Praktiska symptom ett måste?

Tankar/känslor / Permalink / 0

Nu har jag skrivit en haiku till. Jag har känt mig lite nedslagen på sistone över att jag inte skrivit dikter sedan jag var barn. Ledsen för att jag tyckte att jag var bra men inte är det längre. Gick tillbaka i mina gamla anteckningsböcker för att få inspiration och insåg att jag var inte ens bra då. Nåväl. Haiku har jag hört ska vara bra om man vill börja skriva dikter. De är korta och följer strikta regler. Idealiskt om man är osäker och inte vet hur man gör. Har skrivit tre stycken hittills under två veckors gång. De har blivit helt okej faktiskt! Den här delade jag på Instagram idag:

 

”Fläktar skuggar mig

Och mitt skurna kaffe

Håller andan, ut”

 

Jag skrev den på Espresso House för några dagar sedan. Välkommen att ge mig kritik men var inte för hård, då blir jag ledsen och ger kanske upp.

 

Igår pratade jag med min terapeut om (otroligt att jag för en gångs skull minns) mina tvivel kring om jag verkligen är psykiskt sjuk (säger sjuk för att jag tycker psykisk ohälsa är allvarligt och bör ses som sjukdomar och inte ”bara” ohälsa) samt min rädsla för att bli frisk. Man kan tycka att de två känslorna är motstridiga. Hur kan jag vara rädd för att bli frisk samtidigt som jag inte till fullo tror på att jag är sjuk? Och det är sant, jag är en ganska motstridig och splittrad person. Något som är relativt vanligt när man har borderline har jag förstått. Det går in under kriteriet: ”Uppvisar identitetsstörning: påtaglig och varaktig instabilitet i självbild och identitetskänsla”.

 

Jag har nog tänkt lite extra mycket på detta med att vara frisk/sjuk på sista tiden eftersom jag mått så bra så länge nu. En del av mig tycker att jag har ju inga problem alls längre. Jämför mig med andra som mår dåligt och tänker att:

 

”Men jag behöver inte kolla spisen tolv gånger, jag är bara ganska fyrkantig i hur jag tänker. Är det verkligen tillräckligt för en tvångsmässig personlighetsstörning?”

”Jag har inga svettiga mardrömmar eller panikartade flashbacks, kan jag verkligen ha PTSD då?”

”Många av mina problem känner ju de flesta igen sig i. Vi kan väl inte allihop vara sjuka? Det måste ju vara jag som är frisk i så fall. Det är ju normalt att ha lite problem. Jag kanske aldrig varit sjuk egentligen.”

 

Samtidigt stressar jag upp mig över dessa tankar och blir dels rädd för att psykiatrin ska överge mig, dels för att någonting allvarligt kanske kommer hända snart eftersom det var så länge sedan sist. Jag får impulser att skada mig på olika sätt, i smyg sluta äta mina mediciner eller själv säga upp kontakten med psykiatrin eller någon annan som är viktig för mig. Vad som helst bara för att stoppa den outhärdliga känslan av att jag inte är tillräckligt sjuk.

 

Enligt min terapeut är det just det här som en personlighetsstörning kan innebära. Jag vet inte om jag förstår det helt och hållet själv. Det känns inte som att det jag upplever är lika allvarligt som det andra upplever. Hela grejen med personlighetsstörningar känns bara flummigt. Som att jag inte har några riktiga problem. Men ”Hur det känns är hur det känns”, säger min terapeut. ”Inte hur det är.” En personlighetsstörning är tydligen allvarlig och komplex. Den nästlar sig in i grundläggande tankar och idéer hos personer och hindrar dem från att ha ett normalt, fungerande liv.

 

Jag har ganska bra sjukdomsinsikt men jag gissar att jag inte är hela vägen framme, och att det är en del av störningen. Jag har väldigt svårt för att skriva om det här för jag osäker på vad det faktiskt innebär att ha en personlighetsstörning och vad hos mig som är det problematiska. Jag tänker främst bara på de praktiska sakerna. Som att kolla spisen tolv gånger innan man går ut, att få hemska flashbacks, att ha självmordstankar, skära sig, få panikattacker eller vägra äta. Jag har inte alltid några praktiska symptom. Det är bara mitt sett att se på saker som uppenbarligen skiljer sig från det normala. Något som är mycket svårare att greppa. Förmodligen inte bara för mig.

 

Jag tror jag ska fundera lite mer över det här och försöka förstå vilka tankar och idéer det är som är ”störda” hos mig. Det kan nog vara bra att veta. Jag vet inte om det här stämmer förresten, men jag tror att man kanske inte behöver ha några praktiska symptom för att vara sjuk. Något som är bra för mig att veta om det nu är så. Då kanske jag kan släppa den här idén om att jag måste bevisa mitt handikapp. Fast på sätt och vis har jag ju också praktiska problem. Det är många saker jag inte klarar av att göra, fast det är ganska oklart varför. Utifrån ser det nog bara ut som att jag är lat. Jag går inte och tränar, jobbar, pluggar, träffar vänner (särskilt ofta) eller följer med på tillställningar. Ibland klarar jag inte ens av att gå till Espresso House. Jag vet inte alltid själv varför. Det bara går inte. Ibland vill jag helt enkelt inte. Men det är väl också stört kanske? Man bör väl vilja vara social och arbetsför? Antar jag.

 

Men de här symptomen är mycket mer vaga och svårfångade jämfört med allt det andra jag räknat upp. En ren ätstörning eller psykos till exempel är så tydliga och klara på något sätt. Man ser vad man har framför sig. Eller så är det bara för att jag själv är mitt uppe i ett par personlighetsstörningar som jag tycker att det känns oklart. Äsch jag vet inte. Jag kanske bara svamlar. Vi får se om jag kan få någon klarhet i detta någon gång i framtiden. Jag återkommer.

Till top