IPS

Tankar/känslor / IPS, veganskt proteinpulver / Permalink / 1

På Espresso House igen. Fick mail från dem igår om att de ville ha en telefonintervju med mig idag, för jobbet jag sökte alltså. Jag var nära på att tacka ja och tänkte att jag kanske kan jobba trots allt. Men det slutade med att jag lät bli att ta intervjun. Det var ett tufft val. När jag kommit så långt, när jag var så nära. Ursäkta om det låter skrytigt men jag tror att jag hade fått jobbet om jag tagit intervjun. Jag brukar faktiskt oftast få de jobb jag söker av någon anledning. Jag är kanske bra på att sälja in mig själv eller något. Jag vet inte faktiskt. Men sedan klarar jag ju aldrig av att sköta jobbet. Eller alltså jag kan ju sköta uppgifterna, det är bara det att jag får panikångest och fastnar och slutar fungera i huvudet tids nog.

 

Var på möte idag med IPS (Individuell Placering med Stöd). Det var en kvinna jag pratade med, tanken var att hon skulle berätta mer om deras verksamhet. Det som är speciellt med dem är att de inte arbetar så mycket med arbetsträning. Det finns tydligen forskning som visar på att det är bättre att börja med en riktig anställning på en gång eller eventuellt ha en kort praktik för att sedan bli anställd. Om man arbetstränar på t.ex Coop och det fungerar bra så säger Försäkringskassan till slut att nu får du ingen mer sjukersättning eftersom det ser ut som att du kan jobba. Men så finns det inte alltid någon anställning att få just där på Coop. Och så fungerade det bara just där för just mig, Ica är en helt annan grej. Nya lokaler, nya arbetskollegor, andra rutiner och kanske tider. Då är det bättre att från början välja en arbetsplats som kan tänka sig anställa en antingen direkt eller efter en kortare tids praktik.

 

Det lät logiskt när hon sa det men det känns lite osäkert. Jag tror ju att mitt största problem varit att jag fått för lite stöd på arbetsplatsen. Om jag nu behöver ha någon bredvid mig hela tiden så kan väl ingen vilja anställa mig? Jag berättade det och hon sa att hon trodde att de kunde arbeta med det. Att det skulle gå att lösa. Man får träffa en arbetsspecialist, som de kallade det, som först kartlägger mina drömmar, mål och förutsättning och sedan föreslår de en arbetsplats som de själva tar kontakt med. Sedan finns de kvar och coachar en även efter anställningen ifall att man skulle stöta på problem. Vilket jag gissar att många förmodligen gör. Jag försökte luska i exakt vad det är för typ av stöd man kan få då när man väl är anställd men jag förstod inte riktigt. Det är ju individuellt så det kan vara väldigt olika.

 

Men hon sa att de kunde vara med på arbetsplatsen i början så att man arbetar tillsammans. De kunde hjälpa till att sätta upp nya rutiner om man har svårt att komma igång med jobbet eller inte vet vilken ordning man ska göra saker i. Eller om man tyckte att det var jobbigt med det sociala på rasterna, att de kunde stötta på något sett. Förstår inte riktigt hur. Men det låter ju bra. Jag berättade att jag känner att jag har en större arbetskapacitet än vad jag använder mig av idag. Jag skulle kunna ha en högre aktivitetsnivå. De föreslog Fontänhuset som man ju kan hoppa rakt in i utan några krusiduller. Men jag vet inte. Där om någonstans fick jag verkligen inte mycket stöd. De precis som alla andra arbetsplatser tyckte att jag såg kapabel och självständig ut och lämnade mig ensam.

 

Och så var det så mycket ansvar och frihet. Deras modell är ju att det är medlemmarna som ska driva huset och handledarna ska bara finnas som stöd. Jag fick alltså bestämma själv vad jag ville göra och hur jag ville göra det. Det innebar att jag hoppade omkring ganska mycket och gjorde alla möjliga olika arbetsuppgifter. Men allt kändes för svårt och jag var för osäker på mig själv. Jag gick runt med en konstant hög stressnivå. Men jag klarade ändå ett år där ungefär fast med lite pauser då och då. Funderade lite efter mötet på vägen hit om jag skulle kunna ge det en ny chans. Men jag vet inte. IPS har inga platser förrän efter nyår i alla fall och efter det följer ju en kartläggning som sagt och så ska det tas kontakt med olika eventuella arbetsplatser. Det tar ju tid. Och jag vill ju helst börja plugga på 100% nästa höst. Vet inte om jag kommer hinna komma igång med något arbete på den tiden. Fontänhuset kan jag som sagt börja arbeta på redan idag om jag känner för det.

 

Jag vet inte… Jag kanske skulle kunna klara av en anställning direkt. Om det är på rätt plats, rätt arbetsuppgifter och rätt antal timmar. Just Espresso House kanske jag inte skulle klara av att arbeta på. Men kanske någon annanstans. Det är ju inte säkert att jag börjar plugga till nästa höst heller. Jag är egentligen fortfarande lite osäker på exakt vad jag vill plugga. Beteendevetenskap är ju intressant men ett lite osäkert kort eftersom man inte får någon yrkestitel. Om jag hittar ett jobb som jag trivs på så kanske jag stannar där ett tag innan jag bestämmer mig för vad jag vill plugga. Anledningen till att jag vill börja plugga direkt trots att jag inte vet vad jag vill egentligen är just för att jag känner att jag har arbetsförmågan men jag klarar inte av att arbeta. Plugga är jag bra på. Men arbeta… Inte så bra. Om jag kunde hitta ett arbete som fungerade dock så skulle jag kanske kunna tänka om.

