Diagnoskriterier

Tankar/känslor / Permalink / 0

Jag har funderat en del sedan igår på det här med emotionellt instabil personlighetsstörning. När jag pratade med min terapeut så sa hon att mina symptom är svagare nu men att det räknas ändå. Det är ju fyra kriterier som jag tror att jag helt säkert uppfyller, men såhär i efterhand är det ytterligare två som jag är osäker på. Speciellt ”Mönster av instabila och intensiva relationer”. Jag tycker inte vid första ögonkastet att jag har särskilt instabila relationer, men alla de här kriterierna är formulerade på olika sätt på olika ställen när man läser. En annan formulering är ungefär (skriver ur ur mitt huvud som jag minns det) ”Extrem idealisering av människor omväxlande med extrem nedvärdering”.

 

För att ta ett exempel så brukade jag förr i tiden med jämna mellanrum allvarligt överväga att göra slut med min sambo (och gjorde det två gånger men han tog tillbaka mig båda gångerna) för att jag dels störde mig så mycket på saker han gjorde och dels för att jag inte hade några känslor alls för honom längre. Samtidigt kände jag regelbundet däremellan att han var den mest fulländade personen i hela världen och att jag inte på långa vägar förtjänade honom. Det klassiska borderlinecitatet ”I hate you, don't leave me” passade in väl på mig. Jag är ju inte alls på det sättet längre, jag är mycket mer stabil i mina känslor nu. Men jag känner fortfarande med jämna mellanrum att mina känslor för honom försvinner nästan helt och ersätts av irritation och frustration omväxlande med att jag känner att jag älskar honom mer än jag någonsin kommer kunna älska någon och vill vara med honom för alltid.

 

Jag får tankar på att göra slut fortfarande men jag agerar inte på dem. Förr brukade jag, om jag inte faktiskt gjorde slut, så i alla fall planera och förbereda mig inför uppbrottet. Frågade min handläggare på socialen efter gruppboende så jag skulle ha någonstans att ta vägen, skrev upp för och nackdelar med relationen och planerade vad jag skulle säga när jag skulle göra slut samt när och var jag skulle göra det. Numer så tänker jag att jag vet ju om att den här känslan kommer passera. Jag kommer att älska honom igen och om jag gör slut nu så kommer jag ångra mig och den här gången kanske han inte tar mig tillbaka.

 

När jag funderade över det här kriteriet igår så tänkte jag inte så noga på det här. Tog för givet att det är ganska normalt. Men nu när jag tänker vidare på det så vet jag inte… Det är väl normalt att tvivla ibland och att känslorna inte alltid är lika starka. Men det är kanske inte normalt att man regelbundet varje vecka pendlar fram och tillbaka mellan att älska någon så mycket att man håller på att spricka och att tvivla så mycket att tanken på att göra slut dyker upp.

 

Det är inte bara med min pojkvän jag känner såhär heller, men jag tycker det räcker som exempel. Jag känner mig trygg med honom, därför kan jag berätta det här. Det känns inte bra att prata om mina växlande känslor för människor som jag inte står jättenära. Men jag känner såhär med de flesta människor i olika mån. Oftast är mina känslor ganska extrema uppåt men inte lika extrema neråt (jag känner ofta att folk är helt fantastiska och felfria varelser som jag aldrig kommer kunna kunna jämföra mig med). Jag har tendenser att nedvärdera en del människor och tycka att de är idioter och mindre värda än mig men det händer inte lika ofta som jag bara känner att jag helt enkelt inte känner något alls för personerna och eller att jag stör mig på dem.

 

Så med det kriteriet blir det trots allt fem som jag har förmodligen har. Och fem är gränsen för diagnosen. Jag kanske fortfarande är emotionellt instabil. Fast jag vet inte. Jag kan inte avgöra det här på egen hand. Min terapeut tycker ju att jag fortfarande uppfyller kriterierna, men det känns som att vi har ju så kort tid med varandra. Hon kan ju omöjligt veta huruvida jag uppfyller kriterierna eller inte? Vi hinner ju knappt prata om någonting den där enda lilla timmen i veckan.

