Nedstämd och lättretlig

Tankar/känslor / Permalink / 0

Jag gick inte på toaletten nu innan jag beställde mitt kaffe och satte mig… Hoppas jag inte behöver ångra det, kan ju inte lämna datorn här och gå senare. De skulle just brygga nytt kaffe så de kommer ut med kaffet till mig när det är klart. Undrar om de kommer hälla i havremjölk då åt mig? Jag är supernervös att jag ska behöva lämna datorn och gå själv och hämta. Det händer ju kanske inte så ofta att saker blir stulna men den här datorn är så viktig för mig och jag har inte råd att köpa en ny. Vet inte vad jag skulle göra om jag blev av med den. Jag har nog sagt det förut. Ett par gånger. Jaha. Idag regnar det. Och blåser. Det var lagom komplicerat att hålla i paraplyet och kassen med virkningen (den är så stor att den inte får plats i väskan längre) och samtidigt plocka upp papper ur fickan och snyta mig med. Det har runnit som en flod från näsan hela hösten. Ah! De kom ut med havremjölk också. Tur för mig.

 

Det smakar lite starkt idag. Kaffet. Pratade precis på slutet i arbetsterapin nu om vad jag ska göra härnäst. Filten är ju nästan klar. Har ett och ett halvt garnnystan kvar, tänkte använda upp dem. Funderade ju först på att virka en babymössa också men jag vet ju inte vilken årstid jag kommer få barn på? Vet inte om mössan ska vara tunn eller tjock och vilken storlek. Jag sa till arbetsterapeuten jag pratade med att jag har börjat tycka det är ganska kul att virka. Det är skönt att ha något att göra hemma. Det kommer bli tråkigt när den här är klar. Och hon sa att som tur är finns det ju så mycket man kan sticka och virka. Jag tycker tvärtom att det finns ganska lite som i alla fall jag kan göra och som jag kommer använda. Allt sådant som jag skulle vilja ha, som tröjor och vantar är ju ganska komplicerat. Men så sa hon att det kanske finns något enkelt mönster på en tröja jag kan virka. Har ju aldrig hört talas om att man kan virka en tröja, bara sticka. Men ja… Jag kan ju alltid titta. Känner mig lite motiverad nu när hon sa så. Om hon tror att jag kan klara det så kanske jag kan det?

 

Ah, bra. Min sambo är nästan klar på gymmet så jag slipper snart oroa mig över toalettbesök. Jag har funderat lite över om om jag verkligen vill gå en kurs nästa termin också. Psykiatri är ju så intressant så med det behövde jag inte tveka. Mitt förstahandsval nästa termin är hjärna och medvetande men jag har börjat känna att det kanske inte är tillräckligt intressant för att jag ska orka gå kursen. Det är alltså en filosofikurs. Jag står ju i kö för IPS nu också och kanske kommer få ett jobb nästa termin någon gång, jag kanske inte orkar plugga och jobba samtidigt. Men å andra sidan kommer jag dö av tristess om jag inte gör något alls, det är ju inte säkert att jag kommer få något jobb. Jag kan ju alltid hoppa av kursen om jag får ett jobb.

 

Andrahandsvalet är motions- och hälsopsykologi och tredje utvecklingspsykologi. Just nu känner jag spontant att utvecklingspsykologi nästan är mest intressant. Det handlar alltså om barns utveckling. Jag är så inne på psykologi nu när jag går psykiatrikursen. Det går bra med den förresten. Fick godkänt på första inlämningsuppgiften och lämnade in andra uppgiften för några dagar sedan. Nästnästa vecka publiceras vår hemtentamen. Det ska bli så spännande! Har ju aldrig gjort någon tenta men jag älskar ju att plugga och skriva så det blir nog givande. Jag har ju förresten fått resultatet från högskoleprovet. 1,2 fick jag!! Som sagt när jag gjorde testproven på hpguiden så fick jag 0,9 tror jag. Kände mig så nedslagen efter allt pluggande. Men det är väl annorlunda när provet är på riktigt antar jag. Man skärper kanske till sig lite. Fick alltså 1,0 första gången jag gjorde provet och 1,05 andra gången så jag har höjt mig ganska mycket ändå! Tyckte ju faktiskt att det kändes som att det gick bra. Jag hade rätt!

