Bända på regler

Tankar/känslor / Permalink / 0

Triggervarning, ångest och ätstört beteende

 

Hej mina vänner, idag måste jag återigen skriva om något som inte är särskilt kul. Jag hade världens ångest igår. Alltså verkligen ångest från helvetet och mer. Hela kroppen skakade och jag sparkade benen vilt omkring mig. Tankarna var svarta som sot, hatade allt och alla och det fanns ingen mening i någonting. Stod inte ut och ville dö för att bli kvitt den psykiska smärtan. Och mitt i alltihop så började jag hetsäta (eller jag tror att det räknas som hetsätningen i alla fall, rätta mig om jag har fel), hade panik och det kändes som att hur fort jag än åt så gick det inte tillräckligt snabbt. Och det gick inte att sluta äta. Jag åt en halv påse med rostade mandlar, en stor proteinshake med en halv mixad banan i, en stor vitlöksbaguette, två polarbröd med massor av pesto på, en stor skål med flingor och havremjölk och två glassar (en magnumkopia och en ben n jerry-kopia, en sådan som är två kakor med glass emellan). Har ingen aning om hur snabbt jag åt, det kändes som att det gick oändligt långsamt men jag tror att det tog kanske tjugo minuter.

 

Allt som allt höll den här ångesten i sig från kanske klockan ett till klockan sju på kvällen. Men jag hade lättare ångest redan från klockan tio på morgonen och det fortsatte efter sju också fast mildare. Gick och la mig klockan åtta tror jag och somnade som tur är direkt. Är såååå tacksam över att gårdagen kom till ett slut, det något av det vidrigaste jag varit med om. Har känt såhär i korta episoder tidigare i mitt liv också men jag hade glömt hur det kändes. Nu känner jag bara att det är så sjukt att jag VILL må sämre. Bara för att jag är rädd för att bli övergiven av psykiatrin. Jag tror inte att någon som har färskt i minnet hur det känns att må riktigt dåligt psykiskt frivilligt skulle försöka att bli sjukare. Men det är ju det som är grejen, mitt minne är alltid som en tjock dimma. Jag får verkligen anstränga mig för att minnas vad jag gjorde igår, förra året eller när jag var tio år gammal.

 

Ofta kommer jag inte ihåg över huvud taget om jag inte blir påmind av någon, antingen genom stimuli (som fotografier, dofter eller platser) eller genom att någon helt enkelt berättar för mig vad som hänt. Klockan är 12.34 och jag har inte ätit någon frukost. Har heller inga planer på att göra det. Vill helst inte ha någon middag heller på grund av allt det där jag åt igår. I flera timmar efter hetsätningen hade jag en stark längtan att spy upp det jag hade ätit. Men jag lät bli för att precis innan hade tagit en ångestdämpande tablett och jag ville inte spy upp den. Dels är det inte bra att spola ner mediciner i toaletten och dels ville jag ju såklart att den skulle verka på mig. Tog min maxdos ångestdämpande, tre stycken stesolid med kanske två timmar emellan varje. Ingen aning om hur mycket de hjälpte, jag mådde ju fullständigt katastrofalt ändå men jag hade kanske mått ännu sämre utan stesoliden. Vem vet.

 

I alla fall. Man kan ju tycka att efter hetsätningen och ångesten den medförde och det faktum att jag nu är påmind om hur hemskt man faktiskt kan må, att jag skulle börja äta normalt idag. Att det skulle bli ett slut på min besatthet av att må dåligt. Men rädslan för att bli lämnad är större. Och det spelar ingen roll vad min terapeut och psykiater säger. Jag är lika rädd ändå. När jag pratade med min terapeut i onsdags så gick vi igenom alla diagnoskriterierna tillsammans och tanken var att hon skulle motivera varför jag fortfarande uppfyllde dem. Hon tyckte att jag uppfyllde samtliga som jag uppfyllde när jag första gången gjorde utredningen, det vill säga åtta av nio kriterier. Det nionde kriteriet är aggression. Och hon sa att egentligen är det dåligt formulerat i diagnosmanualen eftersom aggression kan riktas inåt mot en själv också och i det fallet skulle jag uppfylla samtliga kriterier.

 

Jag känner mig handfallen och missförstådd. Jag sa att impulsiv är jag väl ändå inte? Och hon svarade att jag förvisso inte agerar på mina impulser men att jag fortfarande visar att jag har destruktiva impulser som jag kämpar mot i huvudet. Jag svarade att de är ju mestadels självskadeimpulser och dem får man ju inte räkna under impulsivitet eftersom självskadebeteende är ett eget kriterium för sig. Det skulle vara som att räkna det två gånger. Och hon sa att det förvisso var sant men att hon bedömde att det räknades ändå. Hon sa dessutom att de inte är så hårda med vem som får gå i MBT och inte, det skulle inte göra något om jag inte uppfyllde de exakta antalet kriterier som behövs. Det viktiga är om de skulle bedöma att jag är i behov av hjälp och att jag skulle ha nytta av terapiformen.

 

Och så har vi de övriga kriterierna. Jag sa att jag är osäker på om jag har tillräckligt starka humörsvängningar t.ex. och berättade att flera som jag pratar med om mina kriterier har sagt att de också känner igen sig i vad jag berättar. Och jag tänker att de har ju inte emotionellt instabil personlighetssyndrom. Om de känner igen sig, varför har då jag diagnosen och inte de? Antingen bör vi alla vara diagnosticerade eller så är ingen det. Och hon svarade något i stil med att det alltid är fråga om en skala. Jag är inte skild från friska människor, vi är alla likadana i viss mån. Men man kan ha olika personlighetsdrag eller symptom i olika hög grad. Det kan besvära en olika mycket. Hon envisas ju också med att säga att jag har ett depressivt personlighetssyndrom fast det inte finns i diagnosmanualen längre. Jag har påpekat det för henne men hon säger att man fortfarande kan använda det i journalen för att det är ett sätt att förstå min problematik.

 

Och jag stör mig så mycket på när hon pratar om det på det här luddiga, svävande viset. Jag vill ha tydliga avgränsade regler. Antingen så är man psykiskt sjuk eller så är man det inte. Antingen har man en diagnos och därmed tillgång till t.ex. MBT eller så har man det inte. Jag vill ha en förutsägbar värld där jag har kontroll över saker och ting. Står inte ut med den här osäkerheten i allt. Min sambo säger att min terapeut är ju erfaren och att hon behöver kanske inte hålla sig inom ramarna. Det är som med allt annat, när man är ny på något så är det jätteviktigt att följa reglerna till punkt och pricka. Men allteftersom man blir duktigare på något så kan man bända på dem, gå utanför stigarna och improvisera mera.

 

Min terapeut är relativt gammal, högutbildad och ja erfaren. Hon vet förmodligen vad hon gör. Men jag KAN inte lita på henne. Det känns som att hon töjer för mycket på reglerna. Det gör att jag inte kan lita på vilka diagnoser jag faktiskt har. För jag måste veta. Har alltid, sedan tonåren varit besatt av diagnoser. Har både då som nu jättesvårt för att se på mig själv objektivt. Pendlar starkt mellan att på riktigt tro att jag är helt frisk, utan några problem och obotligt sjuk med tusen diagnoser. Och att ha en såhär instabil självbild tär på mig. Jag blir tokig, jag måste få veta vem jag är. Måste få reda på hur verkligen ser ut, hur min spegelbild ser ut. Men jag är blind. Eller kanske snarare är min blick förvrängd av hallucinationer.

Till top