Verkligheten försvinner ur sikte

Tankar/känslor / Permalink / 0

Nu sitter jag och sambon i hamnen och solar oss. Ångesten kom tillbaka igen när jag gick från Espresso House och nu känner jag att jag måste skriva igen. Precis som förr dämpar skrivandet den värsta smärtan. Kanske var det för att jag skrev som ångesten försvann tidigare? Hoppas det hjälper den är gången med. Ni får stå ut med att jag skriver som en tok. Jag har avbokat min tid med kontaktpersonen imorgon och hoppades på att det skulle dämpa lite också. För jag börjar tro att den här ångesten har med stress att göra.

 

Idag och igår har dessutom mina dissociationer varit värre. Främst så har mina fantasier varit starkare och mer verklighetstrogna. Skräckfantasier eller vad jag nu ska kalla det för. En del saker är relativt harmlösa och är sådant som nog de flesta upplevt. Redan på vägen hit till hamnen till exempel så funderade jag på att sätta mig och skriva igen. Och oinbjudna bilder av hur jag tappar datorn i vattnet dyker upp huvudet. Om och om igen tappar jag datorn och allt jag skrivit. Hela min bok och allt annat som finns i den. Och kroppen reagerar som om det händer på riktigt. Det suger till i magen och jag kan knappt koncentrera mig på något annat än den tanken. Verkligheten försvinner ur sikte och jag försvinner iväg.

 

Sedan har vi värre saker som att när jag tänkte för ett tag sedan att jag är sugen på en smoothie så dyker bilder där jag fastnar med handen i mixern upp i huvudet. Det är kött och blod överallt, sjukt obehagligt. Igår tittade jag lite på nyheterna och det handlade bland annat om spindlar och de visade en bild på en spindel. Hela dagen igår hemsöktes jag av fantasier om hur det kröp spindlar överallt omkring mig, på mig och in i munnen och näsan och så vidare. Och det blir bara värre ju mer jag skriver om det, tänker på det. Så jag ska stanna där. Det är inte som vanliga fantasier, sådant här upplever jag vanliga dagar också. Det här är starkare. Jag tappar kontrollen och är nästan helt i mina fantasiers makt.

 

I alla fall så tror jag att det är en stressreaktion. Jag har haft möten varje dag senaste veckan och ibland två på samma dag. Och så tränar jag varannan dag nu. Det tar på krafterna. Det kändes tyvärr inte så mycket bättre av att jag ställde in med kontaktpersonen. Jag tror att jag behöver sätta hela vår kontakt på paus ett tag eller möjligen avsluta den. Något som hjälper däremot är att sitta här och lyssna på linorna som slår emot masterna och barn som skrattar från lekparken intill. Vinden i vassen. Det är grejer det.

 

Krama min sambo, skriva och meditera hjälper också. Jag gör alltihop. Kör på med hela artilleriet. Allt jag har. Det är lika bra för när ångesten kommer är den sällan snäll. Den trycker på med full kraft. Jag vet inte om det känns så mycket bättre dock än så länge.

 

Ikväll ska jag eventuellt äta lite lamm. Jag skrev ju för ett tag sedan att jag blivit vegetarian. Det är en sanning med modifikation. Det var svårare än väntat att sluta äta kött rakt av. Jag äter fortfarande mestadels vegetariskt men någon gång ibland har jag ätit lamm eller vilt kött eftersom jag tänker att de djuren ändå ofta har det bättre. Grisar och kycklingar är nog det värsta tror jag. De djur som har det sämst ställt. Det har jag inte ätit alls sedan jag blev vegetarian. Hur som helst, jag vet inte om jag kan äta kött mer alls. Jag har vant av mig så mycket att det inte smakar helt bra längre.

 

Dels är det någonting med konsistensen, kan inte sätta fingret på vad det är. Kanske bara det att det är vad det är; kött. Sedan så är det smaken, det smakar järn. Mycket järn. Det är ju något jag aldrig upplevt tidigare. Komjölk har också börjat smaka konstigt tycker jag, kan inte ha det i kaffet längre. Det är bara havremjölk som gäller nu. Jag försöker ju gå mot veganskt men det är svårt att ändra kosten bara sådär från ena dagen till den andra. Jag gör så mycket jag orkar och kan.

 

Jag ska smaka lite ikväll i alla fall och se vad jag tycker. Det är ju bra för mig att äta kött nu i och med järnbristen. Men det är ju inte värt ett liv egentligen. Jag vet inte, vi får se. Det kanske aldrig blir kött igen. Men jag har också övervägt att gå tillbaka till att vara flexitarian fast äta mycket mer vegetariskt än tidigare och bara i undantagsfall (två eller tre gånger i månaden max) äta kött. Det är så mycket annat i mitt liv som kräver kraft. Och allt det kött man inte äter är fortfarande bra. Ungefär som att den bästa träningen är den som blir av, så är det med vegetariskt också antar jag.

 

Jaha, 15.42. Ångesten är eventuellt lite lättare. Men det kanske är dags att gå hem. Det har varit trevligt att sitta här i alla fall och skönt att skriva lite mer. Jag börjar bli hungrig. Vi hörs senare.

Till top