Alltid ett steg kvar

Tankar/känslor / Permalink / 0
Jag har fortfarande ångest. Jag försöker allt jag kan att rensa huvudet, mentalisera och prata med mig själv. Men så fort jag motat bort ångesten för en sak så kommer något nytt och rör till det huvudet. Det börjar bli tröttsamt, det är som att jag springer i motvind i uppförsbacke. Jag faller och reser mig, faller och reser mig. Ett steg i taget. Hoppas på att jag ska nå toppen snart men det är alltid ett steg kvar. Sedan är jag väldigt trött också. Jag vill göra saker, är uttråkad. Men jag orkar verkligen inte och vill inte pressa mig själv och riskera att bli ännu mer trött.
 
En sak som jag har ångest för just nu är huruvida jag verkligen har utmattningssyndrom eller inte. Alltså jag frågade min terapeut för ett år sedan om jag hade det eftersom jag kände själv att mycket stämde. Hon svarade att hon trodde sig att läst att det redan stod i min journal som diagnos. Sedan så har hon pratat med mig i generella ordalag om att vara utmattad och utbränd och bekräftat att jag är det. Men inte sagt rent ut att jag har har utmattningssyndrom. Det känns lite som att jag ljuger när jag säger det, jag önskar jag kunde få höra henne säga det. Har bara inte vågat ta upp det igen eftersom jag redan har så många diagnoser. Vill inte verka så besatt som jag känner mig.
 
När jag läser om folk med utmattningssyndrom på Instagram så beskriver många sin trötthet som så extrem att de fortfarande efter ett år knappt orkar gå en promenad på fem minuter. Och så illa har det nästan aldrig varit för mig även om det varit och är illa. Å andra sidan när jag pratat med min terapuet har hon också sagt att det är möjligt att jag gick in i väggen redan när jag var fjorton eller femton såsom jag också upplevde det då. Men att det är svårt att säga så långt i efterhand. Och då behövde jag inte ens sjukskrivas längre än en vecka. Jag klarade ju av att gå ut skolan och så vidare. Jag påpekade det varpå hon svarade att man kan vara utbränd i olikag grad.
 
Men jag känner mig så osäker! Ingen annan verkar vara utbränd i så låg grad som jag. Nu har jag förvisso bränt ut mig ännu mer med åren och till slut behövt bli långvarigt sjukskriven. Men ändå. Jag vet inte om det är tillräckligt. Jag känner mig så dum som säger till folk att jag är utbränd när jag inte fått höra det direkt ordagrant. Kanske ska fråga igen nästa gång vi ses. Det har ju också varit så mycket annat med mitt mående som varit mer akut och viktigare att prata om. Det är också en anledning till att jag inte tagit upp det igen.
 
Sedan så har jag också ångest över huruvida jag ska träna imorgon eller inte. I och med att jag tror att jag är stressad så tänkte jag att jag kanske ska träna bara två gånger per vecka istället för varannan dag och då skippa imorgon. Men jag får känslan av att min sambo egentligen hade sett fram emot att gå och träna med mig. Och jag vill ju träna. Men efter att jag redan hade bestämt mig för att låta bli så kändes det mycket jobbigare mentalt att förbereda sig på att gå dit ändå. Och jag vill återigen inte pressa mig självt till för mycket! Så nu känns det jobbigt oavsett vad jag väljer. Det blir bara ångest av alltihop hur jag än gör.
 
Suck. Men jag jobbar vidare. Det här är inget klagande, eller så kanske det är det. Jag vill bara berätta vad som händer inom mig. Än så länge är det under kontroll. Jag mår ändå relativt bra. Det är bara tungt och frustrerande. Och deprimerande. Tomheten och meningslösheten växer sig starkare med ångesten intill. Jag ska dock inte lyssna på vad de har att säga, eller åtminstone inte tro på dem. Jaja. Nu har jag berättat vad jag ville berätta. Trevlig kväll allihop.
Till top