Psykedelisk snedtripp

Tankar/känslor / Permalink / 0
Ångesten ville inte försvinna och jag kunde inte bestämma mig för någonting. Gå till gymmet? Espresso House? Stanna hemma? Ta en promenad? Inget kändes rimligt eller bra. Så jag gjorde vad jag kunde göra och la mig i sängen. Först bara för att jag var ledsen men sedan upptäckte jag att det var bra för efter att ha stirrat in i väggen en stund kom jag på att jag kan meditera. Rensade huvudet bäst jag kunde och det hjälpte. När tankeverksamheten drog ner så försvann också alla ångest. Men bara så länge jag fortsatte att sakta ner tankarna.
 
Så jag låg där i kanske en timme eller så och bara försökte att inte tänka på saker. Blev hungrig, gjorde lite nudlar och tänkte att "Skönt, det kanske är över nu så jag kan gå till affären eller något". Nähej, trodde jag det. Så fort jag börjar tänka på att hitta på något så galloperar det iväg uppe i huvudet. Blir helt handlingsförlamad. Usch. Så nu sitter jag här och skriver istället. Dricker saft. Väntar på bättre tider. Försöker komma ihåg vad jag skrev för några dagar sedan, att det är okej att ha ångest. Jag visste att den skulle komma tillbaka förr eller senare, det var bara en tidsfråga. Även om jag inte riktigt trodde på det helhjärtat.
 
Men det är okej att må dåligt. Okej att göra ingenting. Förresten så gör jag ju inte ingenting. Jag andas, lever, skriver, tittar på söta kattklipp, äter, vilar, mentaliserar, mediterar. Massor av saker. Men det är frustrerande. Det känns som om jag börjar förlora mig i någon sorts psykedelisk snedtripp. Det värsta är när ångesten börjar manipulera hjärnan till att tro saker som inte stämmer. Eller jag vet inte ens vad som är på riktigt och inte längre. Jag vet inte hur jag ska förklara det här riktigt. Men man har ju ett antal fundamentala idéer i huvudet. Som att jag är en okej person, att min pojkvän älskar mig, att om jag ringer en vän så kommer hon att svara, om jag behöver hjälp så kommer jag mest troligt att få det någonstans ifrån, om jag beställer kaffe på Espresso House så kommer jag få lov att sitta ner där en stund och dricka det och så vidare.
 
Alla de här sakerna håller på att luckras upp allt mer. Jag börjar bli rätt osäker på allt möjligt. Jag kan inte lita på sådant som jag de senaste veckorna mer eller mindre tagit för givet. Såhär är det ju alltid med ångest men jag brukar normalt sett inte reagera på det eftersom jag är så van vid att ha ångest hela tiden. Nu har det varit ett så långt uppehåll att det nästan känns som någon sorts vanföreställningar. Jag kan inte tänka ordentligt, ångesten omformar min tankar till att bli saker som jag inte tänkt att de ska bli. Men hur ska jag bli av med detta när jag inte ens vet vad jag har ångest över. Jag undrar fortfarande över om det kan vara stress. Om det är det så tänker jag att det kanske är bra att jag stannar hemma idag och bara vilar och ångesthanterar. Hoppas det går över med tiden om jag tvingar mig till vila några dagar.
Till top