 

Nu behöver jag gå på toaletten. Får vänta en stund tills min sambo kommer dock… Har känt mig väldigt nedstämd de senaste dagarna. Och väldigt lättretlig. Orkade inte ens lyssna på musik igår för att jag tyckte att allt var så dåligt. Var nära på att inte komma ut över huvud taget för att allt kändes så meningslöst. Men efter ett tag tog jag mig samman, jag insåg att jag bara kommer må ännu sämre av att stanna hemma. Så vi gick till biblioteket och jag läste lite tidningar.

 

Och i tisdags gick jag till Fontänhuset. Jag har som sagt känt mig så nedstämd, det känns som att jag inte gör något med mitt liv. Som att det inte händer någonting, fastän jag gör massor av saker. Jag var rätt nervös över att gå dit eftersom jag trivdes så dåligt där förut men tänkte att något måste jag göra innan jag blir tokig. Jag fick verkligen ett varmt bemötande från både handledare och medlemmar. Flera kände igen mig och var glada över att se mig. De försökte övertala mig att starta upp yogan igen. Jag höll yoga där ett kort tag innan jag slutade. Tyvärr fick jag jättemycket ångest. I tisdags alltså men även då när jag höll yogan. Jag vill inte gå in på varför. Men det kändes rejält jobbigt och fortsatte göra sedan hela kvällen. På ett sätt var det skönt att känna ångest igen. Det är som sagt så bekant. Jag kände mig hemma fastän det såklart var otroligt jobbigt.

 

Så jag kommer nog inte gå dit igen. Känns som att jag sviker folket där genom att inte göra det. Hoppas de inte blir alltför ledsna. Jaha. Nu ska jag gå på toaletten. Hej med er!

Invigningshelg

Tankar/känslor / Permalink / 0

Jag gjorde en mangosalsa igår till vår tacokväll. Den blev supergod! Första gången jag testade att göra egen. Det smakar ju helt annorlunda än köpt salsa, det är som en helt annan grej. För det första är den ju mer som en sallad, det ska vara färska tomater och inte som om det vore från en burk krossade. Och så är det ju färsk koriander i vilket jag aldrig hört talas om att det är i köpt salsa. Och det smakar ju väldigt säreget. Det enda jag blev missnöjd med är att salsan blev så mild, jag hade en hel färsk chili i men det smakade inte starkt alls. Det fanns två sorter att välja mellan på Hemköp men det stod inte på någon av dem vilken styrka det var så jag chansade. Man skulle ha lime men jag råkade ha citron hemma så det blev det istället, det smakade inte heller så mycket konstigt nog. Salsan badade i citronjuice men det smakade inte av sig på resten av ingredienserna av någon anledning. Men det blev hur som helst väldigt gott ändå. En ny favorit!

 

Tog en bild men eftersom det var kväll och ljuset är så dåligt så blev det en suddig bild igen. Och jag tog bara en bild. Igen. Jag har haft den dåliga ovanan nu när jag fotograferat de senaste dagarna. Jag antar att jag är ovan och glömmer bort att man behöver ta flera bilder för säkerhets skull. Det är så svårt att se på den lilla sönderskrapade skärmen på kameran huruvida bilden blev skarp eller ej. Ber om ursäkt för den dåliga bilden i alla fall. Jag ska försöka skärpa mig lite i framtiden.

 

Igår fick jag mens. Jag brukar inte ha någon koll alls på när jag har det vilket orsakade lite besvär den här gången. Jag trodde att det hade gått mer än en månad, för det kändes som det. Så jag började tro att jag kanske hade blivit gravid och kände mig jättenervös och samtidigt jättelycklig. Det här har hänt förut men jag har aldrig känt mig så emotionellt påverkad så jag trodde att det i sig var ett tecken på att jag faktiskt var gravid den här gången. Man har ju hört folk som kunnat känna på sig att de är gravida redan innan de fått bekräftelse. Tyckte också att saker jag åt smakade lite konstigt vilket gjorde att jag än mer inbillade mig att det var på grund av en graviditet.

