Återupplevande

Tankar/känslor / Permalink / 0
Bara för att jag skrev igår att jag inte har flashbacks så har jag självklart haft i alla fall flashback-liknande upplevelser hela dagen. Det började igår kväll när jag skulle sova med en stark ångest inför att vara frisk och må bra. Förmodligen triggad av att jag pratade om det med min terapeut i måndags. Men det är alltid svårt att säga, jag kände ju såhär redan innan vi pratade. Jag började googla på borderline och hittade massor av bilder på självskadeärr. Ångesten ökade. Jag kände att jag var otillräcklig. Att jag inte förtjänade mina diagnoser eller den hjälp jag får. Rädd för att alla andra när som helst skulle upptäcka det, att jag bara lurats eller låtsats hela tiden och sluta ge mig uppmärksamhet och bekräftelse.
 
Hela dagen har jag återupplevt självskadande, överdoser, droganvändning, psykiatriska avdelningar, ångestattacker där jag skriker i panik, uppvaknande upp på akuten, förgiftningar, isolering och sexmissbruk. Jag har kort sagt mått skit. Ändå lyckades jag ta mig till gymmet faktiskt. Jag var nära att bryta ihop när bänken till bänkpressen hade flyttats en bra bit bort, och jag orkade inte flytta tillbaka den eftersom den är så tung. Klarade mig tack vare min sambo som flyttade den åt mig.
 
Det var inte kul att träna och medan jag gjorde det så tog jag beslutet att aldrig någonsin mer sätta min fot på ett gym igen. Jag tog mig genom det dock och efteråt köpte vi en ny ugnsform eftersom den gamla började flaga teflon som lossnar i maten, inte kul. Nu har vi kommit hem och gjort en stor lasagne i formen. Ska bli så gott, jag gjorde bechamelsåsen alldeles själv. Det blev bara lite bränt. Hade i ost också. Den smakade himmelskt. Bechamelsåsen är den bästa biten med lasagne. Istället för köttfärs hade jag söndermixade vita bönor, rivna morötter, lök (och company) och självklart krossade tomater.
 
I alla fall. Jag vågade inte berätta för min sambo hur mina tankar gick förrän på vägen hem från gymmet. Var helt inne på idéen att jag måste förstöra något och ville inte bli hindrad. Det är så sjukt. Fastän det var extremt obehagligt och ångestframkallande att minnas alla dessa saker så var det nästan som att jag själv letade upp minnena (eller så var det bara upplevelsen). Och jag kände hur jag saknade allt hemskt som har hänt och hur jag ville återuppleva det på riktigt. På något vis blev destruktivitet under min uppväxt en trygghet för mig och nu har jag inte varit destruktiv på ett tag. Det kliar under huden. Jag vill agera och hade nog gjort det också om det inte vore för att min sambo fortfarande är med mig 24/7.
 
Tack och lov antar jag. Det är lättare nu men känner mig fortfarande velig vad gäller självskadande. Jag tror inte att jag vill eller kommer göra något. Men de där tankarna och impulserna ger inte upp i första taget. Jag har upprepat i mitt huvud hela dagen "Det är bara ett minne, det är över nu, jag ser dig". Jag talar med min inre tonåring såsom min terapeut lärt mig. Hon sa det förra veckan och upprepade det i måndags. Det är bara ett minne. Ett trauma. Det har hänt jobbiga saker som gjort att jag agerat destruktivt men det är bra nu. Jag är i trygghet. Jag ser mig själv och hur svårt jag hade det när jag var yngre. Bekräftar smärtan från det förflutna och sörjer.
 
Ska fortsätta ha det i tankarna. Nu blir det lasagne!

Praktiska symptom ett måste?

Tankar/känslor / Permalink / 0

Nu har jag skrivit en haiku till. Jag har känt mig lite nedslagen på sistone över att jag inte skrivit dikter sedan jag var barn. Ledsen för att jag tyckte att jag var bra men inte är det längre. Gick tillbaka i mina gamla anteckningsböcker för att få inspiration och insåg att jag var inte ens bra då. Nåväl. Haiku har jag hört ska vara bra om man vill börja skriva dikter. De är korta och följer strikta regler. Idealiskt om man är osäker och inte vet hur man gör. Har skrivit tre stycken hittills under två veckors gång. De har blivit helt okej faktiskt! Den här delade jag på Instagram idag:

 

”Fläktar skuggar mig

Och mitt skurna kaffe

Håller andan, ut”

 

Jag skrev den på Espresso House för några dagar sedan. Välkommen att ge mig kritik men var inte för hård, då blir jag ledsen och ger kanske upp.

 

Igår pratade jag med min terapeut om (otroligt att jag för en gångs skull minns) mina tvivel kring om jag verkligen är psykiskt sjuk (säger sjuk för att jag tycker psykisk ohälsa är allvarligt och bör ses som sjukdomar och inte ”bara” ohälsa) samt min rädsla för att bli frisk. Man kan tycka att de två känslorna är motstridiga. Hur kan jag vara rädd för att bli frisk samtidigt som jag inte till fullo tror på att jag är sjuk? Och det är sant, jag är en ganska motstridig och splittrad person. Något som är relativt vanligt när man har borderline har jag förstått. Det går in under kriteriet: ”Uppvisar identitetsstörning: påtaglig och varaktig instabilitet i självbild och identitetskänsla”.

