Ångest hela dagen

Tankar/känslor / Permalink / 1

Jag har så mycket ångest, jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Och mina ångestdämpande tabletter har tappat i effekt, jag har väl använt dem för mycket. Men de senaste månaderna har jag bara tagit max en per vecka eftersom jag började märka att jag utvecklade en tolerans för det. Åt dem inte alls under två månader för att kunna få tillbaka effekten till och med. Men det har knappt alls gjort någon skillnad. Och jag känner att jag har lite svårt att koncentrera mig när jag skriver nu också. Tog en sömntablett igår för att kunna gå och lägga mig tidigare, tror klockan var sju eller åtta. Hade så mycket ångest så jag orkade inte vara vaken. Därför är jag dåsig idag. Den fungerade inte ens särskilt bra. Låg och halvsov fram till klockan tio, halv elva i alla fall innan jag somnade på riktigt. Det var väl då risperdalen kickade in, min dagliga medicin som bland annat gör att jag sover ordentligt.

 

Jag kan inte sluta tänka på mat heller. Känner fortfarande att jag vill börja hetsäta hela dagarna i ända. Vill bara äta, äta, äta. Åt lite mer under mina två halva ätardagar än vad jag hade tänkt mig att jag skulle göra. Det är väl okej egentligen men jag har ångest över det. Tråkigt nog blev det inte så gott med korvarna som jag hade tänkt mig heller. Korvarna var torra och fettsnåla och majonnäsen hade den där konstiga bismaken som liknar papper lite grann. Och den rostade löken skar upp hela mitt tandkött så det gjorde ont hela kvällen. Brödet var gott i alla fall. Och senapen. Och löken var också god även om den gjorde ont. Gjorde slut på nästan en halv burk med (äggfri) majonnäs och nästan hela paketet med rostad lök. Och det är nog en hel del fett i den löken.

 

Och så var det inte ens gott! Förstå vad ångest jag har över det. Så många onödiga kalorier som jag kunde använt på något godare. Jag är så kräsen, jag vill att allt ska vara perfekt annars går jag under av besvikelse. Smakar inte maten fantastiskt så får jag ångest över att ha ätit den. Lyckas jag inte få till en perfekt outfit för dagen så har jag ångest över det och känner mig fulast i världen. Skriver jag inte en perfekt scen till boken så skäms jag över att jag ens började försöka skriva och vill kasta alltihop. Jag behöver verkligen jobba på att sänka mina förväntningar på saker och ting. Jag vet bara inte hur jag ska göra.

 

Och så har jag ångest när jag ute och går. Det är så mycket att hålla reda på. Jag måste gå i takt med min sambo som inte alltid tar lika långa steg som jag gör och då hamnar jag ur takt hela tiden och måste justera. Sedan är det alla brunnar, streck vid övergångsställen och trottoarkanter som bildar linjer på marken som jag inte får kliva på. Nu när det är höst så ligger det tusen löv och kvistar på marken också, löven har ju också linjer som strålar ut på marken och som jag måste undvika. Och så ligger kvistarna ibland i trianglar, inbillar jag mig i alla fall, och då måste jag kliva i dem. Annars blir det fel. Men jag kan omöjligt undvika att kliva på alla linjer, de är för många och det går för fort när man ska färdas framåt hela tiden. Så jag gör undantag, men jag måste tänka i huvudet att jag inte kliver på linjerna fast jag egentligen gör det. Måste i fantasin flytta lite på linjerna så att de hamnar utanför mina fotavtryck. Jag har kanske inget superstrikt tvångssyndrom men det är stressande. Det är mycket att hålla reda på i huvudet. Det tar mycket koncentration och energi.

 

Och jag har ångest över att ha blivit vegan. Eller å ena sidan känner jag mig stolt och duktig. Men å andra sidan har jag blivit så besviken över smaken på så mycket av det jag ätit sedan jag blev vegan. Vissa saker är ju säkra kort, som frukost. Havregrynsgröt med äpplen eller flingor med havremjölk. Eller bröd med vegansk pesto och vegansk ost. Det är gott. Men den där majonnäsen alltså… Och korven. SÅ besviken. Och pajen jag gjorde blev okej, ”äggstanningen” stelnade aldrig tyvärr så den blev ganska rinnig. Och så blev det lite väl salt. Och för lite pajdeg. Pajdegen är ju det godaste på alla pajer, salta som söta. Det har inte så mycket att göra med veganskt eller inte dock, nästa gång gör jag ett och ett halvt recept på pajdegen helt enkelt. Men ändå. Så besviken över så mycket. Jo den där tiramisulatten också. Besviken. Det var för lite smak i den, för lite sirap, för lite sötma. Och så tog den slut alldeles för snabbt.

