Dimmig ångest

Tankar/känslor / Permalink / 0
God morgon. Jag vaknade med ångest idag, jag tror att det var från drömmen jag hade. Vad ska man ens göra då? Hur ska jag lugna ner mig själv från något som inte ens hänt? Så är det kanske i och för sig med den mesta ångest, man är orolig över något man är rädd ska hända. Men det har kanske oftast inte hänt. Om man inte har PTSD då. Jag drömde att jag var på en restaurang med några tjejer som var yngre jag själv. Det var jag som körde och skulle parkera bilen. Det fanns en konstig pil som man skulle använda och jag visste inte hur man gjorde så en av tjejerna sa "Gör såhär" och satte pilen så den pekade rakt neråt. Jag svarade att "Men det är ju bara för sjukpensionärer?" men tjejerna hade redan tagit nycklarna och sprungit iväg och jag kunde inte göra något.
 
Det var sjukt stressande, för jag visste att det var jag som skulle få skulden och parkeringsböter sedan. Jag blev så upprörd och orolig att jag flippade ur totalt. Började skrika och vifta med armarna. Min mamma kom och de allihop tog mig till psykakuten där jag fick komma in direkt utan samtal. De gav mig en medicin som i min dröm hette "trankil" (från engelskans tranquil = lugn) men också heroin. Jag fick det insprutat direkt i blodet och jag var livrädd, fram till det började verka förstås vilket gick väldigt fort. Jag blev helt lugn fysiskt och seg i hjärnan men oron låg kvar.
 
Precis som i verkligheten hade jag inget förtroende alls till psykakuten eller slutenvården. Och jag var frustrerad över att jag, också som i verkligheten, mått så bra så länge. Och så blev det såhär. Jag ville verkligen inte ha med såhär tunga mediciner och akut hjälp att göra. Jag slapp bli inlagd men var tvungen att komma tillbaka varje dag och få ny medicin insprutad. Det var en dåsig, dimmig ångest inom mig men ingen såg på grund av medicinerna jag fick. Och så var det nålar och slangar överallt, också väldigt stressande.
 
Sedan vaknade jag. Jag hade vaknat och somnat om flera gånger under drömmens gång, det var ingen skön sömn där på slutet. När jag vaknat så ansträngde jag mig mitt hårdaste för att ligga stilla så jag inte skulle väcka min sambo, han vaknar så lätt och behöver all sömn han kan få (det är ingenting som han bett mig om, bara jag som vill att han ska få sova tillräckligt). Så det var en stress att ligga där. När jag väl vaknat sista gången så var han inte kvar i sängen. Då kände jag att jag kunde vakna jag också.
 
Och nu sitter jag här med ångest. Fast den har börjat lätta lite efter skrivandet. Jag hoppas den försvinner helt, den smittar av sig på allt annat. Jag vill inte gå och träna, vill inte dricka te, inte läsa, inte titta på Instagram. Ingenting. Vill inte. Allt känns bara jobbigt, onödigt och meningslöst. Men jag har kontroll fortfarande, jag har inte tappat greppet. Jag kämpar.
Till top