Stress och dissociationer

Tankar/känslor / Permalink / 2
Igår var det måndag. Ny vecka på stafettkontot om dissociationer som jag nämnt tidigare (på Instagram). Och tydligen hade ingen anmält sig som gästpostare och frågan ställdes om någon ville hålla i kontot under veckan. Jag tänkte att det skulle vara jättekul men funderade ändå lite grann först över om jag verkligen kommer orka detta. Kom fram till att det säkert blir tungt men att jag nog ändå kommer klara det. Som vanligt missberäknar jag totalt hur pass tunga saker är.
 
Fick världens energi och la ut inte mindre än sex inlägg med mycket text och nio stories. Ni som inte har Instagram vet kanske inte exakt vad det innebär. Men jag var hur som helst väldigt uppe i varv och var konstant inne och fixade med kontot, skrev och svarade på kommentarer. Lustigt nog så ökade mina dissociationer såklart med den ökade stressnivån. Så medan jag skrev om mina dissociationer så växte de. Jag skrev också om hur jag kan växla mellan olika stämningslägen såsom glad och pigg, ledsen och deppig, stressad och uppe i varv, lugn och samlad osv. Jag skrev också om hur uppe i varv-fasen kunde övergå i extrem ångest eller att jag blir helt känslomässigt avskärmad (upplever inte att jag har några problem alls). Och medan dagen gick så övergick jag till det som jag tror är det stadie då min stress är som värst. När jag tappar kontakten helt med mina känlsor och är kusligt lugn trots situationen.
 
På kvällen när jag började gå ner i varv så kom en enorm trötthet över mig. Trots att jag visste att jag var i mitt värsta stadie då jag tappat kontakten helt med mitt förstånd så kom kvällen som en chock. Det kändes som om hela kroppen höll på att gå sönder. Jag skrev ännu mer på kontot och svarade på kommentarer. Vad värre var så hade jag uttryckt mig knasigt i ett av inläggen också och fick lite kritik. Jag ändrade texten och det var ingen fara egentligen, jag blev förlåten. Allt var frid och fröjd. Jag tog mitt ansvar och bad om ursäkt. Men plötsligt välde insikten av det enorma ansvar jag nu har in över mig. Det är många fler följare på det här kontot än mitt eget och framförallt så känner jag dem inte. Jag vet ju vilka mina följare är och de vet vem jag är. Men nu står jag plötsligt på en scen inför en främmande och större publik.
 
Hade svårt att vara stilla fysiskt hela dagen. Gungade och skakade med benen. Vred, slet och rev på huden med mina fingrar. Bet ihop med käkarna. Gör fortfarande men är något lugnare nu. Har dock huvudvärk som om jag bore bakfull. När natten kom och jag skulle sova så tänkte jag att det är ingen fara, jag kommer kunna somna. Kände mig fortfarande uppe i varv och hade svårt att lägga mobilen ifrån mig. Kunde inte sluta fundera över huruvida det var något mer jag skrivit som var galet och behövde rättas till. Och tänk om ingen säger något utan bara talar illa om mig bakom min rygg? Eller så har någon kommenterat men så har jag inte sett det för jag har inte tittat på mobilen på en hel minut. Ungefär så.
 
Klarade av hela kvällen tack vare meditation och att min sambo spelade tv-spel. Det är verkligen lugnande för mig att titta på. Ingen avancerad historia jag behöver koncentrera mig på. Men ändå något att vila ögonen på så jag slipper bli attackerad av tankar och känslor som vanligtvis kommer med tystnad och stillhet. En balans av intryck krävs. När jag som bäst behöver meditera så är det också ofta som lättast egentligen. Jag tänkte på mig själv som en bil på en motorväg som var en typ av lättare mediation jag läste om i en bok. Tankar dök ständigt upp som skyltar längs med vägen. Jag läste vad som stod men valde att inte svänga av utan fortsatte rakt fram. Kanske för att det gjorde så ont psykiskt att jag var tvungen att meditera, andas igenom smärtan, att det blev lättare. Jag hade inget annat val. Andas eller förlora mig i helvetet.
 
Det gick två timmar i sängen tror jag innan jag insåg att jag kanske behövde ta en sömntablett. Orkade inte gå upp ur sängen så min sambo fick hämta tablett och vatten. Så tacksam för honom. Det gick kanske ytterligare en timme och jag började känna mig livrädd. Mest för att min sambo kanske skulle somna innan mig och att jag skulle bli ensam. Hela kroppen pirrade och kändes konstig. Jag var helt säker på att jag när som helst skulle tappa kontrollen. Och jag sa det till honom, att jag var livrädd för att bli lämnad ensam vaken. Rädd för att jag skulle hitta på något dumt. Han blev antagligen orolig och höll sig vaken. Det tog ytterligare ett bra tag innan jag vågade lite på att han tänkte hålla sig vaken till jag somnade. Men till slut lyckades jag
 
Under kvällen och även idag funderade jag över om det är nu jag behöver bli inlagd. Jag och min terapeut diskuterade redan för en vecka sedan att jag ligger lite på gränsen och att hon blev orolig för mig ytterligare redan en vecka tidigare. Särskilt med tanke på mitt självskadande. Jag vill dock verkligen inte bli inlagd, jag har alltför många dåliga erfaremheter från slutenvården. De har förbrukat min tillit om och om igen. Jag tror inte jag klarar att ge dem en ny chans. Inte på lång tid i alla fall. Vad behöver jag för att klara av att stanna kvar hemma? Är jag tvungen att avsäga mig ansvaret för kontot den här veckan? Ska jag verkligen ge upp efter inte ens ett helt dygn? Det måste ju kunna gå. Klart jag ska kunna klara det här. Jag behöver ju inte posta inlägg varje dag heller. Jag kan ju ta en paus idag, tisdag. Tanken känns så självklar och samtidigt tror jag inte att jag kommer klara av att hålla mig borta. Som jag skrev där, jag kan inte göra någon halvvdant. Bestämmer jag mig för något så är det på blodigt allvar.
 
