Är jag deprimerad?

Tankar/känslor / Permalink / 0

Jag har ångest av någon anledning. Kan vara för att jag glömde min korthållare hemma när jag bytte väska så nu kan jag inte förtidsrösta som jag hade tänkt och ej heller åka buss hem om jag skulle vilja det. Vilket det känns som att jag vill för jag var rätt trött på vägen hit. Dessutom är den här väskan jag bytte till rätt ful. Men min vanliga väska hänger snett på ryggen hur jag än justerar banden och tyget är söndertrasat nere i svanken så de skrapar mot mina kläder och förstör tygen där. Vad ska jag ta mig till?

Till sist har vi också det faktum att det känns som om jag bara håller ut. Förr eller senare kommer jag att krascha. Eller det kanske jag inte kommer, jag är rätt stabil. Jag klarar av det här livet. Jag kanske behöver någon dag ledig här och var men det är allt. Jag har bara den här känslan av att ”Jag orkar inte mer”. Men sedan gör jag saker ändå och det går (för det mesta). Det tar emot men det går. Jag pratar om pluggandet till högskoleprovet främst men även t.ex. bokskrivandet, sväljande av tabletter, umgänge med folk, att sitta hemma och bara vila, vika tvätt och gå till Espresso House.

Jag har lust att åka buss överallt och bara titta på sitcom-serier. Jag orkar inte gå och jag orkar inte engagera mig i djupare historier. Jag åker ju redan en del buss jämfört med för två år sedan, men å andra sidan kanske jag inte kom iväg till stan alls innan jag skaffade busskort? Och jag tittar knappt på något annat än sitcom-serier just nu. Men det känns fel, jag vill vara en person som är mer fysiskt aktiv och som tittar på mer intellektuella serier. Jag försöker pressa mig själv till att röra mig mer, titta på mer komplicerade serier, plugga fast jag inte orkar, gå till gymmet fast jag inte vill, skriva böcker fast jag någonstans tänker att böckerna i slutändan ändå inte kommer bli något att ha.

Har jättesvårt för att skriva i bloggen också. Känns som att jag inte har någon inspiration. Eller jag vet inte, det är som att jag har tappat gnistan kanske. Jag har massor av saker att skriva om egentligen, mitt liv är ändå relativt händelsefyllt och jag har jämt massor av tankar. Men orden kommer inte ut. Det är samma med allt annat också egentligen. Jag har kapaciteten att göra bra saker men det går ändå trögt. Jag har ju till och med haft svårt att samtala med folk (även fast vi är två bara). Jag har saker att säga men jag kommer inte på något när det väl gäller. Det är lite som att jag har en prestationsångest som hindrar mig i allt jag gör. Kanske? Jag vet inte.

Jag var och dansade i onsdags förra veckan när det var öppet hus och i slutet av klassen hade vi lite freestyle och jag kunde inte komma på ett enda danssteg. Nu är just street kanske inte min starka sida men jag älskar ju improvisation, vilket är jazzens och den moderna dansens motsvarighet. Och jag är rätt bra på det också. Eller var förut i alla fall. Något kom det ju ur mig men jag kände mig kraftigt hämmad. Det var som att jag plötsligt inte kom ihåg hur man freestylade. Som att jag aldrig gjort det förut. Det fanns ingen originalitet eller lekfullhet över huvud taget i mina rörelser. Jag skämdes.

Jag kom just ihåg att jag hade världens flow när jag började med den här nya boken i och för sig. Men det var verkligen ett undantag och jag känner redan det där motståndet igen. Det känns som att det är ingen idé att jobba på det här projektet för jag kommer ändå inte kunna avsluta det. Och även om jag avslutar det så kommer det vara alldeles för dåligt för att kunna sälja. Är det här depressiva symptom som jag beskriver? Jag vet inte vad det är. Det kanske är det. Men jag känner mig fortfarande så skeptisk till det här med depression. Jag mår ju så bra? Hur kan jag vara deprimerad? Jag skrattar, jag dansar, jag skriver, gymmar, lagar mat. Jag har normal aptit och sömnrytm.

Googlade lite på kriterier för depression och utifrån vad jag själv kan observera så tror jag inte ens att jag har en mild depression. Jag har nog ingen depression alls. Klistrar in kriterierna för lindrig depression nedan:

 

”A. Generalkriterierna är uppfyllda.