 

Det andra kriteriet som jag är osäker på är ”Kroniska tomhetskänslor”. Med det så har jag eventuellt sex kriterier. Men jag vet inte om jag har det. Grejen är att jag egentligen aldrig riktigt förstått vad det innebär. Enligt en definition jag läst så innebär det att man känner att man inte är någon dvs. att man inte har någon personlighet. En annan definition är att man själv och andra känns tomma och meningslösa. Jag är osäker. Ska försöka tänka tillbaka på hur det varit tidigare för mig. För enligt min terapeut så uppfyllde jag det kriteriet förut i alla fall.

 

Jag vet inte om det är det som menas, men jag minns att jag ofta kände mig tom i samband med overklighetskänslor. Eller man kan ju ha två olika typer av overklighetskänslor, derealisation (när omvärlden känns overklig) och depersonalisation (när man själv känns overklig). Och det är det senare jag pratar om. Kände mig som om min kropp bara var ett skal och att jag var fångad inuti, som att ögonen bara var ett fönster i ett fängelse. Men det kanske inte är samma sak som tomhetskänslor… Kunde känna något liknande med andra människor också, att de var robotar eller tomma skal som vandrade runt mekaniskt. Jag kände ju ofta när jag var nedstämd att allting över huvud taget var meningslöst, bland annat mig själv. Men det var inget jag fäste så mycket vikt vid, att just jag var tom. Tror jag… Jag har svårt att minnas sådant här. Eller det kanske jag gjorde. Enligt SCID-formuläret (utredningen) gjorde jag ju det.

 

Äh, jag ger upp. Jag känner mig ju fortfarande nedstämd regelbundet och tycker att det mesta är meningslöst. Men jag tror kanske inte egentligen att jag själv känner mig meningslös. Eller det kanske jag gör? Fan. Vad svårt det här är. Jag tror att det var ganska länge sedan jag kände sådana där overklighetskänslor där jag upplever att folk omkring mig är som robotar i alla fall. Fast bara jag tänker på det så börjar det kännas så nu. Det smittar av sig. Men det är inte så starkt. Äsch.

 

Och nu när jag ändå börjat tänka på det så är jag osäker på kriteriet ”Kraftiga humörsvängningar” också. Formuleras också på andra håll som ”Är affektivt instabil”. Det står som exempel ”intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar eller endast sällan några få dagar”. Läser också på ett annat ställe att ”känslorna växlar snabbt från att allt är bra eller ganska bra, till att du tycker att det mesta är mycket dåligt” samt att ”Du har svårt att se nyanserna däremellan och tolkar omvärlden utifrån den känsla som för tillfället är starkast”. Det här är också svårt. För visst pendlar jag fortfarande mellan att (oftast på kvällarna men ibland hela dagar) känna mig deprimerad, känna att allt är tråkigt och jobbigt och som att livet gör ont till att regelbundet känna mig nyfiken på livet, intresserad av allt och inspirerad att göra massor av saker. Men till viss del är det ju också normalt att känslorna fluktuerar.

 

Det är ju inte lika starkt växlande eller lika extrema känslolägen som det har varit (förr pendlade jag ju mellan att känna mig helt hög på livet och att vilja dö). Men det är fortfarande en instabilitet. Det kanske inte är helt normalt ändå att känna livet är en fest för att i nästa stund känna att det är en plåga fram och tillbaka om vartannat. Jag vet inte? Det är så mycket jag inte vet. Hittade förresten ytterligare en beskrivning av tomhetskänslor nu; ”Du kan känna dig ensam och missförstådd”. Så kände jag mig ju absolut förr i tiden i alla fall. Tror inte att jag känner mig särskilt ensam eller missförstådd nuförtiden dock. Eller missförstådd känner jag mig nog i och för sig med jämna mellanrum… Men ensam? Jo, kanske lite grann. Men inte alls så mycket som förr. Nej, jag tror inte jag uppfyller det kriteriet. Inga kroniska tomhetskänslor. Men totalt sett sex kriterier nu då enligt mina beräkningar. Förmodligen. Kanske. Som sagt, min terapeut tycker att jag fortfarande är emotionellt instabil. Jag kanske ska lita på henne.

 

Till top