbundet.

9. Känner stark social ångest som inte avtar vid närmare bekantskap och som är kopplad till paranoid rädsla snarare än till negativ självbild

- Ja, det gör jag nog. Fast inte lika farligt som det har varit förr.

 

Kanske att jag har två till sex kriterier beroende på. Man ska ha minst fem för att uppfylla diagnosen. Så okej, jag kanske fortfarande är schizotyp. Möjligtvis. Men det är inget som begränsar mig i särskilt hög grad. De andra två diagnoserna tror jag dock verkligen inte att jag har längre. Det känns hjälpsamt att ha gått igenom att kriterierna såhär. Det känns också hjälpsamt att ha kommit på att man nog ska låta det gå i alla fall ett år eller två innan man skriver av en personlighetsstörning. Jag kanske inte uppfyller diagnoserna nu men jag har som sagt haft längre bra perioder tidigare men sedan har kriterierna kommit tillbaka i hög grad. Så det är kanske bäst att vänta och se om det här håller nu.

 

Jag tror ju dock att det kommer göra det i och med att det förmodligen är medicinernas verk. Det är kanske dumt att sluta ta dem eller trappa ner bara för att jag vill ”göra jobbet själv”. Det är kanske bara mina destruktiva tankar som vill trappa ner för att jag ska må sämre igen. Vem vet. Det är så komplext allt det här. Det som jag skrivit som exempel under kriterierna förresten är ju inte hela sanningen. Det är svårt att sammanfatta exakt hur kriterierna tar sig ut för just mig. Det är dels mer än vad jag berättar men samtidigt kanske inte lika allvarligt alltid som det låter. Men det kanske ni förstår.

#1 - - Anonym:

Det är intressant hur upplevelser tolkas lite olika. Att vara medial eller en lightworker, jordängel eller liknande är för mig inte psykos. Däremot tror jag att om man inte hittar rätt på vägen så kan det bli tokigt samt att det är ett livslångt projekt man har med sig själv, på gott och ont. Tycker detta program är intressant https://www.tv4play.se/program/räddad-av-änglar
Kram ❤

Svar: Ja, eller hur! Tycker inte heller att det behöver vara något stört eller sjukligt med det egentligen. Fast just psykotiskt tror jag ingen påstår att det är även om min antipsykotiska medicin verkar lugna ner mina tankar kring det övernaturliga. Men tror inte bara det handlar om att tro på övernaturliga saker. För mig har det inneburit en del ångest också för att jag varit rädd för andra varelser som jag trott funnits i min lägenhet eller att folk konspirerar mot mig osv. Men det är ju inget fel med att tro på änglar egentligen, så länge man mår bra av det så! Kram <3
Viktoria Wahren

Till top