En rädsla jag inte ens känner

Tankar/känslor / Permalink / 0

Triggervarning, prat om ätstörningar

 

Idag hände det igen. Jag skrev ett värdelöst blogginlägg. Jag hade noll inspiration och satt mest och stirrade ut i intet. Försökte njuta av kaffet. Skrev lite om hur jag avskyr tid och vill bli av med den för allt i livet, vilken värdelös författare jag är samt en del om mat. Gjorde egen chokladsås igår, det var asgott. Och idag ska jag göra varma mackor och funderade lite kring huruvida jag ska använda den äggfria majonnäsen som bas eller inte, den var ju inte så god. Gjorde klart psyiatriuppgifterna istället, såg en föreläsning om ätstörningar och läste två patientberättelser. Gör ett nytt försök att skriva något litet nu. Är kissnödig och kaffet är kallt. Och jag är triggad av all information om ätstörningar. Så sent som i morse sa jag till min sambo att jag verkligen ska anstränga mig nu för att lita på att psykiatrin inte kommer lämna mig och hålla mig i skinnet. Inte göra något destruktivt. Vill verkligen ha barn. Men nu vet jag inte längre. Nu känns det som att bulimi också är ganska lockande.

 

Förr ville jag ha anorexi men efter den här senaste svälten och hetsätningen som kom med den så känns det som sagt som att jag är förstörd. Känner konstant att det finns att risk att jag ska tappa kontrollen och börja hetsäta. Bulimi låter mer uppnåeligt. Jag kommer aldrig klara av att bli underviktig. Jag vet hur hemskt det låter. Ingen vill väl ha en ätstörning. Inte jag heller. Men jag är så rädd. Och det sitter så djupt som sagt, jag känner inte ens rädslan. Jag känner bara att jag vill ha en ätstörning. Men man vill inte ha ätstörningar, det är inte normalt. Jag kan ju räkna ut att det ligger rädsla bakom den viljan. Men jag vet inte hur jag ska bli av en med rädsla jag inte ens kan känna?

 

Nu är jag klar med ätstörningar i kursen i alla fall. Bortsett från hemtentan som vi får i slutet, men det är nästa år. Så om jag bara fortsätter hålla mig borta från Instagram och att läsa om ätstörningar så kanske de här sjuka tankarna går över tids nog. Fast jag vill inte att de ska gå över. Jag vill läsa mer och bli triggad och inspirerad. Vill verkligen. Det sitter två personer till vänster om mig och delar på en muffins, de har tagit dem en halvtimme minst att sakta, sakta äta en smula i taget. De tar seriöst en liten bit var femte minut ungefär. DET är också triggande. Jag vill inte heller äta hela muffins själv och jag vill inte trycka i mig dem på två sekunder som det känns som att jag måste. Jag vet att svälten bara kommer göra att hetsätningen blir värre. Först kändes det hemskt att hetsäta, det förstörde ju mina försök att gå ner i vikt. Men nu när jag vet att det också räknas som en ätstörning så känns det bättre. Och jag kan kompensera med att svälta mig däremellan så att jag slipper gå upp i vikt. Jag kan sträva efter att stanna på samma vikt eller bara pendla lite fram och tillbaka.

 

Jag skulle verkligen inte vilja spy. Jag har funderat på att använda laxermedel men hörde under föreläsningen nu att de som missbrukar laxermedel kan få problem så att det inte går att sluta tätt där bak. Minns inte vad det kallades, men att man inte kan hålla sig alltså utan att det rinner ut. Det vill jag verkligen inte. Samma sak kan hända de som spyr ofta, att magmunnen inte sluter tätt så att man ofta får sura uppstötningar. Nu är min sambo klar på gymmet så jag ska avsluta. Kram på er alla!

Till top