 

Men så igår spräcktes den bubblan. Vaknade på morgonen och fullkomligt badade i blod. Det var överallt. Avskyr när det händer. Har ju i alla fall köpt mörkgrå lakan nu för några veckor sedan så att det inte ska synas så mycket. Gick över för ett år sedan till att bara använda svarta trosor också. Det känns lönlöst med andra färger, de blir i alla fall förstörda förr eller senare. Känner mig inte så farligt besviken ändå. Snarare känner jag mig ännu mer lycklig över att vi kanske ska försöka få barn inom ett år. Det är ganska snart. Det var en otrolig känsla jag hade när jag trodde att jag var gravid. Har sällan känt mig så lycklig, kunde nästan inte sluta le. Jag vill känna så igen.

 

Igår var det också invigning av Sörmlands nybyggda museum i hamnen. Ett bygge som jag till att börja kände mig rätt besviken över. Tror många av oss gjorde det. Minns inga siffror men det kostade väldigt mycket i alla fall, mycket mer än det hade behövt göra. Flera miljoner antagligen. Samtidigt som skola och vård, i alla fall i Nyköping, håller på att gå under. Pengarna hade kunnat spenderas mycket bättre. Men det är försent att protestera nu, så jag kände att vi kan lika gärna gå på invigningen. Det är ju alltid trevligt med museum ändå. Vi hade tänkt se öppningsceremonin halv tolv och kom dit tjugo över elva. Ungefär fem i tolv kom vi in för att det var så lång kö. Alltså trettiofem minuter fick vi stå i kö! Vi gick runt och tittade i en timme kanske och när vi gick ut därifrån så var kön fortfarande nästan lika lång. Helt sjukt.

 

Det var ett ganska stort museum och jag tror det fanns sex eller sju utställningar totalt. Vi tittade inte på alla för vi kom på att vi inte var så intresserade egentligen. Plus att jag kände det som att jag höll på att svimma hela tiden och min rygg gjorde jätteont av att jag stod stilla så mycket. Jag är inte gjord för att stå upp och stå stilla. Det var en utställning om funktionsnedsättningar som var ganska intressant men ungefär som de andra utställningarna så bestod den mest av massor av text som man skulle läsa. Och jag kände bara att det här skulle jag lätt kunna googla upp och sitta hemma i soffan och läsa istället. Det var inget unikt material direkt. Tyckte inte jag i alla fall. Och så var det lite bilder på random människor som jag i alla fall inte visste vilka de var och lite objekt såsom ett par skor och lite verktyg (på en annan utställning om hantverk).

 

Förresten så har det ju kommit en del snö på sista tiden! Tog en bild genom köksfönstret i morse och blev ganska nöjd. Håll tillgodo och ha en bra dag!

 

 

Praktika för blivande föräldrar

Tankar/känslor / Permalink / 0

Jag lånade en bok efter arbetsterapin idag, ”Praktika för blivande föräldrar”. Läste hela första kapitlet inne på biblioteket och nu känns det som att allt är mycket mer seriöst. Nu känns det som att det är på riktigt. Det här kommer att hända. Jag kommer få barn! Eller vi kommer få barn. Och plötsligt känns inte livet neutralt längre. Och mina känslor av att barn är jobbiga och tråkiga är som bortblåsta. Jag känner mig bara varm i hjärtat. Jag känner mig lycklig. Senast igår eller om det var i förrgår så satt jag och tittade in i grannarnas köksfönster (dålig ovana jag har, men de är ganska intressanta faktiskt) när de skulle äta middag. Och då kände jag bara att usch näe, jag vill inte bli som dem. De har två barn och lever (i alla fall utåt sett) ett ganska medelmåttigt liv. De jobbar, lagar mat, sitter ute på gården och tittar på när barnen leker, ger dem order och tröstar dem när det behövs.