Igår natt kändes det som en omöjlighet att bo kvar hemma, var så stört rädd för mig själv. Idag är jag lugnare. Och jag ska försöka att ta det lugnt med inläggen på kontot. Inte titta för mycket på mobilen. Men jag vet att jag är skör nu. Var det redan innan jag tog på mig detta. Jag gick ju för i helskotta in i väggen för minst fjärde gången för bara en vecka sen. Men just detta att min hjärna dissocierar. Den kan inte integrera känslorna, tankarna, intrycken. Det är inte bara stämningslägen jag växlar mellan. Det är tankar och övertygelse också. När jag är avstängd, lugn och samlad så är jag också mer eller mindre övertygad om att jag inte har några problem. Att fortsätta göra saker jag annars inte skulle orkat är inga problem. Att skada mig själv är inte heller någon stor sak. Det behöver inte ens vara någon stark impuls. Bara en liten tanke, "jaha, tänk om man skulle skada sig?". Och så "ptja, varför inte". Och så gör jag det som om det vore en promenad eller ett glas vatten jag tänkt att jag ska dricka.
 
Det är så obehagligt. Att inte ha full kontakt med sig själv. Jag vet aldrig säkert vad jag vill eller vad jag tänkt hitta på. Kan inte lita på mig själv. Men jag ska fortsätta meditera idag, även om det är tungt att ta tag i det när jag inte egentligen "måste" riktigt än. Stannar hemma under dagen. Ikväll ska utmana mig själv ytterligare och träffa en vän som jag inte sett på ett tag. Jag hoppas att det kommer gå bra. Jag ska hålla ögonen på mig själv. Och se till att njuta och ha kul.
#1 - - E :

Känner igen det du skriver... Det blir som tourettes/tics. Exakt samma mekanismer.. ingen komtroll på kroppen.. löser ut för mig vid stress också och när jag blir nojig och sånt vilket jag nästan jämt blir av social kontakt och speciellt när det handlar om att jag tror jag måste passa i nån mall jag aldrig kommer passa i eller kraven på min fejkade proffsiga roll ökar. Samtidigt vet jag att jag duger och måste komma över de där trösklarna och bara ge mig tillåtelse att vara jag och nöja mig med den jag är. Men det är han inte nån enkel resa eller utmaning. Och dessa jävla tics jag får som är liknade de du beskriver..och ångesten som pirrar i kroppen. Åh så svårt det är. Ingen kontakt trots man vet och kan resonera med sig själv utanför sig själv. Det blir ju bättre och bättre med tiden men ibland är det så jäkla frustrerande. Tack för alla dina kloka inlägg. Fattar inte hur du kan sätta så bra ord på allt. Lite avis där haha. Kärlek från en vilt främmande människa som bara känner mkt igen sig i dina visa precisa ord.

Svar: Tack snälla främling för dina fina ord <3 Ja jag upplever det också som tics, har faktiskt flera andra liknande grejer och mönster jag gör med olika kroppsdelar. Upprepar tvångsmässigt utan att jag ens tänker på det. Får panik och jag försöker låta bli, så det är bara att ge efter. Undrar om det går att bli fri från sånt.
Viktoria Wahren

#2 - - E :

Samma här, biter på fingrarna och gör nån grej med halsen typ knycker med strupen inifrån, inget som nån märker och förmodligen har jag utvecklat det för att det inte ska märkas. Hade andra mer synliga tics som liten. En psykiatriker sa en gång till mig att tics är intelligenta och introverta människors sätt att hantera stress och att känslorna då får utlopp utan att det går ut över nån annan. Kanske ligger det något i det. Man får väl försöka se det så haha 👽
Vet inte om det går att bli av med iom att jag som person verkligen blir stressad av sådant som man måste ta viss del av i livet. För mig räcker det liksom om jag tex måste köra bil fortare än 70 på en ny väg eller gå högre upp i en byggnad, stå i kö på ica eller prata med tex supporten på Telia osv 😂 försöker skratta bort det och tycka om mig själv ändå. Alla kan ju omöjligt vara gjorda för detta onaturliga liv. På landet är allt rätt lugnt så jag försöker vara där så mkt jag kan och rota i rabatterna. Stor kram ❤

Svar: Jag känner igen det där med halsen/strupen faktiskt. Jag gör någon liknande grej. Har massor av olika tics, kan knappt räkna dem. :'D Ja det kanske kan vara så. Men det är ju inte hela världen. Det finns värre saker man kan råka ut för. Jag kan nog leva med mina tics. Jag blir också stressad av minsta lilla. ^^ Känner igen mig i allt du skriver. Vi får kanske leva med detta. Stor kram tillbaka <3
Viktoria Wahren

Till top