 

Jag har nog tänkt lite extra mycket på detta med att vara frisk/sjuk på sista tiden eftersom jag mått så bra så länge nu. En del av mig tycker att jag har ju inga problem alls längre. Jämför mig med andra som mår dåligt och tänker att:

 

”Men jag behöver inte kolla spisen tolv gånger, jag är bara ganska fyrkantig i hur jag tänker. Är det verkligen tillräckligt för en tvångsmässig personlighetsstörning?”

”Jag har inga svettiga mardrömmar eller panikartade flashbacks, kan jag verkligen ha PTSD då?”

”Många av mina problem känner ju de flesta igen sig i. Vi kan väl inte allihop vara sjuka? Det måste ju vara jag som är frisk i så fall. Det är ju normalt att ha lite problem. Jag kanske aldrig varit sjuk egentligen.”

 

Samtidigt stressar jag upp mig över dessa tankar och blir dels rädd för att psykiatrin ska överge mig, dels för att någonting allvarligt kanske kommer hända snart eftersom det var så länge sedan sist. Jag får impulser att skada mig på olika sätt, i smyg sluta äta mina mediciner eller själv säga upp kontakten med psykiatrin eller någon annan som är viktig för mig. Vad som helst bara för att stoppa den outhärdliga känslan av att jag inte är tillräckligt sjuk.

 

Enligt min terapeut är det just det här som en personlighetsstörning kan innebära. Jag vet inte om jag förstår det helt och hållet själv. Det känns inte som att det jag upplever är lika allvarligt som det andra upplever. Hela grejen med personlighetsstörningar känns bara flummigt. Som att jag inte har några riktiga problem. Men ”Hur det känns är hur det känns”, säger min terapeut. ”Inte hur det är.” En personlighetsstörning är tydligen allvarlig och komplex. Den nästlar sig in i grundläggande tankar och idéer hos personer och hindrar dem från att ha ett normalt, fungerande liv.

 

Jag har ganska bra sjukdomsinsikt men jag gissar att jag inte är hela vägen framme, och att det är en del av störningen. Jag har väldigt svårt för att skriva om det här för jag osäker på vad det faktiskt innebär att ha en personlighetsstörning och vad hos mig som är det problematiska. Jag tänker främst bara på de praktiska sakerna. Som att kolla spisen tolv gånger innan man går ut, att få hemska flashbacks, att ha självmordstankar, skära sig, få panikattacker eller vägra äta. Jag har inte alltid några praktiska symptom. Det är bara mitt sett att se på saker som uppenbarligen skiljer sig från det normala. Något som är mycket svårare att greppa. Förmodligen inte bara för mig.

 

Jag tror jag ska fundera lite mer över det här och försöka förstå vilka tankar och idéer det är som är ”störda” hos mig. Det kan nog vara bra att veta. Jag vet inte om det här stämmer förresten, men jag tror att man kanske inte behöver ha några praktiska symptom för att vara sjuk. Något som är bra för mig att veta om det nu är så. Då kanske jag kan släppa den här idén om att jag måste bevisa mitt handikapp. Fast på sätt och vis har jag ju också praktiska problem. Det är många saker jag inte klarar av att göra, fast det är ganska oklart varför. Utifrån ser det nog bara ut som att jag är lat. Jag går inte och tränar, jobbar, pluggar, träffar vänner (särskilt ofta) eller följer med på tillställningar. Ibland klarar jag inte ens av att gå till Espresso House. Jag vet inte alltid själv varför. Det bara går inte. Ibland vill jag helt enkelt inte. Men det är väl också stört kanske? Man bör väl vilja vara social och arbetsför? Antar jag.

 

Men de här symptomen är mycket mer vaga och svårfångade jämfört med allt det andra jag räknat upp. En ren ätstörning eller psykos till exempel är så tydliga och klara på något sätt. Man ser vad man har framför sig. Eller så är det bara för att jag själv är mitt uppe i ett par personlighetsstörningar som jag tycker att det känns oklart. Äsch jag vet inte. Jag kanske bara svamlar. Vi får se om jag kan få någon klarhet i detta någon gång i framtiden. Jag återkommer.

En utbränd kvinna i kavaj

Tankar/känslor / Permalink / 1

Här sitter jag (på Espresso House) i min finkavaj och dricker Caliente, ”a new kind of kick” med smak av chili, ingefära och lime. Jag och min sambo gissar att tanken är att det ska vara ett alternativ till alkohol. Jag har börjat tycka allt mer om starka saker på sista tiden. Hela mitt liv har jag varit extremt känslig för hetta. Vissa dagar kunde jag knappt ens äta skolmaten för att jag tyckte det var för starkt. Jag vet inte när eller hur detta började men det har varit under det senaste två åren tror jag. Men det har eskalerat de senaste två månaderna när jag börjat experimentera allt mer (frivilligt!) med hetta i mat. Och nu detta. Jag är osäker men jag tror också att hettan gör att min mage blir mindre uppsvullen.

