Listor över jobbiga saker

Tankar/känslor / Permalink / 1

Kom lite sent till Espresso House idag, klockan är 13.23. Duschade och sedan var jag för deprimerad för att klä på mig så jag bara satt i sängen och stirrade in i väggen till min sambo kom in och så kramades vi lite. Jag tycker inte om att duscha.

 

1. Ju längre hår jag får desto längre tid tar det att tvätta det och desto längre tid tar det att torka. Och det droppar ner på axlarna första tjugo minuterna när man kommer ut! Obehagligt.

2. Veganskt schampo löddrar inte, vilket gör det svårare att schamponera in i håret.

3. Mina naglar är sjukt långa nuförtiden. Något jag verkligen är glad för, men det gör det svårare att tvätta sig, särskilt mellan benen. Jag river mig själv hela tiden, inte skönt.

4. Det är mycket svårare att använda rakapparat än rakhyvel.

5. Det lossnar så mycket HÅR! Hela TIDEN! Och jag måste samla upp det och lägga det på badkarskanten för att sedan kasta det i soptunnan så det inte blir stopp i avloppet som det blir hela tiden hos oss. Och det är inte det lättaste att samla ihop blött hår som klistrar sig fast mot huden.

 

Sedan har vi det här med att klä på sig.

 

1. Det är jättesvårt att inte klä sig för varmt eller för kallt.

2. Man måste variera sig och inte ha på sig samma kombinationer för många dagar på raken. Ibland tar kreativiteten slut och så blir det någon konstig kombination som inte alls passar och så får jag gå runt och känna mig ful eller i alla fall tveksam hela dagen.

3. …

 

Nej, jag kommer faktiskt inte på mer jobbiga saker när det gäller kläder. Trodde det skulle vara fler saker. När jag gjorde utredningen i våras så var en fråga om jag har problem med att klä på mig och om jag är känslig för vilka kläder jag har på mig. En del autister kan ju vara extra känsliga mot vissa texturer. Jag minns att jag svarade att jag hade ganska stora problem men att det mest var för att jag hade massor av regler (som med allt annat) för vad jag fick ha på mig. Men jag har haft svårt för att räkna upp mina regler, vet inte om det är för att det är så komplext, för att jag har så dåligt minne eller för att det trots allt inte är något medvetet tvång utan snarare går relativt mycket på automatik.

 

I alla fall, jag tror bara att det är de här två punkterna som är vad jag måste förhålla mig till. Fast om man ska se det som regler så går det ju att räkna upp massor av fler punkter. En regel för varje klädesplagg som bara får matchas med vissa andra klädesplagg förutom vid vissa undantag och så vidare.

 

Jag går vidare. Sedan, när man väl har duschat och bestämt sig för en outfit så är det dags att gå ut. Antingen kan jag promenera eller så kan jag åka buss. Och beslutet är inte så lätt. Orken säger konstant BUSS. Medan hjärnan säger att jag är lat och äcklig och kommer tappa alla mina muskler om jag inte promenerar. Dessutom är jag inte alltid så svag att jag måste åka buss längre. Jag har faktiskt känt mig väldigt stark i kroppen på senaste tiden.

 

Mina järntabletter tog slut för någon vecka sedan men jag köpte nya eftersom jag fortfarande kände mig så svag. Men nu är det bättre. Fast det där har ju gått i vågor hela tiden. Idag blev det buss i alla fall. Mest för att min sambo sa att ”Vi kan åka buss om du vill”. Klart jag inte kan säga nej då? Till slut kommer jag fram till stan i alla fall och då måste jag skiljas från min trygghet, min sambo. Han erbjöd sig att skippa träningen och följa med mig in hit men jag sa nej. Någon måtta får det lov att vara. Det är hans enda lilla tid han har för sig själv att jag vad han tycker om. Jag kan inte ta det ifrån honom. Dessutom vet jag att hans diet är beroende av att han tränar. Han tänker inte äta på kaloriunderskott utan att samtidigt träna, gör man det så riskerar man att tappa muskler.

 

Nej, det blir för mycket krångel. Klart han ska träna. Jag klarar mig alltid. Jag skriver av mig lite bara så blir det bra. Så kommer jag in till Espresso House och det är dags att beställa det ynka lilla kaffet som jag alltid beställer. Och jag får skämmas över att jag sitter här i en och en halv till två timmar på de där trettiotvå kronorna. Sedan är det dags att öppna datorn och skriva. Vad ska jag skriva om idag då? Jag skriver nästan varje dag om mig själv, mina känslor och tankar. Hur mycket kan det finnas att säga egentligen? Vad finns det kvar att skriva som jag inte redan skrivit? Jag pressade nog ur det sista i förrgår, tänker jag varje gång jag sätter mig här. Idag är dagen då orden kommer ta slut.

 

Men så kommer orden i alla fall. Jag kan pusta ut för idag. Härefter måste jag bara leva mig igenom resten av dagen. Ta mig hem med buss eller till fots, plugga, äta mat, svälja sju piller (varav fyra är rätt stora) och sedan fördriva kvällen på något sätt, vem vet hur. Suck. Och kaffet har skurit sig. Tog sojamjölk eftersom havren har skurit sig på sista tiden (fast bara lite grann). Och nu skar det sig ännu mer. Havre kanske är bäst ändå…

 

Jag sa till min terapeut igår att allting känns som ett jobb och att hela livet bara går ut på att fördriva tiden. Allt är meningslöst. När jag hörde mig själv prata så hörde jag en deprimerad kvinna. Men hemma tänker jag mest bara att det är normalt att känna såhär. Alla är lite deppiga ibland och det är väl ändå inte så farligt? Det känns som att jag ljuger när jag säger att jag är deprimerad. Men såhär har det ju alltid varit för mig. Jag har delat upp mig själv i frisk/sjuk. Ibland kan jag inte tro på att jag är sjuk, ibland kan jag inte tro på att går att inte vara sjuk.

#1 - - Ellie:

Jag kan hamna i svackor också och det tog lång tid att fatta att det inte är hela världen (tämja katastroftankar och försöka bibehålla realismen även i de stunderna = puh!) Och att det kommer bra dagar igen även om det känns skit. Hösten är en liten deppfaktor för mig med omställning av ljus och väder så det försöker jag komma ihåg och då blir det enklare att vara objektiv kring varför det (delvis) känns kass. Sen roar jag bog med saker som håller själen igång , typ googlar "angel numbers " och försöker tyda symboler i drömmar med lexikon och annat flum men som hjälper en tillbaka till att vara nyfiken på livets enklaste saker. Eller om jag ser fjädrar eller nåt djur ofta så kollar jag vad olika färger på fjädrar eller djur betyder 🤣 Lite flummigt men det funkar faktiskt. Har även en app med angel cards (ask angels) som är väldigt sympatisk. Alla sätt är bra utom dom dåliga 🙈🤣❤

Svar: Det låter som ganska bra sätt att distrahera sig på. Ska testa det, tack!
Viktoria Wahren

Till top