 

Det verkar bara vara ett så tråkigt liv. Hoppas inte de läser detta, men jag förstår inte meningen med deras liv. Om jag hade haft deras liv så känns det som att jag skulle känna att det var rätt menlöst. Men jag vet förstås inte särskilt mycket om dem. Mitt liv behöver ju inte bli som deras heller bara för att jag får barn. Jag kanske kommer få en jättebra relation med mitt/mina barn. Jag kanske kommer tycka att det är jättekul att leka med dem. Jag kan inte sätta fingret på vad det är med grannarnas liv som jag fruktar. Kanske att jag nästan aldrig ser mamman le. Pappan verkar lite gladare. Eller att jag aldrig ser dem göra något speciellt, det känns som att det är ett jobb som är likadant varje dag och aldrig blir det någon rast. Men de hittar kanske på speciella saker när jag inte ser, inomhus eller bortresta.

 

Men det är känslan jag får bara. Att det händer inte så mycket. Fast om jag skulle ha deras liv på riktigt så hade kanske vardagen känts mer värdefull än nu när jag bara ser den utifrån. I alla fall. Just nu känns det inte som att det kommer bli någon tråkig vardag. Bara massor av kärlek och lycka. Fast blir kanske tråkig vardag också oavsett om man vill det eller inte. Men det är väl okej så länge det kommer små guldkorn med jämna mellanrum.

 

Sammanfattningsvis sa första kapitlet i boken att det två viktigaste sakerna är själva omvårdnaden av barnet samt försörjningen. Har inte tänkt på jobb som särskilt viktigt. Även om det inte är kul med såhär låg inkomst så överlever jag ju. Men nu är jag lite stressad över försörjningen, det kanske är rätt viktigt ändå? Tänk om jag inte hinner få något jobb? Eller om jag försöker börja jobba men inte klarar av det? Risken finns ju. Känner större motivation för att få jobbdelen att fungera nu i alla fall, så det är väl bra. Dock skrev de att man inte behöver så mycket prylar till barnet som folk ofta tror. Det behövs rätt lite egentligen. Och så kan man ju ofta få en del av familj och släkt eller vänner vars barn vuxit ur sina kläder eller från sina leksaker. Mycket går ju också att köpa second hand.

 

Den andra saken som de la mycket vikt vid var att man bör dela lika på föräldraskapet (om man nu inte är ensam förstås). Dels är det bättre för barnet att ha en bra relation till fler än en vuxen (och det är bara genom att spendera tid med barnet som man utvecklar relationen), dels håller relationen mellan föräldrarna mycket bättre om man delar lika. Det får gärna vara millimeterrättvisa skrev de, annars är risken stor att det blir osämja. Dessutom förstör det den gravida kvinnans ekonomi för resten av livet om hon tar på sig den största rollen (vilket fortfarande är det vanligaste, den gravida tar i genomsnitt ut 80% av föräldraledigheten mot 20% för deras partner). Det börjar med att hon tar ledigt en lång tid från jobbet, kommer tillbaka och känner sig utanför för att det gått så lång tid. Sedan kommer hon förmodligen fortsätta ha den största rollen i föräldraskapet och därmed inte orka jobba heltid kanske någonsin igen.

 

Innan barnet föds har föräldrarna i genomsnitt lika hög lön, efter barnet fötts sjunker kvinnans inkomst rejält medan partnerns förblir nästan lika hög. Därav får kvinnor i snitt 13 000 kr före skatt i pension medan män får 19 000. Alltså är det bäst och mest rättvist att dela lika. Jag vet inte ens om jag kommer kunna jobba någonsin, jag mår ju bra nu men det känns ändå som att det skulle vara svårt att jobba. Osäker på varför men jag bara tror det. Så jag är redan inställd på att få en dålig pension. Men jag är inte så orolig över att vi inte kommer dela lika på ansvaret med tanke på att min sambo har en jobb han sköter hemifrån. Han kommer ju vara närvarande hela tiden. Gud, vad jag längtar! Längtar så jag går sönder.

 

På tal om bebisar så kanske vi vill se hur långt jag kommit med min babyfilt? Varsågoda! Valde en mörk färg för att kanske slippa fläckar från spyor.

 


Till top