Känner mig tom

Tankar/känslor / Permalink / 0

Hej, det är jag igen! Redo att skriva ett färskt blogginlägg. Redo att fortsätta dagen. Dricka kaffe. Spekulera i saker. Filosofera. För det är mest det jag gör. Spekulerar och filosoferar. Ta inte något jag skriver här för sanning. Det kan mycket väl vara så som jag skriver men det kan också mycket väl vara på något annat sätt. Eller på flera sätt samtidigt. Den här gången tänker jag specifikt på vad jag skrev i förrgår och en kommentar jag fick till det. Jag tror att det är så som jag skrev att jag fastnat i att söka bekräftelse från vården och därmed vill fortsätta vara sjuk. Men det är nog samtidigt så som denna person skriver att det är en saknad av den person jag en gång var.

 

Det har gått så snabbt, den här förändringen. Jag är inte van vid att må såhär bra, jag vet inte vem jag är i den här kontexten. Och det känns tomt. Jag saknar den sjuka Viktoria för att hon varit en så stor del av mitt liv så himla länge. Jag känner mig halv och det tar nog tid innan jag kommer känna mig bekväm med att må bra. Innan jag kommer känna att det här är jag, hela jag. Jag har läst många som skrivit (och det kan hända att jag skrivit det själv) att sjukdomen är inte en del av dem/mig som person. Man är sig själv och har en diagnos. Man ska inte identifiera sig med den.

 

Men jag tänker att det nästan är oundvikligt. Och det skulle kännas som om jag förnekar min historia om jag skulle säga att det inte var en del av mig. Jag vet inte vad det skulle vara om inte en del av mig. Lever man med något som tagit upp hela ens liv över femton år så blir det en del av ens själv. Självklart är det inte hela jag, jag är så mycket mer än så. Men det behöver kanske inte vara något fel med att identifiera sig med sin diagnos/diagnoser. Det handlar delvis om att acceptera att de finns där tror jag. Det behöver inte vara något dåligt enbart. Det kan ju resultera i att man tar på sig en offerkofta antar jag och fastnar i att skylla allt på sjukdomen och inte ta något ansvar själv för sitt tillfrisknande.

 

Men återigen, är det så fel att ha en offerkofta då? Det är givetvis inte bra, men det är kanske oundvikligt. Det är kanske ett symptom som man inte själv märkt smugit sig in i ens liv. Det kan också vara så att man har märkt det och skäms över det men samtidigt inte kan sluta. Det ökar ju bara skammen och gör det svårare att klä av sig sin offerkofta om man ser det som något fult. Det behöver inte vara något särskilt alls, det skulle kunna vara en neutral betraktelse. Sedan behöver att identifiera sig med sin sjukdom inte automatiskt innebära att man har en offerkofta heller. Något som en en del verkar ta för givet.

 

Svamlar jag? Kanske. Börjar tappa bort vad det är jag själv pratar om. I alla fall. Parallellt med att jag saknar att vara sjuk och vill ha vårdens uppmärksamhet så känner jag mig också stressad över att må såhär bra och tänker ständigt att jag måste avsluta kontakten med vården. Jag kom på igår när jag pratade med en boendestödjare att jag är nog rädd för att bli övergiven av vården. Så jag vill själv försöka lämna terapin, försäkringskassan och boendestöd innan de hinner lämna mig först. Jag tror att det är så i alla fall. Samtidigt är det nog också så att jag känner att jag tar upp plats och tid för bättre behövande. Ingen av mina vårdkontakter tycker att vi bör avsluta kontakten än, dels för att jag trots allt inte är helt botad och dels för att jag inte mått bra så värst lång tid egentligen jämfört med hur länge jag mått dåligt.

 

De tror att jag behöver fortsatt stöd ett tag till och att vi alla kommer känna när det dags att avsluta. Jag vet inte om jag kommer känna det. Hur känns det i så fall? Jag tror jag känner det nu. Eller också är det som sagt bara det att jag är stressad över att ta upp plats och rädd för att bli lämnad. Hur vet man egentligen när det är dags? Jag har svårt att se objektivt på den här situationen. Jag vet inte hur pass illa jag mår. I ena stunden känns det som om att jag har stora problem fortfarande som behöver tas om hand om. I nästa känns det som att jag är helt frisk. Som det alltid varit då. Inget nytt där. Sanningen är väl att jag ligger någonstans mittemellan. Jag har uppenbarligen fortfarande problem med svartvitt tänkande.

 

Men seriöst. Det känns som att jag har fuskat när det kommer till medicinerna. Det känns inte som att mina problem är borta egentligen. Inte på riktigt. De finns ju fortfarande där, bortom medicinerna. Om jag skulle sluta ta dem så skulle jag vara tillbaka i helvetet igen. Jag är nog rädd för att falla tillbaka. Tänk om jag flyttar härifrån och måste byta läkare som inte vill förnya recepten på de här medicinerna. Eller om fem år att läkaren tycker att vi kan testa att trappa ner för att se om jag klarar mig utan. Och så gör jag inte det. Då är de väl bara att trappa upp igen antar jag… Men det känns jobbigt att vara såhär beroende av något. Tänk om det tas ifrån mig på något sätt?

 

Hm. Det är väl naturligt att känna såhär. Friskt rentav. Jag ska släppa det för tillfället och försöka att inte tänka så mycket på det. Tack allihop för att ni hänger med mig på min resa och i mina tankar. Och tack för alla kommentarer. Det känns skönt att ha någon att bolla tankar med.

Till top