Faller

Tankar/känslor / Permalink / 0
Just nu har jag ångest för ungefär tusen saker och det gör konstiga saker med min hjärna. Jag känner hur jag faller djupare. Än så länge är det fortfarande under kontroll men det är obehagligt att ha de tankar som jag har nu. Jag känner mig mosig i huvudet och har svårt att fokusera så jag kan inte riktigt formulera vad det är som ger mig ångest. Men det handlar huvudsakligen om människor. Hur människor beter sig, vad de tycker och tänker, hur jag agerar och skräckscenarier i huvudet.
 
Jag får ångest av att möta någon när jag går på en väg, får panik och vet inte om jag ska ställa mig bakom min sambo eller han bakom mig. Stressad när jag måste flytta på mig gång på gång när det kommer nya mötande. Irriterad för att ingen annan tänker på att flytta sig, att det alltid är jag. Paranoida tankegångar om att jag kan läsa den mötandes tankar och att den blir arg eller irriterad på mig för att jag inte flyttar mig tillräckligt snabbt. Eller att den tänker att jag är oförskämd som går med armarna bara och visar mina ärr. Att jag kanske är allmänt ful och personen ogillar min existens. Allt detta bara när det kommer en mötande på vägen och det händer ju ungefär en gång i minuten.
 
Jag har ångest över boendestödet som jag träffade idag. Att hon sa saker som inte stämmer och jag ville rätta henne men lät bli för att det skulle vara oförskämt. Började tänka på hur ofta jag faktiskt rättar folk (eftersom jag stör mig så mycket på folk som uttrycker sig fel, trots att jag själv också gör det hela tiden) och vilken dålig människa jag är som gör det. Skäms över att jag stör mig på sådana saker. Fick ångest för att hon sa hejdå redan vid bordet där vi satt istället för när vi kommit utanför. Vi skulle ju trots allt ut båda två? Ångest för att hon inte svarade direkt när jag sa att "Ojdå, jag har glömt borsta håret, men det är kanske ingen som märker det". Det måste ju betyda att hon lagt märke till det och tycker jag är ful.
 
Ångest för att jag har ångest, skräcken inför att sjunka till nivåer där jag behöver bli inlagd. Även om det är en bra bit kvar till dess. Ångest för att det mestadels bara var hon som initierade samtal och jag var lite disträ. Gud så oförskämt, allt ska alltid handla om mig. Ångest för att det är så ansträngande att umgås med människor och tankar kring att jag vill isolera mig igen. Skräck vid minnen av tidigare isolering. Hopplöshetskänslor när jag märker hur uppjagad jag är och rädd för att jag kanske aldrig kommer kunna arbeta eller studera på grund av min sociala ångest.
 
Ja och detta fortsätter i oändlighet. Ni kanske hajar poängen. Det är tusen små saker och jag kan inte släppa dem. Har lite självskadeimpulser och tankar kring att jag vill sabotera mitt eget liv. Men också skräck inför att jag kanske gör det. Vill inte bli inlagd, få blodbrist, vakna upp på akuten, få mer ärr, skjuta upp drömmen om barn ännu längre, slita på min sambos förtroende för mig och så vidare. Vill verkligen inte något av det. Rädsla för att jag håller på att tappa kontrollen. Besviken och förvirrad för att jag mådde så bra så länge och undrar om det trots allt bara var min borderline som gjorde mig hög i tre veckor och att jag inte alls är ett steg närmare att bli frisk.
 
Usch ja. Det är mycket tankar och känslor nu. Men jag är också stark, och jag vill inte falla djupare. Men även om jag gör det så ska jag hänga fast så hårt jag bara kan vid meditation, mentalisering, acceptans, vila, trösta mig själv och skriva (med måtta). Jag är rädd men fortfarande i kontroll. Heja mig!
Till top