Praktika för blivande föräldrar

Tankar/känslor / Permalink / 0

Jag lånade en bok efter arbetsterapin idag, ”Praktika för blivande föräldrar”. Läste hela första kapitlet inne på biblioteket och nu känns det som att allt är mycket mer seriöst. Nu känns det som att det är på riktigt. Det här kommer att hända. Jag kommer få barn! Eller vi kommer få barn. Och plötsligt känns inte livet neutralt längre. Och mina känslor av att barn är jobbiga och tråkiga är som bortblåsta. Jag känner mig bara varm i hjärtat. Jag känner mig lycklig. Senast igår eller om det var i förrgår så satt jag och tittade in i grannarnas köksfönster (dålig ovana jag har, men de är ganska intressanta faktiskt) när de skulle äta middag. Och då kände jag bara att usch näe, jag vill inte bli som dem. De har två barn och lever (i alla fall utåt sett) ett ganska medelmåttigt liv. De jobbar, lagar mat, sitter ute på gården och tittar på när barnen leker, ger dem order och tröstar dem när det behövs.

 

Det verkar bara vara ett så tråkigt liv. Hoppas inte de läser detta, men jag förstår inte meningen med deras liv. Om jag hade haft deras liv så känns det som att jag skulle känna att det var rätt menlöst. Men jag vet förstås inte särskilt mycket om dem. Mitt liv behöver ju inte bli som deras heller bara för att jag får barn. Jag kanske kommer få en jättebra relation med mitt/mina barn. Jag kanske kommer tycka att det är jättekul att leka med dem. Jag kan inte sätta fingret på vad det är med grannarnas liv som jag fruktar. Kanske att jag nästan aldrig ser mamman le. Pappan verkar lite gladare. Eller att jag aldrig ser dem göra något speciellt, det känns som att det är ett jobb som är likadant varje dag och aldrig blir det någon rast. Men de hittar kanske på speciella saker när jag inte ser, inomhus eller bortresta.

 

Men det är känslan jag får bara. Att det händer inte så mycket. Fast om jag skulle ha deras liv på riktigt så hade kanske vardagen känts mer värdefull än nu när jag bara ser den utifrån. I alla fall. Just nu känns det inte som att det kommer bli någon tråkig vardag. Bara massor av kärlek och lycka. Fast blir kanske tråkig vardag också oavsett om man vill det eller inte. Men det är väl okej så länge det kommer små guldkorn med jämna mellanrum.

 

Sammanfattningsvis sa första kapitlet i boken att det två viktigaste sakerna är själva omvårdnaden av barnet samt försörjningen. Har inte tänkt på jobb som särskilt viktigt. Även om det inte är kul med såhär låg inkomst så överlever jag ju. Men nu är jag lite stressad över försörjningen, det kanske är rätt viktigt ändå? Tänk om jag inte hinner få något jobb? Eller om jag försöker börja jobba men inte klarar av det? Risken finns ju. Känner större motivation för att få jobbdelen att fungera nu i alla fall, så det är väl bra. Dock skrev de att man inte behöver så mycket prylar till barnet som folk ofta tror. Det behövs rätt lite egentligen. Och så kan man ju ofta få en del av familj och släkt eller vänner vars barn vuxit ur sina kläder eller från sina leksaker. Mycket går ju också att köpa second hand.

 

Den andra saken som de la mycket vikt vid var att man bör dela lika på föräldraskapet (om man nu inte är ensam förstås). Dels är det bättre för barnet att ha en bra relation till fler än en vuxen (och det är bara genom att spendera tid med barnet som man utvecklar relationen), dels håller relationen mellan föräldrarna mycket bättre om man delar lika. Det får gärna vara millimeterrättvisa skrev de, annars är risken stor att det blir osämja. Dessutom förstör det den gravida kvinnans ekonomi för resten av livet om hon tar på sig den största rollen (vilket fortfarande är det vanligaste, den gravida tar i genomsnitt ut 80% av föräldraledigheten mot 20% för deras partner). Det börjar med att hon tar ledigt en lång tid från jobbet, kommer tillbaka och känner sig utanför för att det gått så lång tid. Sedan kommer hon förmodligen fortsätta ha den största rollen i föräldraskapet och därmed inte orka jobba heltid kanske någonsin igen.

 

Innan barnet föds har föräldrarna i genomsnitt lika hög lön, efter barnet fötts sjunker kvinnans inkomst rejält medan partnerns förblir nästan lika hög. Därav får kvinnor i snitt 13 000 kr före skatt i pension medan män får 19 000. Alltså är det bäst och mest rättvist att dela lika. Jag vet inte ens om jag kommer kunna jobba någonsin, jag mår ju bra nu men det känns ändå som att det skulle vara svårt att jobba. Osäker på varför men jag bara tror det. Så jag är redan inställd på att få en dålig pension. Men jag är inte så orolig över att vi inte kommer dela lika på ansvaret med tanke på att min sambo har en jobb han sköter hemifrån. Han kommer ju vara närvarande hela tiden. Gud, vad jag längtar! Längtar så jag går sönder.

 

På tal om bebisar så kanske vi vill se hur långt jag kommit med min babyfilt? Varsågoda! Valde en mörk färg för att kanske slippa fläckar från spyor.

 


Till top