Allt klaffar

Tankar/känslor / Permalink / 0
Hej fina människor! Jag gick in och tittade på statistiken igår och insåg att det fortfarande, efter en månad, är runt åtta personer varje dag som går in och tittar på min blogg. Känner mig så smickrad. Och jag saknar att skriva här, så jag tänkte göra ett litet inlägg. För en månad sen i och med min vecka på Instagram-kontot om.dissociation gick jag inte i någon sorts vägg. Jag kände mig så blottad och naken, skräckslagen för att bli värderad och bedömd. Jag tror att det var en bra sak på sätt och vis. Jag har aldrig haft någon känsla för integritet utan nästintill tvångsmässigt vänt utochin på mig själv som min terapeut uttryckt det. Det har jag kanske nämnt tidigare förresten? Det känns som att jag irrat runt i ett stort mörker och äntligen hittat var golvet tar slut. Ett steg längre och jag hade fallit ut. Men jag klarade mig. Och nu vet jag var gränsen går. Vad som känns okej respektive inte okej för mig att dela med mig av.
 
Eller jag vet jag i alla fall ungefär. Det kommer nog ta lång tid av utforskande innan jag känner mig trygg igen med att närma mig privata saker när jag skriver. Jag vet inte om jag kommer ta upp bloggen igen eller om det här bara blir ett ensamt inlägg. Men jag kommer vara försiktig med vad jag skriver hädanefter. Jag har alltid känt mig väldigt missförstådd så jag tror att det hänger ihop med att jag alltid vill berätta allting om mig själv. För att jag är så desperat efter att få förståelse. Att folk ska se mig. Hela mig. Så det känns jobbigt nu att inte berätta allt. Men ni får helt enkelt anta att det finns mer än vad jag berättar. Såsom ni kanske redan alltid gjort ändå?
 
Folk kanske generellt tänker så automatiskt. Att det finns mer än det som sägs. Men jag har svårt att lita på det. Personligen tänker jag nog såi alla fall. Fast sen blir jag chockad ändå när folk öppnar upp sig och visar att det finns så mycket där under huden. Jaja, i alla fall. Jag har faktiskt mått väldigt bra nu sjutton dagar i streck om jag räknat rätt. För att vara en person med borderline känns det helt otroligt! Jag har några enstaka gånger känt ångest eller att det varit allmänt motigt. Om det varit något som jag inte egentligen behövt göra, som att skriva, läsa, gå ut eller laga mat (man kan ju köpa en fryspizza tex) så har jag helt enkelt låtit bli. Jag vill verkligen inte bränna ut mig mer än jag redan gjort och känner att det är enormt viktigt att jag inte pressar mig själv till något. Så fort det tar emot minsta lilla så måste jag stanna.
 
Om jag haft ångest över något som inte går att göra så mycket åt, som när det är något hypotetiskt jag oroar mig för (att en vän kanske inte tycker om mig längre för att det var "kort ton" i sms:et eller att jag känner att jag "borde" klara av att göra massor som jag inte kan) så har jag kunnat mentalisera och trösta mig själv i huvudet så att säga. Jag tror att det var delvis tack vare att min terapeut skulle ha ledigt en vecka och jag behövde vänta två veckor till nästa tillfälle. Jag hade haft extremt stark ångest under en ganska lång period och var väldigt nervös över hur jag skulle klara av det. Men dagen innan hade jag fått som en uppenbarelse där jag kom på att jag kan prata med mig själv. Så jag satsade stenhårt de där två veckorna för att fortsätta göra det.
 
Så fort jag fick ångest för något så försökte jag vara en god vän till mig själv. Frågade mig själv hur det var fatt, lyssnade in och gav det mest tröstande svar jag kunde komma på. Försökte resonera logiskt. Och det här har ju aldrig tidigare i mitt liv fungerat. Jag vet inte om jag testat det ordentligt i och för sig men jag tror inte att min röst har varit tillräckligt stark för att kunna överrösta ångesten tidigare. Det är nog delvis tack vare de mediciner jag har idag som jag faktiskt klarar av att resonera med mig själv. Sjukt tacksam (efter tio års testande av olika mediciner)! I all fall, de första dagarna fortsatte ångesten att härja. Men varje gång efter att pratat med mig själv så lättade den ändå lite grann. Och för varje dag så blev det alltmer uthärdligt. När det gått fyra dagar så var ångesten nästan helt borta. Och den har stannat borta ända sen dess.
 
Eller ja, den har kommit och gått lite grann. Men så fort jag pratat med mig själv och eventuellt avbrutit vad jag sysslat med så har det lättat relativt snabbt. Efter max en halvtimme känner jag skillnaden. Det här är ett helt otroligt kraftfullt verktyg måste jag säga. Det känns faktiskt som att alla år av psykisk ohälsa kanske kommer vända nu. Jag har hittat rätt mediciner, rätt metod, rätt terapeut och läkare, rätt diagnoser. Jag har rätt människor omkring mig, bor på en plats där jag känner mig trygg. Jag har boendestöd igen och det fungerar bra den här gången. Allt klaffar. Äntligen. Jag vill inte hoppas på för mycket för jag vet att jag känt såhär förut och sen halkat ner i djupa svackor bara en dag senare. Men jag tror att tidigare så har jag varit euforiskt glad och uppe i varv, kört på i 180 och bränt ut mig. Bara oförklarligt fått en energikick utan att någonting egentligen förändrats omkring mig.
 
Den här gången känner jag mig lugn och i kontroll. Jag vet vad jag gör. Och det är ingen tillfällig kick, det är resultatet av ihärdigt arbete. Dels som jag har gjort och dels alla fantastiska människor omkring mig. Idag ska jag faktiskt gå och träna på gym förresten! För första gången på ett halvår tror jag. Fast det egentligen var ett helt år sen jag tränade regelbundet. Jag har ju haft sådan störd ångest varje gång jag gått till gymmet så till slut gav jag upp helt. Nu har jag tränat två veckor hemma, nio minuter tabata varannan dag. Och det har känts relativt bra. Så jag ska testa att gå tillsammans med min sambo till ett gym som ligger lite utanför stan idag. Jag har varit där förut och trivts ganska bra. Ofta har jag varit helt ensam när jag brukade gå dit förut, ibland var det kanske en eller två andra personer där. Och det känns som ett lagom ställe att testa gå till nu. För det som genererar mest ångest tror jag, är känslan av att folk tittar på mig.
 
Och i mitt huvud dömer de mig. Hårt. Jag har många gånger inbillat mig att jag kunnat läsa deras tankar och hört allt möjligt taskigt de tänkt om mig. Inte sällan har jag då fått för mig att de konstant letar efter en anledning att ge sig på mig eller kasta ut mig. Ett genomgående tema i mitt liv. Det är ungefär vad jag tänker på Espresso House också och när jag träffar folk i grupper av människor över huvud taget. Nåväl. Jag ska testa idag på det här ganska öde gymmet. Och jag har faktiskt ingen ångest inför det. Det brukade ta emot enormt redan bara vid tanken på att gå och träna förr. Nu känns det faktiskt som att det ska bli ganska kul!
 
Tack till er som läser. Kram och ha en fantastisk dag!
Till top