 

Jag öppnade en ny påse proteinpulver i morse förresten. Det här är mitt tredje veganska pulver nu. Det första var naturellt så jag fick ha i kakao och sötningsmedel på egen hand. Det blev gott men det var lite meckigt att behöva göra smaksättningen själv varje gång. Det var Bulkpowders sojaprotein. Sedan köpte jag MMSports Body Science Soy Isolate med chokladsmak. Det var det bästa av dessa tre. Smakade lite salt. Brukade ha i extra kakao för att få lite mer chokladsmak för den var lite svag. Men det var ett helt okej pulver.

 

Nu har jag köpt gymgrossistens Star nutrition Vegan blend med chokladsmak. Det är mest ärtprotein men kompletteras med protein från quinoa, ris och potatis. Den innehåller också ett frukt- och grönsakskoncentrat för extra vitaminer och mineraler plus något som heter ModCarb som är en mix av havrekli, quinoa och amaranth som ska öka mättnadskänslan och kontrollera suget bättre. Den smakar förfärligt ärligt talat. Tycker att det känns i smaken att den innehåller grönsaker och matingredienser. Det smakar lite mat om det, fast med en hint av choklad vilket blir en konstig blandning för smaklökarna. Den smakar inte mycket choklad dock. Den smakar mest konstigt. Hade i lite extra kakao men det hjälpte knappt något. Det är drickbart dock, jag kommer inte kasta pulvret. Men jag njuter inte direkt av det. Kan inte rekommendera. Funderar på att skriva en en recension på deras hemsida, det är inte så många recensioner på veganska proteinpulver. Folk kan behöva veta. Såg mest positiva recensioner faktiskt när jag skulle beställa det. Det är inte alltid man kan lita på vad som står. Tyvärr.

 

Mitt matsug börjar faktiskt sakta men säkert lugna ner sig. Det är inte alls lika illa nu som det var första veckorna efter min ätsvacka. Det har kommit lite i taget, mättnadskänslan. Jag har börjat känna skillnaden först nu de senaste två veckorna. Men har jag tur kanske det lugnar ner sig ännu mer så att jag slipper suget helt till slut. Som en direkt konsekvens har jag börjat fundera på att gå ner ytterligare lite mer i vikt. Dels för att jag tycker att supersmala personer är vackra och dels för att jag fortfarande vill utveckla en ätstörning. Känner mig sjukt triggad efter läkarsamtalet för en vecka sedan. Läkaren såg att jag gått ner en del i vikt och frågade om det var en ätstörningsproblematik. Jag svarade ärligt att det inte var det men jag önskade att det var så. Bad om att få titta på svaren från blodprovet jag gjorde i våras också för att jag var nyfiken på exakt hur låga värden i järn och hemoglobin jag hade efter blodförlusten. Kände direkt när jag tittade på papperna sedan att jag ville skära mig på nytt och förlora ännu mer blod. Som att det inte var tillräckligt. Vill göra om och göra rätt.

 

Men jag har inte lika starka impulser som jag hade i våras eller förra året. Jag har fortfarande hand om mitt eget kontokort men vi har inga rakblad i hemmet. Det skulle förmodligen vara för triggande. Men jag vill verkligen ha barn och jag har kommit så långt i mitt mående nu. Jag vill inte sabba det här. Jag och min sambo har pratat om att om jag fortsätter må såhär bra så kanske vi kan börja tänka på barn nästa år någon gång. Och jag känner mig verkligen motiverad att fortsätta må bättre, längtar så mycket! Vill ha barn nu! Men det är en strid i mitt huvud, för en annan del vill bara vara så sjuk som möjligt. Vill bevisa att jag faktiskt mår dåligt. Fast jag inte gör det? Människor är komplicerade varelser.

#1 - - Sara :

Vill du barn ska du inte få anorexia för då kanske du inte kan få barn. Kroppen tappar all underhudsfett o det kommer du inte få tillbaka.

Sjuk i anorexia är helvete o det många år att bli frisk mer 15 år ibland.

Om du har barn sedan vad ska du då säga till barn att mamma fula ärr. Ska du visa ditt barn att så man gör när man mår dåligt. Om du tänker barn planer stoppa dina försök att skada dig på alla sätt. Ta terapi allt kan få innan du får barn annars kan barnet fast du inte vill ta efter sin mamma. Satsa på själv lär känna dig själv så de inte drabbar nästa generation utan vet om det. En vet för mycket om livet.

Svar: Tack för omtanken. Är medveten om riskerna. Men jag känner faktiskt att jag mår bra, ska självklart vänta ett tag innan jag skaffar barn dock för att se så jag är stabil. Vill verkligen inte att mina barn ska ta efter min destruktivitet.
Viktoria Wahren

Till top