Beteendevetenskap

Tankar/känslor / Permalink / 1

Jag glömde såklart att väga mig i morse också. Suck. Nu måste jag vänta nästan en vecka innan jag kan väga mig igen, för nu sitter jag på Espresso House med en chokladboll och ikväll ska jag äta kladdkaka med glass. Och imorgon blir det massor av hemgjord sushi plus äppelpaj med kolasås. Funderar på att göra kolasåsen redan ikväll och ha lite till kladdkakan också faktiskt. Tror det kan bli gott. Kolasås fungerar till det mesta egentligen, om man gillar mastiga, söta saker. Vilket jag gör! Min favorit-Ben n Jerry brukade vara caramel sutra, chokladglass och kolaglass med browniebitar och tjockt med kolasås i mitten. Tror det var ungefär så i alla fall, det var ganska länge sedan jag åt den. Så choklad och kola vet jag fungerar ihop, äppelpaj och kolasås har jag aldrig testat men det känns som att det skulle kunna fungera. Äppelpaj är ju lite knäckigt och nästan lite kolaaktigt i smaken om man gör vissa recept i alla fall. Jag låter er veta hur det går!

 

Kommer direkt från arbetsträningen nu. Phu! Vad jobbigt det var. Hade sönder hela tre nålar, de gick av på mitten. Jag syr ju en tygkasse och idag sydde jag på broderiet med en ram gjord av ett grönt band. Det var SVÅRT. Mint sagt. Var tvungen att pusta ut och göra ingenting sista tjugo minuterna när jag var klar. Började fundera lite över vad jag skulle göra härnäst istället. Är sugen på att virka något, minns att jag brukade tycka om att virka den korta period som jag testade det. Jag minns att jag gjorde en amigurumi från en youtubevideo, en bläckfisk. Det var inte så farligt svårt egentligen. Jag behöver en liten väska till när jag ska ut bara ta med mobilen, funderade om man kan virka en sådan. Men jag skulle vilja göra något enkelt som omväxling efter att ha kämpat med den här kassen ett par veckor nu, har fortfarande kvar handtagen. Det var så skönt att göra det där broderiet, så enkelt. Eller tillräckligt enkelt för att jag skulle slippa be om hjälp stup i kvarten men ändå lite utmanande så att det höll jobbiga tankar borta. Lite koncentration krävde det.

 

Gick in på youtube och letade lite efter inspiration i alla fall, något att virka. Och så kom jag in på babygrejer. Jag vill ju ha barn någon gång, jag vet inte hur mycket jag vågar hoppas på att det kommer bli något barn men man ska ju inte ge upp. Men om jag inte får något barn så kan jag ju alltid ge bort babygrejerna till någon annan som ska ha barn? Tänkte kanske börja enkelt och göra en filt, efter det kanske något lite svårare som en mössa. Tanken på att sitta och virka babygrejer känns mysig. Tänk att virka en babyfilt? Det är seriösa grejer, känner mig som om jag redan vore gravid och levde förr i tiden. Det blir säkert bra.

 

Jag har förresten funderat lite mer på det här med vad jag ska plugga. Jag har ju hela det senaste året varit inne på socionom, vilket är väldigt lång tid för att vara mig. Det är väl lite typiskt borderline att inte kunna ha någon fast punkt och storma fram och tillbaka mellan olika saker. Det är så jag har varit. Men jag funderade på vad arbetsterapeuten sa om att hon inte trodde att jobba med människor var min grej. Att man behöver vara ganska praktisk och flexibel då, jag är mer teoretisk och i behov av fasta regler. Jag tänker dock inte ge upp på socionomyrket bara för att hon sa så, om jag hade velat jobba med människor så hade jag satsat på det ändå. Men det fick mig att fundera och jag vill ju egentligen inte jobba med människor tror jag. Det verkar förvisso kul men jag tror faktiskt inte själv att jag skulle trivas med det.

 

Jag har svårt att se mig själv jobba med det, bland annat så är jag ganska kräsen med människor. Jag kan inte prata med vem som helst, bara vissa personer som jag har kemi med. Jag skulle vara jättenervös över att behöva prata med med massor av människor som jag inte gillar om jag skulle jobba som boendestödjare t.ex, eller på ett behandlingshem. Det skulle säkert vara kul men svårt. Det är nog inte bara social fobi, det är också att jag inte gillar att prata med folk. Eller misstolka mig inte, jag älskar att prata med vissa personer. Jag är bara inte en sådan person som kan prata med vem som helst. Och även de personer som jag tycker om har jag ibland svårt att prata med. Ibland tar det bara stopp i hjärnan, jag har ingen inspiration. Det kommer inte ut några ord, har inget att säga.

