Hungrig

Tankar/känslor / Permalink / 0

Kommer jag att kunna jobba? På Espresso House? Det är den stora frågan just nu. Det ligger en sanning i vad arbetsterapeuterna säger. Jag är ganska osjälvständig och i stort behov av tydliga regler och strukturer. Men samtidigt har jag svårt att tro på att det är så illa som de framställer det. Bara för att de tror att jag inte kan klara av ett vanligt jobb så betyder ju inte det att jag faktiskt inte kommer göra det. Det finns fortfarande en chans att jag kan bevisa att de har fel. Eller att de i alla fall har överdrivit. Men risken finns också att jag misslyckas. Och då har Espresso House bekostat en utbildning för min skull. Och så klarar jag inte av att arbeta när det väl gäller. Jag skulle skämmas enormt.

 

Det finns ett tredje alternativ. Att jag går på intervjun (om jag nu får en intervju) och är ärlig med min psykiska ohälsa och låter dem bestämma om de vill satsa på mig eller inte. Men om jag är helt, helt ärlig så kommer de nog inte vilja det. Jag tror att jag måste hålla tillbaka lite om jag vill ha jobbet. Och det är det som är så jobbigt, jag avskyr att undanhålla sanningen. Särskilt om jag skulle bryta ihop av ångest sedan och inte kunna fortsätta jobba. Och de kommer undra vad som händer, för de hade ingen aning om hur handikappad jag faktiskt är. Om jag nu är det. Men tänk om jag är det? Om jag inte testar så får jag aldrig veta dock.

 

Jag har läst ut ”Det mest förbjudna” nu. Oh så bra den var! Önskar att jag kunde skriva på det sättet. De är en tjej jag följer på Instagram som pratar om Kerstin Thorvall med jämna mellanrum, det är hennes favoritförfattare. Hon har till och med döpt sin katt till Kerstin. Så det var tack vare henne som jag upptäckte den här författaren. Och jag kan varmt rekommendera henne, jag ska definitivt läsa fler av hennes böcker. På tal om att läsa så har jag nästan glömt bort att läsa i min psykiatribok. Det är så långsamt tempo i kursen att jag tänker att jag har gott om tid på mig och glömmer bort att läsa. Läste ett helt kapitel igår, det tog nästan två timmar. Kan ni tänka er? Jag kan läsa i två timmar i sträck numera! Eller inte i sträck kanske, jag tog lite pauser och pratade med min sambo emellanåt. Men ändå, jag har återhämtat mig rejält från utmattningen. Man kan ju knappt tro att jag varit utbränd nu längre.

 

Om en vecka är högskoleprovet. Jag har inte pluggat alls på flera veckor nu. Får ångest av bara tanken på det. Behöver jag säga att jag inte ser fram emot provet? Men jag ska göra det ändå. Jag funderar nästan till och med på att göra ett eller två gamla provpass nu under veckan som kommer. Beroende på hur mycket energi jag har över. Jag tror att det är nästa vecka som vi har en liten skriftlig inlämning i psykiatrikursen också. Den första av tre stycken. Spännande! Lite spännande i alla fall. Jag är inte superpeppad på den här uppgiften. Vi ska sammanfatta de senaste veckornas gruppdiskussioner. Vi skulle diskutera ångest- och tvångssyndrom utifrån ett evolutionärt perspektiv. Och grejen är att det går inte att säga sådär jättemycket.

 

Det var evolutionärt fördelaktigt att vara lite tillbakahållen så man inte gjorde bort sig socialt och stöttes ut ur gruppen/ inte fick någon partner och kunde föra vidare generna (social fobi), det var fördelaktigt att vara vara rädd för spindlar, höga höjder och så vidare för att man inte skulle dö (specifika fobier), det var fördelaktigt att samla på sig förnödenheter inför svårare tider (samlarsyndrom) och så vidare. Sedan går det inte att säga så mycket mer. För vi kan bara spekulera. Och alla är tvungna att skriva ett relevant inlägg på varje diagnos i diskussionsforumet (vi är i grupper om fem). Saker att säga tar slut ganska snabbt. De flesta upprepar bara vad andra redan konstaterat. Det lär bli lite lättare att skriva den här sammanfattningen i alla fall, för nu har jag samma information skriven ur minst fem olika perspektiv per diagnos. Det vill säga gott om underlag. Vi ska bara skriva en halv datorskriven sida. Det lär inte bli så svårt. Men det tar ändå emot lite att göra. Det är ändå plugg. Det är inte superkul.

 

Alltså herregud vad folk äter långsamt. Nu har två kvinnor en bit ifrån mig suttit och tuggat på samma mackor i fyrtio minuter. De har fortfarande kanske 40% kvar plus varsin liten muffins. Själv skulle jag kastat i mig en sådan där på två minuter. Förr i tiden tyckte jag om att äta långsamt men inte sedan svälten. Jag är som sagt förstörd på något sätt. Min kropp är livrädd för att jag ska svälta den igen och jag kan inte äta lite eller långsamt längre. Det kanske går att öva upp dock? Jag vet inte. Min sambo har övertalat mig till att köpa ett sojaproteinpulver, jag ska dricka minst en proteinshake per dag för att känna mer mättnad. Det hjälper lite grann faktiskt. Det tar inte bort panikhungern helt men det dämpar den lite.

 

Egentligen tycker han att jag ska dricka två per dag men jag är lite orolig över hur mycket kalorier det blir. Jag vill helst inte byta ut hela frukosten och mellanmålet mot proteinshakes, det är ju ganska tråkigt. Fast min sambo säger att man nästan inte kan gå upp i vikt av protein, inte kolhydrater heller. Det är mestadels bara fett som lagras som fett i kroppen. Det kostar kroppen mycket att omvandla protein och kolhydrater till fett som kan lagras. Det mesta som inte förbrukas som energi omvandlas till värme tydligen. Han är ju kostvetare så jag litar på honom. Men det känns ändå som att jag kan väl inte äta hur mycket som helst? Jag har börjat äta mindre fett i alla fall sedan han sa det där. Och samtidigt börjat äta lite mer kolhydrater och protein.

 

Nu ska jag se på veckans föreläsning och se om det finns några tillhörande artiklar till veckans ämne; schizofreni och andra psykossjukdomar. Hej på er!

Till top