 

Och så den veganska Ben n Jerryn. Tror de använder mandel som bas. Mandelglass har en konstig bismak, tycker bättre om havrebaserad glass, den smakar mer som vanlig glass. Havre över lag är alltid det godaste tycker jag. Har testat den där dyrare mandelmjölken och kokosmjölken. Men havredryck är fortfarande bäst. Soja fungerar om man blandar ut det med saker men inte att dricka som det är. Tycker för övrigt att Ben n Jerryn var för lite söt också. Det var för mycket salt jordnötssmör. Och den var för torr, saknade deras kladdiga signalement. T.ex. karamellsås eller chokladfudge-bitar. Vad som helst, bara lite kladd är allt jag ber om. Och sötma. Ska testa den andra smaken nästa gång. Tror bara det finns två veganska Ben n Jerrys i Sverige va? Tror den andra har chokladfudge i sig. Hoppas på bättre smak på den. Fast jag åt ändå upp hela, den var okej. Och jag är väl lite bortskämd som alls kan äta Ben n Jerry.

 

Jag har ångest över boken också. Försökte skriva den första scenen igår men kom inte särskilt långt. Den blev jättedålig verkligen. Önskar jag kunde skriva mer som Kerstin Thorvall. Läser hennes bok ”Det mest förbjudna” just nu och tycker den är fantastisk. Fast jag har ändå svårt att läsa den. Jag har återhämtat mig väldigt fort från mitt utmattningssyndrom. Men jag vet inte om jag någonsin kommer kunna läsa på det sätt jag brukade läsa innan. När jag kunde sträckläsa en hel dag. Fast det kan också bero på ångesten, att det blir svårt att koncentrera sig. Har svårt för att försvinna in i saker över lag. Ångesten hindrar mig alltid. Håller mig ständigt uppmärksam på dess närvaro.

 

Funderar på att be min terapeut skriva upp mig på kölistan till DBT förresten. Den andra terapiformen som utvecklats specifikt för EIPS. När jag först fick diagnosen och min terapeut upplyste mig om terapiernas existens så sa jag nej till DBT för att det inte finns här i Nyköping. Just då hade jag aldrig klarat av att pendla till en annan stad. Så var det ju under en lång tid. Men nu är det annorlunda, jag tror att jag skulle kunna klara av det. Sedan vet jag ju inte om jag över huvud taget skulle kunna få en plats med tanke på hur bra jag ändå mår. Det känns som att MBT skulle vara lättare att komma in på eftersom de känner mig här och kanske bedömer mig snällare. DBT:n är ju på en helt annan mottagning. Och utifrån vad jag hört så är den ganska inriktad på självskadebeteende och jag självskadar inte ens just nu. Så de kanske säger nej. Men det skadar ju inte att ställa sig i kön ändå tänker jag. Man vet aldrig hur man kommer må om ett år eller två. Jag kanske behöver terapin då och de kanske säger ja. Det kanske hjälper mig. Vi får se.

 

Vet inte hur jag ska göra med boken jag skriver på. Är så nedslagen över gårdagens försök att skriva. Tror jag ska försöka igen men jag måste samla lite krafter först. Återhämta mig från besvikelsen. Jaja. Vi får se med alltihop. Hela livet. Vart det bär.

Skinn som spricker

Tankar/känslor / Permalink / 0

Jag sitter på Espresso House igen. Dricker en americano med havremjölk. Känner mig less på livet. Orkar inte vara här, vill inte ha kaffe, vill inte skriva. Men jag vet inte vad annars jag ska ta mig till. Det är en känsla som förföljer mig. Jag trivs inte med någonting jag gör men jag vet inte vad annars jag ska göra. Så jag fortsätter. Går hit, dricker mitt kaffe, skriver. Pluggar, lagar mat, tittar på tv-serier, duschar. Går upp på morgonen och klär på mig. Igen och igen och igen.