 

Nej, men i alla fall. Anledningen till att jag från början tänkte söka till socionom var att jag tänkte att det är lätt att få jobb, plus att om jag lyckas bli forskare så är det inte SÅ långt ifrån vad jag egentligen vill forska om. Det är tillräckligt nära. Men om jag ändå inte egentligen vill jobba som socionom utan faktiskt bara vill forska, föreläsa och skriva böcker, då kan jag ju lika gärna söka något som jag huvudsakligen är intresserad av. Och det är ju psykologi. Jag har gett upp på att få 1,7 på högskoleprovet, jag kommer inte kunna bli psykolog. Däremot kan jag plugga till beteendevetare med inriktning psykologi. Beteendevetare pluggar A-kurserna i psykologi, pedagogik och sociologi, sedan väljer man en av de inriktningarna och pluggar B och C-kursen också. Och om jag har pluggat till psykologi C så kan jag söka en master i psykologi, som finns på bland annat Stockholms universitet, inte så långt bort alltså. Och beteendevetenskap finns som program i Eskilstuna, bara två timmars bussfärd härifrån. Och man behöver bara 0,8 i högskoleprovspoäng för att komma in, så det är ju inga problem! Allt löser sig.

 

Nu känner jag mig jättepeppad igen på att plugga! Vill börja nu, nu, nu! Det här valet känns mer rätt för mig, dock mer läskigt. Jag har funderat på beteendevetenskap tidigare men sedan ångrat mig eftersom man inte får någon speciell yrkesexamen. Har hört att det är ganska svårt att få jobb som beteendevetare därav, man blir inget av det direkt. Eller rättare sagt, man kan jobba med lite vad som helst nästan. Man kan t.ex. jobba lite med samma saker som socionomer eller i human resources, vilket också finns som specifik utbildning. Så då väljer man kanske inte en beteendevetare i första hand om man ska anställa. Men jag vill som sagt främst forska, så jag behöver kanske inte tänka så mycket på vad man blir. Det är ju dock lite läskigt, för det är ju långt ifrån säkert att jag kan få en forskartjänst eller att jag ens passar som forskare. Jag tror att det skulle passa mig perfekt faktiskt, men jag har ju inte testat att börja plugga än. Eller jag gör ju det nu i liten omfattning, men det är ju första gången och jag har inte ens fullgjort någon kurs på universitetsnivå än. Så vi får väl se.

 

Men jag tror beteendevetenskap är perfekt om jag vill just forska. Pedagogik och sociologi, som också ingår i programmet, är jag ju också intresserad av. Jag älskar allt med det programmet! Utom osäkerheten i huruvida jag får arbete. Men annars!

Saker som händer

Tankar/känslor / Permalink / 0

Det känns som att jag bara äter mer och mer för varje dag. Lägger till en proteindrink eller två, försöker göra mindre frukost för att jämna ut det men så blir det lika mycket ändå. Äter några extra nötter efteråt för att suget fortfarande är så starkt, ett extra äpple som mellanmål. Jag glömde väga mig i morse så jag vet inte om jag gått upp något den här veckan men det känns som att jag borde ha gjort det. Jag kan ju bara väga mig på morgonen innan frukost onsdag, torsdag, fredag. Väger jag mig efter att jag ätit eller dagarna efter ätardagarna så går det inte att jämföra vikten. Då väger jag självklart mycket mer.

 

Det varierar ganska kraftigt. Från en torsdag till en söndag kan jag ha gått upp två och ett halvt kilo som jag sedan har gått ner igen till onsdagen. Vägde mig i morse i alla fall, efter frukosten när jag kom på det. Då vägde jag ett helt kilo mer än jag gjorde fredag morgon innan frukost förra veckan. Frågan är om det kilot bara är min frukost eller om det också är annan vikt som jag dragit på mig under veckan. Det känns ju otroligt att min frukost skulle väga ett kilo? Fast jag äter ganska mycket frukost. Men inte så mycket tror jag?

