Saker som händer

Tankar/känslor / Permalink / 0

Det känns som att jag bara äter mer och mer för varje dag. Lägger till en proteindrink eller två, försöker göra mindre frukost för att jämna ut det men så blir det lika mycket ändå. Äter några extra nötter efteråt för att suget fortfarande är så starkt, ett extra äpple som mellanmål. Jag glömde väga mig i morse så jag vet inte om jag gått upp något den här veckan men det känns som att jag borde ha gjort det. Jag kan ju bara väga mig på morgonen innan frukost onsdag, torsdag, fredag. Väger jag mig efter att jag ätit eller dagarna efter ätardagarna så går det inte att jämföra vikten. Då väger jag självklart mycket mer.

 

Det varierar ganska kraftigt. Från en torsdag till en söndag kan jag ha gått upp två och ett halvt kilo som jag sedan har gått ner igen till onsdagen. Vägde mig i morse i alla fall, efter frukosten när jag kom på det. Då vägde jag ett helt kilo mer än jag gjorde fredag morgon innan frukost förra veckan. Frågan är om det kilot bara är min frukost eller om det också är annan vikt som jag dragit på mig under veckan. Det känns ju otroligt att min frukost skulle väga ett kilo? Fast jag äter ganska mycket frukost. Men inte så mycket tror jag?

 

Ursäkta att jag inte skrivit i bloggen på några dagar, det är kanske irriterande om det är någon som gått in och tittat varje dag och så är det inget nytt som händer. På jättelänge. Dels har jag inte haft någon inspiration, har inte känt att det funnits något att skriva om. Dels har det varit ganska fullt upp med andra saker. Högskoleprovet är om tre dagar och igår gjorde jag ett gammalt kvantitativt provpass, och jag fick 0,9! Mitt max har varit 0,7 innan. Wohoo! Orkade inte gå igenom alla lösningsförslag efteråt dock, ska göra det imorgon kanske. Har varit en del på Re:creating, min gamla arbetsträningsplats också.

 

Vi hade vår första inlämningsuppgift den här veckan också i psykiatrikursen, vi hade till på lördag på oss skriva den. En sammanfattning av våra gruppdiskussioner om ångestsyndrom ur ett evolutionärt perspektiv på max en sida. Och det var svårt ska jag säga att hålla sig till en sida, vi diskuterade en hel del. Jag fick ju inte plats att skriva om allt vi diskuterat. Var jättestressad över den där uppgiften och gjorde klart den redan i måndags för säkerhets skull, ifall att jag skulle glömma bort den. Jag gillar inte deadlines.

 

Jag jobbar bäst i min egen takt. Jag har inga problem med att saker inte blir gjorda heller, jag behöver ingen spark i baken det blir av ändå. Däremot finns det en risk att om jag vet att det är deadline en viss dag så tänker jag att jag kan spara uppgiften till senare och så slutar det med att jag glömmer bort den helt. Eller så blir det som nu att jag panikutför uppgiften direkt på sekunden och lämnar in knappt utan att ha hunnit titta igenom den, av rädsla för att bli försenad. Utan deadline arbetar jag lite varje dag helt enkelt. För att jag vet att det är bra om uppgiften blir klar så snart som möjligt men att det inte är någon stress. Men livet är fullt av deadlines så det är lika bra att jag vänjer mig.

 

Igår var jag och sambon på Ica Maxi och storhandlade. Vi har kommit på, eller jag har kommit på att jag vill äta lite romantiska middagar med tända ljus tillsammans. Och eftersom han bara äter ägg och kosttillskott till vardags just nu (på grund av deffen) så har vi bestämt att vi gör det på lördagar. Nu på lördag ska vi göra egen sushi och senaste lördagen gjorde vi en vegansk risotto med portabello, belugalinser, citron och färsk persilja. Och så hade vi vin både i och till maten. Riktigt lyxigt! Det var inte så svårt att göra och tog bara en timme men det var många moment och vi hade alla plattorna på spisen belamrade. Man skulle steka riset i en panna, koka upp linser i en, buljong i en annan som man skulle hälla på lite i taget och steka svamp i en andra panna. Och så skulle man riva citronskal, hacka persilja och skala pistaschnötter som man skulle ha till. Det var kul! Jag är kanske inte så bra på att samarbeta på arbetsterapin men hemma går det fint! Jag har verkligen blivit duktig på det. Jag brukade fullkomligt suga på att samarbeta, även med min pojkvän under de första två åren kanske.

