Svammel

Tankar/känslor / Permalink / 0

Jag har haft märkligt mycket ångest idag. Eller egentligen kanske det inte är jättemärkligt. Jag skrev ju redan i förrgår (tror jag?) att jag börjar bli mentalt utmattad av att hålla ångesten på avstånd hela tiden. Jag vet inte ens varför jag har ångest nu men det är lite bättre än det var tidigare. Har just sagt hejdå till dagens boendestödjare och sitter nu ensam på Espresso House och dricker te. Det har ju varit lite av ett problem det här med vad jag ska dricka när jag varit här på sistone. Många gånger lämnar jag kaffet orört. Te känns som ett mer säkert alternativ. Men lite tråkigt. Kaffe är ju godare. Igår när jag var här dock så hittade jag en perfekt kombo!

 

Americano med havremjölk. Jag vet inte varför jag inte testat det förut. Jag har ju druckit bryggkaffe med havremjölk här, men det skär sig ibland. Och jag har druckit americano här, fast oftast utan mjölk eftersom smaken brukar vara lite svag och sedan får det inte plats så mycket mer i koppen. Men jag kom på att jag kan ju be att de inte fyller upp den helt så jag får plats med havremjölk. Och det var så gott! Äntligen något drickbart! Det har varit ett evigt trixande det här. Men idag var jag inte sugen på kaffe, är lite dålig i magen (som jag ofta är) så jag vill inte utsätta den ännu mer.

 

Jag kan förresten knappt tro på att det bara var en månad jag hade uppehåll från bloggen!? I det där första inlägget skrev jag först ”två månader” innan jag kom på att det inte stämmer. Jag var helt säker på att det var två månader. Ändå kändes det redan innan jag kom på det, som att två månader var lite väl kort tid. Det vittnar kanske om hur mycket jag har saknat det här. I alla fall. Ångest.

 

Det kändes ganska tungt i morse på väg till bussen (jag åker oftast buss ner till stan och promenerar tillbaka nu sedan blodbristen på grund av brist på ork). Ångesten var faktiskt väldigt stark och det känns nästan ovant nu när jag inte har ångest så ofta längre. Det går så snabbt av vänja av sig. Kroppen återhämtar sig otroligt bra. Fast jag vet inte om det lite handlar om dissociationer också. Redan första dagen utan ångest hade jag redan nästan glömt bort hur det kändes att ha ångest och avfärdade tanken på att jag någonsin mått dåligt. Det var nog inte så illa ändå, tänker jag. Men det var det. Jag vet att det var det. Riktigt illa. Men hjärnan vill inte minnas.

 

Det skulle regna klockan ett enligt google förresten. Det kom inget regn och jag är ganska lycklig över det. Fast jag har ändå bara suttit inne och det kan vara lite mysigt när det regnar på glastaket här. Hmm. Nu ångrar jag mig, jag är lite ledsen att det inte började regna. Jag är shoppingsugen. Min sambo tar mitt kontokort ifrån mig när han inte är med mig, av rädsla för att jag ska köpa rakblad. Jag förstår honom och låter honom ta det. Jag vill att han ska kunna lita på mig. Det har resulterat i att jag inte shoppat på evigheter. Fast egentligen bara tre månader. Känns som evigheter…

 

Tyckte ni om dikten jag skrev i morse? Nyfiken på vad folk tycker. Jag måste erkänna att jag har ingen aning om vad den handlar om. Det kanske bara är svammel. Eller så är det mitt undermedvetna som talar. Jag använde en teknik som jag ”kom på” (jag är säkert inte först med att ha kommit på det) när jag var barn. Istället för att tänka och planera så skriver jag bara första bästa ord som dyker upp i mitt huvud. Ibland kan jag försöka hålla mig till ett tema men ofta är det ganska svårt. När jag skriver på romanen så är det också med samma teknik egentligen fast där måste jag följa den röda tråd jag bestämt på förhand. Fast jag får ju lov att sväva ut lite runt omkring tråden. Det är trevligt att sväva ut.

 

Nu är ångesten nästan borta. Den sjönk ganska kraftigt under tiden jag pratade med boendestöd. Jag tror en del av ångesten handlade om att jag träffade samma boendestödjare två dagar på raken nu och att jag var rädd att samtalsämnena skulle ta slut. Jag talade om det för henne och hon var väldigt snabb med att svara att vi behöver inte prata om jag inte vill. Vi kan gå någonstans och göra något eller så kan jag skriva eller läsa om jag vill det. Helt upp till mig. Men grejen är att jag vill prata. Vill bara sitta här. Jag är måhända en tråkigt person. Kanske krävande. Jag vet inte. Jag känner mig lite så. Men jag trivs här, känner mig trygg.

 

Ångesten lugnade mest ner sig för att samtalsämnena faktiskt inte tog slut. Jag har tur som bara fått boendestödjare som är väldigt bra på att prata. Ändå försvann inte ångesten förrän nu av någon anledning. Tjugo minuter efter att hon gått. Nu är mitt te slut också. Kanske dags att dra härifrån.

Till top