Saker jag oroar mig för

Tankar/känslor / Permalink / 0

Jag har ätit en spenatwrap på Espresso House. Ångest, ångest ångest. Först och främst kostar det pengar. Och jag var i Stockholm igår och spenderade massor av pengar också. Och så är det så mycket kalorier. Och nu ska jag skriva också. Det gick så dåligt sist och nu är jag livrädd att det inte kommer gå någonsin igen att skriva något vettigt. Det känns förresten bara som att jag sitter och klagar här. Tjatar om hur jobbigt allting är. Men det finns ju inte så mycket att säga om det som är bra. För det är ju bara bra?

 

Jag är superopeppad på att skriva på boken. Det gick bra första två sidorna, det verkligen bara flöt på och kändes fantastiskt. Tredje försöket till de två första sidorna alltså. Men nu känns det som att jag fastnat och jag vet inte varför. Eller dels har jag inte bestämt mig för om jag verkligen ska ha jagformen. Dels vet jag inte hur jag ska göra om jag vill behålla jagform. Ska det vara att huvudpersonen skriver en självbiografi? Jag vet inte om det passar henne som person, men jag vet inte hur jag annars ska lösa det. Det känns lite svårt också att skriva om vissa saker i jagform. Jag har ju aldrig gjort det förut och jag är väl lite ovan antar jag. Funderar på att skriva om texten igen till tredje person, men jag är rädd att jag ska fastna då igen som jag gjorde de två första försöken då det inte blev något bra. Och så orkar jag inte skriva om texten, det kommer ta sådan tid.

 

Jag som vill slå ihjäl tid, det borde ju passa mig. Men det tar emot. Det är ett tungt jobb. Vanligtvis brukar det lösa sig med boken när det är onsdag och jag träffar min kompis som jag skriver med varje vecka. Men nu är hon upptagen både imorgon och nästa onsdag. Gud vad det känns som att det här blogginlägget blir dåligt. Knappt acceptabelt. Och jag vill ha en chokladboll också. Precis som förra tisdagen. Men jag ska verkligen försöka att låta bli. Jag tror redan att jag har gått upp lite i vikt faktiskt. Jag glömde väga mig i fredags morse innan mina ätardagar började. Jag kan inte väga mig dagarna efter för då blir siffrorna missvisande eftersom jag överätit och fyllt på glykogendepåerna som min sambo säger. Men jag ett par byxor som jag känner sitter lite tightare nu än för någon vecka sedan. Jag använder dem som måttstock.

 

Jag kan ju klaga lite mer nu när jag ändå kommit igång. Jag skrev en lista igår kväll som känns jättejobbig att skriva av till datorn, skrev den i telefonen. Men jag gör det ändå för jag vet inte vad annars jag ska ta mig till och ångesten äter upp mig. Det känns som att jag knappt klarar av att sitta kvar här, vill kasta mig vilt omkring eller något i den stilen. Det är en lista med saker jag oroar mig över, och jag tror att den är längre än den är nu egentligen. Men det här är vad jag kunnat komma på hittills. Det är ju lite saker som är ganska platsspecifika, om jag befinner mig i någon annan situation så dyker det ju upp nya orosmoment. Som i somras när vi var och badade och jag oroade mig för att halka på någon sten i vattnet, trampa på glas, råka få in vatten i munnen, att en fiskmås skulle bajsa på mig och så vidare.

 

När jag säger att jag oroar mig så menar jag att jag spänner hela kroppen. Det krampar i magen, käkarna biter ihop och så har vi alla mina tics som jag håller på med. Kan inte vara stilla. Håller hårt i mobilen för att ingen ska kunna rycka den ifrån mig och känner efter ofta i fickan att kortet ligger kvar. Känner efter på kroppen att det inte är några spindlar som kryper. Ja, och så vidare med lite olika kontrollbeteenden. Här kommer listan:

 

Jag oroar mig för...