 

Idag har havremjölken skurit sig rejält och någon står och gungar mot andra sidan av halvväggen som jag lutar ryggen mot. Mycket irriterande. Fast jag orkar inte riktigt uppbåda någon irritation. Har för mycket ångest. Nu slutar väggen att gunga i alla fall, kaffet blev färdigt. Har disken bakom mig. Disken där de gör kaffet alltså, inte smutsdisk. Det är inte bra med ord som har dubbla betydelser. Jag gillar det inte. Blir alltid så osäker på om folk förstår mig. Om jag borde förtydliga eller inte.

 

Kom på att min kompis som är vegan sagt att chokladbollarna här är veganska. Så det fick mig att fundera över om inte andra chokladsaker här också kan vara veganska. Och jo minsann! Mockalatten går att göra vegansk om jag inte läst fel i ingredienserna. Tjoho! Då har jag tre smaksatta lattar att välja mellan. Är sjuk sugen på kött idag. Och igår kväll. Min sambo förberedde köttfärssås som han ska äta idag på sin ätardag. 500 g köttfärs som han ska äta i en portion men spaghetti och en vitlöksbaguette säger han. Herregud. Men alltså det luktade så gott när han stekte köttet. Det var magiskt. Fast det var också stek lök som luktade så det var en del av magin. Men så stekte han det ju i smör också, så trots allt var den mesta doften inte vegansk.

 

Och idag ska ju jag äta sojakorv i french hotdog-bröd. Det ska bli supergott men jag kan inte sluta tänka på ”äkta” korv, tjock fet korv med hårt spänt skinn som spricker när man steker det. Varför kan man inte göra sojakorvar med sådant skinn? Och som är lite fetare? Sojakorv är så fettsnålt. Herregud, låt veganer leva lite. I alla fall sojakorvarna från Hälsans kök. Det hörs ju på namnet att det ska vara fettsnålt. Den här gången har vi köpt från Anamma istället, hoppas att de är fetare. Men jag kan inte sluta tänka på korv i alla fall. Skinn som spricker och fett som rinner. Jag försöker avbryta mina tankar genom att tänka på de stackars grisarna som aldrig får se solens ljus, som inte har någon lera att vältra sig i och som säkert tas alldeles för tidigt från sin mamma och lever på alldeles för små ytor.

 

Försöker tänka på den ångest de förmodligen känner sekunderna, minuterna innan slakten. De förstår nog vad som är på väg att hända. Att det inte direkt är något spa på gång. Men så känner jag skinnet som spricker mellan mina tänder och fettet som rinner ner på tungan. Jag tror jag är lite smått beroende av kött. Det känns inte friskt att längta såhär mycket efter kött och samtidigt veta var det kommer ifrån. Eller vi har ju under många tusen år ätit kött, mänskligheten alltså. Det är ju naturligt för oss. Men ändå. Jag äcklas av mitt eget sug. Jag hoppas att det här är något som blir bättre med tiden. Om jag är vegan i ett halvår så kanske köttsuget avtar.

 

Det är inte som att veganlivet är direkt tråkigt heller. Det finns massor av gott som jag fortfarande kan äta. Frukt, latte, sojakorv med bröd, chokladbollar, linsgrytor, äppelpajer och till och med vegansk ost finns så man kan göra riktiga hamburgare och pizzor. Men ändå räcker det inte. Människan är girig. Man vill alltid ha mer. Fast i början av dieten i vintras så ville jag inte ha mer. De första månaderna var jag knappt alls sugen på godsaker och kände inget behov av att frossa på lördagarna. På tal om pizza så kanske jag skulle ta och göra en pizza med den resterande osten jag har… Köpte den ju till hamburgarna förra veckan och har använt halva nu till ”äggstanningen” i en spenat och champinjonpaj jag gjorde för några dagar sedan. Det är ju gott att ha på mackan som det är förstås, men man kan ju passa på också. Jag lär ju inte kunna köpa pizza på pizzeria direkt.

