Tråkig och dålig hur jag än gör

Tankar/känslor / Permalink / 1
Hej hej! Jag har haft sjukt mycket ångest idag och känt mig rejält svag i kroppen. Det här med självskadande är inte att leka med. Det blev såhär en gång i somras också som jag tror jag nämnde vid något tillfälle. Att jag tappade så mycket blod att jag jag knappt orkade stå och gå i flera veckor efter. Det har ju gått minst två veckor nu sedan jag skar mig. Och idag känns det nästan värre än nånsin. Så är det ju också kaloriunderskottet som spelar in. Och kanske att jag blivit halvvegan så plötsligt, vet inte om jag får i mig exakt allt jag bör få i mig. Men jag gör så gott jag kan, äter extra vitamin- och omega 3-tabletter tex. Äter mycket bönor, linser och sojaprodukter. Magen har varit rätt så upprorisk och min avföring har luktat sött som fan de senaste dagarna. Tänk er övermogna frukter. Aldrig varit med om något liknande. Kunde inte hitta något om vad det innebär när jag googlade. Förmodligen betyder det inget särskilt utöver att jag ändrat om min kost brutalt från ena dagen till den andra och att magen är ovan.
 
Trots ångesten och svagheten i kroppen har jag tagit mig ut tre gånger idag. Först för att panta flaskor, handla och hämta ut ett paket. Höll på att dö hela vägen. Sedan gick jag tillbaka till affären eftersom jag glömde mitt leg första gången, så jag kunde hämta ut det dumma paketet. Höll på att dö ännu mer. Sen drack jag kaffe, åt apelsiner, havregurt, två stora bullar och massor av nachos (har min ätardag idag) innan tredje promenaden. Hade sån ångest över att jag missade solen och värmen, att jag satt i soffan med mörkläggningsgardinerna för och tittade på projektorn när min sambo spelade tv-spel. När vi till slut kom ut hade solen nästan gått ner och vi hittade ingenstans att sitta ner och sola oss. Det var antingen skugga eller upptaget på bänkarna redan. Jag höll på att dö mer än nånsin. Var så nära mot slutet att bara lägga mig ner på asfalten och bara ligga där. Till slut hittade vi ett litet staket (i skuggan tyvärr) vid en parkering där jag kunde vila ett tag innan vi gick hem igen. Blev ingen lång promenad och den liksom de andra två var fyllda av självhat. Men det är väl bättre än ingen promenad alls antar jag.
 
Hjärnan fortsätter att vara lite förvirrad. Får blackouts och tappar ord och koder totalt. Kommer inte ens ihåg dem när jag försöker. Och ibland när jag ska säga något så kommer det ut något helt annat som att det blivit någon sorts bugg i huvudet och tankarna snubblat över varandra. Kan inte styra över vad jag säger. Helt sjukt. "Du måste vända bort huvudet" säger jag tex istället för "hit" när min sambo pratar med huvudet bortvänt från mig så jag inte hör nånting. Och "Oj vad varmt det var" säger jag istället för "starkt" om salsa-såsen. Ja, ni förstår.
 
Just nu känner jag mig helt okej dock. Jag har gjort det i omgångar. Men jag börjar lära mig att det är någon sorts dissociation. För sen händer någon liten grej som att jag får solen i ögonen eller att börjar frysa och hela världen rämnar. Det blir kaos i huvudet och jag vill bara slå ihjäl någon eller mig själv. Tappar det nästan totalt. Blir rädd för mig själv. Det har varit så mycket på sista tiden. Stressad och bränd i huvudet antar jag.
 
Vet inte riktigt vad jag ville säga med det här inlägget. Bara kika in lite kanske och skriva av mig. Hade en idé om vad jag skulle skriva men nu känns det bara som blaj. Har blivit så besviken hela dagen med allt jag gjort, sagt och skapat. Eller vad man ska säga. Vill bara radera alltihop och göra hela dagen ogjord. Men sen är jag plötsligt kolugn igen som om ingenting har hänt. Aja, det här inlägget känns också tråkigt och dåligt och jag vet inte om jag vill publicera det egentligen. Men jag gör det ändå. Får försöka stå ut med ångesten och besvikelsen över mina prestationer. Klockan är tjugo i åtta och jag har alltså bara tjugo minuter kvar på mig att äta något gott innan dagens ätfönster är slut. Är fortfarande livrädd för att det här ska mynna ut i en ätstörning. Men än så länge äter jag bra och det är väl egentligen inget att oroa sig för. Har bara kopplat det så starkt på något sätt att det är fel att banta och bra att äta allt vad man vill ha. Folk skriver ju gärna så i sociala medier med ätstörda i åtanke för att de ska känna att det är okej för dem att äta. Men för mig blir det motsatt effekt. Jag känner att jag måste äta jättemycket och onyttigt hela tiden och är rädd för att banta. Rädd för att bli sjuk och råka svälta ihjäl mig själv. Men också rädd för att vara för tjock och äta för onyttigt.
 
Hur jag än gör så får jag ångest. Men det känns ändå också skönt att jag har kontroll över min vikt och mitt ätande nu. Fast är det inte också så ätstörda känner? Aja, jag måste skynda mig att äta mer godsaker nu. Hej svej!
#1 - - Amanda:

Jobbigt med ångest hur man än gör! Känner så väl igen... kram på dig, hoppas din kväll blir bra <3

Svar: Tack <3
Viktoria Wahren

Till top