Utmattningsdepression

Tankar/känslor / Permalink / 0
Jag vaknade men orkade inte gå upp ur sängen. Låg där och stirrade upp i taket, in i väggen. Scrollade genom Instagramflödet. Min sambo började spela musik. Lyssnade på den. Det kom en låt som vi en gång på dansutbildningen i Härnösand gjorde en koreografi till. Hela tiden kring den låten passerade som i revy i mitt huvud. Jag minns hur jag älskade den där koreografin. Den var vild och snabb till klassisk musik. Jag var så snabb, smidig och stark på den tiden. Jag skulle aldrig klara av att göra den koreografin i mitt nuvarande tillstånd. Det känns som om jag förlorat en del av mig själv. När jag funderade på att hoppa av danslinjen i Kristinehamn året innan Härnösand så var jag orolig för just det. Min lärare sa att dansen kommer jag aldrig förlora. Jag kommer tappa vighet, styrka, kondition osv. Men dansen i sig kommer alltid finnas i mig. Jag tog modet till mig och hoppade av. Väntade ut skolåret och sökte till Härnösand. Höll igång så gott jag kunde på egen hand med styrke- och konditionsträning. Fortsatte dansa. Gick in i väggen för första gången.
 
Nu har det gått tre år. En del av mina dåvarande klasskamrater har alltså hunnit få en kandidatexamen på diverse fina danshögskolor här och var i världen vid det här laget. Och vad har jag gjort? Misslyckats med allt jag tagit mig för. Förfallit. Inte dansat i alla fall. Haft för mycket prestationsångest. Jag kunde också varit där de är nu. Men hade jag mått bättre av det? Vem vet.
 
Masade mig upp ur sängen. Borstade tänderna. Motvilligt. Tog min antidepressiva. Motvilligt. Satte mig i soffan. Motvilligt. Och nu då? Vad ska hända nu? Ska jag spela the Sims igen? Skriva en blogginlägg igen? Scrolla genom Instagram, IGEN? Jag orkar inte. Jag har ingen lust att leva på det här sättet. Jag måste göra något. Bli något. Prestera. Skapa mening. Bli betydelsefull. Jag bara fortsätter att gå in i samma vägg om och om igen. Det här är kanske tredje gången nu. Och det blir värre för varje gång.
 
Det är genom att misslyckas som man lär sig. Men jag gör uppenbarligen inte det. Jag vill fortfarande sparka mig själv i rumpan och börja dansa. Börja styrketräna och löpträna. Arbetsträna. Studera. Yoga. Skriva färdigt den där boken och bli utgiven. Ge ut danskurser. Bli omtyckt. Starta eget företag. Ha massor av vänner som jag orkar träffa hela tiden. Ha egna barn som jag tar hand om på ett excellent sätt. Eller åtminstone vill jag inte sitta här i alla fall. Var som helst utom här.
 
Men hade jag varit någon annanstans hade jag förmodligen hellre velat vara här. Jag är så trött. Så ledsen. Det räcker inte alltid med (snart) tjugosex år i livet för att lära sig uppskatta livets små stunder och förstå att min identitet inte ligger i prestationer. Att jag är lika mycket värd nu som då. Lika omtyckt. Lika bra, modig, stark och underbar. Och livet är på flera olika sätt mycket härligare nu än då. Framförallt tack vare min underbara sambo.
 
Jag vet inte vad jag ska jag skriva nu. Vad jag ska göra nu. Jag hoppades att medan jag skrev skulle finna ett bra avslut. En slutkläm. Något värdefullt ordspråk. Meningsfull slutsats. Det kändes som att jag nästan gjorde det, hittade något. Men så tappade jag det. Som med allt annat. Så trött. Och så ledsen. Jag sörjer det som varit. Och det som är. Men allt det jag misslyckats med har jag också strax innan jag misslyckats också lyckats med. Jag klarade att av träna på gym innan jag misslyckades med det. Jag klarade av att skriva nästan ett halvt första utkast på en bok innan jag misslyckades. Jag arbetstränade i tre veckor innan jag misslyckades. Och jag gjorde det bra. Alltihop. Och jag kan fortfarande ta upp det.
 
Nu har jag nästan en meningsfull slutsats. Men jag orkar inte ge er den. När jag skrivit färdigt det här kommer jag bara sitta och stirra ut genom fönstret. Känna hur livet skaver. Fundera över NÄR ska jag ta upp alla de där sakerna? Hur länge måste jag vila? Hur många gånger mer måste jag misslyckas? Förmodligen hundramiljoner eller något åt det hållet. Man slutar väl aldrig antar jag. Ett till värdefullt budskap. Men jag lyckas inte riktigt uppskatta det. 
Till top