 

Jag tränade förra lördagen. Idag tränar jag inte. Förresten. Tränade nästan två gånger i veckan under två veckors tid eller så. Hade sjukt mycket ångest då men kände mig samtidigt stolt. Nu orkar jag inte mer. På tal om ångest förresten så tror jag att den har blivit värre på sistone. Alltså de senaste månaderna menar jag då. När folk har frågat så har jag sagt att jag tror att det var chocken av att må så bra som hindrat mig från att se hur dåligt jag trots allt fortfarande mår. Alltså, att jag mått lika dåligt som jag gör nu hela sommaren bara att jag inte kunnat se det för att skillnaden mot hur dåligt jag mått tidigare varit så stor. Det är kanske delvis sant. Men jag tror också att jag mår sämre nu. Jag har mer ångest. Jag har ångest hela dagarna. Jag kommer inte ihåg men jag är inte ens säker på att jag hade kvällsångest i början av sommaren. En lång period så hade jag nästan ingen ångest alls.

 

När jag kom in till terapeuten och hon frågade mig hur jag mådde så svarade jag bara att jag mådde bra. Jag hade ingenting att berätta. Nu tar samtalsämnena inte slut. Så det var inte bara medicinen. Det var också något annat som gjorde att jag mådde extra bra en period. Det var kanske terapin och mitt arbete i den. Eller så var det bara de typiska svängarna i min EIPS. Man kan ha längre perioder där man mår bra inom ramarna för diagnosen. Jag har mått bra längre tid än såhär tidigare i mitt liv trots att en personlighetsstörning inte lämnar en. Det är inget man har och sedan inte har och sedan har igen. Det finns utrymme för att måendet kan svänga. Tror jag. Citera mig inte på det här.

 

Buhu. Jag vill inte att det här blogginlägget ska ta slut för min sambo är inte tillbaka från gymmet än och jag vill inte skriva på boken. För varje uppgift som är klar så har jag en spärr. Först var det synopsisen och sedan karaktärsanalyserna, sist var det listan med scener. Spärr efter spärr efter spärr. Men när jag väl kommit igång så är det lättare. Men det är läskigt att gå vidare till nästa steg. Min sambo har ju ätardag så han ska köpa en smaksatt latte när han är färdig på gymmet. Så jag måste i alla fall sitta kvar här ett tag. Något måste jag ju göra. Är så rädd att boken ska bli dålig bara. Känns bara inte som att jag är född till att bli författare. Vet inte om det är min grej. Jag känner mig inget bra på det. Suck. Men jag ska försöka.

Saker min terapeut försökt förklara

Tankar/känslor / Permalink / 0

Hej, hallå. Det är jag igen. Jag sitter på Espresso House med en Tiramisulatte och njuter. Tiramisu var den enda jag kunde hitta av de smaksatta lattarna som går att göra vegansk. Men sedan kom jag på vanilj när jag kom hit, den fanns inte på hemsidan men den måste väl kunna göras vegansk? Ah, nu blev det tiramisu i alla fall, den har jag i alla fall kollat upp så det är ett säkert kort. Har ändrat mitt dietupplägg igen. Det finns ingen direkt forskning som stödjer att det är bättre med en ätardag där man frossar snarare än att man sprider upp godsakerna över veckan. Men enligt min sambos erfarenhet och flera på nätet som han läst om så är det det. Jag hängde inte med i varför men det finns en risk att kroppen sparar kalorierna som fett om man sprider ut det. Om man äter lika många kalorier fast under en kort period bara så kan det vara så att kroppen bränner upp dem på en gång bara.

 

Jag tar det säkra före det osäkra. Men jag tycker inte om att ha en ätardag för det känns alldeles för mycket som hetsätning. Jag får ångest av att trycka i mig så mycket det bara går under en dag. Men två dagar är ju också en ganska kort period och borde inte göra någon skillnad. Så nu har jag två halva ätardagar istället. Tänkte dricka den här tiramisulatten och äta en vegansk ben n jerry ikväll. Kanske hela till och med. Sedan ska jag äta sojakorv med bröd och massor av majonnäs och sötstark senap imorgon till middag och så en påse micropopcorn till det. Det blir bra. Egentligen skulle jag nog kunna äta ytterligare något mer onyttigt. Men jag får se. Jag vill inte frossa som sagt.