 

Ursäkta att jag inte skrivit i bloggen på några dagar, det är kanske irriterande om det är någon som gått in och tittat varje dag och så är det inget nytt som händer. På jättelänge. Dels har jag inte haft någon inspiration, har inte känt att det funnits något att skriva om. Dels har det varit ganska fullt upp med andra saker. Högskoleprovet är om tre dagar och igår gjorde jag ett gammalt kvantitativt provpass, och jag fick 0,9! Mitt max har varit 0,7 innan. Wohoo! Orkade inte gå igenom alla lösningsförslag efteråt dock, ska göra det imorgon kanske. Har varit en del på Re:creating, min gamla arbetsträningsplats också.

 

Vi hade vår första inlämningsuppgift den här veckan också i psykiatrikursen, vi hade till på lördag på oss skriva den. En sammanfattning av våra gruppdiskussioner om ångestsyndrom ur ett evolutionärt perspektiv på max en sida. Och det var svårt ska jag säga att hålla sig till en sida, vi diskuterade en hel del. Jag fick ju inte plats att skriva om allt vi diskuterat. Var jättestressad över den där uppgiften och gjorde klart den redan i måndags för säkerhets skull, ifall att jag skulle glömma bort den. Jag gillar inte deadlines.

 

Jag jobbar bäst i min egen takt. Jag har inga problem med att saker inte blir gjorda heller, jag behöver ingen spark i baken det blir av ändå. Däremot finns det en risk att om jag vet att det är deadline en viss dag så tänker jag att jag kan spara uppgiften till senare och så slutar det med att jag glömmer bort den helt. Eller så blir det som nu att jag panikutför uppgiften direkt på sekunden och lämnar in knappt utan att ha hunnit titta igenom den, av rädsla för att bli försenad. Utan deadline arbetar jag lite varje dag helt enkelt. För att jag vet att det är bra om uppgiften blir klar så snart som möjligt men att det inte är någon stress. Men livet är fullt av deadlines så det är lika bra att jag vänjer mig.

 

Igår var jag och sambon på Ica Maxi och storhandlade. Vi har kommit på, eller jag har kommit på att jag vill äta lite romantiska middagar med tända ljus tillsammans. Och eftersom han bara äter ägg och kosttillskott till vardags just nu (på grund av deffen) så har vi bestämt att vi gör det på lördagar. Nu på lördag ska vi göra egen sushi och senaste lördagen gjorde vi en vegansk risotto med portabello, belugalinser, citron och färsk persilja. Och så hade vi vin både i och till maten. Riktigt lyxigt! Det var inte så svårt att göra och tog bara en timme men det var många moment och vi hade alla plattorna på spisen belamrade. Man skulle steka riset i en panna, koka upp linser i en, buljong i en annan som man skulle hälla på lite i taget och steka svamp i en andra panna. Och så skulle man riva citronskal, hacka persilja och skala pistaschnötter som man skulle ha till. Det var kul! Jag är kanske inte så bra på att samarbeta på arbetsterapin men hemma går det fint! Jag har verkligen blivit duktig på det. Jag brukade fullkomligt suga på att samarbeta, även med min pojkvän under de första två åren kanske.

 

Hu… Jag känner mig så mätt, det här kaffet fyller verkligen ut min mage. Jag tycker inte om att känna mig mätt. Får lite smått panik. Det känns som att jag är tjock nu bara för att jag är mätt. Brukar bara äta tills jag är ohungrig men på sista tiden har jag allt oftare ätit mig mätt. Det känns inte bra. Än så länge har jag ju inte gått upp i vikt men man vet aldrig… När som helst kanske kilona kommer. Jag uppdaterar er om jag kommer ihåg att väga mig imorgon. Men även fast jag är så mätt så har jag fortfarande cravings. Det känns som att det spelar ingen roll hur mycket jag äter, jag vill ändå alltid ha mer. En gång åt jag ju till och med en chokladboll på en tisdag! Och jag har varit väldigt nära på att göra det igen. Det känns hemskt, jag vill vara i kontroll över vad jag äter.

 

En ytterligare sak har hänt. Två sextonåriga tjejer har jag kontaktar mig och vill gärna hyra en lokal och dansa tillsammans en gång i veckan. Det var en boendestödjare som föreslog det när jag berättade att jag ville göra det på egen hand, hon tyckte att jag kunde väl kolla runt om någon mer ville vara med. Nu har jag lite smått panik över det här också. Jag vet inte om jag vågar. Jag hade nästan tänkt ge upp på det där med dansandet, jag fick ett priserbjudande från Nordic Wellness, 750 kr per månad och då skulle jag få vara där en timme en gång i veckan. Deras normala pris är minst 1000 kr/h annars, så det var ju generöst men jag tyckte det var alldeles för dyrt så jag ska titta på lite andra ställen. Men jag hade inte tänkt göra det egentligen, jag har så mycket saker för mig och det känns så läskigt att börja dansa igen så jag vet inte om jag vågar. Och nu tillsammans med två främmande tjejer också, iiiih! Nu är det seriöst.

