Att jobba

Tankar/känslor / Permalink / 0

Jag sitter på Recreatings kontor och har ångest. Jag vet inte vad det är. Det är min och min kompis skrivartid och jag brukar vanligtvis kunna skriva jättebra då men det är någonting idag som hindrar mig. Jag öppnade ett dokument och skrev två ord, sedan tog det stopp. Jag skulle väl kunna fortsätta försöka förstås men… Men vadå? Jag vet inte. Det är precis som med arbetet, jag skulle nog kunna arbeta men samtidigt tror jag inte att det kommer gå. Min terapeut sa igår att hon också trodde att det skulle vara en för stor utmaning för mig att arbeta på riktigt just nu. Hon sa att hon kunde inte få ihop hur jag tänkte att jag skulle kunna arbeta samtidigt som jag sa att jag faktiskt behöver ganska mycket stöd. Jag vet inte själv hur jag tänker. Jag har klarat av alla arbeten som jag tagit mig för i hela mitt liv, inklusive alla arbetsträningar jag haft de senaste åren. Jag menar att jag har klarat att utföra själva uppgifterna. På kort sikt. Det är att utföra de där uppgifterna regelbundet under en längre tid som inte har fungerat.

 

Jag vet inte vad det är som inte fungerat. Eller dels tror jag att det handlat om att det varit för mycket människor, för mycket social kontakt. Dels tror jag att det handlat om bristande stöd, att folk tyckt att jag klarat mig själv och så har de lämnat mig på egen hand. Och jag kanske gör bra ifrån mig men jag känner mig så oändligt osäker. Sedan har det kanske varit tidspress och stress också som spelat in. Men det är svårt att säga. Det har bara tagit stopp. Jag har som sagt fastnat, blivit handlingsförlamad. Jag tror inte att det skulle bli så med skrivandet. Eller på sikt kanske det skulle det, det blev ju ungefär så med boken i våras när jag gick in i väggen. Men jag skulle nog inte bli handlingsförlamad av att försöka skriva på boken nu, det känns bara som att jag inte har någon inspiration. Jag tror inte att det skulle bli bra om jag försökte skriva.

 

Jag bestämde mig i alla fall igår för att inte ta jobbet, om jag nu skulle få det. Jag tror att jag skulle klara av att arbeta på Espresso House men det skulle bli jobbigt på sikt. Jag skulle nog kunna ta mig samman och göra bra ifrån mig i någon vecka, sedan skulle jag kollapsa. Som jag alltid gör. Jag arbetar ju lite nu här på Recreating. Men jag har inga tider och inga krav på mig. Jag kommer när jag känner för det och hjälper till så mycket som jag orkar. Sitter också bara och chillar stundvis när jag är här. Dricker kaffe och pratar. Och jag tror att det fungerar bra just för att det det är så låga krav på mig, för att vi bara är två till tre personer här nuförtiden och för att jag alltid har någon bredvid mig som kan hjälpa till om jag blir osäker. Eller som kan godkänna kvaliteten på det jag gör, för den tvivlar jag jämnt över. Har jättesvårt att bedöma huruvida det jag gör är tillräckligt bra eller inte.

 

De har sagt att jag får hjälpa till på event och stå och dela ut popcorn, hålla i en fiskedamm eller klä ut mig till någon sagofigur om jag vill öva på att arbeta. Men det känns sjukt läskigt, vill verkligen inte vara så exponerad för människor. Och att jobba på Espresso House skulle ju vara som att stå på ett event varje dag. Jag brukade tycka att det var jättekul att få klä ut mig förr i tiden, jobbade t.ex som zombie på Boda Borg under en sportlovsvecka en gång. Det var kanske det roligaste jobb jag någonsin haft. Nu känns det stört omöjligt. Skulle aldrig våga.

 

Nu sitter jag på Espresso House istället. Min kompis var tvungen att gå till bussen. Har redan druckit två eller tre koppar kaffe så jag tog en te nu. Det var en ganska ny kille i disken, det var första gången idag som han gissade att jag skulle ha en americano. Kände mig nästan taskig som inte skulle ha det när han hade ansträngt sig för att komma ihåg mig. Tycker det känns så fint att de alltid känner igen mig här och vet vad jag vill ha. Det gör också att jag får mindre dåligt samvete över att ”bara” köpa en kaffe, att de redan vet och frågar om jag ska ha det vanliga. Och så slipper jag ju att de försöker pracka på mig andra saker, ibland frågar de om jag ska ha något att äta till i och för sig men det känns bara trevligt. Ibland ska jag ju faktiskt ha något att äta till också så.