- att jag ska bli rånad

- att jag ska missa bussen

- att bussen/bilen jag åker i ska krocka

- att någon ska kidnappa/döda/tortera mig

- att jag ska göra av med alla mina pengar

- att jag ska glömma min väska eller shoppingkassar någonstans

- att jag ska bli tjock

- att jag är en tråkig vän som ingen tycker om

- att jag ska kissa på mig

- att jag ska få en panikattack

- att jag ska svälta ihjäl

- att jag ska börja hetsäta

- att jag ska glömma något kort hemma

- att busskortet inte ska vara påfyllt när jag går ombord på bussen själv (och alltså inte har mitt kontokort på mig)

- att mitt internet i mobilen ska ta slut och att jag verkligen ska behöva det

- att jag ska behöva sitta på fönsterplats på bussen/tåget och be personen bredvid mig flytta på sig när jag ska av eller själv behöva flytta på mig om jag sitter ytterst

- att jag ska bli gravid och behöva göra kejsarsnitt i vaket tillstånd eller att de ska behöva sticka upp något vasst eller krokigt föremål i mitt underliv under förlossningen

- att jag ska bli utkastad från café/restaurang

- att jag ska snubbla, skrapa i något eller slå mig på annat sätt

- att det ska bli inbrott och min dator ska bli stulen

- att spindlar ska krypa in i min näsa eller mun

- att jag ska ångra mig i ett beslut/tvivel över om det det var rätt beslut när de väl är taget

- att lampan på den offentliga toaletten ska slockna

- att jag ska glömma att trycka på stopp i bussen och hamna helt fel och missa någon viktig tid

 

Ja och så vidare. Jag fick ju diagnosen generaliserat ångestsyndrom 2015 tror jag det var. Men jag har aldrig känt såhär som jag gör nu. Det började i våras tror jag, min terapeut uppmärksammade mig på att det började ungefär samtidigt som jag slutade riva sönder mina sår timme ut och timme in. Rivandet var ju ett nervöst beteende, kanske har den nervositeten inte försvunnit utan bara bytt form. Utöver rivandet så har jag haft mina tics ända sedan jag var barn och de är också ett nervöst beteende. Jag kan inte minnas att jag någonsin oroade mig särskilt mycket när jag var barn. Kanske fanns oron där bara att den tog sig ett fysiska uttryck istället för att plåga mig i form av tankar och känslor.

 

Jag berättade om den här listan idag för min terapeut och hon tyckte att flera av de här sakerna lät som ett barns oro. Som att lampan på toaletten ska slockna eller jag ska kissa på mig. Hon spekulerade i om det här inte var sådant jag kanske oroade mig för som barn egentligen men aldrig riktigt kunde förstå då. Kanske att jag var upptagen med att försöka vara duktig och självständig och därför tryckte undan mina rädslor. Jag vet inte. Det kan ju vara så men hon spekulerar så himla mycket min terapeut. Jag blir lite trött på henne ibland, för det går faktiskt inte att säga något om det där och jag vill inte börja leta efter saker som inte finns där. Så att jag plötsligt tror att saker gått till på ett sätt som det inte alls har. Det känns ibland som att hon spekulerar för mycket. Men det kanske är bra också, jag vet inte.

 

Jag känner mig inte så mycket lugnare men det är dags att runda av. Kaffet är kallt och jag har ingen aning om när min sambo är klar på gymmet. Jag kan inte gå till Re:creating för min kompis är inte där förrän om lite mer än en timme. Suck. Jag kan inte gå hem heller, det är alldeles för tidigt. Jag kanske ska köpa en till kaffe. Men det är så dyrt… Trettiofyra kronor. Minus tio procents rabatt i och för sig, men ändå. Jag behöver en ångestdämpande tablett. Jag önskar att min tolerans inte var så hög. Jag får ju ingen effekt av dem längre. Usch. Vet inte vad jag ska ta mig till. Vi får se. Ha det bra!

Till top