 

Hu… Jag känner mig så mätt, det här kaffet fyller verkligen ut min mage. Jag tycker inte om att känna mig mätt. Får lite smått panik. Det känns som att jag är tjock nu bara för att jag är mätt. Brukar bara äta tills jag är ohungrig men på sista tiden har jag allt oftare ätit mig mätt. Det känns inte bra. Än så länge har jag ju inte gått upp i vikt men man vet aldrig… När som helst kanske kilona kommer. Jag uppdaterar er om jag kommer ihåg att väga mig imorgon. Men även fast jag är så mätt så har jag fortfarande cravings. Det känns som att det spelar ingen roll hur mycket jag äter, jag vill ändå alltid ha mer. En gång åt jag ju till och med en chokladboll på en tisdag! Och jag har varit väldigt nära på att göra det igen. Det känns hemskt, jag vill vara i kontroll över vad jag äter.

 

En ytterligare sak har hänt. Två sextonåriga tjejer har jag kontaktar mig och vill gärna hyra en lokal och dansa tillsammans en gång i veckan. Det var en boendestödjare som föreslog det när jag berättade att jag ville göra det på egen hand, hon tyckte att jag kunde väl kolla runt om någon mer ville vara med. Nu har jag lite smått panik över det här också. Jag vet inte om jag vågar. Jag hade nästan tänkt ge upp på det där med dansandet, jag fick ett priserbjudande från Nordic Wellness, 750 kr per månad och då skulle jag få vara där en timme en gång i veckan. Deras normala pris är minst 1000 kr/h annars, så det var ju generöst men jag tyckte det var alldeles för dyrt så jag ska titta på lite andra ställen. Men jag hade inte tänkt göra det egentligen, jag har så mycket saker för mig och det känns så läskigt att börja dansa igen så jag vet inte om jag vågar. Och nu tillsammans med två främmande tjejer också, iiiih! Nu är det seriöst.

 

Det här är ju perfekt egentligen, jag som vill bli danslärare måste ju öva på att dansa tillsammans med andra människor. Jag skulle få lära ut koreografier till dem och de till mig. Det är det perfekta utbytet. Men det känns oändligt läskigt. Tänk det blir jätteawkward och vi inte har något att säga varandra, inget gemensamt? Utom dansen förstås. Hur ska vi göra med ljudet, vi kan inte alla koreografera med ljudet till stereon utan vi får ju samsas om det. Hur ska det gå till? Här kommer det fram hur dålig jag är på att samarbeta, jag känner mig helt handfallen. Jag vet inte hur man gör. Ska jag ta ledningen och bestämma hur vi gör eller kommer de att göra det? Eller kommer vi ha en sådan där sällsynt relation till varandra där allt bara flyter på och fungerar av sig självt? Kommer jag att hitta en lokal ens med ett rimligt pris?

 

Så många frågor. Så mycket osäkerhet. Och jag har som sagt redan ganska mycket som pågår i mitt liv, kommer jag orka det här också? Högskoleprovet är ju i alla fall snart över så då är det en sak mindre att tänka på. Såvida jag inte bestämmer mig för att göra det i vår också förstås. Men även utan det så har jag boendestöd, Re:creating, skrivarstunderna med min vän, arbetsterapi, vanlig terapi, psykiatrikursen, bloggen, gym ibland, boken, Espresso House, matlagning, städ och tvätt. Och snart kanske ett deltidsjobb på Espresso House? Det var väl ungefär det. Men det känns som ganska många olika småsaker och det tar sin kraft att hålla allt i huvudet och matcha ihop ett schema. Och så ibland läkarsamtal också förstås. Kom just ihåg att jag fick en läkartid för någon dag sedan och av någon anledning så kastade jag papperet direkt utan att skriva ner datumet. Måste komma ihåg att gräva fram det ut soporna när jag kommer hem sedan… Tror jag ska gå till Re:creating först dock. Min sambo får påminna mig. Han är bra på att komma ihåg sådana saker. Nä, men jag kanske ska dra vidare nu. Kaffet är ändå nästan slut. Och jag har väl inte så mycket mer att säga. Hej på er!

Till top