 

Jag skulle vilja berätta hur jag fick den här kavajen. Det var när jag skulle ta studenten och morfars fru frågade mig vad jag skulle ha på mig. Jag svarade att ”Jag tar väl nån klänning som jag har sen innan”. ”Men det går inte för sig”, tyckte hon och beordrade morfar att ta med mig ut och shoppa. Vi åkte alla tre och hittade en fin blus med tillhörande plisserad kjol. Dock hade vi läst att det eventuellt skulle bli molnigt och kallt den dagen jag skulle ta studenten, så vi började leta efter något varmt att ha över. Vi var i Stockholm och tittade i samtliga butiker som jag tyckte om utan att hitta något. Jag sa återigen att ”Jag tar väl nåt jag har bara”.

 

Morfars fru ville inte ge sig dock och tyckte att vi skulle gå in på Filippa K. ”Alldeles för dyrt, det går inte”, sa jag. Hon gick in ändå och jag följde efter. Nästan det första jag såg när jag kom in var den här ursnygga kavajen. Jag ville först inte testa den men blev övertalad. Den satt perfekt, som klippt och skuren bara för mig. Jag kommer inte ens ihåg om morfar tittade på priset, han bara tog den och gick till kassan. 2700 kr kostade den om jag inte minns fel. Jag är ännu idag, sex år senare, i chock över att jag äger detta plagg.

 

Tack återigen morfar (med fru). Vad vill jag säga med detta? Ingenting, tänkte bara att det var en trevlig berättelse. Kanske ska ta en bild på den också så ni får se? Den ser lite skrynklig ut när man sitter ner men den är verkligen fantastisk. Jag borde köpa fler kavajer.

 

Hur mår jag idag då? Inte riktigt lika utmattad som igår men jag känner fortfarande av sviterna från lördagen. Sitter på Espresso House med min sambo. Han ska gå till gymmet om en halvtimme och jag kommer vara ensam i en och en halv timme innan terapin. Förra veckan gick det utmärkt, veckan innan hade jag extrem ångest. Vi får väl se hur det blir idag. Känner mig ganska lugn just nu, så det är en bra grund.

 

Jag skulle ha träffat boendestöd idag men ställde in. När jag sist träffade boendestöd så pratade vi om min utbrändhet och den starka ångest jag fick för en vecka sedan. Som förmodligen går att härleda till att jag plötsligt börjat träna varannan dag, träffar boendestöd två gånger i veckan och börjat skriva i bloggen varje dag. Väldigt mycket nytt på väldigt kort tid. Hon som jag pratade med hade många kloka idéer. Bland annat kom hon på att det kanske är en dålig idé att ha boendestöd på måndagar, samma dag som jag har terapi. Även om jag tycker att jag klarar av det medan det varar så blir jag ju utmattad efteråt. Jag är ju helt slut på tisdagen efter två och en halv timme intensivt pratade och analyserande med professionella människor dagen innan.

 

Så idag har jag inget boendestöd. Hon kom också på att det kanske är orimligt av mig att tänka att jag ska träna varannan dag på en gång. Det är kanske mer rimligt att jag tränar en gång i veckan. Och inte bara första månaden utan kanske under en längre tid. Kanske ett halvår till och med, för att sedan trappa upp till två gånger i veckan. Om jag vill ta min utbrändhet på allvar och undvika att bli ännu sämre vill säga. Och det låter faktiskt logiskt när jag tänker på det. Jag har bara inte velat erkänna hur pass mycket jag faktiskt måste anpassa mig efter min ork. På något magiskt vis tänker jag att efter en veckas vila så är jag redo att köra på 100% igen. Verkligheten ser inte ut så.

 

Sedan pratade vi lite sätt att vila på och hon tog upp dels att ligga och lyssna på lugn instrumentell musik och att gå i skogen. En del av mig tycker att allt detta är överambitiöst och så dåligt mår jag faktiskt inte. Jag klarar faktiskt av mer än normalt för att vara utbränd. Men så fortsätter jag ju som sagt att gå in i nya väggar igen och igen. Jag kanske inte alls klarar av det där som jag tror att jag ska klara. Jag borde faktiskt testa de här tipsen. Sagt och gjort så har jag inte tränat på över en vecka nu. Eftersom jag kände i kroppen att jag inte egentligen orkade.

 

På onsdag och eller torsdag tänker jag att jag kanske ska orka träna, eftersom jag förmodligen är utmattad imorgon efter terapin idag. Men om jag inte klarar det då heller så är det okej. Det viktiga är att jag lyssnar in kroppen. Så det är dagens inlägg. Klart slut. Nu ska jag dricka upp min Caliente.

Till top