 

Det sitter en medelålders man bredvid mig, han har suttit på samma plats flera dagar på raken nu med sin dator. Det ser ut som att han tittar på film, jag tyckte till och med att det såg ut som att han använde popcorn time. En olaglig streamingtjänst som jag också har använt tidigare, gör inte längre. Det verkar dock som att han inte riktigt tittar så mycket, han tittar ofta ut genom fönstret fast filmen rullar. Jag undrar varför han går hit. Vad han tänker på...Idag äter han en smörgås till sitt kaffe, men ibland har han köpt enbart kaffe. Bryggkaffe dessutom. Och så har han tagit påtår. Då har jag känt mig mindre dålig, då är jag inte ensam om att bara köpa kaffe och sitta jättelänge med datorn. Det känns mysigt att ha honom bredvid, jag känner mig mindre ensam.

 

Men i alla fall. Att jobba. Jag mår ju ganska bra just nu, men jag har inte gjort det särskilt länge. Det skulle vara skönt att ta det lite lugnt och försiktigt. Gå långsamt fram och stanna kvar på Recreating lite grann ibland på mina villkor och så arbetsterapin som är väldigt försiktig också. Där skapar jag ju bara för mig egen skull och inte till en kund och jag har massvis med stöd. Fast det har känts ganska otryggt sedan jag hade det där samtalet med arbetsterapeuten. Hon fick det att framstå som att jag vore en jobbig person som behöver jättemycket stöd. Och nu känns det som att de förväntar sig av mig att jag ska anstränga mig för att försöka vara mer självständig. Så jag gör det, men jag känner mig så väldigt osäker. Jag kan ju inte själv. Jag behöver ju hjälp, men det känns som att jag inte får fråga. Och det känns hela tiden som att jag har ögon på mig, efter det där samtalet alltså. De hade sett så himla mycket på mig. Nu är jag superförsiktig med varje minsta lilla rörelse där inne, är så rädd för att bli bedömd.

 

Nu har jag ju massor av tid över här på Espresso House, jag hade ju redan skrivit halva blogginlägget på förhand. Vad ska jag göra med den tiden? Ska jag försöka skriva på boken i alla fall? Jag kom på igår att jag har glömt göra en karaktärsanalys av en person som kommer in lite senare i berättelsen. Men jag har ingen lust att gå in på honom. Funderar nästan på att ta bort honom helt och hållet. Jag vet inte.

 

Jag har också funderat en del på min diet. Jag saknar att kunna äta fritt. Att äta vad jag känner för, när jag känner för det. Äta en kaka mitt i veckan, kanske för att det råkar bjudas på det eller för att jag är sugen bara istället för att pressa i mig allt jag kan få plats med under två dagar. Det känns fortfarande lite för mycket som hetsätning tyvärr, fast jag har delat upp det på två dagar. Jag vet inte vad jag ska göra åt det riktigt. För jag vet inte om jag vågar släppa mig själv helt fri, då skulle jag ju inte ha någon kontroll över hur mycket det blir som jag äter totalt. Och jag är ju hungrig nästan hela tiden, jag kan inte lita på min hunger. Men samtidigt tänker jag att jag kanske inte ens skulle äta såhär mycket som jag gör på ätardagarna om jag var helt fri. För oftast vill jag inte ha sådär mycket som jag äter. Jag äter det bara för att jag får, då känns det som att jag måste passa på.

 

Jag tror det skulle vara svårt att släppa ätardagarna dock. Nu har jag betingat i alla fall lördagen med att äta massor. Och det gör det svårt också att min sambo äter jättemycket då. Då blir det att jag hakar på av bara farten. Han köper massor av godsaker och jag har svårt att låta bli att också äta av det. Hmm, ja. Jag vet inte hur jag ska göra. Får fundera vidare.

Till top