Sysselsättning

Tankar/känslor / Permalink / 0

När jag kom in till Espresso House idag och beställde en pumpkin latte så började de göra en americano till mig redan innan jag hunnit fram till kassan och kunde beställa. Så jag fick americanon också på köpet. Så snälla de är här! Nu kan jag sitta länge och mysa. De här smaksatta lattarna tar ju slut så snabbt, trots att de är större. Eller ja, det blir ju den storlek man beställer men man får var tionde dryck gratis om man har deras app. Så då tar jag ju största storleken såklart. Blev så glad över att se idag att de tagit in pumpkin-smak, har alltid velat testa det. Det står inte på hemsidan att den är mjölkfri men det står heller ingenting om mjölk i ingredienserna. Jag chansar. Och den är jättegod! Vet inte om den smakar pumpa dock? Vet inte om jag någonsin ätit pumpa i och för sig. Men man vet ju hur de luktar. Inte så gott. Men det här smakar gott i alla fall. Lite chai över det.

 

Idag på arbetsterapin bokade vi in en tid till nästa vecka tror jag det var, då vi ska gå igenom skattningsformulären jag fyllde i för någon vecka sedan. Utifrån dem är det tänkt att vi ska sätta upp lite mål för min vistelse hos dem. Jag kan inte sluta tänka att nu är det dags, nu kastar de ut mig. Jag mår för bra för att vara där. Hon som jag bokade tid med sa att det är ju inte så det fungerar, det är ju lite upp till mig också om jag känner att jag får ut något av att vara där och om jag känner att jag hinner med det utöver allt annat jag gör i mitt liv. Jag gör förvisso väldigt mycket olika saker. En annan sak vi skulle prata om är vart vi jobbar mot, vad det är tänkt att jag ska göra efter arbetsterapin. Om jag ska plugga eller arbetsträna någon annanstans t.ex.

 

Jag vet inte riktigt vart jag är på väg… Jag har ju tänkt de senaste veckorna att jag kanske skulle kunna klara av att plugga på heltid till nästa höst. I så fall socionomprogrammet. Men nu när jag tänker på det så är jag lite osäker. Är det verkligen socionom jag vill bli? Om jag ska doktorera så har jag inte råd att börja på en utbildning och sedan ångra mig och börja om på en annan. Jag vet inte vad jag vill. Dessutom känns det lite läskigt att avbryta sjukskrivningen innan jag ens är i närheten av att kunna arbeta på en riktig arbetsplats. Plugga är en sak, arbeta en annan. Men å andra sidan kan jag alltid bli sjukskriven igen när jag pluggat färdigt om det inte går.

 

Jag var på Re:creating (min förra arbetsträningplats) igår hela dagen, från elva till halv fem. De är så snälla som låter mig komma dit och hänga och pyssla. Jag arbetade med att tillverka rosor av sidor från en gammal ordbok hela dagen. Och det kändes okej första timmarna. Vid tretiden eller så började en deprimerad känsla komma över mig. Det kändes som om allt jag gjorde var totalt och bottenlöst meningslöst. Jag minns att jag hade den känslan när jag arbetstränade där förra vintern också. Och känslan växte sig starkare för varje dag jag gick dit. Jag gjorde ju i princip samma sak hela dagarna, varje dag. Jag tror det är det som gör att det känns meningslöst. Att det blir så repetitivt. Men jag vet inte. Jag har ju tänkt att jag kanske kan börja arbetsträna där igen om det löser sig i ett avtal mellan dem och försäkringskassan. Det är lite struligt just nu med det. Men igår blev jag osäker igen.

 

Dessutom är det ju inte bara att göra rosor. De håller ju i dekorationerna av evenemang (födelsedagsfester, bröllop, företagsmiddagar, julmarknader o.s.v.) titt som tätt, bland annat i huset där vi arbetar. Jag tycker det är ganska starkt ångestframkallande när det massor av folk som springer runt. Även om jag inte är delaktig och fortsätter sitta med mitt jobb så är det stressande att veta att jag kanske inte kan få hjälp på en gång om jag skulle behöva det för att handledarna är upptagna med evenemanget. Jag har funderat ett par gånger om det verkligen är det bästa stället för mig. De är jättesnälla och bra på alla sätt och det är roliga arbetsuppgifter. Jag vet inte vad det är, men det är något… Något som gör att jag får ångest. Som jag är osäker på om det har att göra med stället eller om det bara är själva grejen att arbeta.

 

Men jag vet inte var annars jag skulle kunna arbetsträna. Har funderat några gånger på Espresso House eftersom jag trivs så bra här. Men jag tror att det skulle vara ganska stressigt också när det kommer mycket folk och det kanske inte alltid finns någon ledig som jag kan fråga om hjälp. Och så är det ju ganska socialt, man måste le och vara trevlig mot kunderna. Vet inte om jag klarar av att fejkle. Jag har klarat det förr i tiden, men det var då det. I och för sig minns jag att fejkleendet blev lite av en självuppfyllande profetia, jag blev på bra humör av att låtsas vara på bra humör. Fake it til you make it fungerar till viss del. Jag var fortfarande olycklig när jag kom hem från jobbet och när jag vaknade på morgonen och skulle åka dit. Men väl där mådde jag för det mesta bra. Vet inte om det var en äkta glädje då. Jag kände mig glad men om någon kund var extra otrevlig och skrek i telefonen t.ex. så kunde jag bryta ihop och gråta. Någon gång ibland bara. Och då kändes det som att jag var på väg att säga upp mig, varje gång. Det kändes som att det var droppen, nu står jag inte ut mer.

 

Men så slutade jag gråta till slut och satte på fejkleendet och fortsatte jobba lite till. Och det gick. Tills det var dags att sluta för dagen, då kom ångesten tillbaka och jag kände återigen att jag orkar inte vara kvar här. Jag fejkade inte till jag ”klarade av det”, jag blev nog aldrig glad på riktigt. Jag bara höll mina känslor inne. Och även om jag inte kände olyckan medan jag var på jobbet så tärde det på mig.

 

Jag funderar över om jag ska gå till Re:creating igen efter att jag suttit färdigt här. Alternativet är ju att gå hem och sitta där och ha ångest. Spela patiens på telefonen. Jag har en paus från Instagram, det är så mycket människor jag följer som mår så väldigt dåligt. Och jag blir ju triggad. Så jag har inte tittat där nu sedan i förrgår. Och jag orkar verkligen inte plugga mer till högskoleprovet. Jag har tappat all motivation. Jag är så trött på det. Så det får vara. Det är tjugo dagar kvar eller något i den stilen, till provet alltså. Det får gå som det går. Jag ska lida mig igenom det, jag har trots allt betalat för det. Jag vill inte missa det igen, betalade avgiften i våras också men så gick jag ju in i väggen och var helt förstörd när provet väl kom. Den här gången ska jag i alla fall göra det. Jag kanske inte höjer mig men då har jag i alla fall försökt.

 

Så; patiens och ångest hemma eller bokrosor och lite meningslöshetskänslor på Re:creating. Det är ju inte säkert att det kommer kännas meningslöst heller… Nej, men det låter ändå som det mest lockande alternativet just nu. Jag går dit. Tack och hej.

Till top