 

Dock känner jag mig inte så rädd för att äta längre. Det har nästan svängt om åt andra hållet nu. Vill bara äta hela tiden och skiter i om jag går upp lite i vikt bara jag inte går upp hela vägen till 80 igen där jag var när jag började banta i januari. Mat är gott, jag har ingen lust att restriktera längre. Eller nästan i alla fall. Är fortfarande lite rädd för att gå i vikt, vill inte egentligen. Men jag äter på balans nu i alla fall tror jag. Förhoppningsvis går jag varken upp eller ner mer i vikt nu. Jag tror att kroppen inte riktigt återhämtat sig dock från min ätsvacka. Är hungrig hela tiden och det känns nästan hela tiden som att jag ska tappa kontrollen och börja hetsäta. Men just därför tillåter jag mig själv att äta extra mellanmål och lite större måltider. För att undvika att tappa kontrollen. Jag vill ge kroppen det den behöver nu.

 

Kommer direkt från arbetsterapin och har sytt fast en bit av en rosett på en blus jag haft hemma och inte använt på två år för att den varit trasig. Fick jättebra hjälp med det, de är så duktiga och snälla arbetsterapeuterna! Förra gången fick jag hjälp att laga min rejvklänning också som jag klippt ett coolt mönster i men råkat klippa lite för mycket i. Så vi sydde igen några ställen. Har också fortsatt på mitt broderi som jag började med första gången jag kom dit. Det är en cirkel med lite smultron och blad. Har funderat länge över vad jag ska göra med det när jag är klar. Vad gör man med ett broderi i moderna tider? Jag kan inte göra en duk av det eller hänga upp på väggen, det känns alldeles för omodernt. Men så kom jag på det för några dagar sedan. Jag kan göra en tygpåse och sy fast broderiet som dekor! Och så kan jag använde påsen när jag handlar mat t.ex. istället för plastpåsar. Miljövänligt och fint, dubbel vinst.

 

En liten uppdatering om måldagboken förresten kan kanske vara på sin plats. Jag använder den inte alls kan jag meddela faktiskt. Höll på några veckor men jag skrev ju i princip samma sak varje dag; har inte petat mig i näsan, försökt mitt bästa att dämpa ner ticsen, pluggat två pomodoro och läst i psykiatriboken t.ex. Lite olika andra saker var det ju också. Någon dag då och då skrev jag att jag hade utmanat mig genom att vara social eller åkt iväg på någon aktivitet. Men det kändes bara så meningslöst. Jag fick inte ut något av det egentligen. Angående pomodoros förresten så har jag slutat med det. En liten påminnelse om vad det är för något; man sätter en klocka på 25 minuter och pluggar intensivt den tiden och slutar när klockan ringer. Och det är en pomodoro. Sedan vilar man fem minuter innan man kör nästa. Det är alltså en studieteknik och jag tyckte det fungerade jättebra i början.

 

Men jag har bara fått alltmer ångest med tiden när det är dags att plugga till högskoleprovet. Upptäckte när jag började med psykiatriplugget att det var SÅ mycket skönare att läsa och skriva i min egen takt utan att ha en klocka som stressar en. Så jag testade till slut att plugga även till HP utan klocka och det har tagit bort en betydande del av min ångest. Jag tror inte att jag är en person som presterar bra under press. Jag behöver få ta den tid jag behöver. Men själva provet kommer ju att vara på tid och inte bara det, utan ganska stark tidspress dessutom. Så när jag övar och gör uppgifter på hpguiden så går ju de tyvärr på tid. Och det är väl bra att öva på det men det gör att ångesten fortfarande ligger på en ganska hög nivå. Skillnaden är nu i alla fall att jag mellan uppgifterna kan vila utan tidspress och gå igenom vad jag gjort fel och hur jag ska tänka nästa gång för att det ska bli rätt.