 

Det här är ju perfekt egentligen, jag som vill bli danslärare måste ju öva på att dansa tillsammans med andra människor. Jag skulle få lära ut koreografier till dem och de till mig. Det är det perfekta utbytet. Men det känns oändligt läskigt. Tänk det blir jätteawkward och vi inte har något att säga varandra, inget gemensamt? Utom dansen förstås. Hur ska vi göra med ljudet, vi kan inte alla koreografera med ljudet till stereon utan vi får ju samsas om det. Hur ska det gå till? Här kommer det fram hur dålig jag är på att samarbeta, jag känner mig helt handfallen. Jag vet inte hur man gör. Ska jag ta ledningen och bestämma hur vi gör eller kommer de att göra det? Eller kommer vi ha en sådan där sällsynt relation till varandra där allt bara flyter på och fungerar av sig självt? Kommer jag att hitta en lokal ens med ett rimligt pris?

 

Så många frågor. Så mycket osäkerhet. Och jag har som sagt redan ganska mycket som pågår i mitt liv, kommer jag orka det här också? Högskoleprovet är ju i alla fall snart över så då är det en sak mindre att tänka på. Såvida jag inte bestämmer mig för att göra det i vår också förstås. Men även utan det så har jag boendestöd, Re:creating, skrivarstunderna med min vän, arbetsterapi, vanlig terapi, psykiatrikursen, bloggen, gym ibland, boken, Espresso House, matlagning, städ och tvätt. Och snart kanske ett deltidsjobb på Espresso House? Det var väl ungefär det. Men det känns som ganska många olika småsaker och det tar sin kraft att hålla allt i huvudet och matcha ihop ett schema. Och så ibland läkarsamtal också förstås. Kom just ihåg att jag fick en läkartid för någon dag sedan och av någon anledning så kastade jag papperet direkt utan att skriva ner datumet. Måste komma ihåg att gräva fram det ut soporna när jag kommer hem sedan… Tror jag ska gå till Re:creating först dock. Min sambo får påminna mig. Han är bra på att komma ihåg sådana saker. Nä, men jag kanske ska dra vidare nu. Kaffet är ändå nästan slut. Och jag har väl inte så mycket mer att säga. Hej på er!

Hungrig

Tankar/känslor / Permalink / 0

Kommer jag att kunna jobba? På Espresso House? Det är den stora frågan just nu. Det ligger en sanning i vad arbetsterapeuterna säger. Jag är ganska osjälvständig och i stort behov av tydliga regler och strukturer. Men samtidigt har jag svårt att tro på att det är så illa som de framställer det. Bara för att de tror att jag inte kan klara av ett vanligt jobb så betyder ju inte det att jag faktiskt inte kommer göra det. Det finns fortfarande en chans att jag kan bevisa att de har fel. Eller att de i alla fall har överdrivit. Men risken finns också att jag misslyckas. Och då har Espresso House bekostat en utbildning för min skull. Och så klarar jag inte av att arbeta när det väl gäller. Jag skulle skämmas enormt.

 

Det finns ett tredje alternativ. Att jag går på intervjun (om jag nu får en intervju) och är ärlig med min psykiska ohälsa och låter dem bestämma om de vill satsa på mig eller inte. Men om jag är helt, helt ärlig så kommer de nog inte vilja det. Jag tror att jag måste hålla tillbaka lite om jag vill ha jobbet. Och det är det som är så jobbigt, jag avskyr att undanhålla sanningen. Särskilt om jag skulle bryta ihop av ångest sedan och inte kunna fortsätta jobba. Och de kommer undra vad som händer, för de hade ingen aning om hur handikappad jag faktiskt är. Om jag nu är det. Men tänk om jag är det? Om jag inte testar så får jag aldrig veta dock.

