Psykiska sjukdomar är också fysiska

Tankar/känslor / Permalink / 0

Jag är lite bakis. Bara lite. Och mitt kaffe har skurit sig, det har gjort det varje gång den senaste tiden. Förstår inte vad de gör med kaffet? Det brukade ju aldrig bli så innan med just havre och americano. Och jag är hungrig, tänker på mat konstant. Jag har bestämt mig för att försöka gå ner lite till i vikt trots allt, bara fyra kilo eller så. Men jag har inte gått ner någonting på två veckor nu så jag tänker börja minska ner lite på portionerna, började i fredags. Jag har också bestämt mig för att ändra mitt upplägg lite. Jag ska fortsätta med periodisk fasta som vanligt och äta mellan 10 och 18, men istället för att ha en ätardag då jag får äta hur mycket som helst så vill jag börja sprida ut det över veckan.

 

Jag känner mig så oflexibel när det gäller att bli bjuden på fika hos folk till exempel. Jag saknar också att ta en bulle till kaffet mitt i veckan. Det var njutbart att äta på det sättet. Det känns inte som att jag kan njuta av ätardagarna, det är inte kul. Det är mer som ett jobb, eller som någon lättare form av hetsätning. Jag känner mig tvungen att pressa i mig så mycket jag bara kan oavsett om jag är sugen eller ej eftersom jag vet att det är min enda chans på en hel vecka. Från och med måndag vill jag kunna dricka en karamellatte eller äta en extra stor hamburgare när jag känner för det. När jag är sugen och vill ha det. Men för att inte låta det gå överstyr så har jag bestämt att jag får äta lite extra kalorier max fyra gånger i veckan. Jag tänker att det är ungefär så mycket jag hinner på en lördag i alla fall.

 

Eller egentligen hinner jag kanske lite mer, men jag vill börja försiktigt så jag ser att jag klarar av det här utan att tappa kontrollen och börja gå upp i vikt igen. Men fyra gånger i veckan känns ganska normalt ändå. Känns inte så nyttigt att äta mer än så. Eller jag menar, det räcker gott och väl för mig i alla fall. Det är ju en gång varannan dag. Egentligen lite mer än så till och med. Om någon undrar varför jag är bakis förresten så är det för att jag var på inflyttningsfest igår i Stockholm. Det var verkligen nervöst men gick bra! För bara några månader sedan skulle det varit en omöjlighet för mig att gå på en sådan typ av fest där man ska mingla med varandra. Och visst, jag var kanske inte jättesocial men lite pratade jag. Och jag hade nästintill ingen ångest! Helt sjukt. Trodde aldrig att jag kunde må såhär bra och vara såhär funktionell!

 

Det känns som att jag måste ju verkligen ha haft en kemisk obalans i hjärnan med tanke på hur bra medicinerna har hjälpt. Det är ju som natt och dag. Jag har ibland tänkt att det känts som om sjukdomen är utom min kontroll och att jag aldrig kommer kunna må på bra på egen hand. Men jag har också ofta tänkt att det är mitt fel och att om jag bara ansträngde mig lite mer så skulle jag kunna fungera normalt. Men den tyngden har verkligen lyfts från mina axlar nu. Att medicinerna kunde göra såhär stor skillnad måste ju betyda att det inte bara satt i min vilja utan kanske mestadels var något fysiskt. Man kanske skulle kalla psykiska sjukdomar för hjärnsjukdomar istället. För det är ju kanske ofta såhär det är, det har man ju sett när man röntgat hjärnan och så vidare. Att folk med psykisk ohälsa ser annorlunda ut därinne än psykiskt friska människor.

 

Det är klart att viljan spelar in men mestadels är det ju något vi inte kan styra över. Det känns orättvist att folk tänker på det som en icke-fysisk sjukdom. Det är fysiskt i allra högsta grad. Nu ska jag jobba vidare lite på min karaktärsanalys! Ha det gott.

 

Till top