Återupplevande

Tankar/känslor / Permalink / 0
Bara för att jag skrev igår att jag inte har flashbacks så har jag självklart haft i alla fall flashback-liknande upplevelser hela dagen. Det började igår kväll när jag skulle sova med en stark ångest inför att vara frisk och må bra. Förmodligen triggad av att jag pratade om det med min terapeut i måndags. Men det är alltid svårt att säga, jag kände ju såhär redan innan vi pratade. Jag började googla på borderline och hittade massor av bilder på självskadeärr. Ångesten ökade. Jag kände att jag var otillräcklig. Att jag inte förtjänade mina diagnoser eller den hjälp jag får. Rädd för att alla andra när som helst skulle upptäcka det, att jag bara lurats eller låtsats hela tiden och sluta ge mig uppmärksamhet och bekräftelse.
 
Hela dagen har jag återupplevt självskadande, överdoser, droganvändning, psykiatriska avdelningar, ångestattacker där jag skriker i panik, uppvaknande upp på akuten, förgiftningar, isolering och sexmissbruk. Jag har kort sagt mått skit. Ändå lyckades jag ta mig till gymmet faktiskt. Jag var nära att bryta ihop när bänken till bänkpressen hade flyttats en bra bit bort, och jag orkade inte flytta tillbaka den eftersom den är så tung. Klarade mig tack vare min sambo som flyttade den åt mig.
 
Det var inte kul att träna och medan jag gjorde det så tog jag beslutet att aldrig någonsin mer sätta min fot på ett gym igen. Jag tog mig genom det dock och efteråt köpte vi en ny ugnsform eftersom den gamla började flaga teflon som lossnar i maten, inte kul. Nu har vi kommit hem och gjort en stor lasagne i formen. Ska bli så gott, jag gjorde bechamelsåsen alldeles själv. Det blev bara lite bränt. Hade i ost också. Den smakade himmelskt. Bechamelsåsen är den bästa biten med lasagne. Istället för köttfärs hade jag söndermixade vita bönor, rivna morötter, lök (och company) och självklart krossade tomater.
 
I alla fall. Jag vågade inte berätta för min sambo hur mina tankar gick förrän på vägen hem från gymmet. Var helt inne på idéen att jag måste förstöra något och ville inte bli hindrad. Det är så sjukt. Fastän det var extremt obehagligt och ångestframkallande att minnas alla dessa saker så var det nästan som att jag själv letade upp minnena (eller så var det bara upplevelsen). Och jag kände hur jag saknade allt hemskt som har hänt och hur jag ville återuppleva det på riktigt. På något vis blev destruktivitet under min uppväxt en trygghet för mig och nu har jag inte varit destruktiv på ett tag. Det kliar under huden. Jag vill agera och hade nog gjort det också om det inte vore för att min sambo fortfarande är med mig 24/7.
 
Tack och lov antar jag. Det är lättare nu men känner mig fortfarande velig vad gäller självskadande. Jag tror inte att jag vill eller kommer göra något. Men de där tankarna och impulserna ger inte upp i första taget. Jag har upprepat i mitt huvud hela dagen "Det är bara ett minne, det är över nu, jag ser dig". Jag talar med min inre tonåring såsom min terapeut lärt mig. Hon sa det förra veckan och upprepade det i måndags. Det är bara ett minne. Ett trauma. Det har hänt jobbiga saker som gjort att jag agerat destruktivt men det är bra nu. Jag är i trygghet. Jag ser mig själv och hur svårt jag hade det när jag var yngre. Bekräftar smärtan från det förflutna och sörjer.
 
Ska fortsätta ha det i tankarna. Nu blir det lasagne!
Till top