 

Jag har läst ut ”Det mest förbjudna” nu. Oh så bra den var! Önskar att jag kunde skriva på det sättet. De är en tjej jag följer på Instagram som pratar om Kerstin Thorvall med jämna mellanrum, det är hennes favoritförfattare. Hon har till och med döpt sin katt till Kerstin. Så det var tack vare henne som jag upptäckte den här författaren. Och jag kan varmt rekommendera henne, jag ska definitivt läsa fler av hennes böcker. På tal om att läsa så har jag nästan glömt bort att läsa i min psykiatribok. Det är så långsamt tempo i kursen att jag tänker att jag har gott om tid på mig och glömmer bort att läsa. Läste ett helt kapitel igår, det tog nästan två timmar. Kan ni tänka er? Jag kan läsa i två timmar i sträck numera! Eller inte i sträck kanske, jag tog lite pauser och pratade med min sambo emellanåt. Men ändå, jag har återhämtat mig rejält från utmattningen. Man kan ju knappt tro att jag varit utbränd nu längre.

 

Om en vecka är högskoleprovet. Jag har inte pluggat alls på flera veckor nu. Får ångest av bara tanken på det. Behöver jag säga att jag inte ser fram emot provet? Men jag ska göra det ändå. Jag funderar nästan till och med på att göra ett eller två gamla provpass nu under veckan som kommer. Beroende på hur mycket energi jag har över. Jag tror att det är nästa vecka som vi har en liten skriftlig inlämning i psykiatrikursen också. Den första av tre stycken. Spännande! Lite spännande i alla fall. Jag är inte superpeppad på den här uppgiften. Vi ska sammanfatta de senaste veckornas gruppdiskussioner. Vi skulle diskutera ångest- och tvångssyndrom utifrån ett evolutionärt perspektiv. Och grejen är att det går inte att säga sådär jättemycket.

 

Det var evolutionärt fördelaktigt att vara lite tillbakahållen så man inte gjorde bort sig socialt och stöttes ut ur gruppen/ inte fick någon partner och kunde föra vidare generna (social fobi), det var fördelaktigt att vara vara rädd för spindlar, höga höjder och så vidare för att man inte skulle dö (specifika fobier), det var fördelaktigt att samla på sig förnödenheter inför svårare tider (samlarsyndrom) och så vidare. Sedan går det inte att säga så mycket mer. För vi kan bara spekulera. Och alla är tvungna att skriva ett relevant inlägg på varje diagnos i diskussionsforumet (vi är i grupper om fem). Saker att säga tar slut ganska snabbt. De flesta upprepar bara vad andra redan konstaterat. Det lär bli lite lättare att skriva den här sammanfattningen i alla fall, för nu har jag samma information skriven ur minst fem olika perspektiv per diagnos. Det vill säga gott om underlag. Vi ska bara skriva en halv datorskriven sida. Det lär inte bli så svårt. Men det tar ändå emot lite att göra. Det är ändå plugg. Det är inte superkul.

 

Alltså herregud vad folk äter långsamt. Nu har två kvinnor en bit ifrån mig suttit och tuggat på samma mackor i fyrtio minuter. De har fortfarande kanske 40% kvar plus varsin liten muffins. Själv skulle jag kastat i mig en sådan där på två minuter. Förr i tiden tyckte jag om att äta långsamt men inte sedan svälten. Jag är som sagt förstörd på något sätt. Min kropp är livrädd för att jag ska svälta den igen och jag kan inte äta lite eller långsamt längre. Det kanske går att öva upp dock? Jag vet inte. Min sambo har övertalat mig till att köpa ett sojaproteinpulver, jag ska dricka minst en proteinshake per dag för att känna mer mättnad. Det hjälper lite grann faktiskt. Det tar inte bort panikhungern helt men det dämpar den lite.

 

Egentligen tycker han att jag ska dricka två per dag men jag är lite orolig över hur mycket kalorier det blir. Jag vill helst inte byta ut hela frukosten och mellanmålet mot proteinshakes, det är ju ganska tråkigt. Fast min sambo säger att man nästan inte kan gå upp i vikt av protein, inte kolhydrater heller. Det är mestadels bara fett som lagras som fett i kroppen. Det kostar kroppen mycket att omvandla protein och kolhydrater till fett som kan lagras. Det mesta som inte förbrukas som energi omvandlas till värme tydligen. Han är ju kostvetare så jag litar på honom. Men det känns ändå som att jag kan väl inte äta hur mycket som helst? Jag har börjat äta mindre fett i alla fall sedan han sa det där. Och samtidigt börjat äta lite mer kolhydrater och protein.

 

Nu ska jag se på veckans föreläsning och se om det finns några tillhörande artiklar till veckans ämne; schizofreni och andra psykossjukdomar. Hej på er!

Till top