 

  • B. Minst två av följande tre symtom måste finnas:

    • sänkt grundstämning till den grad att det definitivt kan anses onormalt för individen i fråga, närvarande större delen av dagen, nästan varje dag, knappast påverkbart av omständigheter och med en duration av minst 2 veckor

    • brist på intresse för eller glädje av aktiviteter som normalt upplevs som lustfyllda

    • minskad energi eller ökad utröttbarhet


  • C. Ett eller flera ytterligare symtom skall finnas för att ge ett totalt antal av minst 4 symtom:

    • brist på självtillit eller självförtroende

    • omotiverade känslor av självförebråelser eller svåra och inadekvata skuldkänslor

    • återkommande tankar på döden eller självmord eller självmordsbeteende

    • klagomål eller bevis på försämrad förmåga att tänka eller koncentrera sig, såsom obeslutsamhet eller tveksamhet

    • förändrad psykomotorik med agitation eller retardation (subjektivt eller objektivt)

    • sömnstörningar av någon form

    • förändrad (minskad eller ökad) aptit med åtföljande viktförändring”

Så, sänkt grundstämning har jag nog, det skulle man kunna säga. Brist på intresse eller glädje av aktiviteter stämmer också, så även minskad energi. Vad gäller C, jag har eventuellt lite brist på självförtroende, men inte så farligt mycket egentligen. Osäker på om jag uppfyller den eller inte. Skuldkänslor har jag inte heller så mycket av, det brukade jag ha hela tiden förut men nästan aldrig längre. Lite grann kanske. Inga tankar på döden. Eller lite grann ibland, men det är mest för att det är ett så invant spår i hjärnan att det är svårt att låta bli att halka in på någon gång ibland. Men jag vill absolut inte dö. Jag har dock svårt med koncentrationen. Förändrad psykomotorik vet jag inte vad det innebär, men tror inte det är något fel på den vad gäller mig. Inga sömnstörningar eller minskad/ ökad aptit.

Så jag uppfyller eventuellt tre kriterium på B och ett på C. Däremot dystymi i och för sig som jag hittade längre ner på samma sida… Jag har ju pratat om det tidigare, jag uppfyllde ju varenda kriterium för depressiv personlighetsstörning för två år sedan. En diagnos som ju inte finns längre, men dystymi är väl det närmsaste som finns. Kriterier för dystymi:

”Med dystymi förstås en relativt låggradig depression med mer än två års duration. Här är grundkraven desamma i både ICD-10 och DSM-IV. Tillståndet förklaras ej av kronisk egentlig depression eller av en egentlig depression i partiell remission.

Minst 3 av följande symtom under någon del av depressionsperioden:

  • minskad energi eller aktivitet

  • sömnstörningar

  • brist på självförtroende eller känslor av otillräcklighet

  • koncentrationssvårigheter

  • ofta gråtmild

  • libidominskning eller brist på intresse för andra njutningsfyllda aktiviteter

  • känslor av hopplöshet eller förtvivlan

  • upplevd oförmåga att klara av rutinmässiga ansvarsområden i det dagliga livet

  • pessimism om framtiden eller grubbel om det som varit

  • social tillbakadragenhet

  • minskat talflöde

DSM-IV kräver vidare minst två av symtomen:

  • minskad aptit eller för stort intag av mat

  • för lite eller för mycket sömn

  • brist på energi eller svaghetskänsla

  • nedvärderande av sig själv

  • koncentrationssvårigheter eller obeslutsamhet

  • hopplöshetskänslor”

 

Dystymi kan jag nog mycket väl ha. Minskad energi/aktivitet; check (även om jag har högre aktivitetsgrad nu än tidigare så är den fortfarande mycket mindre än den har varit tidigare i mitt liv). Sömnstörningar; nej. Känslor av otillräcklighet; check, fast bara lite grann. Koncentrationssvårigheter; check. Ofta gråtmild; nej. Libidominskning; absolut check med tanke på min obefintliga sexlust. Känslor av hopplöshet; check, fast även den bara lite grann. Upplevd oförmåga att klara av det dagliga livet; check, det är ju det jag i princip menar med att det känns som att allt kommer krascha snart. Den ständiga känslan av ”Snart orkar jag inte mer”. Pessimism om framtiden/ grubbel; jadå (till det första). Jag har ju hopp, men ändå kan jag inte låta bli att tänka att allt kommer gå åt helvete och att det inte är någon idé att ens försöka. Grubbel sysslar jag inte mycket med eftersom jag fortfarande faktiskt har svårt att minnas mitt liv. Hej, dissociationer!

Social tillbakadragenhet; check. Inte lika mycket nu dock som det varit, men fortfarande ganska tillbakadragen ändå. Minskat talflöde; nej. Minskad aptit; nej. För lite/ för mycket sömn; nej. Svaghetskänslor; stor check på den. Nedvärderande av sig själv; ja, lite grann. Inte farligt mycket dock tror jag? Koncentrationssvårigheter; check. Hopplöshetskänslor; check, fast återigen inte så farligt mycket. Så mellan tre och åtta kriterier ungefär uppfyllda i första spalten och två till fyra i spalt två. Och ja, det har pågått under längre än två år. Det har väl pågått sedan jag var nio år gammal eller något.

Oj, nu har det här blivit ett ganska långt inlägg plötsligt. Kanske ska avsluta. Kul att skriva lite ändå. Och samtidigt, skönt att det är över. Jag lyckades, nu kan jag slappna av till imorgon. Eller till jag lagt ner datorn i väskan, för sedan ska jag ta mig hem (jobbigt), plugga (jobbigt), hitta på någon mat att äta (jobbigt), döda tid resten av kvällen (stark ångest på den punkten). Önska mig lycka till!

Till top