Beroenden

Tankar/känslor / Permalink / 0
Det svindlar lite i magen av att skriva här igen, kryper i huden och vänder sig i magen. Fast bara lite, jag har hållit tillbaka så gott jag kan när jag skrivit. Jag både vill och vill inte. Under tiden som gått har jag egentligen aldrig slutat skriva blogginlägg. Jag har en mapp på datorn som jag döpt till "opublicerat" där alla inläggen från den senaste månaden ligger. Har tänkt att det skulle kunna bli en bok. Det känns lite tråkigt att överge det projektet men å andra sidan tycker jag att det är roligare att skriva här och jag tror ändå inte att det skulle bli någon särskilt bra bok. Det är nog mest något jag behövt tänka för att sporra mig själv till att fortsätta skriva. Att det kanske i alla fall någon gång kommer vara någon som läser det.
 
Jag har parallellt med inläggen också börjat skriva berättande stycken från olika delar av mitt liv. Det kanske kan bli en bok, det är sammanhängande. Inläggen saknar en röd tråd. Det är inte alltid jag orkar följa upp sådant jag börjat skriva om. Det är väl mest det som gör det till en dålig bok. Men i alla fall. Jag behöver kanske inte vara alltför ledsen över att det där opublicerade inte blir någon bok jag har i alla fall annat material som är bättre. Och så romanen jag skriver på. Jag har ju skrivit halva första utkastet. Jag brände ut mig i slutet av författarkursen i mars och har inte kunnat skriva på romanen alls sen dess. Förutom (!) en gång för en vecka sen. Jag hade ganska bra koncentration och energi under dagen så jag passade på att testa. Jag har varit så rädd för att det är kört och att jag aldrig kommer kunna avsluta den där boken. Men jag lyckades skriva en scen!
 
Jag har inte orkat skriva igen sedan dess men det räckte för att väcka hoppet igen. Nu kan jag leva på det ett tag. Jag råkade just svälja en liten hudflisa som jag bet av från fingret... Nej, men jag vad jag ville säga är väl egentligen att jag är beroende på något sätt av att bli sedd. Av uppmärksamhet. Även fast jag tycker det är så jobbigt. Det känns som slöseri, allt det jag skrivit nu som ingen någonsin kommer få läsa. Det känns så skönt att vet att någon läser det här som jag skriver nu. Då kan jag koppla av. Det känns inte helt friskt men är nog relativt vanligt nuförtiden.
 
Jag tycker inte om kaffe längre förresten. Eller också har kvaliteten både hemma och på Espresso House minskat drastiskt. Min sambo tror att det är för jag inte dricker regelbundet längre. För att kaffe är en vanedryck, det är när man blivit beroende som man tycker att det smakar bra. Annars är det ju ganska beskt och surt. Inte så gott egentligen. Det känns jättetråkigt. Jag som brukade tycka så mycket om kaffe, jag saknar att tycka om det. Jag började dricka mindre för ett år sedan kanske i ett försök att lätta upp mina panikattacker. Effekten av kaffe i kroppen liknar lite panikångest. Galopperande hjärta, kallsvettningar, stirrigheten, ibland att magen blir dålig. Jag kommer inte ens ihåg om det hjälpte något. Jag tror inte det. Men det kunde ha gjort det. Det var väl värt ett försök antar jag.
 
Jag dricker kaffe just i detta nu och avskyr det. Det smakar så sjukt konstigt. Men jag vill inte sluta dricka det. Vägrar. Jag tror jag ska försöka få tillbaka det där beroendet igen. Jag tror också jag ska stänga av kommentarerna igen. Inte för att någon kommenterat än men jag är konstant orolig över att någon ska göra det och det ger mig onödigt mycket ångest. Hoppas ni förstår. Jag har väl egentligen aldrig fått några elaka kommentarer, jag är bara rädd och skör. Tack och hej för idag.
Till top