En bättre dag

Tankar/känslor / Permalink / 0

Hej på er! Det känns som att den här dagen redan har varit. Tjugofemte maj 2018. I mitt huvud är det september år 2019 eller nåt. Jag dissocierar väl. Sitter på Espresso House och dricker americano med sojamjölk. Den har skurit sig två dagar på raken nu. Havremjölk verkar fungera bättre. Ska testa det igen nästa gång. Bytte bara för att få i mig lite extra protein, enligt min sambo så har min andedräkt luktat aceton de senaste… Två eller tre månaderna nu tror jag. Han tror att det kan vara proteinbrist. Kan mycket väl vara så, jag äter inte så mycket protein längre. Tycker inte det är så viktigt. Men jag vill ju inte lukta aceton!? Inte för att han verkar bry sig, men jag gör det.

 

Fick en kommentar i bloggen igår. En tjej som jobbat på café berättade att hon aldrig stört sig på någon som suttit länge med bara en kaffe. Och inte hennes kollega heller, förutom en gång vid ett extremfall. Det känns jätteskönt faktiskt. Ångesten är ju inte helt borta men det känns faktiskt mycket lättare idag att gå hit. Längtade faktiskt till och med i morse. Det känns återigen mysigt och härligt att vara här. Är bara lite nervös och orolig, inte mer än så.

 

Mår över lag mycket bättre idag. Tror det handlade delvis om att jag besökte klockberget igår. Ett litet centralt berg i Nyköping med en kyrkklocka i ett litet torn. Ingen aning om varför den är där eller när den används. Har hört den några gånger men har inte kunnat hitta något samband mellan gångerna. I alla fall så var det där jag började skära mig igen förra året när jag bröt mitt ca sju år långa uppehåll av självskadande. Det är alltid massor av krossat glas som ligger där och det är väldigt triggande för mig. Jag var trött och ville sitta ner någonstans, torget var oväntat fyllt med massor av matstånd pga av någon festival så där kunde jag inte sitta och då var klockberget närmast.

 

Kände mig triggad redan bara vid tanken på att gå dit. Men orkade inte tänka längre än att helt enkelt gå dit ändå. Såg på vägen upp en ”perfekt” glasskärva men gick förbi den. Satt och läste en stund och gick sedan därifrån utan någon skada skedd. Men det var läskigt och obehagligt. Det fick mig att inse att jag fortfarande är skör och att risken för återfall fortfarande finns. Att jag behöver vara försiktig. Imorgon har jag tänkt åka till Stockholm och stanna hos en vän över natten. Min sambo är ju lite orolig över att det kommer hända något, särskilt eftersom jag behöver ha mitt kontokort med mig (risk för att jag köper rakblad).

 

Jag vill verkligen visa att jag är redo. Men jag kanske inte är det. Men jag kanske också överreagerar. Idag mår jag trots allt mycket bättre och jag blev ju mest triggad på grund av klockberget. Dessutom är jag inte ensam under helgen. Jag har min fina vän. Nej, det kommer nog gå bra. Jag har ju medicinerna också som hindrar mig. Det kan stanna i tanken, jag behöver inte göra verklighet av impulserna.

 

I morse vägde jag mig igen förresten och jag väger för första gången på ett år under sjuttio kilo! Tio kilo har jag gått ner alltså, det är ju en milstolpe. 0,4 kilo under en vecka. Det är ganska lagom takt. Jag har kontroll. Väldigt bra kontroll faktiskt. Jag tror inte jag behöver oroa mig över ätstörningar egentligen. Jag tycker att jag nästan äter för lite nu men ändå så går jag ner ganska långsamt. Förmodligen är min bild av en normal portion lite större än vad den varit tidigare. Det är väl det som gjort att jag gått upp i vikt.

 

Det är en bebis en bit bort här på Espresso House! Har inte ens sett ansiktet men känner redan att mina ”Jag kommer bli en urusel förälder, jag ska inte ha barn”-tankar är som bortblåsta! Tänk så gosigt att ha en liten bebis. Och så fantastiskt att se hen växa upp, få följa med i alla åldrar och finnas där för att stötta. Skapa en människa. Så magiskt. Nu ska jag hålla fast vid den tanken. Även om det känns som att det är utom min kontroll vad jag tänker. Men lite, lite kan jag påverka.

 

Det var dagens tankar. Ta hand om er!

Till top