Inget är förstört

Tankar/känslor / Permalink / 0
Jag testade lite att skriva på romanen nu. Tänkte att det kanske visst går även fast jag är utmattad mentalt idag. Pressade fram sju meningar och sedan tog det stopp. Segt som klister är det i huvudet. Ingen inspiration över huvud taget. Nåväl, det borde jag ha förväntat mig. Nu vet jag i alla fall att det inte går, så nu kan jag slappna av i vetskapen om att det jag gör faktiskt inte är "ingenting". Jag vilar.
 
Idag har jag varit på möte med en arbetsterapeut. Dels ska jag få en tyngdfilt, eller kedjefilt som det också kallas. Fyra kilo väger den och är tänkt att man ska ha över benen eller nacken på dagtid när man känner sig orolig eller har ångest. Jag har testat tidigare att ha tyngdtäcke under natten men usch vad fångad jag kände mig, det gick ju inte att röra sig. Däremot på dagtid när jag vet att jag inte är fångad så känns det ganska skönt att få bli omfamnad av kedjorna. De har två sådana filtar på avdelningen i slutenvården som jag testat. Sedan pratade vi också om rehab-gruppen. En form av lättare arbetsträning, eller arbetsterapi. Man ses en gång i veckan, två timmar och bakar, ritar eller sysslar med annat handarbete tillsammans med andra. Sex patienter är det i en grupp så en ganska rimlig mängd.
 
Hon sa att hon tror gruppen passar mig perfekt. Där kan jag i lagom takt komma tillbaka socialt och orkesmässigt. För dels är ju min sociala fobi väldigt handikappande, dels är jag utbränd och orkar inte arbetsträna tre dagar i veckan som man annars måste göra. Dock har de förstås ingen plats nu på en gång utan hon hör av sig efter sommaren och hoppas att det finns en plats ledig då. Det borde jag ha förstått, det borde jag ställt in mig på. Men jag fick för mig av någon underlig anledning att jag kunde få börja på en gång. Suck. Nåja. Jag är ändå glad att det här alternativet finns och att hon tycker att jag känns aktuell för det.
 
Jag mår fortfarande bra. Inte hundraprocentigt men ändå. Igår och även idag har jag börjar känna av en matthet mentalt. Jag börjar inse hur krävande det är för mig att hålla ångesten borta. Jag kommer kanske inte kunna göra det för alltid. Det kommer förmodligen komma en dag då jag misslyckas och faller offer för sjukdom. Jag har funderat en del över vad jag ska göra när den dagen kommer. Och jag har kommit fram till att jag nog inte kan göra så mycket. Det som går att göra är att acceptera att den dagen kommer att komma. Och att det är okej. Min sambo brukar säga att den största risken under en diet inte är att man fuskar någon gång ibland. Den största risken är att när man gör det så tänker man att "Jaha, nu är allt förstört. Nu är det ingen idé att försöka mer".
 
Det är okej att misslyckas, det betyder inte att allt är förstört. Man kan fortfarande resa sig upp och gå vidare utan att ha förlorat särskilt mycket alls. Man kan till och med misslyckas och bli förbannad och uppgiven och sedan resa sig upp i alla fall och gå vidare. Det är aldrig förstört, det är aldrig försent. På samma sätt är det okej om jag får en svacka och mår dåligt. Det betyder inte att jag inte är på väg uppåt. Jag kan fortfarande vara på stadig väg att bli frisk. Och det känns bra. Lite läskigt att veta att ångest och smärta ligger framför mig. Helst vill jag inte ha det över huvud taget. Men det gör ingenting för mitt tillfrisknande om jag bli trött och faller tillbaka en bit. Jag kommer komma ikapp igen. Det vet jag.
 
Så det känns egentligen ganska bra. Helt sjukt, hur bra det går nu! Det känns absurt, overkligt att jag kommit såhär långt. Vem vet var jag kommer vara om ett år om jag fortsätter i den här takten!
Till top