 

Jag tror i och för sig inte att ångesten skulle försvinna helt om jag slutade öva på tid heller. Texterna är förvisso ofta ganska intressanta och mattefrågorna ganska roligt utformade. Men det är fortfarande ingenting som jag är direkt intresserad av. Jag skulle inte ha valt att plugga det här om det inte vore för att jag känner mig tvungen om jag vill säkra att komma in på något program sedan. Psykiatrin är egentligen inte heller superkul, men det är MER intressant i alla fall. Det är ju ett ämne jag valt frivilligt. Egentligen så känner jag att det allra mesta är ganska tråkigt och ångestfyllt. Det är väl det där depressiva personlighetssyndromet som min terapeut envisas med att kalla det fast det inte finns längre.

 

En annan sak som min terapeut tjatat om och som jag läste på nätet också igår är att emotionellt instabil personlighetssyndrom (förkortar det till EIPS hädanefter) inte är en sjukdom. Det är en samling av känslor, tankar och beteenden som påverkar den psykiska hälsan och skapar negativa konsekvenser i den drabbades liv. Det är ett tillstånd med varierande svårighetsgrad snarare än en sjukdom som man antingen har eller inte har. Hon har ju försökt säga det här flera gånger till mig men jag har inte velat lyssna. Jag vill att det ska vara en sjukdom som man antingen har eller inte har. Det hade varit så mycket lättare. Så mycket mer hanterbart. Nu går jag ju här och mår relativt bra och tycker att mina symptom inte är så mycket värre än för många andra. Ändå har jag fortfarande diagnosen, medan andra människor inte har den. Det är förvirrande.

 

Läste också på samma sida om tomhetskänslor. Jag har ju som sagt alltid varit lite fundersam över vad det innebär. Min terapeut har tyckt att jag haft det men jag vet inte själv. Efter att ha läst den här beskrivningen dock så tror jag kanske ändå att jag har det (har modifierat texten lite);

 

”Att personer med EIPS har svårigheter i att veta vem man är och vad man står för är en naturlig följd av att ha instabila känslor och instabila relationer. Om känslorna är kaotiska och personen följer impulser och sådant som inte blir bra för personen själv på lång sikt är det inte svårt att lista ut att personen har svårt att veta vem hen verkligen är. Vem är jag om jag gör saker som varken blir bra för mig själv eller andra? Om man inte förstår sina egna känslor, har stormiga relationer och svårigheter att minnas vissa händelser i sin historia på grund av höga känslomässiga påslag kan det vara svårt att få en bild av vem man är. Upplevelsen av att ha en instabil självbild går ofta hand i hand med med upplevelsen av tomhet. Det är svårt att beskriva vad en tomhetskänsla är. Men det kan beskrivas som en känsla av att inte vara någon alls eller att man inte existerar. Tomhetskänslor är en av orsakerna till att personen kan ha svårt att avsluta en relation och att hen är livrädd för att bli lämnad. Personer med EIPS kan definiera sig själva genom den person som de är i relation till. Därför kan det kännas som att man inte vet vem man är när en relation tar slut.”

 

Min självbild är ju väldigt instabil i och med att jag pendlar fram och tillbaka mellan att se mig själv som frisk och sjuk och mina relationer pendlar också mellan att jag tycker att personer är ovärderliga för mig för att i nästa stund vara värdelösa eller till och med skadliga. Jag är ju ofta i ytterligheter (även om det som sagt inte är lika extremt som det har varit tidigare). Och när jag inte är i ytterligheter eller när jag försöker tänka på mig själv som en hel person så känns det som att jag inte vet vem jag är. Eller som att jag inte är någon. Jag försöker få ihop mig själv men jag är så splittrad att det inte riktigt går. Jag är också väldigt beroende av mina relationer och har svårt att föreställa mig vem jag skulle vara utan min sambo eller min terapeut. Alternativt så känner jag ibland att jag är fel person i relationen och att jag behöver lämna den för att bli rätt person. Svårt att förklara. Sedan har ju jag också identifierat mig väldigt mycket med att må dåligt också. Nu när jag mår bättre känner jag mig väldigt vilsen i mig själv och vet inte vem jag är. Plus att jag har som texten också säger, svårt att minnas bakåt i mitt liv. Det är väldigt dimmigt i mitt minne, har förträngt nästan hela mitt liv. Så det gör det också svårt att få en känsla av att vara en verklig person med en identitet.

 

Jag ska inte utveckla det vidare för nu börjar det bli väldigt långt här. Vi säger så så länge. Tack för att ni läser. Kram!

Till top