Ätstörnings-skräck

Tankar/känslor / Permalink / 0
Gud, jag har saknat att blogga så mycket att jag känner ett behov av att skriva hela tiden. Ni märker kanske det, varje dag eller två gånger om dagen. Det kanske är lite mycket? Men det hjälps inte. Jag måste ventilera. Och ikväll vill jag ventilera min oro för att få en ätstörning. Jag gick ju upp i vikt förra året på grund av mediciner. I januari bestämde jag mig för att gå ner igen. Först tänkte jag bara gå ner till den vikt jag hade innan medicinerna. Men allterftersom jag insett hur lätt jag plötsligt har för att gå ner i vikt så har jag börjat tänka att jag kanske kan gå ner till den vikten jag hade innan jag blev arton eller nitton år till och med. Jag har lagt på mig ett par extra kilon för varje år sedan dess utöver medicinerna förra året.
 
Men jag är så nervös, jag vet inte vart jag ska dra gränsen. Hur mycket får jag lov att gå ner i vikt? Vad är normalt, vad är okej? Jag skäms lite över att säga det här, men jag tycker att undervikt är vackert. Det är kanske inte ovanligt nuförtiden, men det känns pinsamt ärligt talat. Jag vet ju att det inte är hälsosamt. Och jag vill verkligen inte ha en ätstörning. Det skulle vara en mardröm om jag inte skulle få lov att bli gravid till exempel för att jag äter för lite. Jag skulle bli så ledsen och allt annat, hela livet skulle bli så mycket tyngre.
 
Jag kan också relatera till de anorektiska tankarna ända sedan början av tonåren. Jag tyckte redan då att jag såg tjock ut fast jag vägde normalt enligt BMI. Inte för att BMI någonsin verkar stämma eller fungera men i alla fall. Jag vill inte nämna vikter här ifall att någon blir triggad. Men så ni vet, jag var smal, bara inte anorektiskt smal utan normal. Jag kan tycka att jag ser olika ut olika dagar. Det beror lite på humör tror jag, ibland ser jag att jag är relativt smal redan nu. Men oftast tycker jag att jag ser alldeles för tjock ut. Helst vill jag att revbenen ska synas och att nyckelbenen ska sticka ut. Det har också alltid varit en dröm att få en platt mage.
 
Dock verkar det som att jag kanske får lov att ge upp drömmen om den platta magen. Jag har IBS och är uppsvullen i magen nästan varje dag. Jag försöker tänka att det är okej. Det är okej. Jag har ju också försökt banta flera gånger ända sedan tonåren. Dock har jag bara hållit ut några dagar innan jag gett upp för något som lite liknat hetsätning. Jag tror att "äkta" hetsätning är ganska extremt. Men jag har helt enkelt ätit för lite några dagar och sedan pressat i mig allt jag fått tag i, för att till sist bara ha ångest över alltihop. Jag har alltid fått lite ångest efter att ha ätit mig proppmätt eller om jag ätit en stor glass eller en påse ostbågar.
 
Nu låter det här kanske värre än vad det är. Jag tror inte att jag kommer få någon ätstörning, jag vill bara prata om det. För att jag är orolig. Jag tror det delvis handlar om "samhället" som alla skyller på nuförtiden. Många anklagar ju samhället tvärtom för att hetsa till undervikt. Vilket det kanske gör också, det är möjligt. Men i mitt huvud har det fastnat att alla verkar ha en ätstörning numer. Och om jag säger att jag bantar så tycker folk att "Men nej, inte ska du banta som är så smal". Folk verkar generellt vara väldigt anti inte bara att bli underviktig, utan att banta och bli normalsmal över huvud taget.
 
Man är finast som man är. Och det är okej att vara tjock. Jag håller med, det är helt okej att vara tjock. Men jag vill inte vara det. Jag vet, jag är inte det. Men jag vill inte ligga på övervikt enligt BMI, som jag gör nu. Jag vill ligga där jag låg förut, och det var också normalt. Men det känns som att folk får panik och tror att man ska utveckla en ätstörning så fort man vill förändra sin kroppsform minsta lilla. Och den skräcken har fastnat i mitt huvud och vägrar försvinna. Det känns fel att gå ner i vikt. Det känns förbjudet och livsfarligt.
 
Jag är ledsen, jag menar inte alls att trampa över er som faktiskt har ätstörningar. Och jag menar inte att någon behöver förändra sig eller sluta protestera mot samhällets vikthets. Jag förstår vad folk menar, och ja det är nog en vikthets. Men det är en vikthets åt båda hållen numera. Inte för att det är särskilt farligt för mig att gå runt och vara rädd för att få en ätstörning. Det är kanske fortfarande bättre än att faktiskt ha en ätstörning. Jag vill, återigen, bara ventilera. Så att... Ja. Det var väl ungefär det jag ville säga. Det här kommer kanske att bli lite läskigt att lägga upp så jag stänger av kommentarerna igen.
 
Jag hoppas ingen tar illa upp. Jag menar inte att något som någon gör är fel. Det känns som att hur jag än formulerar mig så riskerar jag att reta upp någon. Men det är såhär jag känner i all fall. Phu. Nej, nu ska jag hitta på något annat. Spela lite sims kanske. Eller ta en promenad. God kväll!
Till top